365 dagar

steloperation_c5-c7
Steloperation nivå C5–C7.

365 dagar, ett år. Så lång tid har det tagit för kroppen att tycka att det är okej med träning igen. Inte rehab, utan träning. Tankarna har varit många och jag har pendlat mellan framsteg och bakslag. Än är inte resan över, men jag håller tummarna för att kroppen vill samma sak som jag – ta en kvotplats till Paralympics i Tokyo 2020.

November 2018
Det andra planerade träningslägret på Mallorca denna höst har gått bra, riktigt bra. Kroppen är stark men sliten och jag tror att det är all träning som gör att jag har fått ont i armarna. Men värken blir värre och jag tycker inte att kroppen svarar på samma sätt de sista dagarna. Väl hemma igen vilar jag och kör endast lätt träning. Det blir inte heller bättre med sjukgymnastik – utstrålningen och värken i armarna blir värre och värre.

December 2018
Tack vare min elitidrottsförsäkring i Folksam via Sveriges Paralympiska Kommitté får jag snabbt en tid till Spine Center den 3:e december och en magnetröntgen (MR). Återbesöket den 12:e december bekräftar det som kunniga personer i min omgivning befarat. Jag har fått diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C6–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1. Förutom det har jag förträngningar/pålagringar i rotkanaler (Rotkanalstenos) och ryggradskanalen (Spinal Stenos). Beskedet får mig ur balans –  min karriär och mitt aktiva liv är över är det som far igenom huvudet. När ordet operation nämns slår mitt huvud bakut och jag får panik. Jag vill inte att någon skall in i min nacke. Jag vill inte ens behöva fatta detta beslut, jag vill bara vakna upp imorgon där allt är som vanligt.
Tillsammans med nervprofessorn på Spine Center bestämmer vi att prova med konservativ behandling, med andra ord rehab och sjukgymnastik, eftersom skadan är så pass färsk. Detta innebär dessutom att jag, just för stunden i alla fall, inte behöver fatta något beslut om operation eller inte. Diskbråck läker oftast av sig själv, men det är svårt att säga hur lång tid det tar, tid som jag tycker att jag inte har. Dessutom vet man inte hur mycket stenosen påverkar mina symtom.

MR
Diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1. 

Januari 2019
Jag går på sjukgymnastik tre gånger per vecka, kör rehab hemma och så mycket promenader jag kan. Kör även cykeltrainer utan att ha händerna på styret, men kroppen mår inte bra. Jag är tydligt allmänpåverkad i kroppen med lätt illamående, koncentrationssvårigheter, dålig balans, extrem trötthet – hela min kropp skriker att något är fel. Det blir inte bättre och ovissheten över hur lång tid läkningen ska ta är extremt jobbig.
Den 23:e januari utför jag någon typ av rörelse i köket och smärtan i höger arm exploderar. Den avtar successivt, men inte helt. På kvällen kommer huvudvärken och illamåendet. På natten kräks jag och smärtan i huvudet blir allt värre. Efter tre dagar i sängen med fortsatta symtom ringer Ronnie till sjukvårdsupplysningen. De skickar en ambulans och jag hamnar på Södersjukhusets akutmottagning. Jag har inga reflexer i mina armar och dåliga i benet. En akut MR visar att diskbråken blivit värre och jag läggs in på ortopedavdelningen för smärtlindring. Ingen akut operation är dock nödvändig. Efter tre dagar har vi hittat smärtlindring som fungerar och jag får åka hem. Jag är nu sjukskriven på heltid.

Februari 2019
Vid det planerade återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 7:e februari konstateras det med hjälp av den nya MR:en, spattiga reflexer samt kroppens allmänpåverkan att mina diskbråck trycker på ryggmärgen. På grund av ryggmärgspåverkan blir det nödvändigt med en operation och det som förut varit otänkbart, och omöjligt att fatta ett beslut kring, känns helt självklart. Nu är det inte längre elitsatsningen på kanot som är fokus, nu handlar det om att åter kunna ha en aktiv vardag. Tack vare mötet med en nyopererad patient på ortopedavdelningen på SÖS känner mig lugnare. Dessutom gör smärtan att jag inte har något val längre. Att vara aktiv under denna period är inte möjligt, jag sover mycket och är fortsatt sjukskriven.

Mars 2019
Operationen utförs den 4:e mars på Löwenströmska Sjukhuset. Jag läggs i kvällen före och jag är första patient på morgonen. Ingreppet är en steloperation och den görs framifrån på halsen, en så kallad främre fusion. För att jag ska bli av med min symtom tar man bort diskarna mellan kotorna C5–C6–C7 och man sätter dit ”burar” istället. Dessutom tas stenosen bort i de kanaler som är trånga. Benmaterialet läggs i burarna mellan diskarna för att hjälpa kotorna att snabbare växa ihop. Med en titanplatta och sex skruvar hålls allt på plats under läkningsprocessen.
När jag vaknar upp några timmar senare mår jag, förutom en outhärdlig smärta och kramp i nackmuskulaturen, riktigt bra. Hela min kropp är lätt och jag känner mig lugn. När Ronnie kommer för att hälsa på på eftermiddagen samma dag har jag varit uppe och gått och ätit middag. Det gör ont att svälja. Jag åker hem dagen efter operationen.
Värken och krampen i musklerna och svårigheterna att svälja håller i sig ungefär en vecka, sedan avtar det successivt. Börjar med mina korta promenader redan dag tre och gör enkla rehabövningar. Mår bättre för varje dag, även om jag sover extremt mycket och äter starka värktabletter.

efteroperation_1

April 2019
Jag mår bättre och bättre och börjar jobba 25% den första april. Blir fort trött, men smärtan är i princip borta, mycket tack vare medicinering. Fortfarande räcker inte energin till mycket mer än att köra rehab, lite konditionsträning och arbete. Har fortfarande inte slagit bort tanken helt på att jag kanske kan köra den första världscupen och EM i Paracanoe i maj. Testar att köra lite MTB under påsken, men blir direkt sämre med värk i armen, framför allt höger. Tänker direkt att jag varit för ivrig och jag får ångest. Ångest över att jag ska ha förstört något. Backar tillbaka i träningen och inser att det nog inte är möjligt att börja paddla så snart som jag hoppats. Stryker världscupen och EM från kalendern och mitt medvetande. Insikten slår mig att det kanske inte ens är möjligt att paddla VM och Paralympics-kval i augusti. Pendlar mellan sunt förnuft och viljan att åter vara där jag var innan operationen. Fortfarande sjukskriven, nu 50%.

Maj 2019
Sakta men säkert blir jag återigen bättre i armarna, men smärtan i höger kommer och går. Ökar träningen igen, men håller mig borta från sådant som skulle kunna påverka armarna och nacken. Orkar vara mer och mer aktiv, jobbar fortfarande endast 50%.
Och så kommer då den dagen jag längtat efter – jag ska testa att paddla. Den 31:a maj tar jag mitt första paddeltag på cirka sex månader och det känns bra. Jag sitter på vattnet i kanoten i 16 minuter och jag önskar inget hellre än att få sitta kvar. Men förnuftet får mig att kliva upp. Hoppet om VM lever igen.

Juni 2019
Fortsätter med min rehab i princip varje dag, cykel eller promenader och så paddling. Paddlar nu tre gånger per vecka, korta pass med fokus på teknik och att inte provocera nacken. Så fort jag är lite för ivrig eller tar i för mycket ökar smärtan i höger hand och arm. Orolig över att symtomen ska bero på att det diskbråck mellan C7–Th1 som inte opererades har blivit värre. Gör en skiktröntgen den 26:e på Löwenströmska inför återbesök till kirurgen i augusti. Har mer energi, men det räcker till träning och 50% jobb, inget mer.

Juli 2019
Det har nu gått tre månader sedan min steloperation och i det stora hela mår jag bra. Under den första veckan har jag några paddelpass tillsammans med min tränare Åsa. Vi filmar min teknik och i det stora hela ser det bättre ut än innan operationen. Min position i nacke, axlar och skuldror är bättre. Det fattas förstås massor i styrka, uthållighet och så vidare vilket inte är så konstigt. Allt känns positivt och jag känner att SM och VM kanske inte är omöjligt. Paddlar fortfarande bara tre pass i veckan blandat med rehab/lätt styrka och konditionsträning.
I mitten av månaden kör jag K1 200m försök och B-final på SM – i tröskelfart och är nöjd över känslan. Att åter få vara i ett tävlingssammanhang igen är underbart. Att få träffa alla igen är fantastiskt. Jag påminns om varför jag tycker så mycket om att träna och att tävla. Och det räcker för att hitta motivationen och inspirationen för att fortsätta denna resa.

Augusti 2019
Jag märker att min kropp mår bra av att vara i rörelse och på semestern orkar jag lite mer. Paddlar varannan dag och rehab där emellan. Men det blir också lätt att ta i för mycket, vilja lite mer, göra nya saker. Att plocka hallon straffar sig, att plocka sommarkantareller likaså. Att ha armarna i utsträckt läge är fortfarande inte något som nacken och kroppen tycker om.
När jag kommer till landslagets VM-lägret 6:e augusti är kroppen inte helt utvilad eller symtomfri. Det blir en tuff vecka, men en nödvändig sådan för att hinna förbereda mig så mycket som möjligt inför stundande VM. Under lägret paddlar jag för första gången sedan operationen 200 m i maxfart. Det blir också nu som jag för första gången berättar offentligt om min operation och tankar kring min fortsatta satsning i ett reportage med SVT – se reportaget här.
Åker till VM i Szeged, Ungern den 19:e augusti. Tanken med VM är att få tävla internationellt, möta konkurrenter och få uppleva den mentala biten av ett mästerskap igen. Att ge mig själv de bästa förutsättningarna inför nästa års viktiga tävlingar. Om jag skulle ta mig till en final skulle det vara fantastiskt, ta en kvotplats till Tokyo ofattbart och försvara mitt guld ett mirakel. För hur gärna jag än vill är min kropp inte stark, den är inte alls där den varit. Av tre race får jag till ett uruselt och två fantastiska. Jag är så nära en finalplats. Jag vinner B-finalen på min 2:a bästa tid någonsin och slutar 10:a – mindre än sex månader efter en steloperation på två nivåer. Jag är så stolt!
Återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 30:e augusti visar att allt har läkt som det ska, men min läkare tycker det är konstigt att jag fortfarande har ont i höger arm, samt lite kraftbortfall vänster hand. Jag får en remiss till en ny MR.

helene_VM_2019_2
B-finalen på VM i Szeged, Ungern.

September 2019
En vecka efter VM bär det iväg till Japan och testeventet inför OS och Paralympics 2020. Acklimatiseringen tar lång tid, dels tidsomställningen men även på grund av värmen. Vi utför olika tester och mätningar varje dag för att kunna göra individuella planer inför ett eventuellt Paralympics. Jag har påslag i armarna efter några påfrestande veckor. Trots detta går tävlingarna riktigt bra. Jag tar mig till final och slutar 7:a och är närmare mina konkurrenter i tid.
Väl hemma igen så gör jag magnetröntgen och får en vecka senare träffa kirurgen. Röntgen visar att jag jag fortfarande har förträngningar på nivå C6–C7 på båda sidor, lite värre på höger. Dock ser allt annat fint ut och jag får klartecken att träna som vanligt. Det är symtomen och smärtorna som får avgöra, men vetskapen över att jag inte kan förstöra något är en lättnad. En ny operation är inte nödvändig i dagsläget, men kan göras efter ett eventuellt Paralympics om besvären kvarstår. Vi bestämmer att vi ska testa att göra en nervrotsblockad för diagnos och smärtlindring.
Jag beslutar i samband med läkarebesöket att jag ska träna så mycket och så hårt jag kan. Tror att om jag blir starkare i kroppen igen så kommer det att hjälpa mig med smärtan. Tillbaka på jobbet på 80% vilket är tanken framöver för att jag ska orka med den träningen som behövs.

Oktober 2019
Vid nervrotsblockaden den 9:e oktober på Ersta Sjukhus får jag en via en kanyl i nacken bedövningsmedel och kortison. Eftersom symtomen direkt lägger sig kan man konstatera att det är nerven ut i höger arm som är problemet. Det känns tryggt att veta vad det är som ger symtomen. Efter ungefär en vecka börjar det långtidsverkande kortisonet ge effekt och smärtan i min högra hand avtar. Det känns underligt att inte längre tänka på att man har en hand som hela tiden gör ont.
Jag börjar så smått återgå till mina vanliga rutiner – att kombinera jobb (80%), träning och familj. Det är svårt att komma in det och det tar emot i början, men det blir lättare och lättare. Börjar med mätplatsträningen på Bosöns fyslabb igen. Träningen rullar på med tre paddelpass, fortfarande ute, och lika många styrkepass på gymmet varje vecka. Blir starkare och starkare. Armen håller sig i schack och eventuella påslag går över till nästa dag.

November 2019
Det har nu gått ett år sedan mina symtom blev så allvarliga att jag ”märkte” dem. Jag vet inte hur länge jag har haft problem med nacken, men jag har i många år lidit av huvudvärk och problem med axlar och armar. Nu mår min kropp bra, även om jag fortfarande blir tröttare än tidigare om jag tränar för hårt. Min huvudvärk har försvunnit och höger arm håller sig lugn.
Jag har ganska exakt sex månader på mig att starkare och snabbare än jag någonsin varit. På VM i maj ska jag vara med och slåss om de fyra platser som finns kvar till Paralympics i Tokyo. Träningen kommer inte följa den ursprungliga planen, men å vad spännande att se vad detta nya upplägg kommer medföra.
Jag tror verkligen på det här.
Jag vet vad som krävs.
Jag är motiverad.
Drömmen om Tokyo lever.

helene_vm_2019
Comeback – glad efter vinst i B-finalen och en 10:e plats på VM.

 

Min andra idrott

ripa
Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

simning_01
Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

blogg_skidor
15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

blogg_minandraidrott
Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

HR_2
Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

Blogg_FotografSebastianHellstrom
MTB och MTBO är mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

Paralympics Rio 2016

Galleri

Detta galleri innehåller 21 bilder.

Här har jag samlat utvalda bilder från mitt tredje Paralympics. Jag tar med mig glädjen och stoltheten över att ha tagit mig dit. Att få dela denna upplevelse med Ronnie och svärfar är stort och oförglömligt… Bilderna är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan … Läs mer

Plockat från media

29385951600_e3cde625e3_o-2
Fotograf: Karl Nilsson, Svenska Parasport Förbundet

Än en gång visade media stort intresse för Paralympics, inte minst SVT som sände massor med timmar från en mängd idrotter i Rio. Att de dessutom lyckades få till en livesändning av mitt finallopp i kanot ska de ha en stor eloge för.
Jag hoppas att det ökade mediaintresset ska öka kunskapen och insikten i vad det krävs av oss för att kunna prestera på topp. I förlängningen finns även förhoppningen om att det ska få fler barn och ungdomar att börja idrotta – oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte …

PRINT
Helene Ripa redo för Paralympics i ny idrott
Ripa laddar för start i Rio
Ripa jagar medaljer på Paralympics i helt ny sport
Globalt rekordintresse för Paralympics i Rio
Ripa till semifinal i kanot
Helene Ripa till final
Starten avgör om Helene Ripas skidguld ska få sällskap av kanotmedalj
Ripa till final – vill göra bättre lopp än idag
Ripa femma i kanotfinalen
Ripa sugen på mer efter femteplatsen
Ripa femma i historiska finalen – nöjd
Mäktig finalpaddling av Ripa – femma
Canoe Sprint Womens KL3 Final

RADIO/TV
Nu börjar kampen om paradportens ädlaste medaljer
Ripa jagar guld i ny gren
Guldmedaljör i Sotji satsar på nytt guld i Rio
Ripa om nya satsningen en utmaning
Ripa till semifinal i kanot
Se Ripas semifinallopp – vidare som tvåa
Ripa klar för final i kanot
Känslosamt när Ripa blev femma i Rio
Ingen medalj i kanot för Helene Ripa
En femteplats är ju inte dåligt
Idrotten har varit ovärderlig för mig