Äntligen snö – igen!

img_7248
Värmland bjöd på trolskt väder med tät dimma och strålande sol …

Den vintern som jag bestämde mig för att satsa mot Paralympics i Sochi var det massor med snö. Det var 2012. Då kändes det så enkelt, så självklart att hålla på med längdskidor. Sedan dess har det varit usla vintrar i Stockholm och jag hade hoppats att det skulle bli annorlunda denna säsong. Såg så hoppfullt ut i november när snön vräkte ner, men den försvann lika fort som den kom. Sedan dess har vi hunnit med ett snöläger i Saxnäs och efter nyår var vi i Mora och torpet.
Lägret i Mora var med min klubb Haninge SOK och vi var ett litet, men tappert gäng på 13 personer. Dagarna bjöd på varierande terräng och pass – allt från stenhårda mjölksyre–intervaller 30/60 i Rännkölen i Älvdalen till underbart långpass på myrarna i Norra Garberg – i strålande sol och 20 minusgrader. Kylan -27 grader satte dock stopp för det annars så populära avslutande racet på lägrets sista dag – Janne Eskilssons specialsträcka. Fick bli en sväng på Vasaloppsspåret i Eldris istället innan fingrar och tår gav upp och vi styrde vidare mot torpet i Sunne.

mix
Överst fr. vä: Haninge SOK utanför värmestugan i Norra Garberg, Ronnie efter distanspass 3,5 h i 20 minusgrader, frostbiten selfie och avslutningsvis lördagens solnedgång vid torpet.

Dåligt med snö i Klarbäcken, men tunneln i Torsby är som alltid ett bra alternativ. Körde ett stakrace mot Ronnie i lördags, tungt och det är en bit kvar till tävlingsfarten. Höll dock ihop det bra och har en tid som jag jämföra med senare.
Det har varit en tung början på säsongen – dels med en inledande förkylning, dels med tester av ny protes. Det är dessutom svårt att få kontinuitet på träningen eftersom vädret varierar så. Jag behöver mil på snö, många mil. Alternativet rullskidor och SkiErg fungerar, men det är på snö jag tävlar.
Nästa internationella IPC-tävling är VM i Finsterau, Tyskland om en månad. Hoppas att den lilla snö ligger kvar så att jag får de mil jag behöver och att de lokala skidtävlingarna blir av – jag behöver tävla för att få fart på kroppen.

img_7255

Paralympics Rio 2016

Galleri

Detta galleri innehåller 21 bilder.

Här har jag samlat utvalda bilder från mitt tredje Paralympics. Jag tar med mig glädjen och stoltheten över att ha tagit mig dit. Att få dela denna upplevelse med Ronnie och svärfar är stort och oförglömligt… Bilderna är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan … Läs mer

SM i Hofors

IMG_4846
Försök K1 200 m i D22.  

Började ”semestern” med en vecka hård träning och lite tävlingar i Hofors tillsammans med Brunnsvikens Kanotklubb. Vi var ett stort gäng på plats med blandad erfarenhet och ålder – allt från den unga energiska Oliver till den erfarne veteranen Richard. Startade veckan med K1 5oo m på tisdagen som gick okej, men absolut inte mer.

1079
Glad för att Henrik Nilsson tagits sig an jobbet med att försöka få fason på min teknik och fysik. 

Onsdagen bjöd på två tuffa pass tillsammans med Henrik innan det på torsdagen var dags för veckans viktigaste race – K1 200 m. Så otroligt laddad och det kändes så bra innan start, men sen gick det åt skogen. Dålig teknik och egentligen finns det ingenting att ta med sig från det loppet mer än kanske insikten att den fina teknik som jag har på träningen blir som bortblåst och jag skäms … Det händer något i huvudet när jag vill köra fort och allt blir ansträngt, hafsigt och spänt. Försöker nu att hitta sätt att komma ”runt” detta. På eftermiddagen var dags för ytterligare ett hårt pass med Henke, denna gång med sällskap och sparring av Filip Silvstrand Olsson som var uppe över dagen – kul!

4872
SM-brons K4 500 m i D22 tillsammans med starka tjejerna Julia, Linda, Sara och jag.

Förutom riktigt bra träning så blev nog veckans höjdpunkt debuten i K4 tillsammans med Julia Seger, Linda Härefelt och Sara Berglöf. Det var ren och skär lycka! Den första turen var urkul, loppet på 500 m ännu roligare. Vi fick en bra start och var förvånansvärt synkade för att inte ha paddlat mer än 15 min tillsammans. Det räckte till ett brons, inte alls långt från silvret – så sjukt! I mitt första SM tog jag brons i seniorklassen, något som förstås inte skulle ha varit möjligt utan de andra starka tjejerna. Tack för att jag fick förtroendet …
Annars bestod veckan av superb mat (tack Sebbe), bra logistik (Sofia och Linda) och god Pokémon-jakt (tack Oliver för att du visade Ronnie hur man gör). Sist men inte minst tack Brunnsviken för att ni är ett så härligt gäng …

VM och Paralympicskval…

semi_1
Fokuserad…  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Efter en tuff höst och vinter med två parallella satsningar så har jag sedan den avslutande världscupen i Vuokatti fokuserat helt på kanot. Det har varit en djärv, men målinriktad satsning där allt egentligen började som ett komplement till skidåkningen. Tanken har funnits sedan Sochi, men det var först sommaren 2015 som jag gjorde slag i saken och köpte en motionskajak. Med stöd från Kanotförbundet och framför allt Eva Berglund-Lindbäck & Co har jag sedan i augusti satsat och haft siktet inställt på VM Paracanoe i Duisburg 17–19 maj. En tävling som också var den sista chansen att ta kvotplatser till Paralympics i Rio, Brasilien.
Och det är det som varit min motivation och starka drivkraft – varje paddeltag i kajakergometern, varje gympass på lunchen och alla pass på vattnet direkt efter jobbet så fort isen gått upp – att försöka ta en av de fyra platserna som fanns kvar. Men att börja med en ny sport är inte helt enkelt och i mitt fall en rejäl utmaning då explosivitet inte riktigt är, eller i alla fall inte varit, min grej. Det annorlunda träningsupplägget och den komplexa tekniken är dock inspirerande och det har varit spännande att se hur jag har utvecklats. Under träningslägret i Portugal i påskas gjorde jag stora framsteg och sedan dess har jag tagit ytterligare kliv. Veckan innan VM hände något, helt plötsligt var tiderna bättre och jämnare, inte längre en tillfällighet. Vetskapen ingav en viss trygghet inför tävlingarna och jag kände en längtan efter att få tävla internationellt och mäta mig mot världens bästa parakanotister.
Efter en skakig inledning i onsdagens försök så var det med ett fokuserat lugn och en klar målbild som jag låg på startlinjen i semifinalen. Hade fjärde bästa tid in i semin och för att ha en möjlighet att kvala till Rio krävdes en finalplats, alltså topp tre. Jag fick till ett grymt lopp och blev trea! Glädjen över att ha lyckats går inte riktigt att beskriva, det tar över allt. För att sedan säkra Sveriges kvotplats behövde jag ta mig i mål i finalen, något som jag gjorde kontrollerat och utan att riskera något. Nu fattas bara ett klartecken från Sveriges Paralympiska Kommitté innan jag är helt klar för Paralympics i Rio i september…

En utförlig intervju finns på Svenska Parasportförbundet.
Läs även mer på Kanotförbundets hemsida.

27004827601_7558b00ff2_h
Trea i semin och klar för final.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

VM-silver i klassisk sprint

flower1-ipc
Woman’s Standing Classic Sprint.  Foto: James Netz Photography

Det blev en lång och tuff dag igår som slutade på bästa sätt – med ett VM-silver! Jag hade som mål att försvara mitt sprint-guld från VM i Sollefteå 2013. Nu räckte den inte riktigt hela vägen – kanske dels på min säsong som inte varit helt optimal, men framför allt på att motståndet blev för tufft. Men jag tar med mig att jag var kylig, strategisk och lagom taggad hela dagen, trots att det är tufft mentalt att ladda inför varje race. Jag tog rätt beslut utmed banan, var tuff utför och tokstark i avslutningen. Självförtroendet får sig en boost när man plockar tre placeringar bara inne på stadion – från en femte plats till ett silver.

AnneRagnhildKroken
Upploppsfight!  Foto: Anne Ragnhild Kroken 

Mellan loppen följde jag min plan – på med överdrag och nedvarvning direkt, byte till torr underställströja, energiintag, några minuters mental vila och laddning, uppvärmning och sedan direkt till start, av med överdrag och på med tävlingsskidor. Och detta gånger två – mellan prolog/semi och semi/final. Efter blomsterceremonin blev det en längre nedvarvning och det finns inget bättre just då. Att i lugnt och ro njuta av ett silver och av det man älskar att göra – åka skidor.
Och som alltid är det inte möjligt att prestera på topp oavsett hur väl förberedd man är om inte teamet runt omkring fungerar. Det gjorde det idag, som så många gånger tidigare – så stort tack Fredrik Uusitalo och Martin Isaksson.

Mer om VM i Cable, och om dagen finns att läsa på SHIF:s webbsida på länkarna nedan.
Helene Ripa inför VM: ”Jag känner mig stark, glad och taggad”
VM-silver i sprint för Helene Ripa

IMG_5550_justInnan start semifinal.  Foto: Anne Ragnhild Kroken

pallen_just (kopia)

En (socker)toppen vecka!

image

Oj, oj, oj, vilken vecka! Jag förstod nog att det skulle bjudas på en hel del spännande aktiviteter och många skratt då Robin Bryntesson och hans Frida stod som ledare på detta läger i Idre Fjäll för barn och ungdomar med diabetes – Sockertoppen. Men att jag skulle få en så stor insikt i deras vardag, deras sjukdom, är något som jag inte hade räknat med. Alla dessa fantastiska ungar lever med ett livslångt åtagande som går ut på att hela tiden tänka på och planera kring sin kost, sin aktivitetsnivå – sitt liv. Så likt mitt eget, men så oerhört långt ifrån.

wpid-20140701_101020

Och Robin är ett levande bevis på att det går att idrotta på elitnivå med diabetes. Hans engagemang i dessa barn och ungdomar är beundransvärt, precis som alla de ledare, med och utan diabetes, som var med på lägret. Robin är även en grym entreprenör med flera roliga projekt i bagaget. Här har du möjlighet att se hans musikvideo This Bliz om du missat den.

image

image

Min roll var att hålla två mindre inspirationsföreläsningar om min livshistoria. Det blev en blandad kompott från cancerbeskedet via motgångar och medgångar fram till mitt guld i Paralympics i Sochi. Men jag och Ronnie passade även på att träna lite i den sköna fjällmiljön.
Från lägret tar med mig glädjen att ha fått träffa en mängd underbara människor som bjuder på sig själva. Jag har fått en liten, men för mig mycket bättre, insikt i en diabetikers värld. Men jag tar också med mig att jag testade och klarade mitt livs första höghöjdsbana.

image

image

image

image

image

image