Sommarpratare i P1

Glad sommarpratare med krans i håret.  Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

I tisdags blev det offentligt – årets sommarpratare 2014. Och med på den listan fanns jag och tisdagen den 1 juli sänds mitt program …
Det var en intensiv dag med stor presskonferens, spännande möten och god mat. Intervjuer och fotografering av en hel del media. Det känns så oerhört stort på något sätt, att ha fått frågan. Att folk tror att det finns människor där ute som vill höra min historia. Inte så att jag tvivlar på att det jag har att säga är intressant, men det ska ju ändå väckas en tanke hos någon, jag ska dyka upp i någons medvetande. Coolt!
Just nu pågår förstås en massa skrivande och ur det kommer det manus som ska ligga framför mig på skrivbordet vid inspelningen. Till min hjälp har jag Augustin Erba, producent och författare. Nedan följer den korta offentliga presentationen:

Helene Ripa
Elitidrottare, art director, typograf, 43 år
Född i Bromma, bor i Haninge kommun utanför Stockholm
Debuterar som Sommarvärd

Tog guld på 15 km längskidor i Paralympics i Sochi i år. Det var första guldet i vinter-Paralympics för Sverige sedan Lillehammer 1994. Tog silver på mix-stafetten i samma tävling. Har tävlat i både simning och längdskidor och listan över medaljer är lång i båda sporterna. Har inte bara vunnit guld i Paralympics, utan också i SM, EM och VM. Fick cancer som 14-åring och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Tränar också mountainbike, orientering och kajak.

– Jag kommer prata om hur man reser sig – trots att man förlorat ena benet. Om hur man lever med sina motgångar, och hur det sedan känns att ha besegrat dem. Och så kommer jag prata om en jordgubbstårta som förändrade mitt liv.

Här finns länken till mitt sommarprogram om du vill lyssna i efterhand.

Jag och Evabritt Strandberg, henne kan ni lyssna på den 2:a juli.  Foto: SR

Analys och diskussion efter inspelat program med producent Augustin Erba (höger) och redaktör Elin Claeson (vänster).  Foto: Jonas Ekblom/SR

Första landslagslägret 2014/15

Säsongens första landslagsläger, och denna gång även ett rekryteringsläger, var stationerat i Östersund och på Camp Södergren 29 maj–1 juni. Det var kul att träffas igen och extra roligt då det var många nya ansikten med denna gång – det bådar gott för framtiden …
Även om lägret mjukstartade med ett lugnt A1-pass med spänstmoment, så blev det ett tufft läger för en annan som inte haft så jättebra träningsdisciplin sedan Sochi. Det har varit svårt att hitta motivation och den där riktiga gnistan att köra på. Det är kart att jag har gjort en massa annat roligt, men just träningen har hamnat lite i skymundan. Lägret slutade med ett oannonserad dopingkontroll och efter lite vätska och mat så gick även det bra.

TRÄNINGSUPPLÄGG
Torsdag | em 90 min, A1 stavgång med spänst
Fredag | fm 120 min, A3 backintervaller rullskidor upp till Tornet inkl upp- och nedvärmning, em 110 min A1 racer runt Brunfloviken
Lördag | fm 180 min A1 crosspass rullskidor/racer, em 45 min styrka och stavgång A1
Söndag | fm 90 min A3 testrace 3000 m stakning på bana (2:or) 13.04, intervaller 90–30, 70–20, 15–15 inkl upp- och nedvärmning

Och det blev ett bra rivstart och trots allt så kändes det bättre än jag trodde. Nu gäller det att hålla i detta och fortsätta hemma. Denna vecka är dock fullsmockad och på onsdag drar jag på lite nya äventyr, men efter det lugnar det ner sig lite …

Att kunna göra skillnad …

Alma Abrahamsson passade på att testa lite stakmaskin. Foto: Linnea Bengtsson.

Tack vare den otroliga mediabevakningen under Paralympics så har jag blivit lite av en ”känd person” och jag har som jag nämnt tidigare fått fler förfrågningar från olika håll. Några av dessa är rena nöjestillställningar, men så finns det några uppdrag eller förfrågningar som jag hoppas ska ge handikappidrotten lite mer uppmärksamhet. Jag önskar så att jag genom att synas i media, tv och höras i radio kanske kan inspirera någon till att försöka. Det behöver inte handla om idrott, och absolut inte på elitnivå, men att göra något som man vill och kanske inte tidigare vågat eller trott var möjligt.
En möjlighet att påverka fick jag på Hjultorget den 20–21 maj på Kistamässan. Hjultorget är en hjälpmedelsmässa för alla inom branschen, men den är även öppen för allmänheten – både brukare och icke sådana. SHIF hade en stor monter på aktivitetstorget med bland annat stakmaskin, paracykel, bordtennis och skytte. Och alla som ville fick prova på och/eller utmana oss paralympier. En som dock testade på stakmaskinen var fantastiska Alma Abrahamsson och hon kämpade väl med ett leende på läpparna.
Att inspirera blivande elitidrottare är också något som ger mig en chans att ge tillbaka lite och det fick jag möjlighet till tack vare en förfrågan från Niclas Grön. Elitidrottsskolan ute på Bosön är ett projekt som SHIF driver för att stödja och hjälpa kommande paralympier. Att berätta för dem hur min satsning såg ut, vad det krävdes, hur jag fick ihop mitt vardagspussel. Att tänka på ALLT, även de minsta detaljerna. Att inte utlämna något åt slumpen, men heller inte lägga energi på sådant som jag inte kan påverka. Jag hoppas att jag får se någon eller flera av dem i kommande Paralympics.
Försvarsmaktens idrottsevent, också ute på Bosön, var ett annat projekt som jag har medverkat i. En kort föreläsning för krigsveteraner om att idrotta med protes och hur det har påverkat mig som människa, hur Ronnie och jag har löst de tekniska bitarna, hur viktiga människorna runt omkring oss är och att man måste kunna be om hjälp – eller i alla fall ta emot hjälp. Och det blev en otroligt givande stund även för mig. Det korta praktiska momentet där jag visade lite stakning, stavgång med mera väckte en mängd frågor, tankar och gnistor tändes.
Och i bilen på väg hem diskuterade jag och Ronnie hur gärna vi skulle vilja göra detta igen, hur vi skulle vilja visa dem eller andra, hjälpa till med de där små tipsen och trixen som det inte finns någon manual till …

Del av den praktiska biten, rullskidor.  Foto: Anton Thorstensson/Försvarsmakten

Fartfyllda dagar på västkusten

Direkt efter mässan i Leipzig bar det iväg till västkusten och två dagar med en mängd med aktiviteter med sport- och solglasögontillverkaren Bliz. Som deras ambassadör så var jag och Ronnie inbjudna till deras stora 30-års kalas på huvudkontoret i Kungälv. En kort genomgång av företaget – intressant historia och beundransvärt entreprenörskap av grundaren Jan, innan det var dags för den stora festen. Mingel, mat, 80-talskläder, Robins underbara Bliz-film (se filmen här) och dans innan det vi efter midnatt delade taxi med Kalla och Musse till Marstrand och havshotellet.
Tidig morgon med lite produktgenomgång av nyheter och utvärdering av gamla innan vi fick en lång tur med ribbåtar till Käringön. Strålande sol och den nästan en timme långa färden gjorde att jag insåg hur mycket jag saknar att vara i skärgården och lovade mig själv att låta det bli mer av den varan i sommar. Det har inte blivit så mycket kajakpaddling de senaste åren och jag ser fram emot både träningen, avkopplingen och friheten. Kanske att det äntligen blir dags att ta sig ut till Huvudskär …

Efter båtturen bjöds det på en god lunch och fotografering med havet som bakgrund innan det var dags att åter bege sig tillbaka till Göteborg och Stockholm. Det blev en inspirerande helg med nya bekantskaper och ytterligare erfarenheter att ta med sig.

Med ojämna mellanrum…

Att hålla bloggen uppdaterad är lättare sagt än gjort. Här kommer därför några bakåtblickande inlägg från de senaste veckorna och vi börjar i Liepzig med årets upplaga av den ortopedtekniska mässan OT World 2014, 12–14 maj.
Anledningen till min närvaro på mässan är ett samarbete med Centri och Fillauer som började för flera år sedan. Jag har hjälpt dem med feedback på deras produkter – bland annat protesfötter och knän. Är även aktiv modell under mässor och utbildningar. Genom samarbetet har jag fått möjlighet att prova flera spännande nyheter och även haft en del synpunkter som inspirerat till och resulterat i nya produkter, till exempel foten Wave Activity. Jag ville så gärna prova en löparfot med häl och som fungerade tillsammans med skor. Fantastiska Eric Rubie tog då fram en prototyp och idag finns foten i flera olika modeller.
Det är tack vare mitt jobb tillsammans med Centri/Fillauer som jag på en mässa för några år sedan kom i kontakt med knät XT9 som jag åker på idag. Och det var även Centri/Fillauer som hjälpte mig när IPC (Internationella Paralympiska Kommittén) inte godkände foten som jag ville åka på i Sochi. Avslaget som kom i slutet av oktober 2013 blev ett slag i ansiktet och jag blev helt förstörd. Men efter ett samtal till killarna på Centri och fyra dagar senare kom två fötter (från USA) som passade min kravspec perfekt. Att så snabbt hitta nya delar var förstås en förutsättning för att jag skulle kunna fortsätta satsa mot Paralympics.
Och resten är ju historia…

Centri tillverkar även ”skins” – här en supersnygg, verklighetstrogen glove i pvc…