Min andra idrott

Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

MTB och MTBO är mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

Högbo Multi 2017

TEAM FILLAUER – förväntansfulla och pirriga innan start …

Vi har tävlat en del tillsammans förut, bland annat Stockholm Rumble och Ulvjakten. Båda dessa har varit rogaining – dvs kontrollplock på mountainbike i valfri ordning under tre timmar och vi har placerat oss bra. Någon lagtävling i triathlon har vi också klarat av. Diskussionerna om att göra en multisporttävling har alltid funnits där, men det har aldrig blivit av. De senare åren har funderingarna av naturliga orsaker legat på is på grund av pågående skid- och kanotsatsningar mot stora mästerskap. Men nu, efter att jag bestämt mig för att inte satsa vidare mot Pyeongchang och en sommar av ”gör-vad-du-vill”, så anmälde vi oss till Högbo Multi.
I ett litet sätt att tacka för alla ortopedtekniska lösningar som företaget Fillauer hjälpt oss med under åren ville vi tävla i deras namn och passade dessutom på att utmana personalen. Vi fick med oss Kevin och Erik och vi blev två lag på startlinjen  –  TEAM FILLAUER och TEAM FILLAUER 2. Så kul att de hakade på och de gjorde en stark insats med tanke på sina orienteringsmeriter och kom i mål ca 30 minuter före oss.

Men blev det som jag tänk och trodde?! Nja, både ock… Att det skulle bli tufft det visste jag, men jag trodde aldrig att jag skulle ta så slut i mitt vänstra ben. 

Den inledande prologen och tillika en rogaining (löpning) gick riktigt bra och tog ca 22 minuter. Via växlingszonen för kartbyte (kartorna finns längst i inlägget) och ut på den lilla traillöpningen som tog oss till kanotarenan. Denna sträcka var riktigt bökig för mig med extremt mycket rötter och stenar – där tappade vi tyvärr väldigt mycket tid.

Sist ut på kanotmomentet, men plockade tid då vi orienterade rätt och paddlade bra. 

Kanotmomentet gick bra när vi väl kommit överens om vilken sida vi skulle paddla på och takten infann sig. Orienteringen fungerade klockrent och vi plockade lite tid på några av de framförvarande lagen. Efter paddlingen (ca 35 min) var det dags för den trixiga traillöpningen tillbaka till arenan för växling. Tappade ytterligare värdefull tid.

Dags för MTB-O och nya karta, två tuggor banan och vätska innan det bar iväg. Ronnie fick hålla i orienteringen, något som han klarade perfekt. Nu började jag känna att vi varit ute i drygt 85 min, men var fortfarande pigg i kroppen och huvudet trots att jag legat på nästa 95% av min maxpuls sedan start. Fick draghjälp tack vare den smidiga uppfinning som Ronnie kommit på och som monterats på hans sadelstolpe. Jag cyklade helt enkelt upp bredvid honom, tog tag i linan och la den runt kartstället. Backade sedan ner och fick där hjälp som gjorde att vi kunde hålla hög fart i lättcyklade partier och även en del stigar. Ronnie var riktigt stark och gjorde ett bra jobb – både med draghjälp och orientering och vi tog några placeringar under cyklingen som tog ca 79 min efter en kortare hinderbana i en lada vid sista kontrollen. Tack vare Ronnies styrka sparade jag mycket och välbehövlig energi inför det kommande momentet – orienteringslöpningen.

Tog placeringar i cyklingen tack vare Ronnies starka ben och fiffiga draganordning.

Byte av skor, en tugga banan, vatten och så iväg. Ut på det avslutande momentet samtidigt som det vinnande herrlaget var på väg in mål. Detta visste vi var det kritiska momentet och jag började nu bli riktigt trött. Även här var vi överens om att Ronnie skulle orientera. Fokus på att ta så lättframkomliga vägval som möjligt medan jag fokuserade på att ta mig fram så fort som möjligt – ibland lite löpning, ibland någon hoppvariant men tyvärr mer gångtempo än önskat. Efter kontroll fem var ett av vägvalen att simma 25 meter över ett litet sund – ett givet val då det var ett kortare alternativ men dessutom bjöd på välbehövlig svalka och kick. Efter den sjunde kontrollen (även en kanotkontroll) som låg i en myr var det som att benet blev gelé. Jag började få krampkänning i både vad och lår. Tog en gel vid två tillfällen, huvudet fick sitt men krafterna i benet var slut. Ronnie peppade, drog mig där det var möjligt och var hela tiden tydlig med hur långt det var kvar till nästa stigkors, till nästa kontroll, till mål. Detta var viktigt för att jag skulle kunna mobilisera mina absolut sista krafter och sträckan från sista kontrollen in mot mål var som en dröm. Det sista momentet tog nästan 90 min och vi gick i mål på tiden 4:12.39, lite mer än en timme efter segrarna.

Så här pigga var vi i början, men det var på slitna ben jag tog mig över mållinjen.

Men i det stora hela var det en fantastisk tävling, dag och helg. Jag sprängde flera gränser och jag är stolt att jag höll ihop det hela vägen. Vi var aldrig med och konkurrerande om några framskjutna placeringar, men det var heller inte att räkna med med tanke på löpningen. Högbo Bruk bjöd på bra väder och söndagens tur på de mer lättcyklade och uppmärkta MTB-lederna var ren och skär lycka. Omgivningarna är vackra och det var svårt att lämna för att åka hem. Kan mycket väl tänka mig ett träningsläger här då det finns både MTB för Ronnie och fina paddelvatten för mig. Nu blir det åter fokus på paddling då det bär iväg på EM i Bulgarien på onsdag.

Nedan finns kartorna från de olika momentet…

 

Äntligen snö – igen!

Värmland bjöd på trolskt väder med tät dimma och strålande sol …

Den vintern som jag bestämde mig för att satsa mot Paralympics i Sochi var det massor med snö. Det var 2012. Då kändes det så enkelt, så självklart att hålla på med längdskidor. Sedan dess har det varit usla vintrar i Stockholm och jag hade hoppats att det skulle bli annorlunda denna säsong. Såg så hoppfullt ut i november när snön vräkte ner, men den försvann lika fort som den kom. Sedan dess har vi hunnit med ett snöläger i Saxnäs och efter nyår var vi i Mora och torpet.
Lägret i Mora var med min klubb Haninge SOK och vi var ett litet, men tappert gäng på 13 personer. Dagarna bjöd på varierande terräng och pass – allt från stenhårda mjölksyre–intervaller 30/60 i Rännkölen i Älvdalen till underbart långpass på myrarna i Norra Garberg – i strålande sol och 20 minusgrader. Kylan -27 grader satte dock stopp för det annars så populära avslutande racet på lägrets sista dag – Janne Eskilssons specialsträcka. Fick bli en sväng på Vasaloppsspåret i Eldris istället innan fingrar och tår gav upp och vi styrde vidare mot torpet i Sunne.

Överst fr. vä: Haninge SOK utanför värmestugan i Norra Garberg, Ronnie efter distanspass 3,5 h i 20 minusgrader, frostbiten selfie och avslutningsvis lördagens solnedgång vid torpet.

Dåligt med snö i Klarbäcken, men tunneln i Torsby är som alltid ett bra alternativ. Körde ett stakrace mot Ronnie i lördags, tungt och det är en bit kvar till tävlingsfarten. Höll dock ihop det bra och har en tid som jag jämföra med senare.
Det har varit en tung början på säsongen – dels med en inledande förkylning, dels med tester av ny protes. Det är dessutom svårt att få kontinuitet på träningen eftersom vädret varierar så. Jag behöver mil på snö, många mil. Alternativet rullskidor och SkiErg fungerar, men det är på snö jag tävlar.
Nästa internationella IPC-tävling är VM i Finsterau, Tyskland om en månad. Hoppas att den lilla snö ligger kvar så att jag får de mil jag behöver och att de lokala skidtävlingarna blir av – jag behöver tävla för att få fart på kroppen.

Paralympics Rio 2016

Detta galleri innehåller 21 bilder.

Här har jag samlat utvalda bilder från mitt tredje Paralympics. Jag tar med mig glädjen och stoltheten över att ha tagit mig dit. Att få dela denna upplevelse med Ronnie och svärfar är stort och oförglömligt… Bilderna är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan … Fortsätt läsa →

SM i Hofors

Försök K1 200 m i D22.  

Började ”semestern” med en vecka hård träning och lite tävlingar i Hofors tillsammans med Brunnsvikens Kanotklubb. Vi var ett stort gäng på plats med blandad erfarenhet och ålder – allt från den unga energiska Oliver till den erfarne veteranen Richard. Startade veckan med K1 5oo m på tisdagen som gick okej, men absolut inte mer.

Glad för att Henrik Nilsson tagits sig an jobbet med att försöka få fason på min teknik och fysik. 

Onsdagen bjöd på två tuffa pass tillsammans med Henrik innan det på torsdagen var dags för veckans viktigaste race – K1 200 m. Så otroligt laddad och det kändes så bra innan start, men sen gick det åt skogen. Dålig teknik och egentligen finns det ingenting att ta med sig från det loppet mer än kanske insikten att den fina teknik som jag har på träningen blir som bortblåst och jag skäms … Det händer något i huvudet när jag vill köra fort och allt blir ansträngt, hafsigt och spänt. Försöker nu att hitta sätt att komma ”runt” detta. På eftermiddagen var dags för ytterligare ett hårt pass med Henke, denna gång med sällskap och sparring av Filip Silvstrand Olsson som var uppe över dagen – kul!

SM-brons K4 500 m i D22 tillsammans med starka tjejerna Julia, Linda, Sara och jag.

Förutom riktigt bra träning så blev nog veckans höjdpunkt debuten i K4 tillsammans med Julia Seger, Linda Härefelt och Sara Berglöf. Det var ren och skär lycka! Den första turen var urkul, loppet på 500 m ännu roligare. Vi fick en bra start och var förvånansvärt synkade för att inte ha paddlat mer än 15 min tillsammans. Det räckte till ett brons, inte alls långt från silvret – så sjukt! I mitt första SM tog jag brons i seniorklassen, något som förstås inte skulle ha varit möjligt utan de andra starka tjejerna. Tack för att jag fick förtroendet …
Annars bestod veckan av superb mat (tack Sebbe), bra logistik (Sofia och Linda) och god Pokémon-jakt (tack Oliver för att du visade Ronnie hur man gör). Sist men inte minst tack Brunnsviken för att ni är ett så härligt gäng …

VM och Paralympicskval…

Fokuserad…  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Efter en tuff höst och vinter med två parallella satsningar så har jag sedan den avslutande världscupen i Vuokatti fokuserat helt på kanot. Det har varit en djärv, men målinriktad satsning där allt egentligen började som ett komplement till skidåkningen. Tanken har funnits sedan Sochi, men det var först sommaren 2015 som jag gjorde slag i saken och köpte en motionskajak. Med stöd från Kanotförbundet och framför allt Eva Berglund-Lindbäck & Co har jag sedan i augusti satsat och haft siktet inställt på VM Paracanoe i Duisburg 17–19 maj. En tävling som också var den sista chansen att ta kvotplatser till Paralympics i Rio, Brasilien.
Och det är det som varit min motivation och starka drivkraft – varje paddeltag i kajakergometern, varje gympass på lunchen och alla pass på vattnet direkt efter jobbet så fort isen gått upp – att försöka ta en av de fyra platserna som fanns kvar. Men att börja med en ny sport är inte helt enkelt och i mitt fall en rejäl utmaning då explosivitet inte riktigt är, eller i alla fall inte varit, min grej. Det annorlunda träningsupplägget och den komplexa tekniken är dock inspirerande och det har varit spännande att se hur jag har utvecklats. Under träningslägret i Portugal i påskas gjorde jag stora framsteg och sedan dess har jag tagit ytterligare kliv. Veckan innan VM hände något, helt plötsligt var tiderna bättre och jämnare, inte längre en tillfällighet. Vetskapen ingav en viss trygghet inför tävlingarna och jag kände en längtan efter att få tävla internationellt och mäta mig mot världens bästa parakanotister.
Efter en skakig inledning i onsdagens försök så var det med ett fokuserat lugn och en klar målbild som jag låg på startlinjen i semifinalen. Hade fjärde bästa tid in i semin och för att ha en möjlighet att kvala till Rio krävdes en finalplats, alltså topp tre. Jag fick till ett grymt lopp och blev trea! Glädjen över att ha lyckats går inte riktigt att beskriva, det tar över allt. För att sedan säkra Sveriges kvotplats behövde jag ta mig i mål i finalen, något som jag gjorde kontrollerat och utan att riskera något. Nu fattas bara ett klartecken från Sveriges Paralympiska Kommitté innan jag är helt klar för Paralympics i Rio i september…

En utförlig intervju finns på Svenska Parasportförbundet.
Läs även mer på Kanotförbundets hemsida.

Trea i semin och klar för final.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

VM-silver i klassisk sprint

Woman’s Standing Classic Sprint.  Foto: James Netz Photography

Det blev en lång och tuff dag igår som slutade på bästa sätt – med ett VM-silver! Jag hade som mål att försvara mitt sprint-guld från VM i Sollefteå 2013. Nu räckte den inte riktigt hela vägen – kanske dels på min säsong som inte varit helt optimal, men framför allt på att motståndet blev för tufft. Men jag tar med mig att jag var kylig, strategisk och lagom taggad hela dagen, trots att det är tufft mentalt att ladda inför varje race. Jag tog rätt beslut utmed banan, var tuff utför och tokstark i avslutningen. Självförtroendet får sig en boost när man plockar tre placeringar bara inne på stadion – från en femte plats till ett silver.

Upploppsfight!  Foto: Anne Ragnhild Kroken 

Mellan loppen följde jag min plan – på med överdrag och nedvarvning direkt, byte till torr underställströja, energiintag, några minuters mental vila och laddning, uppvärmning och sedan direkt till start, av med överdrag och på med tävlingsskidor. Och detta gånger två – mellan prolog/semi och semi/final. Efter blomsterceremonin blev det en längre nedvarvning och det finns inget bättre just då. Att i lugnt och ro njuta av ett silver och av det man älskar att göra – åka skidor.
Och som alltid är det inte möjligt att prestera på topp oavsett hur väl förberedd man är om inte teamet runt omkring fungerar. Det gjorde det idag, som så många gånger tidigare – så stort tack Fredrik Uusitalo och Martin Isaksson.

Mer om VM i Cable, och om dagen finns att läsa på SHIF:s webbsida på länkarna nedan.
Helene Ripa inför VM: ”Jag känner mig stark, glad och taggad”
VM-silver i sprint för Helene Ripa

Innan start semifinal.  Foto: Anne Ragnhild Kroken

En (socker)toppenvecka!

Oj, oj, oj, vilken vecka! Jag förstod nog att det skulle bjudas på en hel del spännande aktiviteter och många skratt då Robin Bryntesson och hans Frida stod som ledare på detta läger i Idre Fjäll för barn och ungdomar med diabetes – Sockertoppen. Men att jag skulle få en så stor insikt i deras vardag, deras sjukdom, är något som jag inte hade räknat med. Alla dessa fantastiska ungar lever med ett livslångt åtagande som går ut på att hela tiden tänka på och planera kring sin kost, sin aktivitetsnivå – sitt liv. Så likt mitt eget, men så oerhört långt ifrån.

Och Robin är ett levande bevis på att det går att idrotta på elitnivå med diabetes. Hans engagemang i dessa barn och ungdomar är beundransvärt, precis som alla de ledare, med och utan diabetes, som var med på lägret. Robin är även en grym entreprenör med flera roliga projekt i bagaget. Här har du möjlighet att se hans musikvideo This Bliz om du missat den.

Min roll var att hålla två mindre inspirationsföreläsningar om min livshistoria. Det blev en blandad kompott från cancerbeskedet via motgångar och medgångar fram till mitt guld i Paralympics i Sochi. Men jag och Ronnie passade även på att träna lite i den sköna fjällmiljön.
Från lägret tar med mig glädjen att ha fått träffa en mängd underbara människor som bjuder på sig själva. Jag har fått en liten, men för mig mycket bättre, insikt i en diabetikers värld. Men jag tar också med mig att jag testade och klarade mitt livs första höghöjdsbana.