Byte av element…

img_7051_just
Sprintkval och stolpe ut, slutade som 13:e tjej och precis utanför semifinal.

Året börjar lida mot sitt slut och det börjar bli dags att summera 2016. Men inte riktigt än, först lite ord kring säsongens första världscup…

Sommarens tuffa träning, både i gymmet och i på vattnet, har gjort mig starkare och mer explosiv. Att få testa vad den mer sprintbetonade träningen gjort med min kapacitet på skidor var något som jag verkligen såg fram emot. Men min otur med säsongspremiären verkar hålla i sig. När det var dags för världscupens första tävling i Vuokatti i december åkte jag dit med två veckors förkylning i bagaget. Det tillsammans med den blygsamma träningen på rullskidor och endast ett tjugotal pass på snö resulterade i ett uselt lopp. Besviken förstås, men samtidigt realist.
Jag vet att jag inte kan prestera på snö om jag inte tränat på snö. Dessutom brukar mina säsonger börja halvknackigt för att sedan ta sig framåt februari. Avstår därför från att åka nästa världscuptävling som går i Ukraina i mitten av januari till förmån för en ordentlig träningsperiod. Efter några veckors möjlighet att träna på Rudans konstsnöspår är det dock tyvärr åter barmark i Stockholm. Nu börjar det bli dags att leta upp snö…

img_7031
Fotosession innan träning – jag, Zebastian och hans guide Johannes. 

img_7114
Konstsnöspåret i Rudan i december tack vare IKJ:s engagemang.

img_7032
Ronnie var med i Vuokatti som vallare, banbesiktare, protesinställare mm.

Träningsläger i Torsby …

tunneln
Gruppbild, saknas gör Zebastian och hans nya guide Erik samt Anna Maria (som fotade).

Säsongens andra träningsläger fast det egentligen känns som första. Efter en lugn inledning av säsongen efter Paralympics så har sommaren varit riktigt bra och jag har successivt hittat tillbaka till träningsmotivationen. Att det är lite lugnare på fronten ”övriga uppdrag” har gjort att jag kommit in i rutinerna igen – vilket är avgörande för att jag ska få ihop det. Och även om mängden träning inte varit densamma som innan Sochi så kände jag mig riktigt stark både på rullisarna och på snön. Hovfjället-intervallerna och det avslutande testracet gick bättre än förväntat och nu är det bara att köra vidare.

Träningsupplägget
Lördag em: 2 h rullskidor, klassiskt A1
Söndag fm: 2 h skidor, klassikt A1 i tunneln
Söndag em: 1,5 h rullskidor, klassiskt A3 Hovfjälls-intervaller 8 x 5 min
Måndag fm: 2 h MTB A1
Måndag em: 2 h skidor, klassiskt A1 med impulser
Tisdag fm: Race 7,8 km, klassiskt A3 (6 varv i tunneln), upp- och nedvarvning


Hovfjället-intervaller …

mtb
Gruppselfie innan två timmar MTB för mig, löpning med orienteringsinslag för resten.

race
Dags för avslutande race i tunneln – 6 varv á 1,3 km = 7,8 km. 

På plats var även det paralympiska teamet från USA – U.S. Paralympics Nordic. Kul att träffa dem igen. Vi körde några pass tillsammans, men med lite olika träningsförutsättningar så var det framför allt vid måltiderna som vi umgicks.

sitski_usa
Delar av det paralympiska teamet från USA.

Vi bodde för första gången på Sahlströmsgården bara några minuter från skidtunneln. Fina, moderna rum med utsikt över böljande ängar och en mindre sjö, fantastisk god och hemlagad mat i en mysig och lugn miljö i renoverade gamla byggnader som har fått behålla sin charm och sina detaljer. Dessutom fanns det en väg som gjord för rullskidor precis utanför dörren – jag kommer definitivt åka dit igen.

utsikt

cafe

matsal

Tur i vardagen

20140412_135407

Och så var det vardag igen …
Efter all fantastisk uppvaktning och alla gratulationer i form av blommar i massor, skyltar och presenter så kom den då  – vardagen. Det gick fort och det är så svårt att förstå att det var JAG som gjorde det där ofattbara. Det var så starkt, så stort och nu känns det bara så overkligt och så långt borta. Och lite tomt. Man saknar sina uppsatta mål och morötter – vad ska jag göra nu?!
I början var jag så upptagen med att bli firad och att vara spontan. Ni vet, tacka ja till middagar samma dag och sånt där. Då var det skönt att inte ”behöva” träna varje dag, men nu …
Tränar några gånger i veckan och just nu ligger den stora utmaningen i att låta det vara precis så. Att tillåta sig att träna ”bara” för nöjes skull för att om några veckor börja stegra träningen. Att låta tiden avgöra och vara trygg i att jag så småningom kommer till insikt i vad jag vill. Det enda jag vet är att det inte slutar här – det är ju VM nästa år och Tjejvasan och … Det jag vet är att jag kommer utöka registret med en mer varierad träning där rullskidorna får sällskap av MTB och kajak.
Och helgens pass blev just en MTB-tur i strålande vårväder i skogarna hemmavid. Kanske blev jag lite extra inspirerad av Ronnie och några andra från klubben som är på Bornholm på tävling och träningsläger i MTB-O. Så det blev en singeltur, men med fint sällskap av glittrande sjöar, snabba stigar och massor av blåsippor. Och det är inte så illa det heller …

20140412_134135

20140412_133714

20140412_141424

Efter guldet …

Tack, det är otroligt vilken respons och vilken mängd av gratulationer som ramlat in från alla håll – det är helt galet! Lika galet och ofattbart som guldet …

Skärmavbild 2014-03-12 kl. 20.49.49
Segervrålet efter guldbeskedet! Foto: Karl Nilsson

Efter silvret på denna distans förra året i Sochi under världscupavslutningen har mitt mål varit att stå högst upp på Paralympics. Men det är lättare att sätta mål än att genomföra och lyckas med dem.
Under den gångna säsongen har all träning och allt fokus legat på 15 km klassiskt just den 10 mars 2014. Den tunga uppbyggnadsträningen – tuffa rullskideintervaller med motorcykeldäck, stavgång med detsamma, långa distanspass och in mot säsongen lite mer fart. In mot tävlingssäsongen ta varje tävling som en del i förberedelserna. Men det blir sällan som man tänkt sig – en lång förkylning satte stopp och jag missade världscupen i Canada. Fystester visade att jag hade gjort jobbet, men hur mycket hade avbrottet kostat?! Tävlingarna i Vuokatti och Oberstdorf skulle vara bara ”komma-igång-race”, men den obefintliga formen, tunga kroppen och dåliga resultatet blev tungt. Ytterligare en förkylning efter hemkomst i slutet av januari. Tankarna far iväg och självförtroendet börjar vackla. Men sen hände det – bra snöträning, lite tävlingar och testrace på hemmafronten väckte kroppen och hoppet. De sista veckorna innan och i Ridnaue kände jag mig för första gången denna säsong stark!
Väl i Sochi och redan på det första passet uppe på Laura Stadion infann sig lugnet, glädjen och harmonin – this is my place! Väl på plats insåg jag ödmjukt att jag nått mitt mål – att ta mig till Paralympics. Och med den insikten föll på något sätt allt på plats. Nu skulle jag njuta!
Testade banan med Anna Maria och Fredrik där vi diskuterade allt från bantaktik till mina tankar kring coachning av tider, skidtester med bästa vallarna Mats och Martin, drickalagningstest med Niclas och Tommy – hela teamet här uppe var på tå. Med det i ryggen gick jag in för att göra mitt lopp, och då så perfekt och taktiskt rätt som möjligt …

Guld av Helen Ripa i Paralympics på 15km
Med ett fokuserat lugn följde jag min plan. Foto: Karl Nilsson

Och jag gjorde allt precis som jag målat upp i mitt huvud, precis enligt plan – öppnade medvetet lugnt för att känna på dagsformen och komma in loppet, fortsatte åka kontrollerat och tänka på tekniken. Efter en mindre svacka på tredje varvet kom krafterna tillbaka. Hörde att jag låg på en silverplats, men det var som i en dimma, jag var inne i mitt ”flow”. Ute på sista varvet hör jag att ukrainskan började tröttna och att jag plockade in massor. Det sista varvet blev en fight, inte mot en guldmedalj, men mot att ge allt jag hade och åka över mållinjen och veta att jag gett allt!

Guld av Helen Ripa i Paralympics på 15km
Helt slut efter målgång och en tuff avslutning. Foto: Karl Nilsson

Ett silverrus och gratulationer från det bästa teamet, förbyttes efter någon minut snabbt till några sekunders förvirrat ovetande efter ukrainskans målgång – vem tog guldet? En tyst publik, lite radiokommunikation och sedan en tumme upp från Niclas. De känslor som bubblade upp i detta ögonblick är obeskrivbara! Jag skrek rakt ut, hoppade, kramades och grät … Det är den mäktigaste känsla och glädje jag någonsin upplevt! Min fokusering, min kyla under loppet, mitt krig mot smärtan, min plan resulterade i ett GULD! Att fokusera så på ett datum, ett lopp och att göra allt rätt – det är stort! Och det är här någonstans som det inte riktigt går att förklara den enorma glädje och stolthet som jag känner. Det är en känsla som länge kommer bubbla inombords och som är obeskrivbar.

Skärmavbild 2014-03-11 kl. 15.03.08
Segerjubel och glädjetårar! Foto: Karl Nilsson

Men jag delar gärna glädjen och är ödmjukt tacksam för den fantastiska insats från hela teamet, både här på plats och under min satsning!
Och tack, Ronnie för att du har och är med på denna resa – utan dig hade det inte varit möjligt …

medaljrip
En känslosam medaljceremoni … Foto: SVT

Världscupavslutning i Oberstdorf

IMG_4922

Direkt efter Vuokatti åkte jag, Albin och Zebben till Oberstdorf och den stundande världscupavslutningen. Lite tokigt att det redan är dags för säsongens sista tävlingar i IPC Nordic Skiing innan januari ens övergått till februari … Tur dock att snön och kylan äntligen har hittat till Stockholm, då blir säkert de flesta av planerade tävlingar i distriktet av. För det är så att det saknas lite fler race för att få kroppen i tävlingsform – träningen och grunden finns där.
I fredags var det långdistans 15 km skate. Valde att köra klassiskt – dels för att få köra Paralypmicsdistansen, dels för att jag tror att jag tjänar på att göra det. Det blev ett tufft lopp – blötsnö med nederbörd och två rejäla utförslöpor – och jag slet och kämpade på allt jag hade. Men det saknas fortfarande fart! Den tuffa banan krävde sina offer, ett antal åkare fick tyvärr uppsöka sjukhus.
Till dagens skatesprint hade tävlingsledningen valt att ändra banan, den ursprungliga bansträckningen ansågs inte tillräckligt säker. Och dagen lopp gick mycket bättre. Attityd, kropp och före var bättre och jag var nöjd när jag gick i mål. Men sen kom besvikelsen – missade semifinalen med ynka fem sekunder. Jag tyckte att det kändes så bra och blev riktig förbannad att det inte räckte …
Dagens räddades lite av att Zebastian och Albin tog en bronsplats och att kroppen känns piggare. Imorgon är det dags för 5 km klassikt och jag hoppas på revansch …

20140115_155236

20140114_103306

20140115_124312

Efterlängtad snöträning …

langberget1

Efter några veckors uppehåll på grund av en förkylning så var det dags för lite efterlängtad träning igen. Eftersom det i Stockholm, precis som på många andra ställen i landet, fortfarande är barmark tog jag ledigt några dagar i jul- och nyårshelgen för att komma till lugnet i torpet och därifrån vidare till snön. Totalt blev det nästan en vecka med underbar och inspirerande träning på – om än lite blöt och konstgjord, men dock – snö!
Vi började med fyra dagar i Långberget – funktionellt boende, fantastisk mat och 5 km bra spår i lagom kuperad terräng. Det blev både skate och klassiskt, distans och lite kortare pass med lite grenspecifik styrka och impulser. Kroppen kändes bättre än jag hoppats med både humör och motivation på topp. Passade även på att göra lite tester och fininställningar av protesen eftersom vi hade tillgång till snö …

tunneln-1

Avslutade detta lilla ”miniläger” i torpet och Torsby Skitunnel. Första riktiga fartpasset på länge och trots trögt före gav tröskelintervallerna bra kvitto – glad! På nyårsafton blev det ett lite längre distanspass och en lugn, mysig kväll med god middag, pannlampspromenad och feelgoodfilm med Ronnie – ett bra avslut på både lägret och året.

torpet-1

Jag är otroligt glad och tacksam över mitt liv och de människor jag har i min närhet, stolt över de prestationer jag levererat det gångna året och ser fram emot att få inleda 2014 med en efterlängtad tävlingspremiär i Vuokatti, Finland i början av januari. Sedan vidare till Oberstdorf för nästa, innan det bär hemåt igen för lite mer träning. Jag hoppas verkligen att vädergudarna tagit sitt förnuft till fånga och att Stockholm i mitten av månaden ligger vackert inbäddat i ett tjockt täcke vit snö …

Svart och vitt …

IMG_2798

Landslagslägret i Bruksvallarna är till ända och som vanligt bjöd Härjedalen på varierande upplevelser. Det var allt från skatetur till Ramundberget i pannlampans sken och 10 cm nysnö till riktigt blöta spår efter plusgrader, regn och storm. Glädjande nog sjönk temperaturen, men med lite isiga spår som följd. De konstsnöspår som fanns på ca 6 km fungerade dock riktigt bra.
Det blev en skön snöpremiär med bra besked på att protesen fungerar, att kroppen känns okej och att tekniken är bättre. Känner mig tryggare på skidorna, både i klassiskt och skate och var generellt tuffare i utförskörningarna.
Men att vara modig ledde på söndagen, pga av människor som inte visar hänsyn utmed banan, att jag körde rätt in i ett gäng med åkare och föll illa. Slog i armbågen hårt och när jag skulle ta mig därifrån kunde jag inte stödja på armen.
Det blev några hemska timmar fulla av vånda och ångest – tanken på att jag kanske hade brutit något och missa Paralympics resulterade i en störtflod av tårar och Ronnie och Fredric försökte göra sitt bästa för att lugna mig (och kanske sig själv också). Ambulanspersonal i Ramundberget gjorde en snabb bedömning att armen nog borde röntgas! Det blev en lång väntan till måndag morgon och trots att armen kändes betydligt bättre tog vi bilderna – allt var okej och helt, tack och lov! En enorm lättnad och det blev två dagar med alternativ träning (stavgång med en stav runt tävlingsbanan, skatepass utan stavar och ett styrkepass med fokus mage/rygg).
Det avslutande skateracet i tisdags på 6 km kunde jag dock köra utan alltför mycket smärta och fick ett bra besked – jämnstark, bra flås och ”stor” teknik. Och Bruksvallarna var snälla nog att bjuda på -5° och strålande sol den avslutande dagen. Bra mat och boende hos Sigge som vanligt.

Väl hemma i Stockholm igen blev det tydligt hur stora kontrasterna är – från vitt och ljus till svart och mörkt. Än så länge håller sig minusgraderna och halkan borta. Det är bara knappt två veckor kvar till jag åker till Canmore i Kanada för världscuppremiären och tills dess vore det toppen om det gick att träna på som planerat – på rullisarna.

rullskidor

Statusuppdaterat …

Har nu varit hemma nästan en vecka sedan lägret i Idre med Zebastian och Albin. Det blev ett riktigt bra läger med mycket backträning – både stakning, klassiskt och skate. Kändes viktigt att ta vara på möjligheterna att träna i ordentliga motlut med tanke på att Stockholm trots allt är rätt platt … Det blev därför både A1 och en hel del intervaller i backe – 11 x 3 min klassiskt med tröga hjul och 3 x 20 min (skate, stakning, skate). Är superglad att jag känner mig så stark i stakningen uppför.

HeleneRipa

Passade på i slutet av lägret på de lugna passen att testa en ny inställning av knät – blev mer upprätt, inte lika sittande och kroppen vill ”ramla” framåt. Filmning av stakning med den gamla inställningen och sedan den nya. Analys i slowmotion för att kunna se detaljer – det blir att träna ytterligare på staktekniken.
Det blev även lite annan träning så som MTB, stavgång och styrka. Totalt hann vi med nästan 27 timmar på de åtta dagar långa lägret. Vi avslutade hela lägret med ett backrace – klassiskt för min del, 5,5 km på 24,27 och riktigt nöjd med loppet!
Toppenboende i en stor stuga i Idre Fjäll, god buffé varje dag i Värdshuset och strålande träningsväder. Renar utanför dörren varje dag och dalripor på fjället. Längtar redan tillbaka, men snart åker jag norrut igen. Då bär det iväg till O-ringen i Boden och MTB-O innan vi stannar till i Funäsfjällen för lite ”semester” innan nästa läger i Torsby den 4–8 augusti.

Race

HeleneRipa_Idre

Tuff vecka i Östersund

Det blev ett lite snöpligt slut på säsongens första landslagsläger – vaknade krasslig imorse. Torr i halsen, förhöjd vilopuls med 16 slag över normalsnittet vilket innebar vila istället för race. Trist, men nog vettigt med tanke på kommande tuffa träningsperioder. Annars har veckan varit toppen!
Började i måndags med beskedet att jag blivit uttagen till att representera Sverige i Paralympics 2014 i Sochi – det som var mitt mål för ca 18 månader när jag bestämde mig för att ge allt. Kommer ihåg mitt samtal med Anders i Bruksvallarna när jag sa: – Om det finns en rimlig chans att komma med till Sochi då är jag villig att ge allt! Och nu står jag här som en av de som är klara – helt galet! All tuff träning, alla svordomar över protesteknik och pussel för att hinna och orka med har tagit mig hit – till delmål ett! Jag är stolt, nu är det ”bara” resten kvar…

Skidlandslaget Paralympics 2014

Testerna på Vintersportcentrum i tisdags med Martina Höök som testledare blev även det en tuff uppgift. Som support hade jag både Ronnie och Anna Maria vilket sporrade när musklerna värkte av mjölksyra och lungorna skrek efter luft. Även om Peak Power-testen 3 x 100 m tokmax stakning i stakergometer (för att få fram min maximala kapacitet och watt under kort tid) var tuff, var det ingenting mot det avslutande VO2-maxtesten där jag under 5 minuter skulle köra allt jag hade i samma maskin. Det är faktiskt helt sjukt hur mycket man kan pressa sin kropp, hur mycket smärta man kan stå ur med! Innan maxracet hade klarat av både submax-testen (mätning av laktat, dvs mjölksyra, i blodet vid olika belastning) och VO2-maxtest… Resultaten visar att jag förbättrat min uthållighet, men behöver jobba mer med syreupptagning och power för att kunna prestera ännu bättre – vilket enkelt betyder tuffare intervaller där hela kroppen jobbar tex stavgång och styrketräning riktigt tungt med få repetitioner.

20130609-150303.jpg

Innan lägret drog igång på onsdag vid lunch hann vi med att möta upp Per & Co från MIUN för fortsatt diskussion kring deras protesfot och nu fick jag dessutom min alldeles egna, otroligt glad. Tack, för ert stöd!
Första passet blev alltså en tur på nya foten och vilken skillnad – stabil och trygg! Trots en klantig vurpa med skrubbsår lite överallt som följd kände jag mig mycket säkrare…
Vi hann med en hel del under dessa fyra dagar – stakintervaller 6 x 6 min i Vallsundsbacken, långpass 4 h, skatepass teknik mycket utan stavar, stavgång kuperad naturstig och mycket mer – totalt 14,5 timmar. Synd bara på det avslutande racet, men annars riktigt nöjd med kroppen och lägret förövrigt.

20130609-152006.jpg

Plus och minus …

Det blev inte torpet i Värmland som planerat under jul- och nyårshelgen – vi blev hemma i Stockholm istället. Anledningen är snöläget. Det har kommit betydligt mer snö här hemma och trots att det varit plusgrader och regn i två dagar, så är snötäcket fortfarande tjockt. Vid Rudan drar de upp nya fina spår nästan dagligen och Lida har helt okej spår trots trasig pistmaskin. Körde långa slingan två varv där i söndags och det var över förväntan. Slingan är kuperad och har några trixiga utförslöpor som jag (hör och häpna) inte tvekade att kasta mig ut i. Det hjärnspöket blir mindre och mindre …
Igår var det ”tekniktestardag”. Har fått en ny dämpare till XT9-knät och har inte varit riktigt överens med den. Den nya dämparen är tänkt att fungera utan fjäder och vinkeln i känt blev inte alls den samma som tidigare och i de tidigare testerna har jag blivit riktigt frustrerad, ledsen och anti. Ingenting kändes bra – den kändes för lång, för otymplig, jag kunde inte trampa runt i kurvorna osv. Fick det att stämma lite bättre igår, men fortfarande inte helt bekväm med det nya. Väl hemma igen diskuterade jag och Ronnie vinkelproblemet och vi gjorde en enkel justering och vips – så blev vinkeln perfekt och känslan i princip den samma som tidigare!
Vidare så har vi även monterat dit en ny fot som jag har fått/lånat av Håkan och de samverkar med varandra på ett helt annat sätt än tidigare då jag haft en ”stel” fot. Och efter några mindre ändringar så fungerar de perfekt tillsammans – riktigt skoj! En helt annan känsla och följsamhet än med den gamla.
Idag var det test av allt detta och känslan var mycket positiv! Glädjen var tillbaka och vi passade även på att testa stakning i maxfart. Det blev 10 x 2 minuters med en minut aktiv vila. Och det fungerade så bra! Kom upp bra på tå och fick en riktigt bra träff. Åh, vad skönt att veta att det fungerar, nu blir det till att testa diagonalen och spring uppför backarna när föret blir bättre.
I eftermiddag A1 med impulser/fartlek i kurvorna för att få upp teknik och kunna åka fort även i dessa och inte bara på raksträckorna.

Vinter i Stockholm