Passo de Stelvio

Glad, trött men så nöjd – ett tufft pass med bra fokus!

Halvmulet, lagom temperatur kring 15 grader och fina förutsättningar för dagens utmaning – klättringen uppför det berömda Passo de Stelvio, med en höjd av 2760 m.ö.h..
Grabbarna startade nere i byn och jag gav mig iväg lite närmare toppen, vid den första serpentinen nr. 48 – 1533 m.ö.h.. Började med skate och matade på på två:ans växel i ca en timme. Jag hann plocka ungefär 15 serpentiner och var nöjd med känslan i kroppen. Byte av underben och till klassiska rullskidor innan resan fortsatte uppför. Kände mig stark och kunde glida ut på varje diagonaltag trots att det lutade på.
Efter två timmar börjar det kännas lite överallt och nedräkningen av serpentinerna börjar på allvar. Blev påhejad av både cyklister och bilister, men även utskälld av minst ett murveldjur på vägen. Nu handlar det om att hitta motivation och inte tänka på smärtan – för det gör ont i armar och ben, men även det begynnande skavsåret på stumpen började göra sig tillkänna. Serpentin 20 avbetad, mer än hälften avklarat!
Kämpar på som i trans, tänker på tekniken, försöker åka avslappnat. Serpentin 10 avklarad – så nära toppen, men ändå så långt kvar. Blir påhejad av Frida och är så trött. Markeringar i gatan räknar ner de sista 5 kilometrarna. 4 km, 3 km och plötsligt är jag vid markering 1 km – vad hände?! Får lite extra kraft och den sista kilometern går rätt snabbt ändå och så är jag då på toppen – av Passo de Stelvio igen! Snålblåst, snöblandat regn och nollgradigt, men vad gör väl det. Nöjd, stolt och riktigt trött.
Cirka 1200 plockade höjdmetrar och 16,5 kilometer på dryga tre timmar – stark! Fotografering och den godaste pizza jag ätit på väldigt länge fick avsluta dagens pass innan hemfärden till Livigno via slingriga vägar både uppför och nerför …

Höga berg och djupa dalar …

Efter måndagens sköna vilodag med fika och promenad i stan i gassande sol så var det åter dags att göra det vi är här för – träna. Tisdagens första pass bjöd på rullskidor, klassiskt. Uppvärmning med tio stycken impulser av varierande slag. Impulser är korta maxrace, max 10 sekunder långa med 2 minuters vila mellan – från stillastående, ökande typ fartlek, överraskande där motståndaren helt plötsligt drar iväg i max och man ska haka på osv. Sedan var det dags för det berömda stakpasset upp för Passo de Forcola 2350 m.ö.h. – ett tröskelpass i A2-zonen i cirka 45 minuter. Ett tufft pass där man inte tycker att det är så jobbigt den första biten, men backen lurar en och blir gradvis lite, lite brantare. När man börjar närma sig slutet är man ordentligt slut i mage, rygg och arm. Dock gick det betydligt bättre i år jämfört med förra året och jag kom nästan ända upp till toppen. Kul! Trött, men nöjd och dags för mat och vila innan nästa pass.

Eftermiddagen bjöd på ett fantastiskt stavgångspass med Frida upp i en av de dalsänkor som finns här. Med vidunderlig utsikt, turkosa bäckar och kuperade bergssluttningar med betande kor blev det en toppentur. Hemma lagom till middag och tyvärr denna kväll huvudvärk. Tog tabletter och trodde att det värsta var över …
Men inte. Vaknade på onsdag morgon med migrän och i tron om att det skulle bli bättre med frukost och lite träning gav jag mig iväg på passet. Men fick bryta … Väl hemma började kräkningarna och sedan låg jag hela dagen med fruktansvärd huvudvärk. Inte förrän senare på kvällen lättade värken något så att kräkningarna upphörde. Migränen höll i sig i princip hela natten, dock hela tiden avklingande.
Nu på morgonen mår jag okej, lite lätt värk men förhoppningsvis mer från sängliggandet och dåligt med mat och vätska än sviter av migränen. Sängarna och kuddarna är väldigt hårda och hjälper inte direkt när man vill ha mjukt och gosigt. Inte nog med att jag mått pyton i ett dygn, jag missade även gårdagens kvällsöverraskning – picknick på alptopp med gänget. Det hade varit mysigt! Men jag missar även dagens förmiddagsrace uppför Passo de Eira. Ett 5 km långt lopp med bra lutning och något som skulle kunna ha varit ytterligare ett kvitto på framsteg. Men idag blir det en lugn dag, kanske ett lugnare pass på efter middagen. Ska även passa på att fylla på depåerna inför morgondagens strapats – Passo de Stelvio – 3,3 timmar klättring, 48 serpentiner och ca 1100 höjdmeter.

Vykort från Livigno

De första dagarna är tuffa, det känns att man befinner sig en bra bit över normalnivån – Livigno ligger på 1800 m.ö.h.. Kroppen känns tung, man är konstant trött och jag har haft lätt huvudvärk. Vilopulsen ligger flera slag över normalt och jag dricker litervis med vatten. Men idag känns det bättre – det känns nästan som normalt.
Och det är alltid lika spännande att ge sig ut och träna med en puls som sticker iväg bara du tittar på slalombacken. Det är i princip omöjligt att hålla låg A1-puls, att bara promenera innebär en puls på 55% av normal. Efter ankomsten i fredags har vi avverkat fyra pass – lugnt pass upp till Mottolino, teknikpass med test av olika protesinställningar, skatepass med fokus på åkteknik och idag på eftermiddagen tufft styrkepass lett av Frida Linnér med avslutande stavgång. Allt detta med vacker inramning av enorma alper, turkosa vattendrag och frigående fjällkor…
Så det går ingen nöd på mig, att ha så här mycket vilotid mellan pass är en ren njutning. Imorgon är det vilodag – det lovas sommarvärme och det finns en stor risk för cappucino med gelato…

Fullpackad …

Ja, då var packningen klar. Det är inte lätt att få plats med tre par rullskidor, fyra proteser, träningskläder för varierat väder (från minusgrader till sensommarvärme) och lite annat smått och gott. Stavarna får tack och lov ligga i eget fodral, så det blev två ganska tunga väskor och ett stavfodral.
Det ska bli kul att komma iväg, trots att det alltid blir stressigt innan längre äventyr. Det är mycket som ska hinnas med, men väl på plats blir det lite av en semester med endast träning, mat och vila. Lite trist att vi blir inte så många, men truppen är tyvärr inte större än så här. Zebben och Albin ”will be there” men vi får även reprisgästspel av spillevinken Bryntesson och två nya bekantskaper samt Uusitalo.
Imorgon bär det av – mot Livigno och två sköna veckor på 1800 m.ö.h..

Utveckling och testresultat …

Det är lite hektiskt just nu – både med träning och planering, men även på jobbet. Det är mycket som ska hinnas med och förberedas så att jag kan var borta på läger, tester och tävlingar. Minutiöst planerande är ett måste för att jag ska ro allt i land.
Var uppe i Östersund för knappt två veckor sedan, dels för att delta i en workshop för att diskutera Sweden4All – ett utvecklingscentrum för människor med funktionshinder. Berättade om mina personliga erfarenheter av min idrott och vad Vintersportcentrum, Mitt Universitetet och Östersund betyder i min satsning mot Paralympics. Inte minst utvecklingen av den protesfot som MIUN tagit fram och som är lite en förutsättning för att jag ska kunna prestera.
Passade även på att göra uppföljande tester med Martina på NVC för att se om justeringarna i sommarens träning gett de resultat som jag önskat. Och de hade de med besked! Så otroligt kul att få kvitto på att det man gör ger resultat – svart på vitt! Överlycklig, det ger sån motivation och inspiration inför den tunga, mörka träningsperiod som snart infaller sig …
Fick även i veckan resultaten från den dopingtest som RF gjorde på lägret i Torsby – även om jag inte var orolig. Det känns ändå bra att få papper på att jag är en ”ren” idrottare.
Snart bär det iväg på läger igen, denna gång till Livigno och två veckor med tuff träning på hög höjd. Tjohoo!