EM-brons i Plovdiv

jippie
Jublande glad efter en tufft lopp där jag knep en tredjeplats på K1 200 m (KL3).

I strålande sol och tryckande värme lyckades jag åter ta en pallplats i internationella sammanhang, denna gång på EM i Plovdiv, Bulgarien. Viljan att göra om bragden från i fjol och åter stå högst upp fanns i bakhuvudet och det märktes innan loppet. Hade problem att hitta fokuset och harmonin dagarna innan racet, var inte heller helt nöjd med kanotinställningarna.
Jag har ända sedan jag började träna och tävla kanot hösten 2015 kört med fixerat roder. Det betyder att när jag har hittat, den för dagen, aktuella roderinställning som gör att jag paddlar rakt låser jag fast linorna. Beroende på vilken vind det är så behöver detta justeras inför varje race och det är små marginaler. Denna gång fick jag det inte att stämma och det tog mycket energi. Frustrationen över att inte hitta rätt gjorde att jag hade svårt att komma i balans och hitta självförtroendet. Men med hjälp från ledare så lyckades vi till slut och på uppvärmningen själva tävlingsdagen kändes det riktigt bra. Med facit i hand så är detta ett oros- och riskmoment som måste minimeras för att jag ska kunna lägga allt krut på racet.
Det är det här som är paraidrott och som gör den så unik och komplex. Den del av satsningen som är minst lika viktig, om inte viktigast då den är en förutsättning, som själva träningen – anpassningen och utvecklingen av utrustning för att hela tiden bli bättre och göra sig själv rättvisa. Att testa och förkasta. Hemläxan denna gång blev att hitta en lösning för att kunna justera rodret med en fot och därmed aktivt kunna styra när jag paddlar. Diskussionerna och skissandet hemma vid köksbordet tillsammans med Ronnie mynnade snart ut i en enkel och praktisk lösning. Har redan testat den och den fungerar riktigt bra. Fram till VM i augusti hoppas jag att det känns så naturligt att jag inte längre tänker på det, och då har jag vunnit mycket.

arenan
Den vackra arenan för både rodd och kanot mitt inne i Plovdiv.

FullSizeRender
Glad (och väldigt varm i reglementsenlig klädsel) efter medaljceremonin.


EM_Plovdiv_2017.indd
Långsamma tider på grund av motvind, men så nöjd över att åter vara på pallen.

Högbo Multi 2017

innanstart
TEAM FILLAUER – förväntansfulla och pirriga innan start …

Vi har tävlat en del tillsammans förut, bland annat Stockholm Rumble och Ulvjakten. Båda dessa har varit rogaining – dvs kontrollplock på mountainbike i valfri ordning under tre timmar och vi har placerat oss bra. Någon lagtävling i triathlon har vi också klarat av. Diskussionerna om att göra en multisporttävling har alltid funnits där, men det har aldrig blivit av. De senare åren har funderingarna av naturliga orsaker legat på is på grund av pågående skid- och kanotsatsningar mot stora mästerskap. Men nu, efter att jag bestämt mig för att inte satsa vidare mot Pyeongchang och en sommar av ”gör-vad-du-vill”, så anmälde vi oss till Högbo Multi.
I ett litet sätt att tacka för alla ortopedtekniska lösningar som företaget Fillauer hjälpt oss med under åren ville vi tävla i deras namn och passade dessutom på att utmana personalen. Vi fick med oss Kevin och Erik och vi blev två lag på startlinjen  –  TEAM FILLAUER och TEAM FILLAUER 2. Så kul att de hakade på och de gjorde en stark insats med tanke på sina orienteringsmeriter och kom i mål ca 30 minuter före oss.

Men blev det som jag tänk och trodde?! Nja, både ock… Att det skulle bli tufft det visste jag, men jag trodde aldrig att jag skulle ta så slut i mitt vänstra ben. 

Den inledande prologen och tillika en rogaining (löpning) gick riktigt bra och tog ca 22 minuter. Via växlingszonen för kartbyte (kartorna finns längst i inlägget) och ut på den lilla traillöpningen som tog oss till kanotarenan. Denna sträcka var riktigt bökig för mig med extremt mycket rötter och stenar – där tappade vi tyvärr väldigt mycket tid.

kanot
Sist ut på kanotmomentet, men plockade tid då vi orienterade rätt och paddlade bra. 

Kanotmomentet gick bra när vi väl kommit överens om vilken sida vi skulle paddla på och takten infann sig. Orienteringen fungerade klockrent och vi plockade lite tid på några av de framförvarande lagen. Efter paddlingen (ca 35 min) var det dags för den trixiga traillöpningen tillbaka till arenan för växling. Tappade ytterligare värdefull tid.

Dags för MTB-O och nya karta, två tuggor banan och vätska innan det bar iväg. Ronnie fick hålla i orienteringen, något som han klarade perfekt. Nu började jag känna att vi varit ute i drygt 85 min, men var fortfarande pigg i kroppen och huvudet trots att jag legat på nästa 95% av min maxpuls sedan start. Fick draghjälp tack vare den smidiga uppfinning som Ronnie kommit på och som monterats på hans sadelstolpe. Jag cyklade helt enkelt upp bredvid honom, tog tag i linan och la den runt kartstället. Backade sedan ner och fick där hjälp som gjorde att vi kunde hålla hög fart i lättcyklade partier och även en del stigar. Ronnie var riktigt stark och gjorde ett bra jobb – både med draghjälp och orientering och vi tog några placeringar under cyklingen som tog ca 79 min efter en kortare hinderbana i en lada vid sista kontrollen. Tack vare Ronnies styrka sparade jag mycket och välbehövlig energi inför det kommande momentet – orienteringslöpningen.

mtb
Tog placeringar i cyklingen tack vare Ronnies starka ben och fiffiga draganordning.

Byte av skor, en tugga banan, vatten och så iväg. Ut på det avslutande momentet samtidigt som det vinnande herrlaget var på väg in mål. Detta visste vi var det kritiska momentet och jag började nu bli riktigt trött. Även här var vi överens om att Ronnie skulle orientera. Fokus på att ta så lättframkomliga vägval som möjligt medan jag fokuserade på att ta mig fram så fort som möjligt – ibland lite löpning, ibland någon hoppvariant men tyvärr mer gångtempo än önskat. Efter kontroll fem var ett av vägvalen att simma 25 meter över ett litet sund – ett givet val då det var ett kortare alternativ men dessutom bjöd på välbehövlig svalka och kick. Efter den sjunde kontrollen (även en kanotkontroll) som låg i en myr var det som att benet blev gelé. Jag började få krampkänning i både vad och lår. Tog en gel vid två tillfällen, huvudet fick sitt men krafterna i benet var slut. Ronnie peppade, drog mig där det var möjligt och var hela tiden tydlig med hur långt det var kvar till nästa stigkors, till nästa kontroll, till mål. Detta var viktigt för att jag skulle kunna mobilisera mina absolut sista krafter och sträckan från sista kontrollen in mot mål var som en dröm. Det sista momentet tog nästan 90 min och vi gick i mål på tiden 4:12.39, lite mer än en timme efter segrarna.

lopning
Så här pigga var vi i början, men det var på slitna ben jag tog mig över mållinjen.

Men i det stora hela var det en fantastisk tävling, dag och helg. Jag sprängde flera gränser och jag är stolt att jag höll ihop det hela vägen. Vi var aldrig med och konkurrerande om några framskjutna placeringar, men det var heller inte att räkna med med tanke på löpningen. Högbo Bruk bjöd på bra väder och söndagens tur på de mer lättcyklade och uppmärkta MTB-lederna var ren och skär lycka. Omgivningarna är vackra och det var svårt att lämna för att åka hem. Kan mycket väl tänka mig ett träningsläger här då det finns både MTB för Ronnie och fina paddelvatten för mig. Nu blir det åter fokus på paddling då det bär iväg på EM i Bulgarien på onsdag.

Nedan finns kartorna från de olika momentet…

IMG_8733

prolog

kanoto

mtbo

ol

diverse

 

Världscuppremiär

IMG_8458
1:a Cindy Moreau, Frankrike 50.653
2:a Helene Ripa, Sverige 52.307
3:a Erica Scarff, Canada 52.460
(Foto: Canoe Kayak Canada, Balint Vekassy)


Beslutet att inte göra en fortsatt satsning på skidor känns fortfarande helt rätt. Efter testeventet i Pyeongchang bestod varenda vaken minut av att försöka intala och övertala mig själv att jag skulle fortsätta mot Paralympics. Detta trots att varje del av mig visste att det inte skulle bli så.

Men steget från att veta till att uttala är ibland så väldigt stort, en avgrund som det krävs mod att kliva över. Glädjen för skidåkningen hade försvunnit – av flera orsaker som jag kanske kommer gå in på i ett senare inlägg – och motivationen för att lägga ner det som krävs för att vara på topp, att kunna prestera, fanns inte längre där. När jag tänkte på träning, på vad jag ville, så var det alltid kanot som dök upp först. När jag väl sagt orden högt var det så självklart, så enkelt och hela jag kände mig så lättad över beslutet. Så då får det bli så, jag lyssnar på mig själv och utmanar mig själv i att bli så bra jag kan i kanot.

Och efter helgens sprintvärldscup i Szeged, Ungern, så har jag fått bekräftat att mitt beslut var rätt. Jag är där jag vill vara – utövandes en sport där utmaningarna är många och marginalerna små. Den hårfina skillnaden mellan succé och fiasko, det underbara i att det inte finns någon plats för misstag. Det handlar om att allt, precis allt, måste stämma – från start till mål. Där man måste ignorera mjölksyran och bara tänka framåt. På 200 m och ca 50 sekunder finns det ingen tid att reparera en dålig start eller tappa fokus.

IMG_8434
Blåst och vågor – jag är näst längst upp i bild, i gult linne på bana tre.

Årets första internationella tävling kändes så överraskande bra. Jag var på plats några dagar innan med bra träning och gemenskap samt massor med inspirerande lopp från de andra i sprintlaget. Det blev precis vad jag behövde. Lagom taggad, lagom nervös – trots den besvärliga vinden. Jag hade ett lugn och ett flyt i paddlingen som jag inte tycker jag har haft förut. Att det räckte till ett silver är galet, trots det är jag mest nöjd med tiden och känslan.
Nu ser jag fram emot att successivt öka träningsmängden framöver för att komma väl förberedd till VM i augusti. Men först lite tävlingar i Sverige och sedan EM i juli.

grupp

Byte av element…

img_7051_just
Sprintkval och stolpe ut, slutade som 13:e tjej och precis utanför semifinal.

Året börjar lida mot sitt slut och det börjar bli dags att summera 2016. Men inte riktigt än, först lite ord kring säsongens första världscup…

Sommarens tuffa träning, både i gymmet och i på vattnet, har gjort mig starkare och mer explosiv. Att få testa vad den mer sprintbetonade träningen gjort med min kapacitet på skidor var något som jag verkligen såg fram emot. Men min otur med säsongspremiären verkar hålla i sig. När det var dags för världscupens första tävling i Vuokatti i december åkte jag dit med två veckors förkylning i bagaget. Det tillsammans med den blygsamma träningen på rullskidor och endast ett tjugotal pass på snö resulterade i ett uselt lopp. Besviken förstås, men samtidigt realist.
Jag vet att jag inte kan prestera på snö om jag inte tränat på snö. Dessutom brukar mina säsonger börja halvknackigt för att sedan ta sig framåt februari. Avstår därför från att åka nästa världscuptävling som går i Ukraina i mitten av januari till förmån för en ordentlig träningsperiod. Efter några veckors möjlighet att träna på Rudans konstsnöspår är det dock tyvärr åter barmark i Stockholm. Nu börjar det bli dags att leta upp snö…

img_7031
Fotosession innan träning – jag, Zebastian och hans guide Johannes. 

img_7114
Konstsnöspåret i Rudan i december tack vare IKJ:s engagemang.

img_7032
Ronnie var med i Vuokatti som vallare, banbesiktare, protesinställare mm.

All The Way …

Det är så mycket som ska flyta på och som ska stämma för att det ska räcka hela vägen. Att balansera på gränsen och leva i en vardag som är minutiöst planerad ger inte så mycket tid över till annat. Men ibland kommer tillfällen som bryter av – som till exempel reportaget som jag gjorde i höstas tillsammans med Subaru och som man nu kan läsa i deras kundtidning All The Way som precis kommit ut.

Subaru_1
Reportaget i kundtidningen All The Way för Subaru …

Har nu kört deras modell XV i nästan två år och den fungerar i vått och torrt – något som är viktigt när livet är fullspäckat. Till och med i Saxnäs när vi hade 35 minusgrader startade den utan problem. Var lite orolig att den skulle vara svårlastad då den är något högre, någon som underlättar när jag ska kliva i och ur bilen, men det fungerar mycket bättre än jag trodde. Beroende lite på säsong så varierar prylarna på taket – på sommarhalvåret ligger stavarna i ett rör för att lämna plats åt kajaken, på vintern åker skidboxen på.

FotografSebastianHellstrom-Subaru_1
Redo för äventyr och träning …   Foto: Sebastian Hellström

FotografSebastianHellstrom-Subaru_3
MTB och MTB-O (mountainbikeorientering) är en av sporterna.  Foto: Sebastian Hellström

FotografSebastianHellstrom-Subaru_2
Allt får plats – kajak, cykel, stavar/skidor och träningsväska.  Foto: Sebastian Hellström

Nu är som sagt skidboxen på, trots att det nästan är dags att plocka fram rullskidorna då det är ont om snö. Har tränat på i nästan två veckor efter influensan och de senaste fartpassen har känts riktigt bra. Styrkan finns där, nu gäller det bara att hitta tävlingsfarten. Snöbristen i Stockholm gör ju tyvärr att de lokala tävlingar som brukar arrangeras här ställs in. Hoppas nu att världscuptävlingarna i Tyskland ska toppa formen inför Tjejvasan som är ett av mina stora mål denna vinter.
Och när det gäller Tjejvasan så önskar jag toppa förra årets 54:e plats och dessutom gå under tiden 1.30. Vi får se vad det räcker till i år…

Tjejskidan 2016

_DSC2514
Stort startfält med totalt 312 tjejer (86 i tävlingsklassen).  Foto: Henrik Rådmark 

Det känns som att säsongerna upprepar sig – med sjukdom och dåligt snöläge inför världscuppremiären. Efter ett riktigt bra slut på 2015 där träningen gått enligt plan, så drog jag på mig något efter träningslägret över nyår i Saxnäs och Ö-vik. Kroppen var inte pigg och det som låg där och pyrde ville inte riktigt bryta ut.
Dock kändes det bättre fram mot Tjejskidan 14 km den 23 januari – ett roligt lopp enbart för tjejer på Täby Konstsnöspår i Stockholm. Jag ställde upp med förhoppningen att försvara andraplatsen från 2013. Hade riktigt bra skidor – tack vare Ronnie – men ett för starkt startfält och en kropp som inte var så pigg som jag hoppats på gjorde att det inte räckte. Öppnade hårt och hamnade sist i andra klungan om fyra personer, placering 3–6. Varvbanan på 2350 m var platt med en mindre slakmota och en utförslöpa där jag tappade ett tjugotal meter på klungan varje varv. Tunga meter som jag sedan tog in innan det var dags för samma visa igen. Med en kropp som inte alls svarade som önskat så blev mitt mål att varje varv kriga ikapp klungan efter utförslöpan och hoppas att jag hade krafter kvar för att försöka gå ifrån innan backen på sista varvet. Men det fanns ingenting att plocka fram och jag slutade sexa i mål.

12522932_597620293728771_2151858368963949553_n
Fightingface…  Foto: Christoffer Borg (tillika stavresurs)

Fler bilder och resultat från årets upplaga av Tjejskidan finns här.

Och den sjukdom som tydligen fanns i kroppen bröt ut efter loppet med dunder och brak. Låg däckad i sängen flera dagar och för en vecka sedan var jag på benen igen, men träningen fick vänta tills nu i helgen.
Plusgraderna de två senaste veckorna har tärt rejält på den lilla snö som fanns och nu går det enbart att åka på de få ställen som har konstsnö. Tack och lov för att IKJ kämpar med spåren i Rudan där det fortfarande finns 1700 m med något som trots allt kan kallas spår. Det är skönt att vara igång igen, helgens två pass var lugna och förgylldes dessutom av finbesök i spåret i form av den otroligt duktiga skidåkaren Lars ”Lord” Nelson.

larsnelson
Guldglans på Rudan i helgen – två guldmedaljörer från Sochi 2014 …

Hoppas nu att kroppen hämtat sig och svarar bra på träningen inför min första världscuptävling för säsongen – i Finsterau, Tyskland i slutet av månaden.

 

På snö i Saxnäs

ontrack1

Efter en höst med nytt träningsupplägg som fungerat riktigt bra känns det extra kul med säsongens första landslagsläger, i år med ny förbundskapten och på nytt ställe – Saxnäs. I nästan en hel vecka ska vi träna på ”riktiga” spår, äta supergod mat på Saxnäsgården med sin fantastiska personal. Allt är precis så bra som man kan önska.
Hela gänget är på plats och schemat är två pass om dagen. Det är alltid lite tungt de första passen på snö, men tycker ända att de inledande dagarna känts okej. De kuperade och, för mig, utmanande banorna gör skidåkningen varierande och rolig. Att dessutom få lite kvinnligt sällskap i spåret med gästspelande Mona gör att tiden går fort – trots långpassen på tre timmar.
Vi har även kört en hel del teknik med filmning och det är motiverande att få konstruktiv och dessutom positiv feedback, veta att man är på rätt väg.
Tiden går fort och i morgon är det dags för ett avslutande race innan hemfärd – må bästa man eller kvinna vinna …

saxnas

12301752_1008982445790931_9209408537498421173_n

ontrack2

IMG_11971
Jag och bästa Klingen med Satsfjället i bakgrunden.

Ovanför ytan

Bild-023
Höll ett bra tempo i paddlingen …  Foto: Hans Söderberg

LINKÖPING KANOTMARATON | Efter sommarens tuffa lopp, Dalslands Kanotmaraton+ på 5,5 mil, så växte det efter ett tag fram en längtan efter att få testa ett lite kortare race. Det var inte helt lätt att hitta en tävling hyfsat nära Stockholm och dessutom en helg då jag inte hade annat inbokat. Det blev tillslut Linköping Kanotmaraton 21 km i Kinda Kanal den 19 september. Den skyddade sträckningen gjorde också att det blev mitt första race med Citiusen, lättviktaren – ett riktigt bra val med tanke på de många lyften.

Bild-018
Ett av de totalt fem lyften längs vägen …  Foto: Hans Söderberg (även nedan)

Bild-009
Hade problem vid lyften – svårt med balansen och höga trappsteg utan stöd.

Det blev ett bra lopp, inte perfekt då jag gjorde två ofrivilliga dopp, där jag höll en fart på 10–10,5 km/h i paddlingen vilket också var mitt mål innan tävlingen. Lyften och doppen tog sammanlagt 30 min, men det räckte ändå till en 3:e plats tack vare att jag var stark i paddlingen. Det var ett riktigt trevligt lopp som jag definitivt vill köra igen. Extra plus för det fina bemötandet och medaljen vid målgång med ens namn ingraverat på baksidan!

Bild-004
Vacker sträckning från Sturefors via Kinda Kanal till Linköping …  Foto: Hans Söderberg

HÖSTREGATTAN | Nästa tävling blev Höstregattan, långt ifrån ett maraton då det handlade om sprint. Och sprintdebuten blev ett fiasko. Försöket på klass D18 200 m började med ordentligt strul i starten med grinden och efter bara 10–15 paddeltag så låg kanoten med kölen uppåt. Efter hjälp av följebåten kunde jag paddla i mål …
Direkt på det var det dags för 500 m för veteraner, men tyvärr så blev det ett dopp även denna gång då herrarnas svall blev för tufft. Inför den stundande B-finalen på 200 m koncentrerade jag mig på att inte välta och genomförde loppet, om ej kontrollerat så i alla fall, fokuserat. Personbästa, men har en bit kvar till konkurrenskraftiga tider…

DM STOCKHOLM | Tävla är kul och viktigt för att skaffa sig erfarenhet, så förra helgen passade jag på att köra DM i Brunnsviken, Stockholm. Körde både 200 m och 5000 m i klass D22. Vi var endast fyra damer i varierande åldrar i klassen och jag slutade två i båda loppen. Fint väder och bra förhållande gjorde att det blev två lopp där jag hade bra balans och kunde paddla på riktigt bra. Att ha bra sparring hjälpte till och underlättar när det börjar göra ont. Det saknas förstås massor på teknikfronten, med jag får bättre och bättre kontroll ju mer jag kör …

Almedalen …

Almedalen
Samling innan morgonpasset i Almedalen  Foto: Daniel Stiller/Bildbyrån

Av förra veckans sju dagar spenderade jag tre av dem på Almedalen. Uppdraget var att på Idrottens dag som representant för SPK – Sveriges Paralympiska Kommitté och Parasport SWE tillsammans med JKL, en av kommitténs samarbetspartner, förbereda och hålla i en morgonträning för speciellt inbjudna. Till min hjälp hade jag Anna Maria och Fredrik, förbundskaptener för Längd- och skidskyttesektionen sedan 2012. Detta blir nog deras sista offentliga uppdrag som förbundskaptener då de båda har fått nya spännande heltidsuppdrag som elittränare på Skiduniversitetet i Östersund, Anna Maria för skidskyttarna och Fredrik för längdåkarna. Det är verkligen sorgligt, men jag är glad för deras skull, förstår dem och önskar dem alla lycka till – även om det kommer kännas oerhört tomt utan deras kunskap, erfarenheter och underbara personligheter.
Tanken från min sida med upplägget på morgonpasset var att ge en inblick i min vardag som skidåkare. Passet bestod av kort uppvärmning löpning (jag cyklade bredvid) och sedan ett fiktivt sprintlopp med stakning, stakning frånskjut, diagonalåkning och fartställning – på gräsmattan.

Efter det stod sedan tre stationer á 10 min på schemat:
1 | Löpintervaller 70–20 (70 sek max, 20 sek vila) = kondition
2 | Stavgång med motstånd 15–15 (parvis där personen längst fram med stavar fick ett rep runt axlarna som personen bakom höll emot med) = kondition med grenspecifik styrka
3 | Styrka mage/rygg/core (10 st olika övningar á 30 sek i ett svep, vila och sedan samma sak en gång till) = styrka

Totalt var vi 20 stycken och jag tror att det var uppskattat – det blev både skratt, svett och ett och annat ”jag orkar inte”. Passet var dock upplagt så att alla skulle kunna vara med utifrån sina egna förutsättningar. Efteråt var det gemensam frukost och lite mingel i skuggan av träden. Hela idén var ett bra och roligt initiativ av JKL som jag tror man kan utveckla en hel del till nästa år.

Almedalen

Uppvärmning …  Foto: Daniel Stiller/Bildbyrån

Skärmavbild 2015-07-06 kl. 09.42.26

Tre tuffa stationer – jag höll i styrketräningen.  Foto: Daniel Stiller/Bildbyrån

Förutom morgonträningen var det även en fotbollsmatch där Special Olympics och politiker spelade tillsammans, men där tog det tyvärr stopp. I parken anordnades det just denna dag en massa olika stationer där idrotter presenterade sig – en del prova på, en del information – men tyvärr ingenting från Svenska Parasport Förbundet. Jättetråkigt tycker jag. Det hade varit ett ypperligt tillfälle att med några flaggor, lite bilder och någon representant visa att vi finns – skapa lite ringar på vattnet. Morgonträningen var tidigt och endast för speciellt inbjudna, fotbollsmatchen var utanför parken en bit bort och även den endast för inbjudna. Så var fanns parasporten för allmänheten? Var syntes vi? I alla fall inte i parken tillsammans med alla de andra idrotterna …

Almedalen
Vacker strandpromenad i Visby

Nåja, Gotland visade sig från sin bästa sida. Strålande sol och högsommarvärme, boende i charmigaste huset på Kaskens Gränd och god middag på inhemska råvaror som Johan stod för. Hann även med att träffa min syster Sussie som jag inte träffar så ofta samt en snabb lunch med Ronnie som hade ett uppdrag på ön. Tyvärr utvecklades den förkylning som jag kom med till Almedalen till en akut bronkit tillika luftrörskatarr med tappad röst som följd. Så förra veckans sista och denna veckas första dagar har bestått av mycket vila och sömn – sittandes. Läkaren i fredags konstaterade efter en timme i inhalator p.g.a. misstänkt förkylningsastma att det ”bara” var bronkit. Nu väntar jag på att denna envisa hosta ska försvinna och ta slemmet i lungorna med sig.

Almedalen

Charmigt boende på Kaskens Gränd

Almedalen

Och den lummiga och fantastiska innegården …

Almedalen

Utlandskänsla och en försmak av den svenska sommaren

Almedalen

Träningsglädje …

MTB_Craft

Det är inte svårt att njuta av träningen så här års – värmen, solen och lyckoruset när man plötsligt befinner sig i ett dofthav av liljekonvalj på en grusväg vid Tyresta by. Eller när det på stakpasset utmed Åvavägen står flera stycken älgar ute på ängarna och tittar nyfiket på mig.
Det bästa denna helg var lördagens långpass på tre timmar på MTB tillsammans med Ronnie, Ola och Daniel runt Häringe slott och söndagens långpass på rullskidor.
Kanske blev det om möjligt ännu lite bättre när det häromdagen dök upp inte mindre än två paket på jobbet. I det lilla paketet låg det massor med kläder från Craft inför sommarträningen. Körde på lite galna, glada färger nu till sommaren – lila, orange och så svart förstås. Orange är ju för övrigt en av mina favoritfärger och matchar ju dessutom min coola bil. Tycker om deras sortiment och det är roligt att de vill vara med i min satsning. Extra bonus att de nu skaffat en bra webbshop där man kan kolla runt och beställa allt på ett och samma ställe.
I stora paket låg det nya rullskidor från Elpex som varit med mig ända sedan starten. I kartongen låg dels en variant med vadbroms och dels ett par klassiska rullisar för offroad-körning. Det där med broms är något som kan bli fantastiskt då jag inte alls är bekväm med att åka utför, det är inte själva farten i sig utan vetskapen om att jag inte kan parera om det skulle hända något eller att jag inte kan stanna om jag tycker det går för fort. Nu kanske jag kan kliva utanför den där komfortzonen som det är så lätt att fastna i. Offroad-paret tänker jag kan vara perfekt som variation – köra på grusvägarna både här hemma och uppe i torpet. Det ska bli kul att testa, kanske nu i midsommar …

craft

IMG_3461

IMG_3434