Min andra idrott

ripa
Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

simning_01
Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

blogg_skidor
15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

blogg_minandraidrott
Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

HR_2
Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

Blogg_FotografSebastianHellstrom
MTB och MTBO är mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

Stockholm Hall of Fame

StockholmHallofFame_1

Nu är jag en av 93 stockholmare som hälsar er välkomna på Arlanda!
I höstas fick jag förfrågan om jag ville vara med i utställningen Stockholm Hall of Fame som består av fotografier på personligheter ur en massa olika kategorier – idrott, musik, mode, design, kultur mm. Utställningen har funnits sedan 2005 och när det var dags att uppdatera den efter 10 år så var jag en av dem som var aktuella.
Att sedan välja en bild var både enkelt och svårt … Jag ville ha en bild som speglar den person som jag blir igenkänd för – elitidrottare och paralympisk guldmedaljör. Hittade bilden snabbt, men att sedan få tag i den i rätt upplösning var lite svårare. Stort tack till fotograf Karl Nilsson som inte bara fotograferade i Sochi, utan även delade med sig av bilden.

Vi kanske syns nästa gång ni kommer till Stockholm i ankomsthallen på Terminal 5, annars kan du läsa mer här – Stockholm Hall of Fame.

helene-ripa   Paralympics 2014 Sochi. Foto: Karl Nilsson

Trippelnominerad!

trippel

Den 10 mars 2014 är en dag som jag för alltid kommer att minnas! Den euforiska glädjen när guldbeskedet kom, den enorma stoltheten och obeskrivbara explosionen av känslor. Det är ett ögonblick som inte går att beskriva med ord och jag är för evigt tacksam att jag har fått uppleva den, att jag klarade det …
Och nu händer något som också är väldigt svårt att förstå och ta in. Jag är nominerad till tre av Sveriges finaste idrottsutmärkelser – Årets prestation på Svenska Idrottsgalan, Jerringpriset och Bragdguldet. Wow, det är helt galet!
Att bara vara nominerad är stort och att få vara det tillsammans med några av idrottens storheter och mina sportsliga förebilder är större, men störst av allt är nog ändå att en idrottare med funktionshinder finns med i resonemanget bland jurymedlemmar och idrottsakademier i alla tre utmärkelserna. Det är häftigt!
Vinnaren av Bragdguldet och Årets prestation utses av en jury, även om ni kan gå in och säga er mening. Dock behöver jag er hjälp med att rösta på Jerringpriset. Vinnaren utses av er – så sprid gärna till alla ni känner, bekanta och vänner …

Jerringpriset – här kan ni rösta!

Här finns lite mer information om nomineringarna.
Radiosporten Jerringpriset
SvD Bragdguldet
Svenska Idrottsgalan ”Årets Prestation”

Skärmavbild 2014-11-28 kl. 12.10.36

En (socker)toppenvecka!

image

Oj, oj, oj, vilken vecka! Jag förstod nog att det skulle bjudas på en hel del spännande aktiviteter och många skratt då Robin Bryntesson och hans Frida stod som ledare på detta läger i Idre Fjäll för barn och ungdomar med diabetes – Sockertoppen. Men att jag skulle få en så stor insikt i deras vardag, deras sjukdom, är något som jag inte hade räknat med. Alla dessa fantastiska ungar lever med ett livslångt åtagande som går ut på att hela tiden tänka på och planera kring sin kost, sin aktivitetsnivå – sitt liv. Så likt mitt eget, men så oerhört långt ifrån.

wpid-20140701_101020

Och Robin är ett levande bevis på att det går att idrotta på elitnivå med diabetes. Hans engagemang i dessa barn och ungdomar är beundransvärt, precis som alla de ledare, med och utan diabetes, som var med på lägret. Robin är även en grym entreprenör med flera roliga projekt i bagaget. Här har du möjlighet att se hans musikvideo This Bliz om du missat den.

image

image

Min roll var att hålla två mindre inspirationsföreläsningar om min livshistoria. Det blev en blandad kompott från cancerbeskedet via motgångar och medgångar fram till mitt guld i Paralympics i Sochi. Men jag och Ronnie passade även på att träna lite i den sköna fjällmiljön.
Från lägret tar med mig glädjen att ha fått träffa en mängd underbara människor som bjuder på sig själva. Jag har fått en liten, men för mig mycket bättre, insikt i en diabetikers värld. Men jag tar också med mig att jag testade och klarade mitt livs första höghöjdsbana.

image

image

image

image

image

image

Mästarmötet …

Skärmavbild 2014-04-22 kl. 21.45.22

I förra veckan var jag på Solvalla och blev intervjuad som en av fem olympier/paralympier för ATG:s räkning och Kanal75. Jag kommer även att vara med på Olympiatravets avslutning i helgen. Intervjun ”Mästarmötet” sändes som en kort version i fredags på TV4, men en längre variant finns på webben. Eller här.
För oavsett vad man ska ta sig för så går det åt resurser. Det kan vara tid, energi och förstås pengar. Min satsning mot Paralympics har inte varit gratis, men å andra sidan gör jag ju inte detta för att bli rik, utan för glädjen att träna, tävla och bli bäst.
För några år sedan, i Turin och Vancouver till exempel, så låg nivån på de aktiva lägre än idag. Om fyra kommer den nivån som vi ligger på idag troligtvis inte att räcka till medaljer eller topplaceringar. Det kommer att krävas mycket mer – av oss aktiva, av ledare och förbundskaptener, av förbundet, men framför allt resurser.
Prestationerna och konkurrensen inom handikappidrotten blir allt starkare och bättre, tuffare. Medias bevakning blir mer riktad mot idrottsprestationen – jag är ju trots allt en elitidrottare med ett handikapp, inte en handikappad tjej som elitidrottar. Det krävs att man satsar till hundra procent för att man ska lyckas. Jag kan inte fortsätta jobba heltid om jag vill bli bäst i världen. Nu har det äntligen blivit elitidrott på riktigt!

Så – ett stort tack till alla er som har gjort det möjligt och ett ännu större tack till er som vill göra det möjligt i framtiden …

Skärmavbild 2014-04-22 kl. 21.48.33

 

 

Paralympics Sochi 2014

Galleri

Detta galleri innehåller 32 bilder.

Här kommer en massa bilder från tävlingarna som på ett eller annat sätt beskriver min ofattbara glädje och stolthet … Alla bilder är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan tillstånd. Denna första bild visar en oförglömlig stund delad med min Snygging.