Reflektioner efter EM-guldet

IMG_4686Den magnifika OS-arenan från 1980 – Krylatskoye Canoeing and Rowing Stadion.

Så här några dagar efter hemkomsten borde jag ha landat, men det är konstigt – ju mer tid det går desto svårare blir det att förstå. Det känns som att VM, uttagningen till Paralympics och EM-guldet handlar om någon annan. Just där och då, i stunden, så är det så verkligt och så påtagligt men bara timmarna eller dagarna efter ligger det i periferin och det går inte att greppa eller fånga. Den enorma upplevelsen och euforin känns flyktig och luddig. Vet inte om det beror på att det är full fart hela tiden med träning och jobb, att stanna och reflektera finns det inte tid till. Eller om är det en del av processen – att fastna i stunden och framgången gör mig inte bättre…
Koncentrationen och fokus ligger på nästa pass, planeringen för att få tiden att räcka till och hur jag ska få i mig tillräckligt med energi – dels över hela dagen, men även direkt efter avslutat pass. Försöker hinna med att sova så mycket som möjligt, trots att jag vill vara vaken så länge det bara går för att hinna umgås med Ronnie. Ibland känns det som att kopp kaffe i solen på altanen eller att få hänga med syrran en halv dag är det lyxigaste som finns. Det gäller att ta vara på de där små stunderna som dyker upp. Om någon frågar mig om det är värt det så svarar jag – absolut, varje sekund. Jag älskar det jag gör, den dag som jag inte gör det längre är det dags att göra något annat. Men fram till dess så njuter jag av varje sekund.
Och guldet på K1 200 m på EM i Moskva är ett av de där ogripbara ögonblicken som jag i alla fall har förstånd att bli riktigt glad över. Personbästa med över två sekunder och ett bra lopp, men där det fortfarande finns massor att jobba på. Nästa tävling blir Sprint SM i Hofors i mitten av juli…

Mer om uttagningen till Paralympics i Rio samt EM-guldet.

em-guld

IMG_4674

a-final

truppen
Sprintlaget: fr. vä. Jonny, Henrik, Jocke, Martin, Linnea, Filip, Sofia, Karin, Erik, Helene, Albert, Joel och Martin.

VM och Paralympicskval…

semi_1
Fokuserad…  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Efter en tuff höst och vinter med två parallella satsningar så har jag sedan den avslutande världscupen i Vuokatti fokuserat helt på kanot. Det har varit en djärv, men målinriktad satsning där allt egentligen började som ett komplement till skidåkningen. Tanken har funnits sedan Sochi, men det var först sommaren 2015 som jag gjorde slag i saken och köpte en motionskajak. Med stöd från Kanotförbundet och framför allt Eva Berglund-Lindbäck & Co har jag sedan i augusti satsat och haft siktet inställt på VM Paracanoe i Duisburg 17–19 maj. En tävling som också var den sista chansen att ta kvotplatser till Paralympics i Rio, Brasilien.
Och det är det som varit min motivation och starka drivkraft – varje paddeltag i kajakergometern, varje gympass på lunchen och alla pass på vattnet direkt efter jobbet så fort isen gått upp – att försöka ta en av de fyra platserna som fanns kvar. Men att börja med en ny sport är inte helt enkelt och i mitt fall en rejäl utmaning då explosivitet inte riktigt är, eller i alla fall inte varit, min grej. Det annorlunda träningsupplägget och den komplexa tekniken är dock inspirerande och det har varit spännande att se hur jag har utvecklats. Under träningslägret i Portugal i påskas gjorde jag stora framsteg och sedan dess har jag tagit ytterligare kliv. Veckan innan VM hände något, helt plötsligt var tiderna bättre och jämnare, inte längre en tillfällighet. Vetskapen ingav en viss trygghet inför tävlingarna och jag kände en längtan efter att få tävla internationellt och mäta mig mot världens bästa parakanotister.
Efter en skakig inledning i onsdagens försök så var det med ett fokuserat lugn och en klar målbild som jag låg på startlinjen i semifinalen. Hade fjärde bästa tid in i semin och för att ha en möjlighet att kvala till Rio krävdes en finalplats, alltså topp tre. Jag fick till ett grymt lopp och blev trea! Glädjen över att ha lyckats går inte riktigt att beskriva, det tar över allt. För att sedan säkra Sveriges kvotplats behövde jag ta mig i mål i finalen, något som jag gjorde kontrollerat och utan att riskera något. Nu fattas bara ett klartecken från Sveriges Paralympiska Kommitté innan jag är helt klar för Paralympics i Rio i september…

En utförlig intervju finns på Svenska Parasportförbundet.
Läs även mer på Kanotförbundets hemsida.

27004827601_7558b00ff2_h
Trea i semin och klar för final.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet