365 dagar

steloperation_c5-c7
Steloperation nivå C5–C7.

365 dagar, ett år. Så lång tid har det tagit för kroppen att tycka att det är okej med träning igen. Inte rehab, utan träning. Tankarna har varit många och jag har pendlat mellan framsteg och bakslag. Än är inte resan över, men jag håller tummarna för att kroppen vill samma sak som jag – ta en kvotplats till Paralympics i Tokyo 2020.

November 2018
Det andra planerade träningslägret på Mallorca denna höst har gått bra, riktigt bra. Kroppen är stark men sliten och jag tror att det är all träning som gör att jag har fått ont i armarna. Men värken blir värre och jag tycker inte att kroppen svarar på samma sätt de sista dagarna. Väl hemma igen vilar jag och kör endast lätt träning. Det blir inte heller bättre med sjukgymnastik – utstrålningen och värken i armarna blir värre och värre.

December 2018
Tack vare min elitidrottsförsäkring i Folksam via Sveriges Paralympiska Kommitté får jag snabbt en tid till Spine Center den 3:e december och en magnetröntgen (MR). Återbesöket den 12:e december bekräftar det som kunniga personer i min omgivning befarat. Jag har fått diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C6–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1. Förutom det har jag förträngningar/pålagringar i rotkanaler (Rotkanalstenos) och ryggradskanalen (Spinal Stenos). Beskedet får mig ur balans –  min karriär och mitt aktiva liv är över är det som far igenom huvudet. När ordet operation nämns slår mitt huvud bakut och jag får panik. Jag vill inte att någon skall in i min nacke. Jag vill inte ens behöva fatta detta beslut, jag vill bara vakna upp imorgon där allt är som vanligt.
Tillsammans med nervprofessorn på Spine Center bestämmer vi att prova med konservativ behandling, med andra ord rehab och sjukgymnastik, eftersom skadan är så pass färsk. Detta innebär dessutom att jag, just för stunden i alla fall, inte behöver fatta något beslut om operation eller inte. Diskbråck läker oftast av sig själv, men det är svårt att säga hur lång tid det tar, tid som jag tycker att jag inte har. Dessutom vet man inte hur mycket stenosen påverkar mina symtom.

MR
Diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1. 

Januari 2019
Jag går på sjukgymnastik tre gånger per vecka, kör rehab hemma och så mycket promenader jag kan. Kör även cykeltrainer utan att ha händerna på styret, men kroppen mår inte bra. Jag är tydligt allmänpåverkad i kroppen med lätt illamående, koncentrationssvårigheter, dålig balans, extrem trötthet – hela min kropp skriker att något är fel. Det blir inte bättre och ovissheten över hur lång tid läkningen ska ta är extremt jobbig.
Den 23:e januari utför jag någon typ av rörelse i köket och smärtan i höger arm exploderar. Den avtar successivt, men inte helt. På kvällen kommer huvudvärken och illamåendet. På natten kräks jag och smärtan i huvudet blir allt värre. Efter tre dagar i sängen med fortsatta symtom ringer Ronnie till sjukvårdsupplysningen. De skickar en ambulans och jag hamnar på Södersjukhusets akutmottagning. Jag har inga reflexer i mina armar och dåliga i benet. En akut MR visar att diskbråken blivit värre och jag läggs in på ortopedavdelningen för smärtlindring. Ingen akut operation är dock nödvändig. Efter tre dagar har vi hittat smärtlindring som fungerar och jag får åka hem. Jag är nu sjukskriven på heltid.

Februari 2019
Vid det planerade återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 7:e februari konstateras det med hjälp av den nya MR:en, spattiga reflexer samt kroppens allmänpåverkan att mina diskbråck trycker på ryggmärgen. På grund av ryggmärgspåverkan blir det nödvändigt med en operation och det som förut varit otänkbart, och omöjligt att fatta ett beslut kring, känns helt självklart. Nu är det inte längre elitsatsningen på kanot som är fokus, nu handlar det om att åter kunna ha en aktiv vardag. Tack vare mötet med en nyopererad patient på ortopedavdelningen på SÖS känner mig lugnare. Dessutom gör smärtan att jag inte har något val längre. Att vara aktiv under denna period är inte möjligt, jag sover mycket och är fortsatt sjukskriven.

Mars 2019
Operationen utförs den 4:e mars på Löwenströmska Sjukhuset. Jag läggs i kvällen före och jag är första patient på morgonen. Ingreppet är en steloperation och den görs framifrån på halsen, en så kallad främre fusion. För att jag ska bli av med min symtom tar man bort diskarna mellan kotorna C5–C6–C7 och man sätter dit ”burar” istället. Dessutom tas stenosen bort i de kanaler som är trånga. Benmaterialet läggs i burarna mellan diskarna för att hjälpa kotorna att snabbare växa ihop. Med en titanplatta och sex skruvar hålls allt på plats under läkningsprocessen.
När jag vaknar upp några timmar senare mår jag, förutom en outhärdlig smärta och kramp i nackmuskulaturen, riktigt bra. Hela min kropp är lätt och jag känner mig lugn. När Ronnie kommer för att hälsa på på eftermiddagen samma dag har jag varit uppe och gått och ätit middag. Det gör ont att svälja. Jag åker hem dagen efter operationen.
Värken och krampen i musklerna och svårigheterna att svälja håller i sig ungefär en vecka, sedan avtar det successivt. Börjar med mina korta promenader redan dag tre och gör enkla rehabövningar. Mår bättre för varje dag, även om jag sover extremt mycket och äter starka värktabletter.

efteroperation_1

April 2019
Jag mår bättre och bättre och börjar jobba 25% den första april. Blir fort trött, men smärtan är i princip borta, mycket tack vare medicinering. Fortfarande räcker inte energin till mycket mer än att köra rehab, lite konditionsträning och arbete. Har fortfarande inte slagit bort tanken helt på att jag kanske kan köra den första världscupen och EM i Paracanoe i maj. Testar att köra lite MTB under påsken, men blir direkt sämre med värk i armen, framför allt höger. Tänker direkt att jag varit för ivrig och jag får ångest. Ångest över att jag ska ha förstört något. Backar tillbaka i träningen och inser att det nog inte är möjligt att börja paddla så snart som jag hoppats. Stryker världscupen och EM från kalendern och mitt medvetande. Insikten slår mig att det kanske inte ens är möjligt att paddla VM och Paralympics-kval i augusti. Pendlar mellan sunt förnuft och viljan att åter vara där jag var innan operationen. Fortfarande sjukskriven, nu 50%.

Maj 2019
Sakta men säkert blir jag återigen bättre i armarna, men smärtan i höger kommer och går. Ökar träningen igen, men håller mig borta från sådant som skulle kunna påverka armarna och nacken. Orkar vara mer och mer aktiv, jobbar fortfarande endast 50%.
Och så kommer då den dagen jag längtat efter – jag ska testa att paddla. Den 31:a maj tar jag mitt första paddeltag på cirka sex månader och det känns bra. Jag sitter på vattnet i kanoten i 16 minuter och jag önskar inget hellre än att få sitta kvar. Men förnuftet får mig att kliva upp. Hoppet om VM lever igen.

Juni 2019
Fortsätter med min rehab i princip varje dag, cykel eller promenader och så paddling. Paddlar nu tre gånger per vecka, korta pass med fokus på teknik och att inte provocera nacken. Så fort jag är lite för ivrig eller tar i för mycket ökar smärtan i höger hand och arm. Orolig över att symtomen ska bero på att det diskbråck mellan C7–Th1 som inte opererades har blivit värre. Gör en skiktröntgen den 26:e på Löwenströmska inför återbesök till kirurgen i augusti. Har mer energi, men det räcker till träning och 50% jobb, inget mer.

Juli 2019
Det har nu gått tre månader sedan min steloperation och i det stora hela mår jag bra. Under den första veckan har jag några paddelpass tillsammans med min tränare Åsa. Vi filmar min teknik och i det stora hela ser det bättre ut än innan operationen. Min position i nacke, axlar och skuldror är bättre. Det fattas förstås massor i styrka, uthållighet och så vidare vilket inte är så konstigt. Allt känns positivt och jag känner att SM och VM kanske inte är omöjligt. Paddlar fortfarande bara tre pass i veckan blandat med rehab/lätt styrka och konditionsträning.
I mitten av månaden kör jag K1 200m försök och B-final på SM – i tröskelfart och är nöjd över känslan. Att åter få vara i ett tävlingssammanhang igen är underbart. Att få träffa alla igen är fantastiskt. Jag påminns om varför jag tycker så mycket om att träna och att tävla. Och det räcker för att hitta motivationen och inspirationen för att fortsätta denna resa.

Augusti 2019
Jag märker att min kropp mår bra av att vara i rörelse och på semestern orkar jag lite mer. Paddlar varannan dag och rehab där emellan. Men det blir också lätt att ta i för mycket, vilja lite mer, göra nya saker. Att plocka hallon straffar sig, att plocka sommarkantareller likaså. Att ha armarna i utsträckt läge är fortfarande inte något som nacken och kroppen tycker om.
När jag kommer till landslagets VM-lägret 6:e augusti är kroppen inte helt utvilad eller symtomfri. Det blir en tuff vecka, men en nödvändig sådan för att hinna förbereda mig så mycket som möjligt inför stundande VM. Under lägret paddlar jag för första gången sedan operationen 200 m i maxfart. Det blir också nu som jag för första gången berättar offentligt om min operation och tankar kring min fortsatta satsning i ett reportage med SVT – se reportaget här.
Åker till VM i Szeged, Ungern den 19:e augusti. Tanken med VM är att få tävla internationellt, möta konkurrenter och få uppleva den mentala biten av ett mästerskap igen. Att ge mig själv de bästa förutsättningarna inför nästa års viktiga tävlingar. Om jag skulle ta mig till en final skulle det vara fantastiskt, ta en kvotplats till Tokyo ofattbart och försvara mitt guld ett mirakel. För hur gärna jag än vill är min kropp inte stark, den är inte alls där den varit. Av tre race får jag till ett uruselt och två fantastiska. Jag är så nära en finalplats. Jag vinner B-finalen på min 2:a bästa tid någonsin och slutar 10:a – mindre än sex månader efter en steloperation på två nivåer. Jag är så stolt!
Återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 30:e augusti visar att allt har läkt som det ska, men min läkare tycker det är konstigt att jag fortfarande har ont i höger arm, samt lite kraftbortfall vänster hand. Jag får en remiss till en ny MR.

helene_VM_2019_2
B-finalen på VM i Szeged, Ungern.

September 2019
En vecka efter VM bär det iväg till Japan och testeventet inför OS och Paralympics 2020. Acklimatiseringen tar lång tid, dels tidsomställningen men även på grund av värmen. Vi utför olika tester och mätningar varje dag för att kunna göra individuella planer inför ett eventuellt Paralympics. Jag har påslag i armarna efter några påfrestande veckor. Trots detta går tävlingarna riktigt bra. Jag tar mig till final och slutar 7:a och är närmare mina konkurrenter i tid.
Väl hemma igen så gör jag magnetröntgen och får en vecka senare träffa kirurgen. Röntgen visar att jag jag fortfarande har förträngningar på nivå C6–C7 på båda sidor, lite värre på höger. Dock ser allt annat fint ut och jag får klartecken att träna som vanligt. Det är symtomen och smärtorna som får avgöra, men vetskapen över att jag inte kan förstöra något är en lättnad. En ny operation är inte nödvändig i dagsläget, men kan göras efter ett eventuellt Paralympics om besvären kvarstår. Vi bestämmer att vi ska testa att göra en nervrotsblockad för diagnos och smärtlindring.
Jag beslutar i samband med läkarebesöket att jag ska träna så mycket och så hårt jag kan. Tror att om jag blir starkare i kroppen igen så kommer det att hjälpa mig med smärtan. Tillbaka på jobbet på 80% vilket är tanken framöver för att jag ska orka med den träningen som behövs.

Oktober 2019
Vid nervrotsblockaden den 9:e oktober på Ersta Sjukhus får jag en via en kanyl i nacken bedövningsmedel och kortison. Eftersom symtomen direkt lägger sig kan man konstatera att det är nerven ut i höger arm som är problemet. Det känns tryggt att veta vad det är som ger symtomen. Efter ungefär en vecka börjar det långtidsverkande kortisonet ge effekt och smärtan i min högra hand avtar. Det känns underligt att inte längre tänka på att man har en hand som hela tiden gör ont.
Jag börjar så smått återgå till mina vanliga rutiner – att kombinera jobb (80%), träning och familj. Det är svårt att komma in det och det tar emot i början, men det blir lättare och lättare. Börjar med mätplatsträningen på Bosöns fyslabb igen. Träningen rullar på med tre paddelpass, fortfarande ute, och lika många styrkepass på gymmet varje vecka. Blir starkare och starkare. Armen håller sig i schack och eventuella påslag går över till nästa dag.

November 2019
Det har nu gått ett år sedan mina symtom blev så allvarliga att jag ”märkte” dem. Jag vet inte hur länge jag har haft problem med nacken, men jag har i många år lidit av huvudvärk och problem med axlar och armar. Nu mår min kropp bra, även om jag fortfarande blir tröttare än tidigare om jag tränar för hårt. Min huvudvärk har försvunnit och höger arm håller sig lugn.
Jag har ganska exakt sex månader på mig att starkare och snabbare än jag någonsin varit. På VM i maj ska jag vara med och slåss om de fyra platser som finns kvar till Paralympics i Tokyo. Träningen kommer inte följa den ursprungliga planen, men å vad spännande att se vad detta nya upplägg kommer medföra.
Jag tror verkligen på det här.
Jag vet vad som krävs.
Jag är motiverad.
Drömmen om Tokyo lever.

helene_vm_2019
Comeback – glad efter vinst i B-finalen och en 10:e plats på VM.

 

Min andra idrott

ripa
Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

simning_01
Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

blogg_skidor
15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

blogg_minandraidrott
Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

HR_2
Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

Blogg_FotografSebastianHellstrom
MTB och MTBO är mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

Världsmästare – i kanot!

medal
VM-guld – efter en dramatisk final fick jag kliva högsta upp!

Resultat Sprint & Paracanoe World Championships 2018, K1 200 m KL3:
1. Helene Ripa, SVERIGE | 53,671
2. Amanda Reynolds, AUSTRALIEN | 53,881
3. Mihaela Lulea, RUMÄNIEN | 54,826

Målsättning topp fem, resultat guld! Hela våren och sommaren har i princip gått enligt plan – varenda paddelpass, varenda timme på gymmet och allt det andra runt omkring. Vilket fantastiskt kvitto på att planen faktiskt har fungerat! Och det bara efter ett års full satsning enbart på kanot. Mot Tokyo – nu vet jag…

Får ganska ofta frågan från folk jag möter hur mycket jag tränar och de blir alltid lika förvånade över svaret. Nej, det räcker inte med ett par pass i veckan, inte ens ett pass om dagen, inte ens två ibland. Det handlar om timmar och åter timmar. Det handlar om att kliva upp tidigt varje morgon för att hinna med ett pass innan jobbet, träna direkt efter jobbet varje dag och alltid planera helgen efter träningen. Men som komplement till min egen satsning och målmedvetenhet behöver jag människor runt omkring mig som tror på mig, på min resa, lika mycket som jag för att det ska fungera. Det handlar om träningsprogram, om analyser kring paddelteknik och fystester samt utveckling av proteslösningar. Och gänget är stort – allt från samarbetspartners, arbetsgivare, förbund, klubb, tränare, sprintlaget till min familj och då inte minst Ronnie. Alla delar måste fungera och just nu känner jag en otrolig tacksamhet för jag har ett så starkt, positivt gäng i min närhet! Förutom ovanstående så mår jag bra av att träna, har vansinnigt kul och älskar det jag gör vilket gör detta till en resa som jag vill fortsätta…

Här kan ni se det spännande loppet igen – A-final K1 200 m KL3

ovisshet
Några minuters ovisshet…

målfoto
Målfotot…

jubel
Möts av ett ledargäng som gör vågen på bryggan och kan inte göra annat än att själv sträcka armarna i luften.

race
Fokusering och girlpower…

IMG_2473

 

O-ringen, Höga Kusten

IMG_2039
Med bara ett fåtal pass på cykeln och obefintlig orienteringsträning i år så blev resultaten därefter. Slutade 11:a (av 18 damer) efter totalt fem etapper i min klass D40. Det ligger väl något i att man blir bra på det man tränar. Foto: Nordenmark Adventure

Efter den intensiva veckan i Luleå så toppade jag med O-ringen och fem tuffa MTBO-race. Det blev en minst lika intensiv vecka som SM, om inte ännu tuffare. Bland annat skulle två långdistanser á dryga 120 min avverkas i 30° värme, gärna med fullt fokus. Men det var precis så kul som jag kom ihåg att det var – Höga Kusten bjöd verkligen på utmanande banor och fin natur.
Dessutom blev det en vecka tillsammans med fantastiska människor där vår vän Andreas Domeij såg till att vi fick en vecka som vi sent ska glömma. Vi är så tacksamma att vi fick möjlighet att bo hos honom, men framför allt för allt det som han ordnade i form av båtutflykter till Ö-viks pärlor, O-ringens största plakat när Ronnie vann den första etappen och att vi fick möjlighet att träna på hans gym 1Life. Bland annat…

Här kommer ett gäng bilder som sammanfattar lite av veckan i Örnsköldsvik.

mix2

Efter en otrolig vecka så vände vi näsan mot Värmland och en vecka i torpet – lite lugnare, men fortfarande en massa träning förstås. Avkoppling i hängmattan, Yatzy på altanen långt in på kvällen och fisketur på Lersjön med värmlänningarna. Det blev en kort och intensiv semester i år, men det räcker långt med miljöombyte och lite nya upplevelser.

SM i Luleå

stafett
SM-guld på stafetten 4 x 200 m i D22…

En intensiv och tuff tävlingsvecka tillsammans med Brunnsvikens Kanotklubb – som resulterat i en massa nya erfarenheter – är slut. Jag körde i princip allt som gick och facit blev totalt 15 lopp, försöken inräknade, och två SM-medaljer – K4 200 m och stafett 4 x 200 m. Känslan har varit bra och stämningen på topp. Visst, ibland önskar man lite mer, men att ta revansch efter ett mindre bra lopp är alltid lika tillfredställande. Här gällde det att gräma sig ett tag, sen släppa och ladda om…
Planen för denna SM-vecka var att köra hårt och många lopp. Det har gått bra, men det är mentalt tufft att vara skärpt och på tå, ibland flera gånger per dag. Jag har inte gjort några pers gällande tider – dels på grund av att Björkskatafjärden är grund, dels på grund av motvind. Men jag kom upp i riktigt bra toppfarter i flera av loppen och det betyder att en del av det som vi lagt fokus på i sommar gett resultat.
Variationen mellan K1 och besättningar under veckan har också varit en av anledningen till att jag orkat tävla så mycket. För att köra besättning, både K2 och K4, är något som är sjukt kul och för mig en riktigt spännande utmaning! Är så glad att Julia Seger villa testa att köra K2 med mig och att jag även fick en plats i K4:an – det är en mäktig känsla…
Nu forsätter träningen (och lite tävling på O-ringen med MTBO) innan det stora målet för denna säsong – VM i Portugal i slutet av augusti.

juliaojag_02
Tävlingsdebut i K2, med Julia Seger på 500 m, D22. 

Veckans race
Söndag
K2 500 m (med Julia Seger), D22 5:a
Måndag
K1 500 m försök och A-final, D18
K4 500 m, D22, 5:a
Tisdag
K1 1000 m försök och B-final, D18
K4 500 m, mix, 5:a
Onsdag
K1 200 m försök och A-final, D18
Torsdag
K2 200 m (med Julia Seger) försök och final, D22 5:a
K4 1000 m, D22 4:a
75 m-cupen
Fredag
K4 200 m, D22 SM-brons
Stafett 4 x 200 m, D22 SM-guld

Blir stolt och rörd då jag tänker på hur ofattbart coolt det är jag har SM-medaljer. Alltså riktiga medaljer som jag har tagit tillsammans med min klubbkamrater i tuff konkurrens med icke funktionsnedsatta sprintkanotister – förstår ni hur stort det är?! Jag värderar dessa medaljer högt och jag tackar för att jag fick förtroendet att vara med i laget. 

perlagerstam_01
Efter vinst i B-final på K1 1000 m. Foto: Per Lagerstam

juliaojag
5:a på K2 200 m – revanschglädje med Julia Seger efter startstrul i försöket.

perlagerstam_02
Blir lika glad varje gång jag ser min kajak, Cinco Paracanoe från Nelo – egen design. 
Foto: Per Lagerstam

juliaojag_03
K2 500 m med Julia Seger, D22.

K1
Försök K1 500 m, D18.

medaljerna
SM-brons K4 200 m (D22) och SM-guld Stafett 4 x 200 m (D22).

Världscupsilver

Foto_Jürgen Snell
Glad och nöjd efter andraplatsen i världscuppremiären i Szeged. Foto: Jürgen Snell

Säsongens första kanottävling blev Vårregattan i Jönköping i början av maj. Och trots att det inte hade varit perfekta träningsförhållande sedan lägret i Montebelo, Portugal, gjorde jag riktigt bra resultat. Känslan var inte topp, tekniken satt inte där den skulle och kände mig seg, men jag levererade ändå bra tider på de distanser jag körde – 200 m, 500 m och 1000 m. Och kanske var det därför som jag var extra nervös inför finalen i Szeged, Ungern nu i helgen.

Årets första internationella tävling blev precis som förra året en världscup och jag hade en bra känsla i kroppen – tekniken kändes bättre än innan Vårregattan, farten hade börjat komma – så självklart ville jag göra en bättre prestation på 200 m än i Jönköping. Om jag hade förstått det innan racet hade jag kanske inte varit så onödigt nervös. Försökte intala mig att det inte var så viktigt med resultatet, att det inte är nu jag ska vara i form, men vilket skitsnack. Jag ville göra en bra tid, ville vara på pallen. Jag ville få kvitto på att den fokuserade träningen jag lagt ner i vinter och i vår verkligen har gett resultat. Jag är medveten om att det är en långsiktig satsning mot Tokyo 2020, men ibland är det så svårt…

loppet
Från parakanotklassen KL3 A-final 200 m.

Jag fick till ett riktigt bra race trots mina spagettiarmar. Starten satt, även om jag inte är helt överens med startgrindarna på den klassiska kanotarenan Olympic Centre. Vi blev tidigt en trio som gjorde upp om pallplatserna och trots att jag låg trea efter mer än halva loppet så räckte mina starka avslutning till ett silver. Mot uzbekistanskan fanns det inte mycket att göra, hon var för stark även om jag tog in på henne mot slutet. Det blev även en bra tid, nytt personbästa och ett steg närmare de tider som jag vet kommer krävas framöver för att verkligen vara i topp.
Dessutom var det extra kul att få tävla då det blev mitt första race i en av mina nya, egendesignade kanoter – Nelo Cinco Paracanoe 17. De hade gjort ett riktigt bra jobb och de blev så snygga!

kanoten
En av mina nya kanoter från Nelo Kayaks.

Nu en knapp veckas träning innan det redan till helgen är dags för nästa tävling, denna gång i Hofors. Det blir en tuff helg med samma distanser som i Jönköping. Har bestämt mig för att tävla intensivt denna säsong för att skapa rutiner och erfarenhet – allt för att försöka avdramatisera tävlingsmomentet och därmed minska stresspåslaget och nervositeten. Och det blir även en bra genomkörare inför EM som går i början på juni.

pallen

resultat

 

Summering …

gangetFantastiskt gäng – Swedish Sprint Kayak Team.

Då var det färdigtävlat i kanoten för den här säsongen och det blev en säsong som på många sätt blev helt annorlunda än jag föreställt mig. Tanken var ju att sommaren och resten av tiden fram mot mars nästa år enbart och till 100% skulle handla om skidåkning och Paralympics. Men så blev det inte, av anledningar som jag nämnt tidigare…

Efter en vinter med mycket skidåkning och många skidtävlingar, bland annat VM i Finsterau där jag tog silver tillsammasn med Zebastian Modin, så var jag inte helt förberedd när tävlingssäsongen i kanot drog igång. Knappt ett pass per vecka i paddelmaskinen under vintern, minimalt med styrka och endast några få pass på vattnet innan det var dags för min första världscup. Hur mycket hade jag egentligen tappat under vinterns skidsäsong?! Men i ett blåsigt Szeged, Ungern, gjorde jag ett bra lopp och hamnade på pallen bakom den starka fransyskan Cindy Moreau. Det var en skön känsla att paddla så bra med tanke på vinterns bristfälliga träning.

pallen
Första världscupen i kanot – det blev en andraplats och silvermedalj. 

Fick några bra träningsveckor innan det var dags att åter ge sig ut i Europa med sprintlaget, denna gång EM i Plovdiv, Bulgarien. Uppskattar verkligen att vara del i ett större team och jag är tacksam för det fantastiska bemötande jag får – både från aktiva och ledare.
Plovdiv bjöd på tryckande hetta, hyrkanoter och en tidsresa tillbaka till 1990-talet. Men arrangemanget var bra och trots att det åter igen blev A-final direkt, så lyckades jag hålla ihop det och kriga hem en bronsmedalj i motvinden. Före mig var Cindy Moreau och rumänskan Mihaela Lulea. Var väldigt nervös innan loppet, då jag så gärna ville försvara mitt guld från Moskva förra året, men det räckte inte. Medaljen har jag dock stolt hängt i mitt skåp hemma.

pallen_em
Strålande glad över mitt brons på EM efter ett tungt lopp i motvind.

Avslutade säsongen med VM i Racice, Tjeckien tillsammans med ytterligare två parakanotister – Filip och Henrik samt sprintlaget. Fin arena, bra känsla och perfekt väder. Många deltagare i min klass KL3 så för första gången denna säsong så skulle jag få köra mer än ett lopp. Denna gång tävlade vi i våra egna kanoter, och det känns tryggt att veta att allt är precis så som man vill ha det – inga inställningsjusteringar som måste göras. Och det visade sig att den bra känslan stämde. Mitt försök är det nog det bästa 200-meterslopp jag gjort. Långt ifrån optimalt, men i det stora hela riktigt bra. Tyckte att jag tappade på slutet, men det visade sig att jag trots det tog mycket de sista 75–100 m. Kom trea och var därmed direkt kvalificerad för final – så skönt! Och att dessutom slå fransyskan kändes mentalt viktigt.
Hade femte tid in i finalen och hade så stora förhoppningar att få till ett riktigt bra lopp. Men det blev inget perfekt lopp. Paddlade dåligt sista halvan, där jag brukade vara stark och var riktigt besviken i mål. Inte besviken över placeringen, blev 7:a, utan över att jag inte vet hur långt det hade räckt om jag fått till det där perfekta loppet. Men det är det som är utmaningen och min drivkraft – att till nästa säsong vara starkare, snabbare så att även om jag inte får ett tipp-topp-lopp så ska det räcka långt ändå. På VM var vi fem stycken på samma sekund. Marginalerna blir mindre, konkurrensen hårdare – precis som det ska vara. Det är inte längre givet vem som ska vara på pallen, utan det är dagsform och prestation som avgör.

forsok_33sek
Försök KL3 200 m – efter en stark avslutning räckte det direkt till A-final. 

Skärmavbild 2017-09-06 kl. 09.16.14
Bakom australienskan och nykomlingen från Uzbekistan var det ett tight och tufft lopp i finalen – precis som det ska vara på ett VM. 

Det är nästan exakt två år sedan jag för första gången paddlade en tävlingskanot och nästan på dagen ett år sedan jag kom femma på Paralympics där Paracanoe var med för allra första gången. Eftersom det inte blir något Pyeongchang 2018 för mig så kan jag fokusera enbart på kanoten och det ska bli så spännande att se hur min kropp reagerar på och vad resultatet blir efter en hel vinter med riktigt bra träning. Nu kör vi!

EM-brons i Plovdiv

jippie
Jublande glad efter en tufft lopp där jag knep en tredjeplats på K1 200 m (KL3).

I strålande sol och tryckande värme lyckades jag åter ta en pallplats i internationella sammanhang, denna gång på EM i Plovdiv, Bulgarien. Viljan att göra om bragden från i fjol och åter stå högst upp fanns i bakhuvudet och det märktes innan loppet. Hade problem att hitta fokuset och harmonin dagarna innan racet, var inte heller helt nöjd med kanotinställningarna.
Jag har ända sedan jag började träna och tävla kanot hösten 2015 kört med fixerat roder. Det betyder att när jag har hittat, den för dagen, aktuella roderinställning som gör att jag paddlar rakt låser jag fast linorna. Beroende på vilken vind det är så behöver detta justeras inför varje race och det är små marginaler. Denna gång fick jag det inte att stämma och det tog mycket energi. Frustrationen över att inte hitta rätt gjorde att jag hade svårt att komma i balans och hitta självförtroendet. Men med hjälp från ledare så lyckades vi till slut och på uppvärmningen själva tävlingsdagen kändes det riktigt bra. Med facit i hand så är detta ett oros- och riskmoment som måste minimeras för att jag ska kunna lägga allt krut på racet.
Det är det här som är paraidrott och som gör den så unik och komplex. Den del av satsningen som är minst lika viktig, om inte viktigast då den är en förutsättning, som själva träningen – anpassningen och utvecklingen av utrustning för att hela tiden bli bättre och göra sig själv rättvisa. Att testa och förkasta. Hemläxan denna gång blev att hitta en lösning för att kunna justera rodret med en fot och därmed aktivt kunna styra när jag paddlar. Diskussionerna och skissandet hemma vid köksbordet tillsammans med Ronnie mynnade snart ut i en enkel och praktisk lösning. Har redan testat den och den fungerar riktigt bra. Fram till VM i augusti hoppas jag att det känns så naturligt att jag inte längre tänker på det, och då har jag vunnit mycket.

arenan
Den vackra arenan för både rodd och kanot mitt inne i Plovdiv.

FullSizeRender
Glad (och väldigt varm i reglementsenlig klädsel) efter medaljceremonin.


EM_Plovdiv_2017.indd
Långsamma tider på grund av motvind, men så nöjd över att åter vara på pallen.

Högbo Multi 2017

innanstart
TEAM FILLAUER – förväntansfulla och pirriga innan start …

Vi har tävlat en del tillsammans förut, bland annat Stockholm Rumble och Ulvjakten. Båda dessa har varit rogaining – dvs kontrollplock på mountainbike i valfri ordning under tre timmar och vi har placerat oss bra. Någon lagtävling i triathlon har vi också klarat av. Diskussionerna om att göra en multisporttävling har alltid funnits där, men det har aldrig blivit av. De senare åren har funderingarna av naturliga orsaker legat på is på grund av pågående skid- och kanotsatsningar mot stora mästerskap. Men nu, efter att jag bestämt mig för att inte satsa vidare mot Pyeongchang och en sommar av ”gör-vad-du-vill”, så anmälde vi oss till Högbo Multi.
I ett litet sätt att tacka för alla ortopedtekniska lösningar som företaget Fillauer hjälpt oss med under åren ville vi tävla i deras namn och passade dessutom på att utmana personalen. Vi fick med oss Kevin och Erik och vi blev två lag på startlinjen  –  TEAM FILLAUER och TEAM FILLAUER 2. Så kul att de hakade på och de gjorde en stark insats med tanke på sina orienteringsmeriter och kom i mål ca 30 minuter före oss.

Men blev det som jag tänk och trodde?! Nja, både ock… Att det skulle bli tufft det visste jag, men jag trodde aldrig att jag skulle ta så slut i mitt vänstra ben. 

Den inledande prologen och tillika en rogaining (löpning) gick riktigt bra och tog ca 22 minuter. Via växlingszonen för kartbyte (kartorna finns längst i inlägget) och ut på den lilla traillöpningen som tog oss till kanotarenan. Denna sträcka var riktigt bökig för mig med extremt mycket rötter och stenar – där tappade vi tyvärr väldigt mycket tid.

kanot
Sist ut på kanotmomentet, men plockade tid då vi orienterade rätt och paddlade bra. 

Kanotmomentet gick bra när vi väl kommit överens om vilken sida vi skulle paddla på och takten infann sig. Orienteringen fungerade klockrent och vi plockade lite tid på några av de framförvarande lagen. Efter paddlingen (ca 35 min) var det dags för den trixiga traillöpningen tillbaka till arenan för växling. Tappade ytterligare värdefull tid.

Dags för MTB-O och nya karta, två tuggor banan och vätska innan det bar iväg. Ronnie fick hålla i orienteringen, något som han klarade perfekt. Nu började jag känna att vi varit ute i drygt 85 min, men var fortfarande pigg i kroppen och huvudet trots att jag legat på nästa 95% av min maxpuls sedan start. Fick draghjälp tack vare den smidiga uppfinning som Ronnie kommit på och som monterats på hans sadelstolpe. Jag cyklade helt enkelt upp bredvid honom, tog tag i linan och la den runt kartstället. Backade sedan ner och fick där hjälp som gjorde att vi kunde hålla hög fart i lättcyklade partier och även en del stigar. Ronnie var riktigt stark och gjorde ett bra jobb – både med draghjälp och orientering och vi tog några placeringar under cyklingen som tog ca 79 min efter en kortare hinderbana i en lada vid sista kontrollen. Tack vare Ronnies styrka sparade jag mycket och välbehövlig energi inför det kommande momentet – orienteringslöpningen.

mtb
Tog placeringar i cyklingen tack vare Ronnies starka ben och fiffiga draganordning.

Byte av skor, en tugga banan, vatten och så iväg. Ut på det avslutande momentet samtidigt som det vinnande herrlaget var på väg in mål. Detta visste vi var det kritiska momentet och jag började nu bli riktigt trött. Även här var vi överens om att Ronnie skulle orientera. Fokus på att ta så lättframkomliga vägval som möjligt medan jag fokuserade på att ta mig fram så fort som möjligt – ibland lite löpning, ibland någon hoppvariant men tyvärr mer gångtempo än önskat. Efter kontroll fem var ett av vägvalen att simma 25 meter över ett litet sund – ett givet val då det var ett kortare alternativ men dessutom bjöd på välbehövlig svalka och kick. Efter den sjunde kontrollen (även en kanotkontroll) som låg i en myr var det som att benet blev gelé. Jag började få krampkänning i både vad och lår. Tog en gel vid två tillfällen, huvudet fick sitt men krafterna i benet var slut. Ronnie peppade, drog mig där det var möjligt och var hela tiden tydlig med hur långt det var kvar till nästa stigkors, till nästa kontroll, till mål. Detta var viktigt för att jag skulle kunna mobilisera mina absolut sista krafter och sträckan från sista kontrollen in mot mål var som en dröm. Det sista momentet tog nästan 90 min och vi gick i mål på tiden 4:12.39, lite mer än en timme efter segrarna.

lopning
Så här pigga var vi i början, men det var på slitna ben jag tog mig över mållinjen.

Men i det stora hela var det en fantastisk tävling, dag och helg. Jag sprängde flera gränser och jag är stolt att jag höll ihop det hela vägen. Vi var aldrig med och konkurrerande om några framskjutna placeringar, men det var heller inte att räkna med med tanke på löpningen. Högbo Bruk bjöd på bra väder och söndagens tur på de mer lättcyklade och uppmärkta MTB-lederna var ren och skär lycka. Omgivningarna är vackra och det var svårt att lämna för att åka hem. Kan mycket väl tänka mig ett träningsläger här då det finns både MTB för Ronnie och fina paddelvatten för mig. Nu blir det åter fokus på paddling då det bär iväg på EM i Bulgarien på onsdag.

Nedan finns kartorna från de olika momentet…

IMG_8733

prolog

kanoto

mtbo

ol

diverse

 

Världscuppremiär

IMG_8458
1:a Cindy Moreau, Frankrike 50.653
2:a Helene Ripa, Sverige 52.307
3:a Erica Scarff, Canada 52.460
(Foto: Canoe Kayak Canada, Balint Vekassy)


Beslutet att inte göra en fortsatt satsning på skidor känns fortfarande helt rätt. Efter testeventet i Pyeongchang bestod varenda vaken minut av att försöka intala och övertala mig själv att jag skulle fortsätta mot Paralympics. Detta trots att varje del av mig visste att det inte skulle bli så.

Men steget från att veta till att uttala är ibland så väldigt stort, en avgrund som det krävs mod att kliva över. Glädjen för skidåkningen hade försvunnit – av flera orsaker som jag kanske kommer gå in på i ett senare inlägg – och motivationen för att lägga ner det som krävs för att vara på topp, att kunna prestera, fanns inte längre där. När jag tänkte på träning, på vad jag ville, så var det alltid kanot som dök upp först. När jag väl sagt orden högt var det så självklart, så enkelt och hela jag kände mig så lättad över beslutet. Så då får det bli så, jag lyssnar på mig själv och utmanar mig själv i att bli så bra jag kan i kanot.

Och efter helgens sprintvärldscup i Szeged, Ungern, så har jag fått bekräftat att mitt beslut var rätt. Jag är där jag vill vara – utövandes en sport där utmaningarna är många och marginalerna små. Den hårfina skillnaden mellan succé och fiasko, det underbara i att det inte finns någon plats för misstag. Det handlar om att allt, precis allt, måste stämma – från start till mål. Där man måste ignorera mjölksyran och bara tänka framåt. På 200 m och ca 50 sekunder finns det ingen tid att reparera en dålig start eller tappa fokus.

IMG_8434
Blåst och vågor – jag är näst längst upp i bild, i gult linne på bana tre.

Årets första internationella tävling kändes så överraskande bra. Jag var på plats några dagar innan med bra träning och gemenskap samt massor med inspirerande lopp från de andra i sprintlaget. Det blev precis vad jag behövde. Lagom taggad, lagom nervös – trots den besvärliga vinden. Jag hade ett lugn och ett flyt i paddlingen som jag inte tycker jag har haft förut. Att det räckte till ett silver är galet, trots det är jag mest nöjd med tiden och känslan.
Nu ser jag fram emot att successivt öka träningsmängden framöver för att komma väl förberedd till VM i augusti. Men först lite tävlingar i Sverige och sedan EM i juli.

grupp