365 dagar

Steloperation nivå C5–C7.

365 dagar, ett år. Så lång tid har det tagit för kroppen att tycka att det är okej med träning igen. Inte rehab, utan träning. Tankarna har varit många och jag har pendlat mellan framsteg och bakslag. Än är inte resan över, men jag håller tummarna för att kroppen vill samma sak som jag – ta en kvotplats till Paralympics i Tokyo 2020.

November 2018
Det andra planerade träningslägret på Mallorca denna höst har gått bra, riktigt bra. Kroppen är stark men sliten och jag tror att det är all träning som gör att jag har fått ont i armarna. Men värken blir värre och jag tycker inte att kroppen svarar på samma sätt de sista dagarna. Väl hemma igen vilar jag och kör endast lätt träning. Det blir inte heller bättre med sjukgymnastik – utstrålningen och värken i armarna blir värre och värre.

December 2018
Tack vare min elitidrottsförsäkring i Folksam via Sveriges Paralympiska Kommitté får jag snabbt en tid till Spine Center den 3:e december och en magnetröntgen (MR). Återbesöket den 12:e december bekräftar det som kunniga personer i min omgivning befarat. Jag har fått diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C6–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1. Förutom det har jag förträngningar/pålagringar i rotkanaler (Rotkanalstenos) och ryggradskanalen (Spinal Stenos). Beskedet får mig ur balans –  min karriär och mitt aktiva liv är över är det som far igenom huvudet. När ordet operation nämns slår mitt huvud bakut och jag får panik. Jag vill inte att någon skall in i min nacke. Jag vill inte ens behöva fatta detta beslut, jag vill bara vakna upp imorgon där allt är som vanligt.
Tillsammans med nervprofessorn på Spine Center bestämmer vi att prova med konservativ behandling, med andra ord rehab och sjukgymnastik, eftersom skadan är så pass färsk. Detta innebär dessutom att jag, just för stunden i alla fall, inte behöver fatta något beslut om operation eller inte. Diskbråck läker oftast av sig själv, men det är svårt att säga hur lång tid det tar, tid som jag tycker att jag inte har. Dessutom vet man inte hur mycket stenosen påverkar mina symtom.

Diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1. 

Januari 2019
Jag går på sjukgymnastik tre gånger per vecka, kör rehab hemma och så mycket promenader jag kan. Kör även cykeltrainer utan att ha händerna på styret, men kroppen mår inte bra. Jag är tydligt allmänpåverkad i kroppen med lätt illamående, koncentrationssvårigheter, dålig balans, extrem trötthet – hela min kropp skriker att något är fel. Det blir inte bättre och ovissheten över hur lång tid läkningen ska ta är extremt jobbig.
Den 23:e januari utför jag någon typ av rörelse i köket och smärtan i höger arm exploderar. Den avtar successivt, men inte helt. På kvällen kommer huvudvärken och illamåendet. På natten kräks jag och smärtan i huvudet blir allt värre. Efter tre dagar i sängen med fortsatta symtom ringer Ronnie till sjukvårdsupplysningen. De skickar en ambulans och jag hamnar på Södersjukhusets akutmottagning. Jag har inga reflexer i mina armar och dåliga i benet. En akut MR visar att diskbråken blivit värre och jag läggs in på ortopedavdelningen för smärtlindring. Ingen akut operation är dock nödvändig. Efter tre dagar har vi hittat smärtlindring som fungerar och jag får åka hem. Jag är nu sjukskriven på heltid.

Februari 2019
Vid det planerade återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 7:e februari konstateras det med hjälp av den nya MR:en, spattiga reflexer samt kroppens allmänpåverkan att mina diskbråck trycker på ryggmärgen. På grund av ryggmärgspåverkan blir det nödvändigt med en operation och det som förut varit otänkbart, och omöjligt att fatta ett beslut kring, känns helt självklart. Nu är det inte längre elitsatsningen på kanot som är fokus, nu handlar det om att åter kunna ha en aktiv vardag. Tack vare mötet med en nyopererad patient på ortopedavdelningen på SÖS känner mig lugnare. Dessutom gör smärtan att jag inte har något val längre. Att vara aktiv under denna period är inte möjligt, jag sover mycket och är fortsatt sjukskriven.

Mars 2019
Operationen utförs den 4:e mars på Löwenströmska Sjukhuset. Jag läggs i kvällen före och jag är första patient på morgonen. Ingreppet är en steloperation och den görs framifrån på halsen, en så kallad främre fusion. För att jag ska bli av med min symtom tar man bort diskarna mellan kotorna C5–C6–C7 och man sätter dit ”burar” istället. Dessutom tas stenosen bort i de kanaler som är trånga. Benmaterialet läggs i burarna mellan diskarna för att hjälpa kotorna att snabbare växa ihop. Med en titanplatta och sex skruvar hålls allt på plats under läkningsprocessen.
När jag vaknar upp några timmar senare mår jag, förutom en outhärdlig smärta och kramp i nackmuskulaturen, riktigt bra. Hela min kropp är lätt och jag känner mig lugn. När Ronnie kommer för att hälsa på på eftermiddagen samma dag har jag varit uppe och gått och ätit middag. Det gör ont att svälja. Jag åker hem dagen efter operationen.
Värken och krampen i musklerna och svårigheterna att svälja håller i sig ungefär en vecka, sedan avtar det successivt. Börjar med mina korta promenader redan dag tre och gör enkla rehabövningar. Mår bättre för varje dag, även om jag sover extremt mycket och äter starka värktabletter.

April 2019
Jag mår bättre och bättre och börjar jobba 25% den första april. Blir fort trött, men smärtan är i princip borta, mycket tack vare medicinering. Fortfarande räcker inte energin till mycket mer än att köra rehab, lite konditionsträning och arbete. Har fortfarande inte slagit bort tanken helt på att jag kanske kan köra den första världscupen och EM i Paracanoe i maj. Testar att köra lite MTB under påsken, men blir direkt sämre med värk i armen, framför allt höger. Tänker direkt att jag varit för ivrig och jag får ångest. Ångest över att jag ska ha förstört något. Backar tillbaka i träningen och inser att det nog inte är möjligt att börja paddla så snart som jag hoppats. Stryker världscupen och EM från kalendern och mitt medvetande. Insikten slår mig att det kanske inte ens är möjligt att paddla VM och Paralympics-kval i augusti. Pendlar mellan sunt förnuft och viljan att åter vara där jag var innan operationen. Fortfarande sjukskriven, nu 50%.

Maj 2019
Sakta men säkert blir jag återigen bättre i armarna, men smärtan i höger kommer och går. Ökar träningen igen, men håller mig borta från sådant som skulle kunna påverka armarna och nacken. Orkar vara mer och mer aktiv, jobbar fortfarande endast 50%.
Och så kommer då den dagen jag längtat efter – jag ska testa att paddla. Den 31:a maj tar jag mitt första paddeltag på cirka sex månader och det känns bra. Jag sitter på vattnet i kanoten i 16 minuter och jag önskar inget hellre än att få sitta kvar. Men förnuftet får mig att kliva upp. Hoppet om VM lever igen.

Juni 2019
Fortsätter med min rehab i princip varje dag, cykel eller promenader och så paddling. Paddlar nu tre gånger per vecka, korta pass med fokus på teknik och att inte provocera nacken. Så fort jag är lite för ivrig eller tar i för mycket ökar smärtan i höger hand och arm. Orolig över att symtomen ska bero på att det diskbråck mellan C7–Th1 som inte opererades har blivit värre. Gör en skiktröntgen den 26:e på Löwenströmska inför återbesök till kirurgen i augusti. Har mer energi, men det räcker till träning och 50% jobb, inget mer.

Juli 2019
Det har nu gått tre månader sedan min steloperation och i det stora hela mår jag bra. Under den första veckan har jag några paddelpass tillsammans med min tränare Åsa. Vi filmar min teknik och i det stora hela ser det bättre ut än innan operationen. Min position i nacke, axlar och skuldror är bättre. Det fattas förstås massor i styrka, uthållighet och så vidare vilket inte är så konstigt. Allt känns positivt och jag känner att SM och VM kanske inte är omöjligt. Paddlar fortfarande bara tre pass i veckan blandat med rehab/lätt styrka och konditionsträning.
I mitten av månaden kör jag K1 200m försök och B-final på SM – i tröskelfart och är nöjd över känslan. Att åter få vara i ett tävlingssammanhang igen är underbart. Att få träffa alla igen är fantastiskt. Jag påminns om varför jag tycker så mycket om att träna och att tävla. Och det räcker för att hitta motivationen och inspirationen för att fortsätta denna resa.

Augusti 2019
Jag märker att min kropp mår bra av att vara i rörelse och på semestern orkar jag lite mer. Paddlar varannan dag och rehab där emellan. Men det blir också lätt att ta i för mycket, vilja lite mer, göra nya saker. Att plocka hallon straffar sig, att plocka sommarkantareller likaså. Att ha armarna i utsträckt läge är fortfarande inte något som nacken och kroppen tycker om.
När jag kommer till landslagets VM-lägret 6:e augusti är kroppen inte helt utvilad eller symtomfri. Det blir en tuff vecka, men en nödvändig sådan för att hinna förbereda mig så mycket som möjligt inför stundande VM. Under lägret paddlar jag för första gången sedan operationen 200 m i maxfart. Det blir också nu som jag för första gången berättar offentligt om min operation och tankar kring min fortsatta satsning i ett reportage med SVT – se reportaget här.
Åker till VM i Szeged, Ungern den 19:e augusti. Tanken med VM är att få tävla internationellt, möta konkurrenter och få uppleva den mentala biten av ett mästerskap igen. Att ge mig själv de bästa förutsättningarna inför nästa års viktiga tävlingar. Om jag skulle ta mig till en final skulle det vara fantastiskt, ta en kvotplats till Tokyo ofattbart och försvara mitt guld ett mirakel. För hur gärna jag än vill är min kropp inte stark, den är inte alls där den varit. Av tre race får jag till ett uruselt och två fantastiska. Jag är så nära en finalplats. Jag vinner B-finalen på min 2:a bästa tid någonsin och slutar 10:a – mindre än sex månader efter en steloperation på två nivåer. Jag är så stolt!
Återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 30:e augusti visar att allt har läkt som det ska, men min läkare tycker det är konstigt att jag fortfarande har ont i höger arm, samt lite kraftbortfall vänster hand. Jag får en remiss till en ny MR.

B-finalen på VM i Szeged, Ungern.

September 2019
En vecka efter VM bär det iväg till Japan och testeventet inför OS och Paralympics 2020. Acklimatiseringen tar lång tid, dels tidsomställningen men även på grund av värmen. Vi utför olika tester och mätningar varje dag för att kunna göra individuella planer inför ett eventuellt Paralympics. Jag har påslag i armarna efter några påfrestande veckor. Trots detta går tävlingarna riktigt bra. Jag tar mig till final och slutar 7:a och är närmare mina konkurrenter i tid.
Väl hemma igen så gör jag magnetröntgen och får en vecka senare träffa kirurgen. Röntgen visar att jag jag fortfarande har förträngningar på nivå C6–C7 på båda sidor, lite värre på höger. Dock ser allt annat fint ut och jag får klartecken att träna som vanligt. Det är symtomen och smärtorna som får avgöra, men vetskapen över att jag inte kan förstöra något är en lättnad. En ny operation är inte nödvändig i dagsläget, men kan göras efter ett eventuellt Paralympics om besvären kvarstår. Vi bestämmer att vi ska testa att göra en nervrotsblockad för diagnos och smärtlindring.
Jag beslutar i samband med läkarebesöket att jag ska träna så mycket och så hårt jag kan. Tror att om jag blir starkare i kroppen igen så kommer det att hjälpa mig med smärtan. Tillbaka på jobbet på 80% vilket är tanken framöver för att jag ska orka med den träningen som behövs.

Oktober 2019
Vid nervrotsblockaden den 9:e oktober på Ersta Sjukhus får jag en via en kanyl i nacken bedövningsmedel och kortison. Eftersom symtomen direkt lägger sig kan man konstatera att det är nerven ut i höger arm som är problemet. Det känns tryggt att veta vad det är som ger symtomen. Efter ungefär en vecka börjar det långtidsverkande kortisonet ge effekt och smärtan i min högra hand avtar. Det känns underligt att inte längre tänka på att man har en hand som hela tiden gör ont.
Jag börjar så smått återgå till mina vanliga rutiner – att kombinera jobb (80%), träning och familj. Det är svårt att komma in det och det tar emot i början, men det blir lättare och lättare. Börjar med mätplatsträningen på Bosöns fyslabb igen. Träningen rullar på med tre paddelpass, fortfarande ute, och lika många styrkepass på gymmet varje vecka. Blir starkare och starkare. Armen håller sig i schack och eventuella påslag går över till nästa dag.

November 2019
Det har nu gått ett år sedan mina symtom blev så allvarliga att jag ”märkte” dem. Jag vet inte hur länge jag har haft problem med nacken, men jag har i många år lidit av huvudvärk och problem med axlar och armar. Nu mår min kropp bra, även om jag fortfarande blir tröttare än tidigare om jag tränar för hårt. Min huvudvärk har försvunnit och höger arm håller sig lugn.
Jag har ganska exakt sex månader på mig att starkare och snabbare än jag någonsin varit. På VM i maj ska jag vara med och slåss om de fyra platser som finns kvar till Paralympics i Tokyo. Träningen kommer inte följa den ursprungliga planen, men å vad spännande att se vad detta nya upplägg kommer medföra.
Jag tror verkligen på det här.
Jag vet vad som krävs.
Jag är motiverad.
Drömmen om Tokyo lever.

Comeback – glad efter vinst i B-finalen och en 10:e plats på VM.

 

Olympiatravet

Björn Lind, Patrik Sjöberg, Helene Ripa, Anna Lindberg och Thomas Wassberg.

Weekend i Göteborg tillsammans med Ronnie och en drös med olympier och andra paralympier – det har varit final i Olympiatravet på Åby Travbana. Som en del i det samarbete som SOK och SPK har med ATG bjuds vi in varje år för att vara med på denna travfest, där en del av intäkterna går till oss olympier och paralympier via kommittéerna.

Men redan några månader tidigare började mitt samarbete med Kanal75 och ATG inför Olympiatravet, med lite fotosessioner. Inför finalen har det varit möjligt att spela tillsammans med oss på V75 i ett ”Tillsammanslag”. Var och en av oss fem olympier (ja, paralympier i mitt fall) har genom detta samarbete fått möjligheten att träffa en häst som kvalat till finalen. Jag fick träffa den norska hästen och fjolårets vinnare – Lionel N.O tillsammans med hans tränare Daniel Redén veckan innan den stora finalen. Det blev ett spännande möte med en tränare som tänker nytt, annorlunda och där inget är omöjligt. Ett långt samtal om träning, utmaningar och om att våga testa nya saker. I samband med detta spelades ett reportage in som sändes i TV4 Nyhetsmorgon den 28 april, samma dag som Olympiatravets final på Åby.

Från mötet med Lionels tränare Daniel Redén.

Helgen i Göteborg, med Olympiatravet som den stora höjdpunkt, blev som vanligt full av aktiviteter, men framför allt full av möten med inspirerande människor och elitidrottare. Vi tog tåget ner, checkade in på Clarion Hotel Post och hann med ett besök i den vackra rosenträdgården innan bussresan till Åby. Väl där var det full fart med god lunch, invigning (jag höll det lilla välkomsttalet och Hanna Öberg tände facklan), intervjuer och så förstås lite spel på hästar, bland annat V75. Trodde hårt på ”min” häst Lionel i sista loppet. Han kom starkt i sista kurvan, men orkade inte spurta ner den snabba italienaren som vann. Familjens storvinst stod Ronnie för som lyckades pricka in vinnaren i ett av loppen, en vinst på hela 19 kronor. Kvällen avslutades med en trevlig skaldjursbuffé och intressanta samtal.
Innan hemresan på söndagen hann vi med frukost, gym, en andra frukost och ett besök i Palmhuset. Väl hemma var det dags för dagens andra pass efter en snabb middag – paddling för mig, landsvägscykel för Ronnie. Tänk att vi till och med hann med en fika hos Stoffe & Stephanie innan läggdags…

Invigning med Thomas Wassberg som värdig fanbärare.

Från inspelningen av repliker och hologram för tv-sändningar samt fotografering.

Doftande magnolia…

Exotiska växter i det vackra Palmhuset, nästan helt i glas.

Paralympics Rio 2016

Detta galleri innehåller 21 bilder.

Här har jag samlat utvalda bilder från mitt tredje Paralympics. Jag tar med mig glädjen och stoltheten över att ha tagit mig dit. Att få dela denna upplevelse med Ronnie och svärfar är stort och oförglömligt… Bilderna är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan … Fortsätt läsa →

Plockat från media

Fotograf: Karl Nilsson, Svenska Parasport Förbundet

Än en gång visade media stort intresse för Paralympics, inte minst SVT som sände massor med timmar från en mängd idrotter i Rio. Att de dessutom lyckades få till en livesändning av mitt finallopp i kanot ska de ha en stor eloge för.
Jag hoppas att det ökade mediaintresset ska öka kunskapen och insikten i vad det krävs av oss för att kunna prestera på topp. I förlängningen finns även förhoppningen om att det ska få fler barn och ungdomar att börja idrotta – oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte …

PRINT
Helene Ripa redo för Paralympics i ny idrott
Ripa laddar för start i Rio
Ripa jagar medaljer på Paralympics i helt ny sport
Globalt rekordintresse för Paralympics i Rio
Ripa till semifinal i kanot
Helene Ripa till final
Starten avgör om Helene Ripas skidguld ska få sällskap av kanotmedalj
Ripa till final – vill göra bättre lopp än idag
Ripa femma i kanotfinalen
Ripa sugen på mer efter femteplatsen
Ripa femma i historiska finalen – nöjd
Mäktig finalpaddling av Ripa – femma
Canoe Sprint Womens KL3 Final

RADIO/TV
Nu börjar kampen om paradportens ädlaste medaljer
Ripa jagar guld i ny gren
Guldmedaljör i Sotji satsar på nytt guld i Rio
Ripa om nya satsningen en utmaning
Ripa till semifinal i kanot
Se Ripas semifinallopp – vidare som tvåa
Ripa klar för final i kanot
Känslosamt när Ripa blev femma i Rio
Ingen medalj i kanot för Helene Ripa
En femteplats är ju inte dåligt
Idrotten har varit ovärderlig för mig

 

VM och Paralympicskval…

Fokuserad…  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Efter en tuff höst och vinter med två parallella satsningar så har jag sedan den avslutande världscupen i Vuokatti fokuserat helt på kanot. Det har varit en djärv, men målinriktad satsning där allt egentligen började som ett komplement till skidåkningen. Tanken har funnits sedan Sochi, men det var först sommaren 2015 som jag gjorde slag i saken och köpte en motionskajak. Med stöd från Kanotförbundet och framför allt Eva Berglund-Lindbäck & Co har jag sedan i augusti satsat och haft siktet inställt på VM Paracanoe i Duisburg 17–19 maj. En tävling som också var den sista chansen att ta kvotplatser till Paralympics i Rio, Brasilien.
Och det är det som varit min motivation och starka drivkraft – varje paddeltag i kajakergometern, varje gympass på lunchen och alla pass på vattnet direkt efter jobbet så fort isen gått upp – att försöka ta en av de fyra platserna som fanns kvar. Men att börja med en ny sport är inte helt enkelt och i mitt fall en rejäl utmaning då explosivitet inte riktigt är, eller i alla fall inte varit, min grej. Det annorlunda träningsupplägget och den komplexa tekniken är dock inspirerande och det har varit spännande att se hur jag har utvecklats. Under träningslägret i Portugal i påskas gjorde jag stora framsteg och sedan dess har jag tagit ytterligare kliv. Veckan innan VM hände något, helt plötsligt var tiderna bättre och jämnare, inte längre en tillfällighet. Vetskapen ingav en viss trygghet inför tävlingarna och jag kände en längtan efter att få tävla internationellt och mäta mig mot världens bästa parakanotister.
Efter en skakig inledning i onsdagens försök så var det med ett fokuserat lugn och en klar målbild som jag låg på startlinjen i semifinalen. Hade fjärde bästa tid in i semin och för att ha en möjlighet att kvala till Rio krävdes en finalplats, alltså topp tre. Jag fick till ett grymt lopp och blev trea! Glädjen över att ha lyckats går inte riktigt att beskriva, det tar över allt. För att sedan säkra Sveriges kvotplats behövde jag ta mig i mål i finalen, något som jag gjorde kontrollerat och utan att riskera något. Nu fattas bara ett klartecken från Sveriges Paralympiska Kommitté innan jag är helt klar för Paralympics i Rio i september…

En utförlig intervju finns på Svenska Parasportförbundet.
Läs även mer på Kanotförbundets hemsida.

Trea i semin och klar för final.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Musikhjälpen 2014

Idag var det dags för en tur till Uppsala och Musikhjälpen. Fick sällskap på resan av Ronnie och strax efter klockan 14.00 klev jag in i glasburen för en liten stund.  Väl inne fick jag dels träffa Kodjo, men även Linnea som jag hade nöjet att träffa i somras vid min medverkan i Hallå P3. Ronnie stannade utanför och förevigade mötet …
I år går insamlingen till att stoppa spridningen av hiv och vi kan alla göra skillnad. Stöd Musikhjälpens insamling genom att lägga bud på lite kläder med mera som jag hade under Paralympics i Sochi, den unika HM-kollektionen och sportglasögon från Bliz. Du hittar auktionen här – Signerade objekt från Helene Ripa, paralympisk guldmedaljör. 

Du kan också hjälpa till på andra sätt, läs mer på länken här.

Intervju i P4 Extra ang. Jerringpriset

Igår gästade jag P4 Extra med Lasse Bengtsson och pratade om guldet i Paralympics, protesinställningar och Jerringpriset. Här kan du lyssna på hela klippet – Helene Ripa i P4 Extra.
Det finns flera sätt att rösta på – webben, vykort eller telefon. Vill du rösta på mig kan du gå in på länken eller ringa direkt på telefonnummer 099-206 03.

Trippelnominerad!

Den 10 mars 2014 är en dag som jag för alltid kommer att minnas! Den euforiska glädjen när guldbeskedet kom, den enorma stoltheten och obeskrivbara explosionen av känslor. Det är ett ögonblick som inte går att beskriva med ord och jag är för evigt tacksam att jag har fått uppleva den, att jag klarade det …
Och nu händer något som också är väldigt svårt att förstå och ta in. Jag är nominerad till tre av Sveriges finaste idrottsutmärkelser – Årets prestation på Svenska Idrottsgalan, Jerringpriset och Bragdguldet. Wow, det är helt galet!
Att bara vara nominerad är stort och att få vara det tillsammans med några av idrottens storheter och mina sportsliga förebilder är större, men störst av allt är nog ändå att en idrottare med funktionshinder finns med i resonemanget bland jurymedlemmar och idrottsakademier i alla tre utmärkelserna. Det är häftigt!
Vinnaren av Bragdguldet och Årets prestation utses av en jury, även om ni kan gå in och säga er mening. Dock behöver jag er hjälp med att rösta på Jerringpriset. Vinnaren utses av er – så sprid gärna till alla ni känner, bekanta och vänner …

Jerringpriset – här kan ni rösta!

Här finns lite mer information om nomineringarna.
Radiosporten Jerringpriset
SvD Bragdguldet
Svenska Idrottsgalan ”Årets Prestation”

Att kunna göra skillnad …

Alma Abrahamsson passade på att testa lite stakmaskin. Foto: Linnea Bengtsson.

Tack vare den otroliga mediabevakningen under Paralympics så har jag blivit lite av en ”känd person” och jag har som jag nämnt tidigare fått fler förfrågningar från olika håll. Några av dessa är rena nöjestillställningar, men så finns det några uppdrag eller förfrågningar som jag hoppas ska ge handikappidrotten lite mer uppmärksamhet. Jag önskar så att jag genom att synas i media, tv och höras i radio kanske kan inspirera någon till att försöka. Det behöver inte handla om idrott, och absolut inte på elitnivå, men att göra något som man vill och kanske inte tidigare vågat eller trott var möjligt.
En möjlighet att påverka fick jag på Hjultorget den 20–21 maj på Kistamässan. Hjultorget är en hjälpmedelsmässa för alla inom branschen, men den är även öppen för allmänheten – både brukare och icke sådana. SHIF hade en stor monter på aktivitetstorget med bland annat stakmaskin, paracykel, bordtennis och skytte. Och alla som ville fick prova på och/eller utmana oss paralympier. En som dock testade på stakmaskinen var fantastiska Alma Abrahamsson och hon kämpade väl med ett leende på läpparna.
Att inspirera blivande elitidrottare är också något som ger mig en chans att ge tillbaka lite och det fick jag möjlighet till tack vare en förfrågan från Niclas Grön. Elitidrottsskolan ute på Bosön är ett projekt som SHIF driver för att stödja och hjälpa kommande paralympier. Att berätta för dem hur min satsning såg ut, vad det krävdes, hur jag fick ihop mitt vardagspussel. Att tänka på ALLT, även de minsta detaljerna. Att inte utlämna något åt slumpen, men heller inte lägga energi på sådant som jag inte kan påverka. Jag hoppas att jag får se någon eller flera av dem i kommande Paralympics.
Försvarsmaktens idrottsevent, också ute på Bosön, var ett annat projekt som jag har medverkat i. En kort föreläsning för krigsveteraner om att idrotta med protes och hur det har påverkat mig som människa, hur Ronnie och jag har löst de tekniska bitarna, hur viktiga människorna runt omkring oss är och att man måste kunna be om hjälp – eller i alla fall ta emot hjälp. Och det blev en otroligt givande stund även för mig. Det korta praktiska momentet där jag visade lite stakning, stavgång med mera väckte en mängd frågor, tankar och gnistor tändes.
Och i bilen på väg hem diskuterade jag och Ronnie hur gärna vi skulle vilja göra detta igen, hur vi skulle vilja visa dem eller andra, hjälpa till med de där små tipsen och trixen som det inte finns någon manual till …

Del av den praktiska biten, rullskidor.  Foto: Anton Thorstensson/Försvarsmakten

Stökig axel och uppdragsplanering …

Har inte tränat så hysteriskt mycket den senaste tiden – mest beroende på den axelskada som jag ådrog mig på sprinten i Sochi, dels för att jag har haft fullt upp med annat och inte riktigt kommit in i rutinerna ännu. Det är klart, jag tränar ju i alla fall minst tre pass i veckan och så rehabträningen på det … Med det går lite trögt, axeln bråkar mer än jag hade hoppats vid det här laget och jag måste kolla upp den ordentligt. Har inte kört ett enda rullskidpass ännu, men stakmaskin verkar fungera bra och annan alternativ träning såsom MTB, stavgång och lite paddling.
Jag har många järn i elden just nu, en direkt följd av mina framgångar i Sochi och det är en hel del erbjudanden som ska gås igenom och trollas in i almanackan – ett angenämt arbete dock. Flera uppdrag är direkt knutna till idrotten, bland annat några föreläsningar på Bosön, men andra är mer generella. Och det är mycket som måste förberedas. Även om det mest förstås redan finns i huvudet så måste jag få till strukturen och anpassa innehållet efter målgrupp och uppdrag.

Valborgshelgen blev dock en skön avkoppling från allt detta och för första gången på nästan ett år fick vi tillbringa flera dagar med min syster, hennes man och deras lilla tjej ”Lilla O” uppe i torpet. Lata dagar med korvgrillning vid älven, loppisbesök, äventyr och safari vid bäverdammen och väldigt mycket Yatzy. Men det blev även en hel dags röjning av sly med mera med röjsåg och bortforsling av den ofattbara mängden ris detta medför. Det ser inte ut att vara så mycket när det står upp, men på marken  – helt galet!

Denna helg bjöd också den på lite utflykt – var i Vagnhärad och tittade på svärföräldrarnas nya tomt och passade även på att kolla in lite nya paddelvatten. Och det var verkligen helt otroligt vackert och den tjocka dimman gjorde allt lite magiskt och trollskt. Blev så sugen på att smyga in i tjockan och se vad som döljer sig där inne …
Nu kommer jag att vara på resande fot några dagar igen. Börjar med en ortopedmässa i Leipzig som faktiskt var det stället där jag för första gången kom i kontakt med det protesknä XT9 som jag idag åker på. Nu, som då, är jag protesmodell och visar upp nya komponenter för Centri och Fillauer. De har hjälpt mig massor i min satsning och det ska bli kul att träffa dem alla igen.
Därefter bär det iväg till västkusten och ett event tillsammans med Bliz. Det ska bli kul att åter få njuta av vacker skärgårdsmiljö, träffa nya och gamla bekanta – min sockertopps-favorit Robin Bryntesson kommer och jag håller tummarna för att hans Frida är med.
Efter denna vecka så är jag på hemmaplan ett tag innan det i slutet av maj är det dags för årets första läger.