EM-brons i Plovdiv

jippie
Jublande glad efter en tufft lopp där jag knep en tredjeplats på K1 200 m (KL3).

I strålande sol och tryckande värme lyckades jag åter ta en pallplats i internationella sammanhang, denna gång på EM i Plovdiv, Bulgarien. Viljan att göra om bragden från i fjol och åter stå högst upp fanns i bakhuvudet och det märktes innan loppet. Hade problem att hitta fokuset och harmonin dagarna innan racet, var inte heller helt nöjd med kanotinställningarna.
Jag har ända sedan jag började träna och tävla kanot hösten 2015 kört med fixerat roder. Det betyder att när jag har hittat, den för dagen, aktuella roderinställning som gör att jag paddlar rakt låser jag fast linorna. Beroende på vilken vind det är så behöver detta justeras inför varje race och det är små marginaler. Denna gång fick jag det inte att stämma och det tog mycket energi. Frustrationen över att inte hitta rätt gjorde att jag hade svårt att komma i balans och hitta självförtroendet. Men med hjälp från ledare så lyckades vi till slut och på uppvärmningen själva tävlingsdagen kändes det riktigt bra. Med facit i hand så är detta ett oros- och riskmoment som måste minimeras för att jag ska kunna lägga allt krut på racet.
Det är det här som är paraidrott och som gör den så unik och komplex. Den del av satsningen som är minst lika viktig, om inte viktigast då den är en förutsättning, som själva träningen – anpassningen och utvecklingen av utrustning för att hela tiden bli bättre och göra sig själv rättvisa. Att testa och förkasta. Hemläxan denna gång blev att hitta en lösning för att kunna justera rodret med en fot och därmed aktivt kunna styra när jag paddlar. Diskussionerna och skissandet hemma vid köksbordet tillsammans med Ronnie mynnade snart ut i en enkel och praktisk lösning. Har redan testat den och den fungerar riktigt bra. Fram till VM i augusti hoppas jag att det känns så naturligt att jag inte längre tänker på det, och då har jag vunnit mycket.

arenan
Den vackra arenan för både rodd och kanot mitt inne i Plovdiv.

FullSizeRender
Glad (och väldigt varm i reglementsenlig klädsel) efter medaljceremonin.


EM_Plovdiv_2017.indd
Långsamma tider på grund av motvind, men så nöjd över att åter vara på pallen.

Högbo Multi 2017

innanstart
TEAM FILLAUER – förväntansfulla och pirriga innan start …

Vi har tävlat en del tillsammans förut, bland annat Stockholm Rumble och Ulvjakten. Båda dessa har varit rogaining – dvs kontrollplock på mountainbike i valfri ordning under tre timmar och vi har placerat oss bra. Någon lagtävling i triathlon har vi också klarat av. Diskussionerna om att göra en multisporttävling har alltid funnits där, men det har aldrig blivit av. De senare åren har funderingarna av naturliga orsaker legat på is på grund av pågående skid- och kanotsatsningar mot stora mästerskap. Men nu, efter att jag bestämt mig för att inte satsa vidare mot Pyeongchang och en sommar av ”gör-vad-du-vill”, så anmälde vi oss till Högbo Multi.
I ett litet sätt att tacka för alla ortopedtekniska lösningar som företaget Fillauer hjälpt oss med under åren ville vi tävla i deras namn och passade dessutom på att utmana personalen. Vi fick med oss Kevin och Erik och vi blev två lag på startlinjen  –  TEAM FILLAUER och TEAM FILLAUER 2. Så kul att de hakade på och de gjorde en stark insats med tanke på sina orienteringsmeriter och kom i mål ca 30 minuter före oss.

Men blev det som jag tänk och trodde?! Nja, både ock… Att det skulle bli tufft det visste jag, men jag trodde aldrig att jag skulle ta så slut i mitt vänstra ben. 

Den inledande prologen och tillika en rogaining (löpning) gick riktigt bra och tog ca 22 minuter. Via växlingszonen för kartbyte (kartorna finns längst i inlägget) och ut på den lilla traillöpningen som tog oss till kanotarenan. Denna sträcka var riktigt bökig för mig med extremt mycket rötter och stenar – där tappade vi tyvärr väldigt mycket tid.

kanot
Sist ut på kanotmomentet, men plockade tid då vi orienterade rätt och paddlade bra. 

Kanotmomentet gick bra när vi väl kommit överens om vilken sida vi skulle paddla på och takten infann sig. Orienteringen fungerade klockrent och vi plockade lite tid på några av de framförvarande lagen. Efter paddlingen (ca 35 min) var det dags för den trixiga traillöpningen tillbaka till arenan för växling. Tappade ytterligare värdefull tid.

Dags för MTB-O och nya karta, två tuggor banan och vätska innan det bar iväg. Ronnie fick hålla i orienteringen, något som han klarade perfekt. Nu började jag känna att vi varit ute i drygt 85 min, men var fortfarande pigg i kroppen och huvudet trots att jag legat på nästa 95% av min maxpuls sedan start. Fick draghjälp tack vare den smidiga uppfinning som Ronnie kommit på och som monterats på hans sadelstolpe. Jag cyklade helt enkelt upp bredvid honom, tog tag i linan och la den runt kartstället. Backade sedan ner och fick där hjälp som gjorde att vi kunde hålla hög fart i lättcyklade partier och även en del stigar. Ronnie var riktigt stark och gjorde ett bra jobb – både med draghjälp och orientering och vi tog några placeringar under cyklingen som tog ca 79 min efter en kortare hinderbana i en lada vid sista kontrollen. Tack vare Ronnies styrka sparade jag mycket och välbehövlig energi inför det kommande momentet – orienteringslöpningen.

mtb
Tog placeringar i cyklingen tack vare Ronnies starka ben och fiffiga draganordning.

Byte av skor, en tugga banan, vatten och så iväg. Ut på det avslutande momentet samtidigt som det vinnande herrlaget var på väg in mål. Detta visste vi var det kritiska momentet och jag började nu bli riktigt trött. Även här var vi överens om att Ronnie skulle orientera. Fokus på att ta så lättframkomliga vägval som möjligt medan jag fokuserade på att ta mig fram så fort som möjligt – ibland lite löpning, ibland någon hoppvariant men tyvärr mer gångtempo än önskat. Efter kontroll fem var ett av vägvalen att simma 25 meter över ett litet sund – ett givet val då det var ett kortare alternativ men dessutom bjöd på välbehövlig svalka och kick. Efter den sjunde kontrollen (även en kanotkontroll) som låg i en myr var det som att benet blev gelé. Jag började få krampkänning i både vad och lår. Tog en gel vid två tillfällen, huvudet fick sitt men krafterna i benet var slut. Ronnie peppade, drog mig där det var möjligt och var hela tiden tydlig med hur långt det var kvar till nästa stigkors, till nästa kontroll, till mål. Detta var viktigt för att jag skulle kunna mobilisera mina absolut sista krafter och sträckan från sista kontrollen in mot mål var som en dröm. Det sista momentet tog nästan 90 min och vi gick i mål på tiden 4:12.39, lite mer än en timme efter segrarna.

lopning
Så här pigga var vi i början, men det var på slitna ben jag tog mig över mållinjen.

Men i det stora hela var det en fantastisk tävling, dag och helg. Jag sprängde flera gränser och jag är stolt att jag höll ihop det hela vägen. Vi var aldrig med och konkurrerande om några framskjutna placeringar, men det var heller inte att räkna med med tanke på löpningen. Högbo Bruk bjöd på bra väder och söndagens tur på de mer lättcyklade och uppmärkta MTB-lederna var ren och skär lycka. Omgivningarna är vackra och det var svårt att lämna för att åka hem. Kan mycket väl tänka mig ett träningsläger här då det finns både MTB för Ronnie och fina paddelvatten för mig. Nu blir det åter fokus på paddling då det bär iväg på EM i Bulgarien på onsdag.

Nedan finns kartorna från de olika momentet…

IMG_8733

prolog

kanoto

mtbo

ol

diverse

 

Världscuppremiär

IMG_8458
1:a Cindy Moreau, Frankrike 50.653
2:a Helene Ripa, Sverige 52.307
3:a Erica Scarff, Canada 52.460
(Foto: Canoe Kayak Canada, Balint Vekassy)


Beslutet att inte göra en fortsatt satsning på skidor känns fortfarande helt rätt. Efter testeventet i Pyeongchang bestod varenda vaken minut av att försöka intala och övertala mig själv att jag skulle fortsätta mot Paralympics. Detta trots att varje del av mig visste att det inte skulle bli så.

Men steget från att veta till att uttala är ibland så väldigt stort, en avgrund som det krävs mod att kliva över. Glädjen för skidåkningen hade försvunnit – av flera orsaker som jag kanske kommer gå in på i ett senare inlägg – och motivationen för att lägga ner det som krävs för att vara på topp, att kunna prestera, fanns inte längre där. När jag tänkte på träning, på vad jag ville, så var det alltid kanot som dök upp först. När jag väl sagt orden högt var det så självklart, så enkelt och hela jag kände mig så lättad över beslutet. Så då får det bli så, jag lyssnar på mig själv och utmanar mig själv i att bli så bra jag kan i kanot.

Och efter helgens sprintvärldscup i Szeged, Ungern, så har jag fått bekräftat att mitt beslut var rätt. Jag är där jag vill vara – utövandes en sport där utmaningarna är många och marginalerna små. Den hårfina skillnaden mellan succé och fiasko, det underbara i att det inte finns någon plats för misstag. Det handlar om att allt, precis allt, måste stämma – från start till mål. Där man måste ignorera mjölksyran och bara tänka framåt. På 200 m och ca 50 sekunder finns det ingen tid att reparera en dålig start eller tappa fokus.

IMG_8434
Blåst och vågor – jag är näst längst upp i bild, i gult linne på bana tre.

Årets första internationella tävling kändes så överraskande bra. Jag var på plats några dagar innan med bra träning och gemenskap samt massor med inspirerande lopp från de andra i sprintlaget. Det blev precis vad jag behövde. Lagom taggad, lagom nervös – trots den besvärliga vinden. Jag hade ett lugn och ett flyt i paddlingen som jag inte tycker jag har haft förut. Att det räckte till ett silver är galet, trots det är jag mest nöjd med tiden och känslan.
Nu ser jag fram emot att successivt öka träningsmängden framöver för att komma väl förberedd till VM i augusti. Men först lite tävlingar i Sverige och sedan EM i juli.

grupp

VM i Finsterau 2017

vm_01
VM-silver i mixstafetten med Zebastian Modin och guide Johannes Andersson.
Längst till vänster Pierre Bryntesson och längst till höger Max Själin. 

Historien har en tendens att upprepa sig. Dåliga säsongsstarter med sjukdom eller skada följs upp med överraskande pallplatser på världscup eller mästerskap. Denna säsong har inte varit annorlunda…

Efter en sommar med 100% fokus på kanot och Paralympics i Rio och en rejäl förkylning efter snölägret i Saxnäs precis innan världscuppremiären Vuokatti var inte förutsättningarna de allra bästa och premiären blev ett fiasko. Bra träning runt nyår följdes upp av ytterligare en period av sjukdom – tur att jag valt att avstå världscupen i Ukriana. Denna gång var halsont som så småningom övergick i en segdragen hosta.
Åkte till VM i Finsterau, Tyskland med inte alltför höga målsättningar. Den inledande sprinten i skate skulle vara ett ”komma-igång-race” inför mixstafetten 4 x 2,5 km med Zebastian Modin. En stafett som är ett öppet race där de andra ländernas laguppställningar, deras totala procentsats och vår dagsform är avgörande. Jag och Zebastian dubblerar våra sträckor eftersom det bara är vi två medan de andra länderna har flera alternativ.
Och det blev precis en sådär spännande stafetten som det ska bli. Utfallet är ovisst ända fram till den sista sträckan och när mållinjen ska korsas. Vi plockade placeringar och tid för varje sträcka och när Zebastian gick ut på sista sträckan hade vi vittring på guldet. Men det var ett för stort tidsavstånd och vi kom tvåa, endast 21 sekunder efter suveräna Ukraina. Vi gjorde två starka sträckor var och vi lyckades ta ett VM-silver! Att samarbetet med hans guide Johannes Andersson har utvecklas så fort är fantastiskt och det vittnar de andra placeringar och medaljer som duon tog under mästerskapet på. För mig är det sjukt att vi kan vara med och konkurrera, jag är så stolt över att få tävla med och åter få kliva upp på pallen med en fighter som Zebastian…

vm_03
Med mycket vilja genomförde jag 15 km klassiskt…  

Den avslutande distansen 15 km klassiskt blev som väntat en riktig utmaning. Med en tuff slinga på 3 km där flera tunga backar skulle plockas blev det för alldeles för tungt. Min dåliga form och det sugande, blöta föret gjorde att jag inte ens var i närheten av vad jag vet att jag kan. Besviken och ledsen. Slutade 7:a av totalt 9 åkare.
Från detta mästerskap tar jag ändå med mig styrkan hos mig själv, att kunna prestera när det gäller men även andra lärdomar. Dock blir det nog det fantastiska engagemang som Pierre Bryntesson och Max Själin visade upp som hamnar högst upp. Det var länge sedan jag mötte sådant professionalism i alla led som hos dessa två. Med hjärtat på rätta stället, ett barns nyfikenhet och med en unik lyhördhet  gjorde de allt för att vi skulle kunna leverera. Och så hade vi riktigt bra skidor också…

Nu väntar några veckor på hemmaplan innan det är dags för säsongens viktigaste världscup – testeventet i Pyeongchang inför Paralympics nästa år. Fram tills dess ska jag försöka bli av med min hosta och komma i lite bättre form.

Läs mer om stafetten:
Ett skönt kvitto
Helene Ripa och Zebastian Modin tar VM-silver i stafett

vm_04

vm_02

Kontraster

Parasportgalan 170204 
Foto: KARL NILSSON
Röda mattan på Svenska Parasportgalan 2017 – jag och Henrik Nilsson på Hotel Continental.
Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

De senaste två veckorna har det förutom det vanliga med träning och jobb hänt mycket och där kontrasterna har varit påtagliga…

För någon vecka sedan var jag och hälsade på en förskoleklass i Österåker. Jag håller väldigt sällan föreläsningar. Det tar tid, dels att förbereda men även tid från arbete, träning och vila. Men vissa förfrågningar tar jag emot med glädje och då handlar det nästan alltid om barn och ungdomar. Det är ett privilegium att få möjlighet att inspirera, påverka och förändra deras syn på sin omgivning och sina medmänniskor. Om jag kan visa att det är okej att vara annorlunda, att alla duger som man är och att vi ska möta andra med respekt så har jag gjort en liten skillnad. Men det handlar även om specifika berättelser, till exempel att Annas dotter som efter att ha sett mig på tv vågar bära sin hörapparat med stolthet istället för att skämmas och gömma den.
Har varit ledare på en del läger genom åren, bland annat Sockertoppen och Anna&Emil Summer Camp, och det är så fantastiskt att se hur undvikande och skepsis omvandlas till fascination och frågebombning för att till slut övergå i – ingenting alls. Efter ett tag är jag bara jag och ingen bryr sig längre om jag har ett ben eller två – jag är Helene.
Det är här som jag känner att jag kan och vill ge mest – att skapa en tolerans och öppenhet som gör att nästa gång de träffar någon som inte är som dem inte ens reflekterar över det.

tandstickan_01
Inspirerande träff med förskolebarnen på en skola i Österåker. 

Med tanke på min inneboende önskan om att kunna göra skillnad så kändes det lite extra bra att vara nominerad i kategorin ”Årets förebild inom Parasporten” vid Svenska Parasportgalan. Denna första upplaga av galan hölls på hotell Scandic Continental Stockholm och konferencierer var bästa Lasse Persson från Radiosporten, en eldsjäl som brinner extra för paraidrott, tillsammans med Åsa Llinares Norlin från Svenska Parasportförbundet. Och det blev en bra debut – både för dem och för galan.
Jag vet hur viktigt det är ha förebilder och öppna, generösa människor i sin närhet. Vet hur viktigt det är att känna att man passar in i ett sammanhang. Svenska Parasportgalan är viktig, inte minst ur det perspektivet. En gala som inte bara uppmärksammar fantastiska bedrifter och enastående krigare utan även synliggör de som kämpar på i bakgrunden som exempelvis Johannes och Vilma från Luleå Simsällskap. Det handlar om att tacka ledare, närstående och andra som gör det möjligt och om de paraidrottare som inte hamnar högst på pallen…
Jag klev inte högt upp denna gång, men att vara nominerad är stort nog. I denna kategori finns inga vinnare eller förlorare, vi är alla förebilder genom det vi gör och hur vi agerar. Ser redan nu fram emot nästa års upplaga av Svenska Parasportgalan som jag hoppas blir större, glammigare och öppnare.

Intervju med Helene Ripa på röda mattan.
Bilder från Svenska Parasportgalan 2017.
Intervjuer med mera finns på YouTube – ParasportSWE.

Parasportgalan 170204 
Foto: KARL NILSSON
Svenska Parasportgalan 2017.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

 

Äntligen snö – igen!

img_7248
Värmland bjöd på trolskt väder med tät dimma och strålande sol …

Den vintern som jag bestämde mig för att satsa mot Paralympics i Sochi var det massor med snö. Det var 2012. Då kändes det så enkelt, så självklart att hålla på med längdskidor. Sedan dess har det varit usla vintrar i Stockholm och jag hade hoppats att det skulle bli annorlunda denna säsong. Såg så hoppfullt ut i november när snön vräkte ner, men den försvann lika fort som den kom. Sedan dess har vi hunnit med ett snöläger i Saxnäs och efter nyår var vi i Mora och torpet.
Lägret i Mora var med min klubb Haninge SOK och vi var ett litet, men tappert gäng på 13 personer. Dagarna bjöd på varierande terräng och pass – allt från stenhårda mjölksyre–intervaller 30/60 i Rännkölen i Älvdalen till underbart långpass på myrarna i Norra Garberg – i strålande sol och 20 minusgrader. Kylan -27 grader satte dock stopp för det annars så populära avslutande racet på lägrets sista dag – Janne Eskilssons specialsträcka. Fick bli en sväng på Vasaloppsspåret i Eldris istället innan fingrar och tår gav upp och vi styrde vidare mot torpet i Sunne.

mix
Överst fr. vä: Haninge SOK utanför värmestugan i Norra Garberg, Ronnie efter distanspass 3,5 h i 20 minusgrader, frostbiten selfie och avslutningsvis lördagens solnedgång vid torpet.

Dåligt med snö i Klarbäcken, men tunneln i Torsby är som alltid ett bra alternativ. Körde ett stakrace mot Ronnie i lördags, tungt och det är en bit kvar till tävlingsfarten. Höll dock ihop det bra och har en tid som jag jämföra med senare.
Det har varit en tung början på säsongen – dels med en inledande förkylning, dels med tester av ny protes. Det är dessutom svårt att få kontinuitet på träningen eftersom vädret varierar så. Jag behöver mil på snö, många mil. Alternativet rullskidor och SkiErg fungerar, men det är på snö jag tävlar.
Nästa internationella IPC-tävling är VM i Finsterau, Tyskland om en månad. Hoppas att den lilla snö ligger kvar så att jag får de mil jag behöver och att de lokala skidtävlingarna blir av – jag behöver tävla för att få fart på kroppen.

img_7255

Byte av element…

img_7051_just
Sprintkval och stolpe ut, slutade som 13:e tjej och precis utanför semifinal.

Året börjar lida mot sitt slut och det börjar bli dags att summera 2016. Men inte riktigt än, först lite ord kring säsongens första världscup…

Sommarens tuffa träning, både i gymmet och i på vattnet, har gjort mig starkare och mer explosiv. Att få testa vad den mer sprintbetonade träningen gjort med min kapacitet på skidor var något som jag verkligen såg fram emot. Men min otur med säsongspremiären verkar hålla i sig. När det var dags för världscupens första tävling i Vuokatti i december åkte jag dit med två veckors förkylning i bagaget. Det tillsammans med den blygsamma träningen på rullskidor och endast ett tjugotal pass på snö resulterade i ett uselt lopp. Besviken förstås, men samtidigt realist.
Jag vet att jag inte kan prestera på snö om jag inte tränat på snö. Dessutom brukar mina säsonger börja halvknackigt för att sedan ta sig framåt februari. Avstår därför från att åka nästa världscuptävling som går i Ukraina i mitten av januari till förmån för en ordentlig träningsperiod. Efter några veckors möjlighet att träna på Rudans konstsnöspår är det dock tyvärr åter barmark i Stockholm. Nu börjar det bli dags att leta upp snö…

img_7031
Fotosession innan träning – jag, Zebastian och hans guide Johannes. 

img_7114
Konstsnöspåret i Rudan i december tack vare IKJ:s engagemang.

img_7032
Ronnie var med i Vuokatti som vallare, banbesiktare, protesinställare mm.

Paralympics Rio 2016

Galleri

Detta galleri innehåller 21 bilder.

Här har jag samlat utvalda bilder från mitt tredje Paralympics. Jag tar med mig glädjen och stoltheten över att ha tagit mig dit. Att få dela denna upplevelse med Ronnie och svärfar är stort och oförglömligt… Bilderna är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan … Läs mer

Plockat från media

29385951600_e3cde625e3_o-2
Fotograf: Karl Nilsson, Svenska Parasport Förbundet

Än en gång visade media stort intresse för Paralympics, inte minst SVT som sände massor med timmar från en mängd idrotter i Rio. Att de dessutom lyckades få till en livesändning av mitt finallopp i kanot ska de ha en stor eloge för.
Jag hoppas att det ökade mediaintresset ska öka kunskapen och insikten i vad det krävs av oss för att kunna prestera på topp. I förlängningen finns även förhoppningen om att det ska få fler barn och ungdomar att börja idrotta – oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte …

PRINT
Helene Ripa redo för Paralympics i ny idrott
Ripa laddar för start i Rio
Ripa jagar medaljer på Paralympics i helt ny sport
Globalt rekordintresse för Paralympics i Rio
Ripa till semifinal i kanot
Helene Ripa till final
Starten avgör om Helene Ripas skidguld ska få sällskap av kanotmedalj
Ripa till final – vill göra bättre lopp än idag
Ripa femma i kanotfinalen
Ripa sugen på mer efter femteplatsen
Ripa femma i historiska finalen – nöjd
Mäktig finalpaddling av Ripa – femma
Canoe Sprint Womens KL3 Final

RADIO/TV
Nu börjar kampen om paradportens ädlaste medaljer
Ripa jagar guld i ny gren
Guldmedaljör i Sotji satsar på nytt guld i Rio
Ripa om nya satsningen en utmaning
Ripa till semifinal i kanot
Se Ripas semifinallopp – vidare som tvåa
Ripa klar för final i kanot
Känslosamt när Ripa blev femma i Rio
Ingen medalj i kanot för Helene Ripa
En femteplats är ju inte dåligt
Idrotten har varit ovärderlig för mig

 

SM i Hofors

IMG_4846
Försök K1 200 m i D22.  

Började ”semestern” med en vecka hård träning och lite tävlingar i Hofors tillsammans med Brunnsvikens Kanotklubb. Vi var ett stort gäng på plats med blandad erfarenhet och ålder – allt från den unga energiska Oliver till den erfarne veteranen Richard. Startade veckan med K1 5oo m på tisdagen som gick okej, men absolut inte mer.

1079
Glad för att Henrik Nilsson tagits sig an jobbet med att försöka få fason på min teknik och fysik. 

Onsdagen bjöd på två tuffa pass tillsammans med Henrik innan det på torsdagen var dags för veckans viktigaste race – K1 200 m. Så otroligt laddad och det kändes så bra innan start, men sen gick det åt skogen. Dålig teknik och egentligen finns det ingenting att ta med sig från det loppet mer än kanske insikten att den fina teknik som jag har på träningen blir som bortblåst och jag skäms … Det händer något i huvudet när jag vill köra fort och allt blir ansträngt, hafsigt och spänt. Försöker nu att hitta sätt att komma ”runt” detta. På eftermiddagen var dags för ytterligare ett hårt pass med Henke, denna gång med sällskap och sparring av Filip Silvstrand Olsson som var uppe över dagen – kul!

4872
SM-brons K4 500 m i D22 tillsammans med starka tjejerna Julia, Linda, Sara och jag.

Förutom riktigt bra träning så blev nog veckans höjdpunkt debuten i K4 tillsammans med Julia Seger, Linda Härefelt och Sara Berglöf. Det var ren och skär lycka! Den första turen var urkul, loppet på 500 m ännu roligare. Vi fick en bra start och var förvånansvärt synkade för att inte ha paddlat mer än 15 min tillsammans. Det räckte till ett brons, inte alls långt från silvret – så sjukt! I mitt första SM tog jag brons i seniorklassen, något som förstås inte skulle ha varit möjligt utan de andra starka tjejerna. Tack för att jag fick förtroendet …
Annars bestod veckan av superb mat (tack Sebbe), bra logistik (Sofia och Linda) och god Pokémon-jakt (tack Oliver för att du visade Ronnie hur man gör). Sist men inte minst tack Brunnsviken för att ni är ett så härligt gäng …