Åter i vinterland …

saxnasgarden

Nästan direkt efter att vi kom hem från det senaste lägret så bestämde jag och Ronnie oss för att åka iväg på ett litet eget träningsläger efter nyår. Hemma har det inte blivit ett enda pass på snö på grund av plusgrader och barmark. Perfekt för rullskidor, men inte så kul när det är på snö tävlingarna avgörs. Så vi bestämde att åka till Saxnäs igen – varför byta när de har allt?! Med boende på Saxnäsgården med frukost, lunch och middag, perfekta och alltid nydragna spår och lite annat smått och gott så vill man inte åka någon annanstans. Denna gång tog vi bilen och resan gick riktigt bra trots riktigt vinterväglag de sista 30 milen.

helene

Med lite mera snö så var det fler spår öppna, riktigt kul även om temperaturen de sista dagarna kanske kröp lite för långt under nollstrecket. Idag onsdag bjöd Saxnäs på -30 grader, så vi bytte ut skidpasset mot en promenad på isen istället. Att vi på vägen tillbaka bjöds på riktiga frasvåfflor hos Niklas och Camilla gjorde det till en perfekt dag…
Veckan har trots kylan bjudit på två fartpass, ett långpass och några mysiga skatepass i skenet av pannlampan. När det blev för kallt utnyttjade vi gymmet och passade även på att testa våra färdigheter i pingis och badminton.
Imorgon bär det vidare till Ö-vik och ett läger tillsammans med Zebastian och, om inte kylan ställer till det, mer träning samt några mysiga träningstävlingar i helgen…

ronnie

sparet

20160105_134551
Utsikt mot Saxnäs från Klimpfjäll.

bilen

Pizza, hemlängtan och Sockertoppen …

image

Ja, då var det sista kvällen i Livigno och dags för den sedvanliga avslutningen med stenugnsbakad italiensk pizza …
Det har varit två tuffa veckor. Med allt från klassiskt race uppför Passo Eira, sprintrace i skate, klättring uppför det klassiska Passo Stelvio till stakning uppför Forcola. Men självklart en hel del långa, sköna A1-pass på rullisar, styrka med Frida, stavgång och ett fantastiskt långpass på 4,5 h på MTB – allt detta i ett landskap som är som taget ur Sound of Music med snötäckta alptoppar, betande kor och maffiga skogar av lärk. Men trots allt så känns det skönt att komma hem – hemlängtan ger sig tillkänna. Borta bra, men …
Tyvärr var inte Anna-Maria med oss denna gång, men istället fick lite nya ansikten att bli bekanta med – Mattias Bångman, en kille med koll på det mesta inom skidvärlden (kanske att till och med Zebastian ligger i lä) och Frida Linner – Bryntes underbara sambo som slår de flesta när det gäller styrketräning. Fick några riktigt bra träningspass med mig hem, nu ska jag bli ännu starkare.
Precis som förra året var ju spillevinken Robin Bryntesson med och han platsar definitivt i ”vårt” gäng. Hans handikapp må vara osynligt, men att träna och tävla på hans nivå med diabetes kräver massor. Massor med kunskap – om sjukdomen och sin egen kropp. Framför allt har han visat – för sig själv, för andra, men kanske framför allt för de läkare som sa att det var omöjligt – att det går att idrotta på elitnivå med diabetes. I ett sätt att föra ut sin kunskap och dela med sig av sina erfarenheter startade Robin 2011 Sockertoppen – ett toppenläger för dig med diabetes.
Sockertoppen, som är ett läger för barn och ungdomar mellan 10–17 år, har sedan dess anordnats varje sommar där målet är:
– visa möjligheterna
– ge fördjupad kunskap om diabetes
– stärka förtroendet hos deltagarna
– skapa sociala kontakter med andra familjer
Allt sker under lätta och lustfyllda aktiviteter så som hinderbanor, löpning, stafetter, blodsockerkontroll, korvgrillning med mera. Med på lägret finns förstås Robin och hans tjej Frida, men även läkare, diabetessköterskor och andra kunniga diabetiker.
Läs mer om Sockertoppen och om Robin på www.bryntes.se

Nåja, hur som helst – tack alla för denna gång. Nästa gång hela gänget träffas blir i Bruksvallarna i mitten av november …

Snöblandat …

20131001-212440.jpg

En hyfsad lugn dag i söndags med rullisar på förmiddagen – fokus stakning och 3 x 10 minuter smirredrag i lätt, lätt motlut. Eftermiddagens lugna skatepass ägnades åt protesjusteringar, lite balansövningar, en halvtimme utan stavar och test av banan inför måndagens sprintrace i A2-tempo.
Ja, då var det dags för veckans tuffaste pass – sprintrace skate och 5 x 1 km. Prolog, omvänd jaktstart, masstart, epilog och avslutade med omvänd jaktstart igen. Den blev ett bra, men fruktansvärt smärtsamt pass. Nästan maxpuls, tunnelseende, andnöd och blodsmak. Men det är alltid lika skönt när det är gjort.

20131001-212625.jpg

20131001-212858.jpg

Lugnt pass på eftermiddagen uppe på Mottolino Mountain där nattens regn lagt sig som snö. Lite blåsigt, men friskt och skönt att rensa kroppen från lite mjölksyrerester. Vackra vyer bjuds det alltid på – idag strålande sol i dalgången med Livigno i miniatyr. På vägen hem från passet fixade jag en hyr-MTB inför det kommande långpasset. En trevlig Specialized med framdämpare och skivbromsar.

20131001-213056.jpg

Upp tidigt för att komma iväg och vädret var inte inbjudande. Lite blåsigt, några plusgrader och lätt duggregn. Men det var otroligt skönt att göra något annat efter en och halv vecka. Började på ”platten” utmed Lago di Livigno för att känna på cykeln och sedan börja min resa upp mot Carosello 2700 m.ö.h.. Första delen går på vacker vandringsled med lätt motlut i en fantasktisk dalgång. Sakta, sakta plockas höjdmetrar och när man vänder sig om inser man hur fort det faktiskt går att ta dessa metrar. Efter dryga två timmar börjar den riktiga utmaningen – klättringen upp mot toppen av Carosello. Utmed en bergskammen slingrade sig den smala vandrings- och cykelleden. Inte för att jag kunde cykla …
Det tog ca 1,30 upp och på vägen blev jag påhejad av murveldjur, getter och åsnor. En örn cirklade även över mig innan den försvann över toppen. Glad att vara på toppen med vetskapen om att belöningen och tillika den efterlängtade nedförskörningen längs en serpentinväg väntade – trodde jag, ja.
Det blev allt annat än en skön resa – vägen var riktigt lerigt med gyttja och det var iskallt! Den halvtimme det tog att komma ner var allt var en plåga med domnande fingrar som följd – både av fartvinden och kramp över att brhöva bromsa så hårt. Väl hemma efter 4,5 timmar stod jag länge i duschen för att tina upp kroppen. Efter god lunch och lite behövlig vila lämnade jag tillbaka cykeln och passade på att njuta av en cappuccino på vägen hem.

20131001-213026.jpg

20131001-213215.jpg

20131001-213311.jpg

20131001-213341.jpg

Passo de Stelvio

20131001-213947.jpg
Glad, trött men så nöjd – ett tufft pass med bra fokus!

Halvmulet, lagom temperatur kring 15 grader och fina förutsättningar för dagens utmaning – klättringen uppför det berömda Passo de Stelvio, med en höjd av 2760 m.ö.h..
Grabbarna startade nere i byn och jag gav mig iväg lite närmare toppen, vid den första serpentinen nr. 48 – 1533 m.ö.h.. Började med skate och matade på på två:ans växel i ca en timme. Jag hann plocka ungefär 15 serpentiner och var nöjd med känslan i kroppen. Byte av underben och till klassiska rullskidor innan resan fortsatte uppför. Kände mig stark och kunde glida ut på varje diagonaltag trots att det lutade på.
Efter två timmar börjar det kännas lite överallt och nedräkningen av serpentinerna börjar på allvar. Blev påhejad av både cyklister och bilister, men även utskälld av minst ett murveldjur på vägen. Nu handlar det om att hitta motivation och inte tänka på smärtan – för det gör ont i armar och ben, men även det begynnande skavsåret på stumpen började göra sig tillkänna. Serpentin 20 avbetad, mer än hälften avklarat!
Kämpar på som i trans, tänker på tekniken, försöker åka avslappnat. Serpentin 10 avklarad – så nära toppen, men ändå så långt kvar. Blir påhejad av Frida och är så trött. Markeringar i gatan räknar ner de sista 5 kilometrarna. 4 km, 3 km och plötsligt är jag vid markering 1 km – vad hände?! Får lite extra kraft och den sista kilometern går rätt snabbt ändå och så är jag då på toppen – av Passo de Stelvio igen! Snålblåst, snöblandat regn och nollgradigt, men vad gör väl det. Nöjd, stolt och riktigt trött.
Cirka 1200 plockade höjdmetrar och 16,5 kilometer på dryga tre timmar – stark! Fotografering och den godaste pizza jag ätit på väldigt länge fick avsluta dagens pass innan hemfärden till Livigno via slingriga vägar både uppför och nerför …

Höga berg och djupa dalar …

Efter måndagens sköna vilodag med fika och promenad i stan i gassande sol så var det åter dags att göra det vi är här för – träna. Tisdagens första pass bjöd på rullskidor, klassiskt. Uppvärmning med tio stycken impulser av varierande slag. Impulser är korta maxrace, max 10 sekunder långa med 2 minuters vila mellan – från stillastående, ökande typ fartlek, överraskande där motståndaren helt plötsligt drar iväg i max och man ska haka på osv. Sedan var det dags för det berömda stakpasset upp för Passo de Forcola 2350 m.ö.h. – ett tröskelpass i A2-zonen i cirka 45 minuter. Ett tufft pass där man inte tycker att det är så jobbigt den första biten, men backen lurar en och blir gradvis lite, lite brantare. När man börjar närma sig slutet är man ordentligt slut i mage, rygg och arm. Dock gick det betydligt bättre i år jämfört med förra året och jag kom nästan ända upp till toppen. Kul! Trött, men nöjd och dags för mat och vila innan nästa pass.
20130926-102416.jpg
Eftermiddagen bjöd på ett fantastiskt stavgångspass med Frida upp i en av de dalsänkor som finns här. Med vidunderlig utsikt, turkosa bäckar och kuperade bergssluttningar med betande kor blev det en toppentur. Hemma lagom till middag och tyvärr denna kväll huvudvärk. Tog tabletter och trodde att det värsta var över …
Men inte. Vaknade på onsdag morgon med migrän och i tron om att det skulle bli bättre med frukost och lite träning gav jag mig iväg på passet. Men fick bryta … Väl hemma började kräkningarna och sedan låg jag hela dagen med fruktansvärd huvudvärk. Inte förrän senare på kvällen lättade värken något så att kräkningarna upphörde. Migränen höll i sig i princip hela natten, dock hela tiden avklingande.
Nu på morgonen mår jag okej, lite lätt värk men förhoppningsvis mer från sängliggandet och dåligt med mat och vätska än sviter av migränen. Sängarna och kuddarna är väldigt hårda och hjälper inte direkt när man vill ha mjukt och gosigt. Inte nog med att jag mått pyton i ett dygn, jag missade även gårdagens kvällsöverraskning – picknick på alptopp med gänget. Det hade varit mysigt! Men jag missar även dagens förmiddagsrace uppför Passo de Eira. Ett 5 km långt lopp med bra lutning och något som skulle kunna ha varit ytterligare ett kvitto på framsteg. Men idag blir det en lugn dag, kanske ett lugnare pass på efter middagen. Ska även passa på att fylla på depåerna inför morgondagens strapats – Passo de Stelvio – 3,3 timmar klättring, 48 serpentiner och ca 1100 höjdmeter.

20130926-102616.jpg

20130926-102657.jpg

20130926-102730.jpg

20130926-103434.jpg

Vykort från Livigno

20130922-222105.jpg

De första dagarna är tuffa, det känns att man befinner sig en bra bit över normalnivån – Livigno ligger på 1800 m.ö.h.. Kroppen känns tung, man är konstant trött och jag har haft lätt huvudvärk. Vilopulsen ligger flera slag över normalt och jag dricker litervis med vatten. Men idag känns det bättre – det känns nästan som normalt.
Och det är alltid lika spännande att ge sig ut och träna med en puls som sticker iväg bara du tittar på slalombacken. Det är i princip omöjligt att hålla låg A1-puls, att bara promenera innebär en puls på 55% av normal. Efter ankomsten i fredags har vi avverkat fyra pass – lugnt pass upp till Mottolino, teknikpass med test av olika protesinställningar, skatepass med fokus på åkteknik och idag på eftermiddagen tufft styrkepass lett av Frida Linnér med avslutande stavgång. Allt detta med vacker inramning av enorma alper, turkosa vattendrag och frigående fjällkor…
Så det går ingen nöd på mig, att ha så här mycket vilotid mellan pass är en ren njutning. Imorgon är det vilodag – det lovas sommarvärme och det finns en stor risk för cappucino med gelato…

20130922-222348.jpg

20130922-222438.jpg

20130922-222519.jpg

Statusuppdaterat …

Har nu varit hemma nästan en vecka sedan lägret i Idre med Zebastian och Albin. Det blev ett riktigt bra läger med mycket backträning – både stakning, klassiskt och skate. Kändes viktigt att ta vara på möjligheterna att träna i ordentliga motlut med tanke på att Stockholm trots allt är rätt platt … Det blev därför både A1 och en hel del intervaller i backe – 11 x 3 min klassiskt med tröga hjul och 3 x 20 min (skate, stakning, skate). Är superglad att jag känner mig så stark i stakningen uppför.

HeleneRipa

Passade på i slutet av lägret på de lugna passen att testa en ny inställning av knät – blev mer upprätt, inte lika sittande och kroppen vill ”ramla” framåt. Filmning av stakning med den gamla inställningen och sedan den nya. Analys i slowmotion för att kunna se detaljer – det blir att träna ytterligare på staktekniken.
Det blev även lite annan träning så som MTB, stavgång och styrka. Totalt hann vi med nästan 27 timmar på de åtta dagar långa lägret. Vi avslutade hela lägret med ett backrace – klassiskt för min del, 5,5 km på 24,27 och riktigt nöjd med loppet!
Toppenboende i en stor stuga i Idre Fjäll, god buffé varje dag i Värdshuset och strålande träningsväder. Renar utanför dörren varje dag och dalripor på fjället. Längtar redan tillbaka, men snart åker jag norrut igen. Då bär det iväg till O-ringen i Boden och MTB-O innan vi stannar till i Funäsfjällen för lite ”semester” innan nästa läger i Torsby den 4–8 augusti.

Race

HeleneRipa_Idre

Tuff vecka i Östersund

Det blev ett lite snöpligt slut på säsongens första landslagsläger – vaknade krasslig imorse. Torr i halsen, förhöjd vilopuls med 16 slag över normalsnittet vilket innebar vila istället för race. Trist, men nog vettigt med tanke på kommande tuffa träningsperioder. Annars har veckan varit toppen!
Började i måndags med beskedet att jag blivit uttagen till att representera Sverige i Paralympics 2014 i Sochi – det som var mitt mål för ca 18 månader när jag bestämde mig för att ge allt. Kommer ihåg mitt samtal med Anders i Bruksvallarna när jag sa: – Om det finns en rimlig chans att komma med till Sochi då är jag villig att ge allt! Och nu står jag här som en av de som är klara – helt galet! All tuff träning, alla svordomar över protesteknik och pussel för att hinna och orka med har tagit mig hit – till delmål ett! Jag är stolt, nu är det ”bara” resten kvar…

Skidlandslaget Paralympics 2014

Testerna på Vintersportcentrum i tisdags med Martina Höök som testledare blev även det en tuff uppgift. Som support hade jag både Ronnie och Anna Maria vilket sporrade när musklerna värkte av mjölksyra och lungorna skrek efter luft. Även om Peak Power-testen 3 x 100 m tokmax stakning i stakergometer (för att få fram min maximala kapacitet och watt under kort tid) var tuff, var det ingenting mot det avslutande VO2-maxtesten där jag under 5 minuter skulle köra allt jag hade i samma maskin. Det är faktiskt helt sjukt hur mycket man kan pressa sin kropp, hur mycket smärta man kan stå ur med! Innan maxracet hade klarat av både submax-testen (mätning av laktat, dvs mjölksyra, i blodet vid olika belastning) och VO2-maxtest… Resultaten visar att jag förbättrat min uthållighet, men behöver jobba mer med syreupptagning och power för att kunna prestera ännu bättre – vilket enkelt betyder tuffare intervaller där hela kroppen jobbar tex stavgång och styrketräning riktigt tungt med få repetitioner.

20130609-150303.jpg

Innan lägret drog igång på onsdag vid lunch hann vi med att möta upp Per & Co från MIUN för fortsatt diskussion kring deras protesfot och nu fick jag dessutom min alldeles egna, otroligt glad. Tack, för ert stöd!
Första passet blev alltså en tur på nya foten och vilken skillnad – stabil och trygg! Trots en klantig vurpa med skrubbsår lite överallt som följd kände jag mig mycket säkrare…
Vi hann med en hel del under dessa fyra dagar – stakintervaller 6 x 6 min i Vallsundsbacken, långpass 4 h, skatepass teknik mycket utan stavar, stavgång kuperad naturstig och mycket mer – totalt 14,5 timmar. Synd bara på det avslutande racet, men annars riktigt nöjd med kroppen och lägret förövrigt.

20130609-152006.jpg

På hal is i Bruksvallarna

Tredje dagen – fem pass och halva lägret avverkat. Lite dåligt med snö efter förra veckans plusväder så föret är tyvärr inte det bästa – ordentligt isigt med endast några få spår öppna. Jag tror att alla aktiva har farit i backen minst en gång, med skrapsår i ansikte och lårkakor som följd. Under dessa förutsättningar är även de enklare utförslöporna riktigt trixiga …
Igår bjöd dock Bruksvallarna på strålande sol, 15 minusgrader och förmiddagens pass blev en två timmar lång njutning. Även om spåren är obefintliga så är det skönt att vara på snö – kraven är ju inte så stora när snöläget hemma är på minus.
Dagens tänkta långpass som skulle bestå av lite teknik och sedan A1, blev istället en frustrerad inledning med en katastrofal diagonal. Ingenting stämde, och det som kändes så bra i Torsby var nu helt borta. Ledsen, arg och besviken… Men efter två timmar med Ronnie och Markus där vi diskuterade, testade olika fjädrar (igen) och ändrade knävinkeln så fick vi det att fungera mycket bättre. Möjligheterna att testa är så begränsade att när jag åker härifrån måste känslan och förtroendet vara på topp! Imorgon är det race och ett sista genrep inför Voukatti …

Det blev en del …

Nu har jag landat i Sverige och vardagen igen – att vara på läger är lite av en lyxtillvaro. Att kunna koncentrera sig på träningen till 100% är en underbar känsla – hemma tar pendling och jobb mycket tid och energi. Tänk OM man kunde lägga fyra timmar om dagen på träning hemma?! Vore inte det toppen?!
Laddade ner alla pass från min Garmin Forerunner 310XT och sammanställningen från lägret blev rätt imponerande. Är mycket nöjd med lägret och min egen träningssinsats

Totalt
13 pass
130,7 km
19 timmar och 57 minuter
3504 plockade höjdmeter
135 bpm medelpuls
182 bpm maxpuls
Ännu häftigare om man tar in i beräkningen att alla pass genomfördes på hög höjd, mellan
1800–2750 m.ö.h …

Träningsprogram
26/9  Ankomst
27/9  FM: Lugn promenad 1h 48min
EM: Stavgång uppför 1h 42min, 660 höjdmeter
28/9  FM: Rullskidor Klassiskt A1 1h 27 min  EM: RK A1 uppvärmning 35min, styrka 1h
29/9  Vilodag
30/9  FM: RK 2h 33 min (varav 45 min A2 stakpass uppför 470 höjdmeter)
EM: Stavgång uppför 1h 28 min, tog 621 höjdmeter
1/10  FM: RK A1 2h 6min, teknik, impulser  EM: RK A1 uppvärmning 50min, styrka 50min
2/10  FM: RK Race 3 km uppför, 184 höjdmeter, upp- och nedvarvning 1h 16min
EM: RK A1 1h 33min teknik, impulser
3/10  FM: RK A1 2h 23min uppför Passo Stelvio, 971 höjdmeter
4/10  Hemfärd