Över förväntan

25529271797_9614d5477f_o

Det har idag gått exakt en vecka av året första paddelläger med sprintlaget, en vecka med två paddelpass samt ett gym- eller cykelpass per dag. Och det har varit en riktigt tuff, men bra vecka där jag fått en massa kvitton på att jag har gjort stora framsteg i vinter. 

Årets paddeldebut blev inte hemma i Sverige utan i Montebelo i Portugal. Denna lilla oas några timmar norrut från Lissabon har hittills bjudit på strålande sol och försommarvärme med lugna paddelförhållanden. Vi bor i fräscha rymliga lägenheter med helpension. Maten är helt okej där frukosten är favoritmåltiden med massor av färsk frukt, ägg & bacon med mera. Stället är ett av Nelos kanotcentrum och vi hyr kanoter på plats. Paddlar samma modell som hemma, 2017 års modell av deras Paracanoe, något som jag tycker är viktigt då det skiljer på de olika märkena och modellerna.

39504430895_fd65049766_o

Det är alltid svårt att ha en uppfattning om vad som hänt med kroppen under en längre period av grundträning. Att byta paddelmaskinen mot paddling på vattnet är dock en angenäm upplevelse. Den egna spegelbilden byts ut mot natursköna omgivningar, den unkna gymlukten ersätts av frisk och syrerik luft och istället för det eviga vinandet från ergon hör man istället fågelkvitter och vågskvalp. Redan efter de första passen märkte jag att jag har utvecklats – uthålligheten är bättre, grundfarten högre och tekniken sitter bättre. Har fått positiv feedback, något som bara bekräftar min känsla. Det är oerhört motiverande att känna sig stark och inspirerande att få sällskap och sparring på passen. Att kunna hänga på några av de andra tjejerna under både distans- och tröskelpassen visar att jag är på rätt väg. Nu ligger utmaningen att överföra detta i högre farter. Det ska verkligen bli spännande att se vad som hänt där…

Efter en tuff vecka som igår eftermiddag avslutades med en teamtävling har vi idag heldagsvila, något som behövs för både kropp och knopp. Åker hem på lördag så det blir bara ett par pass till för mig innan vatten byts mot snö och en vecka i Kläppen.

26534112508_a8a8d68723_o

IMG_0908

IMG_0909

På snö i Saxnäs

ontrack1

Efter en höst med nytt träningsupplägg som fungerat riktigt bra känns det extra kul med säsongens första landslagsläger, i år med ny förbundskapten och på nytt ställe – Saxnäs. I nästan en hel vecka ska vi träna på ”riktiga” spår, äta supergod mat på Saxnäsgården med sin fantastiska personal. Allt är precis så bra som man kan önska.
Hela gänget är på plats och schemat är två pass om dagen. Det är alltid lite tungt de första passen på snö, men tycker ända att de inledande dagarna känts okej. De kuperade och, för mig, utmanande banorna gör skidåkningen varierande och rolig. Att dessutom få lite kvinnligt sällskap i spåret med gästspelande Mona gör att tiden går fort – trots långpassen på tre timmar.
Vi har även kört en hel del teknik med filmning och det är motiverande att få konstruktiv och dessutom positiv feedback, veta att man är på rätt väg.
Tiden går fort och i morgon är det dags för ett avslutande race innan hemfärd – må bästa man eller kvinna vinna …

saxnas

12301752_1008982445790931_9209408537498421173_n

ontrack2

IMG_11971
Jag och bästa Klingen med Satsfjället i bakgrunden.

Full fart i Östersund

vallsundet
Backintervaller på tröskel 4 x 10 min uppför Vallsundet.

Drygt 13 träningstimmar avverkade när årets första landslagsläger summerades. Bilade upp för att kunna få med all packning och cykeln. I år bjöd Östersund på både sol, regn och motvind, men som alltid bra och varierande terräng. Och efter en bra månad i bagaget så var jag väl förberedd. Kroppen höll och jag kände mig stark hela lägret.

Träningsupplägget
Torsdag 4/6
Pass 1 | RK A3, tröskel 4 x 10 min backintervaller Vallsundet, 1 h 20 min
Pass 2 | MTB A1, stig och grusväg runt skidstadion och Torråsen, 2 h
Fredag 5/6
Pass 3 | ÖK A2, stakning 3 x 20 min mot Ås och Dille, 2 h
Pass 4 | RF A1, vid Önsjön avslutade med RK, 2 h
Lördag 6/6
Pass 5 | Crosspass ÖK + MTB A1, från Ytterån, via Krokom till Lit, 3 h 30 min
Pass 6 | Styrka, maxtester och core, 1 h
Söndag 7/6
Pass 7 | ÖK A3 Race, Önsjön 8,5 km (29.10), 1 h 10 min

efterrace
Liten samling efter avslutande race på lägrets sista dag.

Extra roligt att vi både på torsdagens tröskelpass och fredagens stakdrag tog laktattester. Man mäter hur mycket mjölksyra man har i blodet efter/under en viss ansträngning. För att veta var mina nivåer ligger har jag mina fystester som jag gjort i Torsby och på Vintersportcentrum som riktmärke. Jag använder även pulsklockan för att hjälpa mig att ligga på rätt puls samt känslan i kroppen.
På torsdagens intervallpass låg jag för högt i laktat, vilket betyder att jag producerade mer mjölksyra än vad kroppen klarar av att transportera bort eller använda som energi. Nu körde jag bara fyra intervaller, men hade jag kört exempelvis tio stycken på samma nivå så hade jag antagligen inte orkat alla, utan varit full med syra och inte haft möjlighet att komma upp i puls. Nu gick alla fyra dragen bra och med hög puls, dock hade det varit bättre att sänka farten och pulsen och därmed ligga lägre i laktat …
Med detta i ryggen så tog jag det betydligt lugnare på fredagens stakdrag och även om jag låg lite högt där med, så var det betydligt bättre. Detta är något som jag tar med mig och verkligen kommer tänka på framöver för att optimera min träning. Insikt – de tuffa tröskel- och intervallpass behöver inte vara lika smärtsamma och de lite längre A2-passen kan också vara något lugnare. Fokusera på känslan i kroppen och under sommaren öka längden på både tröskelpassen och A2-passen.
Lägrets långpass blev ett crosspass med 2.5 h stakning och 1 h cykel i regn och rusk. Men trots att jag körde ensam, så var tankarna positiva och sällskapet av Fredrik som följde mig med bussen och stundtals på min cykel hjälpte till att hålla fokus. Här kan ni se Fredriks lilla filmsnutt från passet.
Ronnie var med som ledare för U-laget och var i sitt esse. Dock fick vi ett pass tillsammans på fredag em och vi njöt av ett lugnt skatepass i sol och vacker natur. Som Ronnie sa: –”Trist dag på kontoret” …

Tråkigt är dock att Anna Maria och Fredrik avgår som förbundskaptener efter tre år. Deras personligheter, erfarenheter och kunskaper är något som jag kommer sakna massor. Den resa som jag gjort tillsammans med dem sedan debuten i landslaget 2012 är makalös och de har varit en av de viktigaste pusselbitarna. Det är tungt och framtiden känns oviss, men jag hoppas att det kommer lösa sig på bästa sätt.

race
Race Önsjön 8,5 km stakning, påhejad av Anna Maria.

onsjon
Lugnt skatepass med Ronnie, sol och vacker omgivning = energi.

Träningsläger i Torsby …

tunneln
Gruppbild, saknas gör Zebastian och hans nya guide Erik samt Anna Maria (som fotade).

Säsongens andra träningsläger fast det egentligen känns som första. Efter en lugn inledning av säsongen efter Paralympics så har sommaren varit riktigt bra och jag har successivt hittat tillbaka till träningsmotivationen. Att det är lite lugnare på fronten ”övriga uppdrag” har gjort att jag kommit in i rutinerna igen – vilket är avgörande för att jag ska få ihop det. Och även om mängden träning inte varit densamma som innan Sochi så kände jag mig riktigt stark både på rullisarna och på snön. Hovfjället-intervallerna och det avslutande testracet gick bättre än förväntat och nu är det bara att köra vidare.

Träningsupplägget
Lördag em: 2 h rullskidor, klassiskt A1
Söndag fm: 2 h skidor, klassikt A1 i tunneln
Söndag em: 1,5 h rullskidor, klassiskt A3 Hovfjälls-intervaller 8 x 5 min
Måndag fm: 2 h MTB A1
Måndag em: 2 h skidor, klassiskt A1 med impulser
Tisdag fm: Race 7,8 km, klassiskt A3 (6 varv i tunneln), upp- och nedvarvning


Hovfjället-intervaller …

mtb
Gruppselfie innan två timmar MTB för mig, löpning med orienteringsinslag för resten.

race
Dags för avslutande race i tunneln – 6 varv á 1,3 km = 7,8 km. 

På plats var även det paralympiska teamet från USA – U.S. Paralympics Nordic. Kul att träffa dem igen. Vi körde några pass tillsammans, men med lite olika träningsförutsättningar så var det framför allt vid måltiderna som vi umgicks.

sitski_usa
Delar av det paralympiska teamet från USA.

Vi bodde för första gången på Sahlströmsgården bara några minuter från skidtunneln. Fina, moderna rum med utsikt över böljande ängar och en mindre sjö, fantastisk god och hemlagad mat i en mysig och lugn miljö i renoverade gamla byggnader som har fått behålla sin charm och sina detaljer. Dessutom fanns det en väg som gjord för rullskidor precis utanför dörren – jag kommer definitivt åka dit igen.

utsikt

cafe

matsal

Första landslagslägret 2014/15

20140531_1

Säsongens första landslagsläger, och denna gång även ett rekryteringsläger, var stationerat i Östersund och på Camp Södergren 29 maj–1 juni. Det var kul att träffas igen och extra roligt då det var många nya ansikten med denna gång – det bådar gott för framtiden …
Även om lägret mjukstartade med ett lugnt A1-pass med spänstmoment, så blev det ett tufft läger för en annan som inte haft så jättebra träningsdisciplin sedan Sochi. Det har varit svårt att hitta motivation och den där riktiga gnistan att köra på. Det är kart att jag har gjort en massa annat roligt, men just träningen har hamnat lite i skymundan. Lägret slutade med ett oannonserad dopingkontroll och efter lite vätska och mat så gick även det bra.

TRÄNINGSUPPLÄGG
Torsdag
 | em 90 min, A1 stavgång med spänst
Fredag | fm 120 min, A3 backintervaller rullskidor upp till Tornet inkl upp- och nedvärmning, em 110 min A1 racer runt Brunfloviken
Lördag | fm 180 min A1 crosspass rullskidor/racer, em 45 min styrka och stavgång A1
Söndag | fm 90 min A3 testrace 3000 m stakning på bana (2:or) 13.04, intervaller 90–30, 70–20, 15–15 inkl upp- och nedvärmning

Och det blev ett bra rivstart och trots allt så kändes det bättre än jag trodde. Nu gäller det att hålla i detta och fortsätta hemma. Denna vecka är dock fullsmockad och på onsdag drar jag på lite nya äventyr, men efter det lugnar det ner sig lite …

10344074_747029595319552_2119269950693665479_o

Sochi – here I come!

20140302_083635

En vecka i vackra Ridnaue, ca 1500 m.ö.h. – det gick ju snabbt … Här följer en resumé:
Dag 0 | Allt började på Arlanda (förstås) med en hel del övervikt, för tunga väskor och omfördelning vid incheckningen. Via VIP-kön genom säkerhetskontrollen då tiden började bli knapp, trots att Ronnie och jag var där i mycket god tid. Ett extremt tight mellanlandning i Berlin där vi fick rusa till nästa flight medförde att vi i München stod utan bagage. Hmm … Efter diverse byråkrati, bestämde vi att invänta nästa flyg och passade på att äta en sen lunch. Inget bagage. På nästa flyg från Berlin, ytterligare två timmar senare, fanns vårt bagage med och vi kunde äntligen ge oss iväg på den 2,5 timmar långa bilresan. Trafikolycka och stillastående i kö i ca en timme och vi checkade in på Hotel Schneeberg vid midnatt.

20140225_120942

Dag 1
 | Tog en liten sovmorgon och åt lyxfrukost vid niotiden. Sedan dags för det första passet, 1,5 timme klassiskt i strålande sol och fantastiska spår som slingrade sig fram i dalen. Vi körde tillsammans allihop och fick en del tips och trix från Johanna Ojala som gästspelade på detta läger. Ett trevligt pass, trots att kroppen var lite tung och seg efter resan. Helt slut vid lunchen, somnade som en stock och jag vakande efter två timmar med dundrande huvudvärk. Lyckades dock få i mig lite middag innan jag lade mig för natten och hoppades på det bästa – att jag skulle vara bra på morgonen.

20140225_113442

Dag 2
| Ingen huvudvärk, men mådde riktigt illa och kämpade i mig lite frukost, som kom upp lika fort igen. Bäddade ner mig igen och sov hela förmiddagen. Lagom tills de andra kom tillbaka efter passet så var jag så fräsch att jag kunde äta lunch. Tog en lugn stavpromenad på eftermiddagen, det var skönt att röra på sig och resten av dagen mådde jag bra.

20140227_095905

Dag 3
| Tillbaka och sugen på att ge mig ut. Denna dag bjöd på lite mulet väder, dryga 1,45 skate. Lugnt och skönt, ett glidarpass. Killarna hade vilodag och eftermiddagen bestod av vila, cappuccino och en god bok.

20140227_124342

Dag 4 | Dags för första fartpasset och vid uppvärmningen fick jag mjölksyrechock i hela kroppen – usch! Det tog en 30 minuter innan jag var hyfsat med och drog igång mina intervaller. Och det kändes bättre än jag trodde, kände mig stark även om jag blev lite trött på den sista. Nedvarvning, dusch, lunch och vila. Men hade svårt att somna och låg mest och bara njöt av att få ta det lugnt. Dags för pass nummer två; stavgång i knappt en timme. Skönt! Sedan middag – som vanligt lyxig trerätters med smarrig efterrätt. Njöt av att känna mig lätt och glad i kroppen. Lite snack och internetande i lobbyn. En urusel wi-fi kommer nog resultera i en dyr räkning …

20140228_131856

Dag 5 | Dryga två timmar njutning! Klassiskt i samlad trupp i en kämpande sol. Tvårätters till lunch och dagen till ära – cappuccino på maten. Ingen powernapp efter lunchen, men väl tre timmar liggandes i sängen med en nagelbitare till bok. Jag i ena sängen, Johanna med sin bok i den andra. Förberedelser och lite packlogistering inför avresan, innan det var dags för den sista middagen på detta ställe. Tidigt i säng, det blir en ny tuff dag imorgon.

20140302_082817

Dag 6 | Upp i ottan (06.30)… Frukost och sedan ut i spåret för lägrets andra fartpass. Nysnö, vacker disig soluppgång och en ny bana. Efter uppvärmning drog vi igång och jag kunde hänga Zebben och Albin. Otroligt inspirerande och motiverande att få ”draghjälp” och de tre intervallerna, med tre impulser i varje, gick som en dans. Kul! Sedan duscha, packa och stressa iväg. Mellanmålet intogs i bilen på väg till Innsbruck för att lämna Johanna på flyplatsen. Lunch och sedan vidare till München. Efter återlämningen av bilen tog jag en promenad i charmigt centrum. Middag och övernattning på Marriott Hotel innan vi flyger till Sochi via Moskva imorgon bitti.
Det blev en intensiv idag, framför allt då jag försökte ha full koll på Ronnie och några till som åkte Vasaloppet. Även om Ronnie inte klarade det mål som han önskade, så kände han att kroppen, formen och skidorna var där de skulle, det var helt enkelt bara lite för mycket folk i vägen. På ett sätt glad för hans skull och önskar att jag hade kunnat vara där och kramat om honom efter målgång. En extra hyllning till svågern Mats som idag blir av med sitt fula skägg då han idag genomförde Vasaloppet och tillika utnyttjade sin 40-års present till fullo – i exakt 9 timmar 48 minuter och 40 sekunder. Grattis!

20140302_151801

Svart och vitt …

IMG_2798

Landslagslägret i Bruksvallarna är till ända och som vanligt bjöd Härjedalen på varierande upplevelser. Det var allt från skatetur till Ramundberget i pannlampans sken och 10 cm nysnö till riktigt blöta spår efter plusgrader, regn och storm. Glädjande nog sjönk temperaturen, men med lite isiga spår som följd. De konstsnöspår som fanns på ca 6 km fungerade dock riktigt bra.
Det blev en skön snöpremiär med bra besked på att protesen fungerar, att kroppen känns okej och att tekniken är bättre. Känner mig tryggare på skidorna, både i klassiskt och skate och var generellt tuffare i utförskörningarna.
Men att vara modig ledde på söndagen, pga av människor som inte visar hänsyn utmed banan, att jag körde rätt in i ett gäng med åkare och föll illa. Slog i armbågen hårt och när jag skulle ta mig därifrån kunde jag inte stödja på armen.
Det blev några hemska timmar fulla av vånda och ångest – tanken på att jag kanske hade brutit något och missa Paralympics resulterade i en störtflod av tårar och Ronnie och Fredric försökte göra sitt bästa för att lugna mig (och kanske sig själv också). Ambulanspersonal i Ramundberget gjorde en snabb bedömning att armen nog borde röntgas! Det blev en lång väntan till måndag morgon och trots att armen kändes betydligt bättre tog vi bilderna – allt var okej och helt, tack och lov! En enorm lättnad och det blev två dagar med alternativ träning (stavgång med en stav runt tävlingsbanan, skatepass utan stavar och ett styrkepass med fokus mage/rygg).
Det avslutande skateracet i tisdags på 6 km kunde jag dock köra utan alltför mycket smärta och fick ett bra besked – jämnstark, bra flås och ”stor” teknik. Och Bruksvallarna var snälla nog att bjuda på -5° och strålande sol den avslutande dagen. Bra mat och boende hos Sigge som vanligt.

Väl hemma i Stockholm igen blev det tydligt hur stora kontrasterna är – från vitt och ljus till svart och mörkt. Än så länge håller sig minusgraderna och halkan borta. Det är bara knappt två veckor kvar till jag åker till Canmore i Kanada för världscuppremiären och tills dess vore det toppen om det gick att träna på som planerat – på rullisarna.

rullskidor

Pizza, hemlängtan och Sockertoppen …

image

Ja, då var det sista kvällen i Livigno och dags för den sedvanliga avslutningen med stenugnsbakad italiensk pizza …
Det har varit två tuffa veckor. Med allt från klassiskt race uppför Passo Eira, sprintrace i skate, klättring uppför det klassiska Passo Stelvio till stakning uppför Forcola. Men självklart en hel del långa, sköna A1-pass på rullisar, styrka med Frida, stavgång och ett fantastiskt långpass på 4,5 h på MTB – allt detta i ett landskap som är som taget ur Sound of Music med snötäckta alptoppar, betande kor och maffiga skogar av lärk. Men trots allt så känns det skönt att komma hem – hemlängtan ger sig tillkänna. Borta bra, men …
Tyvärr var inte Anna-Maria med oss denna gång, men istället fick lite nya ansikten att bli bekanta med – Mattias Bångman, en kille med koll på det mesta inom skidvärlden (kanske att till och med Zebastian ligger i lä) och Frida Linner – Bryntes underbara sambo som slår de flesta när det gäller styrketräning. Fick några riktigt bra träningspass med mig hem, nu ska jag bli ännu starkare.
Precis som förra året var ju spillevinken Robin Bryntesson med och han platsar definitivt i ”vårt” gäng. Hans handikapp må vara osynligt, men att träna och tävla på hans nivå med diabetes kräver massor. Massor med kunskap – om sjukdomen och sin egen kropp. Framför allt har han visat – för sig själv, för andra, men kanske framför allt för de läkare som sa att det var omöjligt – att det går att idrotta på elitnivå med diabetes. I ett sätt att föra ut sin kunskap och dela med sig av sina erfarenheter startade Robin 2011 Sockertoppen – ett toppenläger för dig med diabetes.
Sockertoppen, som är ett läger för barn och ungdomar mellan 10–17 år, har sedan dess anordnats varje sommar där målet är:
– visa möjligheterna
– ge fördjupad kunskap om diabetes
– stärka förtroendet hos deltagarna
– skapa sociala kontakter med andra familjer
Allt sker under lätta och lustfyllda aktiviteter så som hinderbanor, löpning, stafetter, blodsockerkontroll, korvgrillning med mera. Med på lägret finns förstås Robin och hans tjej Frida, men även läkare, diabetessköterskor och andra kunniga diabetiker.
Läs mer om Sockertoppen och om Robin på www.bryntes.se

Nåja, hur som helst – tack alla för denna gång. Nästa gång hela gänget träffas blir i Bruksvallarna i mitten av november …

Snöblandat …

20131001-212440.jpg

En hyfsad lugn dag i söndags med rullisar på förmiddagen – fokus stakning och 3 x 10 minuter smirredrag i lätt, lätt motlut. Eftermiddagens lugna skatepass ägnades åt protesjusteringar, lite balansövningar, en halvtimme utan stavar och test av banan inför måndagens sprintrace i A2-tempo.
Ja, då var det dags för veckans tuffaste pass – sprintrace skate och 5 x 1 km. Prolog, omvänd jaktstart, masstart, epilog och avslutade med omvänd jaktstart igen. Den blev ett bra, men fruktansvärt smärtsamt pass. Nästan maxpuls, tunnelseende, andnöd och blodsmak. Men det är alltid lika skönt när det är gjort.

20131001-212625.jpg

20131001-212858.jpg

Lugnt pass på eftermiddagen uppe på Mottolino Mountain där nattens regn lagt sig som snö. Lite blåsigt, men friskt och skönt att rensa kroppen från lite mjölksyrerester. Vackra vyer bjuds det alltid på – idag strålande sol i dalgången med Livigno i miniatyr. På vägen hem från passet fixade jag en hyr-MTB inför det kommande långpasset. En trevlig Specialized med framdämpare och skivbromsar.

20131001-213056.jpg

Upp tidigt för att komma iväg och vädret var inte inbjudande. Lite blåsigt, några plusgrader och lätt duggregn. Men det var otroligt skönt att göra något annat efter en och halv vecka. Började på ”platten” utmed Lago di Livigno för att känna på cykeln och sedan börja min resa upp mot Carosello 2700 m.ö.h.. Första delen går på vacker vandringsled med lätt motlut i en fantasktisk dalgång. Sakta, sakta plockas höjdmetrar och när man vänder sig om inser man hur fort det faktiskt går att ta dessa metrar. Efter dryga två timmar börjar den riktiga utmaningen – klättringen upp mot toppen av Carosello. Utmed en bergskammen slingrade sig den smala vandrings- och cykelleden. Inte för att jag kunde cykla …
Det tog ca 1,30 upp och på vägen blev jag påhejad av murveldjur, getter och åsnor. En örn cirklade även över mig innan den försvann över toppen. Glad att vara på toppen med vetskapen om att belöningen och tillika den efterlängtade nedförskörningen längs en serpentinväg väntade – trodde jag, ja.
Det blev allt annat än en skön resa – vägen var riktigt lerigt med gyttja och det var iskallt! Den halvtimme det tog att komma ner var allt var en plåga med domnande fingrar som följd – både av fartvinden och kramp över att brhöva bromsa så hårt. Väl hemma efter 4,5 timmar stod jag länge i duschen för att tina upp kroppen. Efter god lunch och lite behövlig vila lämnade jag tillbaka cykeln och passade på att njuta av en cappuccino på vägen hem.

20131001-213026.jpg

20131001-213215.jpg

20131001-213311.jpg

20131001-213341.jpg

Passo de Stelvio

20131001-213947.jpg
Glad, trött men så nöjd – ett tufft pass med bra fokus!

Halvmulet, lagom temperatur kring 15 grader och fina förutsättningar för dagens utmaning – klättringen uppför det berömda Passo de Stelvio, med en höjd av 2760 m.ö.h..
Grabbarna startade nere i byn och jag gav mig iväg lite närmare toppen, vid den första serpentinen nr. 48 – 1533 m.ö.h.. Började med skate och matade på på två:ans växel i ca en timme. Jag hann plocka ungefär 15 serpentiner och var nöjd med känslan i kroppen. Byte av underben och till klassiska rullskidor innan resan fortsatte uppför. Kände mig stark och kunde glida ut på varje diagonaltag trots att det lutade på.
Efter två timmar börjar det kännas lite överallt och nedräkningen av serpentinerna börjar på allvar. Blev påhejad av både cyklister och bilister, men även utskälld av minst ett murveldjur på vägen. Nu handlar det om att hitta motivation och inte tänka på smärtan – för det gör ont i armar och ben, men även det begynnande skavsåret på stumpen började göra sig tillkänna. Serpentin 20 avbetad, mer än hälften avklarat!
Kämpar på som i trans, tänker på tekniken, försöker åka avslappnat. Serpentin 10 avklarad – så nära toppen, men ändå så långt kvar. Blir påhejad av Frida och är så trött. Markeringar i gatan räknar ner de sista 5 kilometrarna. 4 km, 3 km och plötsligt är jag vid markering 1 km – vad hände?! Får lite extra kraft och den sista kilometern går rätt snabbt ändå och så är jag då på toppen – av Passo de Stelvio igen! Snålblåst, snöblandat regn och nollgradigt, men vad gör väl det. Nöjd, stolt och riktigt trött.
Cirka 1200 plockade höjdmetrar och 16,5 kilometer på dryga tre timmar – stark! Fotografering och den godaste pizza jag ätit på väldigt länge fick avsluta dagens pass innan hemfärden till Livigno via slingriga vägar både uppför och nerför …