Stafettsilver!

3207641_2048_1152
Tre glada silvermedaljörer efter dramatiskt lopp. 

Vi bjöd på ett spännande lopp idag och det är lite så det känns med stafett – allt kan hända. Trubbel i starten gjorde att min taktik fick ändras från att ligga i tät till att försöka komma förbi och ta så många sekunder jag kunde på startsträckan. Zebastian och Albin gjorde en fantastisk andra-sträcka trots ett litet fall och jag gick ut strax efter Tyskland. Efter halva tredje-sträckan kom jag förbi Tyskland i en hårnålskurva och höll dem bakom mig. Mot Ukrainas framfart hade jag inget att sätta emot in mot växlingen. Grabbarna ut som tvåa och de körde om Ukraina och fångades in av både Ryssland och Norge ungefär samtidigt. Albins otroliga kyla och erfarenhet guidade Zebben på bästa sätt genom detta virrvarr och in mot stadion hade de kört om Norge och låg nu åter på en silverplats! De lyckades hålla undan och spurtade över mållinjen som andra lag …

Jag är så oerhört glad över att vara en del av detta – det finns inga som jag hellre vill ha i mitt stafettlag än just Zebastian och Albin. Deras krigarinställning, professionalitet och taktiska fingertoppskänsla är obetalbar! Tack grabbar, ni är bäst!

Mitt andra tack går till hela teamet runt omkring oss som stöttar, skriker, vallar, coachar, fixar tårtor mm – ingen glömd. Ett speciellt tack till Fredrik och ni andra som med en enorm lyhördhet och fingertoppskänsla stöttade och trodde på mig när det kändes som tyngst tidigare under säsongen. Det blev ju bra till slut, till och med bättre än jag vågat hoppats på!

Nu ska jag försöka ladda om, imorgon är det dags för det sista racet här i Sochi…

Efter guldet …

Tack, det är otroligt vilken respons och vilken mängd av gratulationer som ramlat in från alla håll – det är helt galet! Lika galet och ofattbart som guldet …

Skärmavbild 2014-03-12 kl. 20.49.49
Segervrålet efter guldbeskedet! Foto: Karl Nilsson

Efter silvret på denna distans förra året i Sochi under världscupavslutningen har mitt mål varit att stå högst upp på Paralympics. Men det är lättare att sätta mål än att genomföra och lyckas med dem.
Under den gångna säsongen har all träning och allt fokus legat på 15 km klassiskt just den 10 mars 2014. Den tunga uppbyggnadsträningen – tuffa rullskideintervaller med motorcykeldäck, stavgång med detsamma, långa distanspass och in mot säsongen lite mer fart. In mot tävlingssäsongen ta varje tävling som en del i förberedelserna. Men det blir sällan som man tänkt sig – en lång förkylning satte stopp och jag missade världscupen i Canada. Fystester visade att jag hade gjort jobbet, men hur mycket hade avbrottet kostat?! Tävlingarna i Vuokatti och Oberstdorf skulle vara bara ”komma-igång-race”, men den obefintliga formen, tunga kroppen och dåliga resultatet blev tungt. Ytterligare en förkylning efter hemkomst i slutet av januari. Tankarna far iväg och självförtroendet börjar vackla. Men sen hände det – bra snöträning, lite tävlingar och testrace på hemmafronten väckte kroppen och hoppet. De sista veckorna innan och i Ridnaue kände jag mig för första gången denna säsong stark!
Väl i Sochi och redan på det första passet uppe på Laura Stadion infann sig lugnet, glädjen och harmonin – this is my place! Väl på plats insåg jag ödmjukt att jag nått mitt mål – att ta mig till Paralympics. Och med den insikten föll på något sätt allt på plats. Nu skulle jag njuta!
Testade banan med Anna Maria och Fredrik där vi diskuterade allt från bantaktik till mina tankar kring coachning av tider, skidtester med bästa vallarna Mats och Martin, drickalagningstest med Niclas och Tommy – hela teamet här uppe var på tå. Med det i ryggen gick jag in för att göra mitt lopp, och då så perfekt och taktiskt rätt som möjligt …

Guld av Helen Ripa i Paralympics på 15km
Med ett fokuserat lugn följde jag min plan. Foto: Karl Nilsson

Och jag gjorde allt precis som jag målat upp i mitt huvud, precis enligt plan – öppnade medvetet lugnt för att känna på dagsformen och komma in loppet, fortsatte åka kontrollerat och tänka på tekniken. Efter en mindre svacka på tredje varvet kom krafterna tillbaka. Hörde att jag låg på en silverplats, men det var som i en dimma, jag var inne i mitt ”flow”. Ute på sista varvet hör jag att ukrainskan började tröttna och att jag plockade in massor. Det sista varvet blev en fight, inte mot en guldmedalj, men mot att ge allt jag hade och åka över mållinjen och veta att jag gett allt!

Guld av Helen Ripa i Paralympics på 15km
Helt slut efter målgång och en tuff avslutning. Foto: Karl Nilsson

Ett silverrus och gratulationer från det bästa teamet, förbyttes efter någon minut snabbt till några sekunders förvirrat ovetande efter ukrainskans målgång – vem tog guldet? En tyst publik, lite radiokommunikation och sedan en tumme upp från Niclas. De känslor som bubblade upp i detta ögonblick är obeskrivbara! Jag skrek rakt ut, hoppade, kramades och grät … Det är den mäktigaste känsla och glädje jag någonsin upplevt! Min fokusering, min kyla under loppet, mitt krig mot smärtan, min plan resulterade i ett GULD! Att fokusera så på ett datum, ett lopp och att göra allt rätt – det är stort! Och det är här någonstans som det inte riktigt går att förklara den enorma glädje och stolthet som jag känner. Det är en känsla som länge kommer bubbla inombords och som är obeskrivbar.

Skärmavbild 2014-03-11 kl. 15.03.08
Segerjubel och glädjetårar! Foto: Karl Nilsson

Men jag delar gärna glädjen och är ödmjukt tacksam för den fantastiska insats från hela teamet, både här på plats och under min satsning!
Och tack, Ronnie för att du har och är med på denna resa – utan dig hade det inte varit möjligt …

medaljrip
En känslosam medaljceremoni … Foto: SVT

Sochi – here I come!

20140302_083635

En vecka i vackra Ridnaue, ca 1500 m.ö.h. – det gick ju snabbt … Här följer en resumé:
Dag 0 | Allt började på Arlanda (förstås) med en hel del övervikt, för tunga väskor och omfördelning vid incheckningen. Via VIP-kön genom säkerhetskontrollen då tiden började bli knapp, trots att Ronnie och jag var där i mycket god tid. Ett extremt tight mellanlandning i Berlin där vi fick rusa till nästa flight medförde att vi i München stod utan bagage. Hmm … Efter diverse byråkrati, bestämde vi att invänta nästa flyg och passade på att äta en sen lunch. Inget bagage. På nästa flyg från Berlin, ytterligare två timmar senare, fanns vårt bagage med och vi kunde äntligen ge oss iväg på den 2,5 timmar långa bilresan. Trafikolycka och stillastående i kö i ca en timme och vi checkade in på Hotel Schneeberg vid midnatt.

20140225_120942

Dag 1
 | Tog en liten sovmorgon och åt lyxfrukost vid niotiden. Sedan dags för det första passet, 1,5 timme klassiskt i strålande sol och fantastiska spår som slingrade sig fram i dalen. Vi körde tillsammans allihop och fick en del tips och trix från Johanna Ojala som gästspelade på detta läger. Ett trevligt pass, trots att kroppen var lite tung och seg efter resan. Helt slut vid lunchen, somnade som en stock och jag vakande efter två timmar med dundrande huvudvärk. Lyckades dock få i mig lite middag innan jag lade mig för natten och hoppades på det bästa – att jag skulle vara bra på morgonen.

20140225_113442

Dag 2
| Ingen huvudvärk, men mådde riktigt illa och kämpade i mig lite frukost, som kom upp lika fort igen. Bäddade ner mig igen och sov hela förmiddagen. Lagom tills de andra kom tillbaka efter passet så var jag så fräsch att jag kunde äta lunch. Tog en lugn stavpromenad på eftermiddagen, det var skönt att röra på sig och resten av dagen mådde jag bra.

20140227_095905

Dag 3
| Tillbaka och sugen på att ge mig ut. Denna dag bjöd på lite mulet väder, dryga 1,45 skate. Lugnt och skönt, ett glidarpass. Killarna hade vilodag och eftermiddagen bestod av vila, cappuccino och en god bok.

20140227_124342

Dag 4 | Dags för första fartpasset och vid uppvärmningen fick jag mjölksyrechock i hela kroppen – usch! Det tog en 30 minuter innan jag var hyfsat med och drog igång mina intervaller. Och det kändes bättre än jag trodde, kände mig stark även om jag blev lite trött på den sista. Nedvarvning, dusch, lunch och vila. Men hade svårt att somna och låg mest och bara njöt av att få ta det lugnt. Dags för pass nummer två; stavgång i knappt en timme. Skönt! Sedan middag – som vanligt lyxig trerätters med smarrig efterrätt. Njöt av att känna mig lätt och glad i kroppen. Lite snack och internetande i lobbyn. En urusel wi-fi kommer nog resultera i en dyr räkning …

20140228_131856

Dag 5 | Dryga två timmar njutning! Klassiskt i samlad trupp i en kämpande sol. Tvårätters till lunch och dagen till ära – cappuccino på maten. Ingen powernapp efter lunchen, men väl tre timmar liggandes i sängen med en nagelbitare till bok. Jag i ena sängen, Johanna med sin bok i den andra. Förberedelser och lite packlogistering inför avresan, innan det var dags för den sista middagen på detta ställe. Tidigt i säng, det blir en ny tuff dag imorgon.

20140302_082817

Dag 6 | Upp i ottan (06.30)… Frukost och sedan ut i spåret för lägrets andra fartpass. Nysnö, vacker disig soluppgång och en ny bana. Efter uppvärmning drog vi igång och jag kunde hänga Zebben och Albin. Otroligt inspirerande och motiverande att få ”draghjälp” och de tre intervallerna, med tre impulser i varje, gick som en dans. Kul! Sedan duscha, packa och stressa iväg. Mellanmålet intogs i bilen på väg till Innsbruck för att lämna Johanna på flyplatsen. Lunch och sedan vidare till München. Efter återlämningen av bilen tog jag en promenad i charmigt centrum. Middag och övernattning på Marriott Hotel innan vi flyger till Sochi via Moskva imorgon bitti.
Det blev en intensiv idag, framför allt då jag försökte ha full koll på Ronnie och några till som åkte Vasaloppet. Även om Ronnie inte klarade det mål som han önskade, så kände han att kroppen, formen och skidorna var där de skulle, det var helt enkelt bara lite för mycket folk i vägen. På ett sätt glad för hans skull och önskar att jag hade kunnat vara där och kramat om honom efter målgång. En extra hyllning till svågern Mats som idag blir av med sitt fula skägg då han idag genomförde Vasaloppet och tillika utnyttjade sin 40-års present till fullo – i exakt 9 timmar 48 minuter och 40 sekunder. Grattis!

20140302_151801