En annorlunda heldag med fotografering, filmning och intervjuer med en ny sponsor inför Paralympics. Intensiv, men intressant dag ganska långt ifrån min annars minutiöst planerade vardag. Riktigt coola studiobilder, häftiga actionklipp och stundtals närgångna frågor utlovas. Men tills dess får ni hålla tillgodo med detta ”behind the scene” foto …
Elva entusiastiska klubbkamrater från Haninge SOK njuter av välförtjänt fikapaus …
Dags för det årliga äventyret och tillika långtur på MTB ”al á Ronnie”. Det var elva tappra själar som dök upp vid Tungelsta station imorse kl 09.15, laddade för ca fyra timmar trevlig höstcykling. Perfekt väder med växlande molnighet och ca 13 grader i luften. Det varvades mellan singeltracks i lervälling och snabbcyklad grusväg i bästa södertörnsterräng. En del av turen gick längs vattnet för att övergå i öppna kulturlandskap förbi Häringe slott innan det var dags för skogen igen.
Jag bröt av efter ca två timmar – nöjd och fylld med positiv energi. Skön tur! Fick höra att det var några till som hoppade av efter ytterligare någon mil, medan de allra tappraste var tillbaka i Tungelsta igen efter drygt fyra timmar.
Ja, det blir säkert en repris igen nästa år – inget är som dessa långturer där allt kan hända. Det är allt från kramp och sendrag till gyttjebad och vurpor bland rötter och stenar. Men trots det är humöret på topp och fram till nästa gång får berättelserna och skrönorna hålla spänningen på topp – vad bjuder Ronnie på nästa gång …
Foto: SVT. Från reportaget ”Fokus och vilja ska ge Paralympics-medalj”.
Efter en skön långhelg i torpet med två dagar i Torsby skidtunnel, svampplock och familjemys kunde vi i bilen på väg hem njuta av den intervju som jag och Lasse Persson gjorde för knappt två veckor sedan. En riktigt bra intervju i Sportextra P4 vid 18.30-tiden med fokus på träning, teknikjusteringar och Paralympics.
Det har varit en del media den senaste tiden. Tidigare i veckan träffade jag SVT Sport och under fyra timmar filmades och pratades det jobb, träning och Paralympics. Dessa timmar resulterades i ett fyra minuter långt reportage i Sportspegeln igår söndag på SVT1. Det är alltid lite nervöst innan man får se det färdiga resultatet, men jag blev nöjd och fick mycket positiv respons och feedback på inslaget. För er som missade det kan ni läsa artikeln på SVT Sport och se reportaget här – Fokus och vilja ska ge Paralympics-medalj.
Men nu är det fortsatt fokus på träning – det är inte långt kvar till världscuppremiären i Canmore i mitten av december.
Lasse Persson Radiosporten, jag och Sofia Olsson ICA.
Tidig morgon till Solna för ett frukostmöte tillsammans med Svenska Handikappidrottsförbundets och Lag Paralympics sponsorer.
Träffen hölls på ICA:s huvudkontor och det bjöds på en smarrig frukost – smoothie, fullkornsbröd med skinka/ost och kaffe – innan mötet drog igång. Efter presentation och några kortare framträdanden av sponsoransvarig på ICA Sofia Olsson, generalsekreterare SHIF/SPK Johan Strid och sportchef Hans Säfström var det dags för mig att göra entré. Jag var där som ”hemlig gäst” och bjöd tillsammans med sportjournalisten och radioprofilen Lasse Persson på en liten minipresskonferens. Han ställde frågorna – jag svarade. Det blev en underhållande och matnyttig kvart. Vi passade även på att göra en kortare intervju för Radiosporten – så håll öronen öppna …
Ja, då var det sista kvällen i Livigno och dags för den sedvanliga avslutningen med stenugnsbakad italiensk pizza …
Det har varit två tuffa veckor. Med allt från klassiskt race uppför Passo Eira, sprintrace i skate, klättring uppför det klassiska Passo Stelvio till stakning uppför Forcola. Men självklart en hel del långa, sköna A1-pass på rullisar, styrka med Frida, stavgång och ett fantastiskt långpass på 4,5 h på MTB – allt detta i ett landskap som är som taget ur Sound of Music med snötäckta alptoppar, betande kor och maffiga skogar av lärk. Men trots allt så känns det skönt att komma hem – hemlängtan ger sig tillkänna. Borta bra, men …
Tyvärr var inte Anna-Maria med oss denna gång, men istället fick lite nya ansikten att bli bekanta med – Mattias Bångman, en kille med koll på det mesta inom skidvärlden (kanske att till och med Zebastian ligger i lä) och Frida Linner – Bryntes underbara sambo som slår de flesta när det gäller styrketräning. Fick några riktigt bra träningspass med mig hem, nu ska jag bli ännu starkare.
Precis som förra året var ju spillevinken Robin Bryntesson med och han platsar definitivt i ”vårt” gäng. Hans handikapp må vara osynligt, men att träna och tävla på hans nivå med diabetes kräver massor. Massor med kunskap – om sjukdomen och sin egen kropp. Framför allt har han visat – för sig själv, för andra, men kanske framför allt för de läkare som sa att det var omöjligt – att det går att idrotta på elitnivå med diabetes. I ett sätt att föra ut sin kunskap och dela med sig av sina erfarenheter startade Robin 2011 Sockertoppen – ett toppenläger för dig med diabetes.
Sockertoppen, som är ett läger för barn och ungdomar mellan 10–17 år, har sedan dess anordnats varje sommar där målet är:
– visa möjligheterna
– ge fördjupad kunskap om diabetes
– stärka förtroendet hos deltagarna
– skapa sociala kontakter med andra familjer
Allt sker under lätta och lustfyllda aktiviteter så som hinderbanor, löpning, stafetter, blodsockerkontroll, korvgrillning med mera. Med på lägret finns förstås Robin och hans tjej Frida, men även läkare, diabetessköterskor och andra kunniga diabetiker.
Läs mer om Sockertoppen och om Robin på www.bryntes.se
Nåja, hur som helst – tack alla för denna gång. Nästa gång hela gänget träffas blir i Bruksvallarna i mitten av november …
En hyfsad lugn dag i söndags med rullisar på förmiddagen – fokus stakning och 3 x 10 minuter smirredrag i lätt, lätt motlut. Eftermiddagens lugna skatepass ägnades åt protesjusteringar, lite balansövningar, en halvtimme utan stavar och test av banan inför måndagens sprintrace i A2-tempo.
Ja, då var det dags för veckans tuffaste pass – sprintrace skate och 5 x 1 km. Prolog, omvänd jaktstart, masstart, epilog och avslutade med omvänd jaktstart igen. Den blev ett bra, men fruktansvärt smärtsamt pass. Nästan maxpuls, tunnelseende, andnöd och blodsmak. Men det är alltid lika skönt när det är gjort.
Lugnt pass på eftermiddagen uppe på Mottolino Mountain där nattens regn lagt sig som snö. Lite blåsigt, men friskt och skönt att rensa kroppen från lite mjölksyrerester. Vackra vyer bjuds det alltid på – idag strålande sol i dalgången med Livigno i miniatyr. På vägen hem från passet fixade jag en hyr-MTB inför det kommande långpasset. En trevlig Specialized med framdämpare och skivbromsar.
Upp tidigt för att komma iväg och vädret var inte inbjudande. Lite blåsigt, några plusgrader och lätt duggregn. Men det var otroligt skönt att göra något annat efter en och halv vecka. Började på ”platten” utmed Lago di Livigno för att känna på cykeln och sedan börja min resa upp mot Carosello 2700 m.ö.h.. Första delen går på vacker vandringsled med lätt motlut i en fantasktisk dalgång. Sakta, sakta plockas höjdmetrar och när man vänder sig om inser man hur fort det faktiskt går att ta dessa metrar. Efter dryga två timmar börjar den riktiga utmaningen – klättringen upp mot toppen av Carosello. Utmed en bergskammen slingrade sig den smala vandrings- och cykelleden. Inte för att jag kunde cykla …
Det tog ca 1,30 upp och på vägen blev jag påhejad av murveldjur, getter och åsnor. En örn cirklade även över mig innan den försvann över toppen. Glad att vara på toppen med vetskapen om att belöningen och tillika den efterlängtade nedförskörningen längs en serpentinväg väntade – trodde jag, ja.
Det blev allt annat än en skön resa – vägen var riktigt lerigt med gyttja och det var iskallt! Den halvtimme det tog att komma ner var allt var en plåga med domnande fingrar som följd – både av fartvinden och kramp över att brhöva bromsa så hårt. Väl hemma efter 4,5 timmar stod jag länge i duschen för att tina upp kroppen. Efter god lunch och lite behövlig vila lämnade jag tillbaka cykeln och passade på att njuta av en cappuccino på vägen hem.
Helene Ripa 