Full fart i Östersund

vallsundet
Backintervaller på tröskel 4 x 10 min uppför Vallsundet.

Drygt 13 träningstimmar avverkade när årets första landslagsläger summerades. Bilade upp för att kunna få med all packning och cykeln. I år bjöd Östersund på både sol, regn och motvind, men som alltid bra och varierande terräng. Och efter en bra månad i bagaget så var jag väl förberedd. Kroppen höll och jag kände mig stark hela lägret.

Träningsupplägget
Torsdag 4/6
Pass 1 | RK A3, tröskel 4 x 10 min backintervaller Vallsundet, 1 h 20 min
Pass 2 | MTB A1, stig och grusväg runt skidstadion och Torråsen, 2 h
Fredag 5/6
Pass 3 | ÖK A2, stakning 3 x 20 min mot Ås och Dille, 2 h
Pass 4 | RF A1, vid Önsjön avslutade med RK, 2 h
Lördag 6/6
Pass 5 | Crosspass ÖK + MTB A1, från Ytterån, via Krokom till Lit, 3 h 30 min
Pass 6 | Styrka, maxtester och core, 1 h
Söndag 7/6
Pass 7 | ÖK A3 Race, Önsjön 8,5 km (29.10), 1 h 10 min

efterrace
Liten samling efter avslutande race på lägrets sista dag.

Extra roligt att vi både på torsdagens tröskelpass och fredagens stakdrag tog laktattester. Man mäter hur mycket mjölksyra man har i blodet efter/under en viss ansträngning. För att veta var mina nivåer ligger har jag mina fystester som jag gjort i Torsby och på Vintersportcentrum som riktmärke. Jag använder även pulsklockan för att hjälpa mig att ligga på rätt puls samt känslan i kroppen.
På torsdagens intervallpass låg jag för högt i laktat, vilket betyder att jag producerade mer mjölksyra än vad kroppen klarar av att transportera bort eller använda som energi. Nu körde jag bara fyra intervaller, men hade jag kört exempelvis tio stycken på samma nivå så hade jag antagligen inte orkat alla, utan varit full med syra och inte haft möjlighet att komma upp i puls. Nu gick alla fyra dragen bra och med hög puls, dock hade det varit bättre att sänka farten och pulsen och därmed ligga lägre i laktat …
Med detta i ryggen så tog jag det betydligt lugnare på fredagens stakdrag och även om jag låg lite högt där med, så var det betydligt bättre. Detta är något som jag tar med mig och verkligen kommer tänka på framöver för att optimera min träning. Insikt – de tuffa tröskel- och intervallpass behöver inte vara lika smärtsamma och de lite längre A2-passen kan också vara något lugnare. Fokusera på känslan i kroppen och under sommaren öka längden på både tröskelpassen och A2-passen.
Lägrets långpass blev ett crosspass med 2.5 h stakning och 1 h cykel i regn och rusk. Men trots att jag körde ensam, så var tankarna positiva och sällskapet av Fredrik som följde mig med bussen och stundtals på min cykel hjälpte till att hålla fokus. Här kan ni se Fredriks lilla filmsnutt från passet.
Ronnie var med som ledare för U-laget och var i sitt esse. Dock fick vi ett pass tillsammans på fredag em och vi njöt av ett lugnt skatepass i sol och vacker natur. Som Ronnie sa: –”Trist dag på kontoret” …

Tråkigt är dock att Anna Maria och Fredrik avgår som förbundskaptener efter tre år. Deras personligheter, erfarenheter och kunskaper är något som jag kommer sakna massor. Den resa som jag gjort tillsammans med dem sedan debuten i landslaget 2012 är makalös och de har varit en av de viktigaste pusselbitarna. Det är tungt och framtiden känns oviss, men jag hoppas att det kommer lösa sig på bästa sätt.

race
Race Önsjön 8,5 km stakning, påhejad av Anna Maria.

onsjon
Lugnt skatepass med Ronnie, sol och vacker omgivning = energi.

Dubbdäck och D-vitamin

IMG_3270

Efter en lång period med trist höstväder så bjöd helgen på strålande sol, några minusgrader och hög, krispig luft som jag har saknat hysteriskt … Så jag bytte gymmet mot mountainbiken och passade på att köra ett pass på lördagen och en på söndagen. Och vad jag har längtat efter solen, kylan och glädjen över att träna ute! Njöt varje sekund och lapade i mig solstrålar och fyllde på depåerna med D-vitamin. Vilken energiboost!
Foten blir ju långsamt bättre och även om MR-resultatet inte visade på några stora förbättringar i själva ödemet, så har jag mindre ont och det är det jag måste fokusera på. Nu längtar jag efter att få köra på snö och se hur det känns. Är mer spänd över foten än resten av kroppen som jag tror har mått bra av att köra alternativt. Snart är det det dags och jag vill tävla!

IMG_3271

IMG_3273

IMG_3272

Träningsläger i Torsby …

tunneln
Gruppbild, saknas gör Zebastian och hans nya guide Erik samt Anna Maria (som fotade).

Säsongens andra träningsläger fast det egentligen känns som första. Efter en lugn inledning av säsongen efter Paralympics så har sommaren varit riktigt bra och jag har successivt hittat tillbaka till träningsmotivationen. Att det är lite lugnare på fronten ”övriga uppdrag” har gjort att jag kommit in i rutinerna igen – vilket är avgörande för att jag ska få ihop det. Och även om mängden träning inte varit densamma som innan Sochi så kände jag mig riktigt stark både på rullisarna och på snön. Hovfjället-intervallerna och det avslutande testracet gick bättre än förväntat och nu är det bara att köra vidare.

Träningsupplägget
Lördag em: 2 h rullskidor, klassiskt A1
Söndag fm: 2 h skidor, klassikt A1 i tunneln
Söndag em: 1,5 h rullskidor, klassiskt A3 Hovfjälls-intervaller 8 x 5 min
Måndag fm: 2 h MTB A1
Måndag em: 2 h skidor, klassiskt A1 med impulser
Tisdag fm: Race 7,8 km, klassiskt A3 (6 varv i tunneln), upp- och nedvarvning


Hovfjället-intervaller …

mtb
Gruppselfie innan två timmar MTB för mig, löpning med orienteringsinslag för resten.

race
Dags för avslutande race i tunneln – 6 varv á 1,3 km = 7,8 km. 

På plats var även det paralympiska teamet från USA – U.S. Paralympics Nordic. Kul att träffa dem igen. Vi körde några pass tillsammans, men med lite olika träningsförutsättningar så var det framför allt vid måltiderna som vi umgicks.

sitski_usa
Delar av det paralympiska teamet från USA.

Vi bodde för första gången på Sahlströmsgården bara några minuter från skidtunneln. Fina, moderna rum med utsikt över böljande ängar och en mindre sjö, fantastisk god och hemlagad mat i en mysig och lugn miljö i renoverade gamla byggnader som har fått behålla sin charm och sina detaljer. Dessutom fanns det en väg som gjord för rullskidor precis utanför dörren – jag kommer definitivt åka dit igen.

utsikt

cafe

matsal

Tur i vardagen

20140412_135407

Och så var det vardag igen …
Efter all fantastisk uppvaktning och alla gratulationer i form av blommar i massor, skyltar och presenter så kom den då  – vardagen. Det gick fort och det är så svårt att förstå att det var JAG som gjorde det där ofattbara. Det var så starkt, så stort och nu känns det bara så overkligt och så långt borta. Och lite tomt. Man saknar sina uppsatta mål och morötter – vad ska jag göra nu?!
I början var jag så upptagen med att bli firad och att vara spontan. Ni vet, tacka ja till middagar samma dag och sånt där. Då var det skönt att inte ”behöva” träna varje dag, men nu …
Tränar några gånger i veckan och just nu ligger den stora utmaningen i att låta det vara precis så. Att tillåta sig att träna ”bara” för nöjes skull för att om några veckor börja stegra träningen. Att låta tiden avgöra och vara trygg i att jag så småningom kommer till insikt i vad jag vill. Det enda jag vet är att det inte slutar här – det är ju VM nästa år och Tjejvasan och … Det jag vet är att jag kommer utöka registret med en mer varierad träning där rullskidorna får sällskap av MTB och kajak.
Och helgens pass blev just en MTB-tur i strålande vårväder i skogarna hemmavid. Kanske blev jag lite extra inspirerad av Ronnie och några andra från klubben som är på Bornholm på tävling och träningsläger i MTB-O. Så det blev en singeltur, men med fint sällskap av glittrande sjöar, snabba stigar och massor av blåsippor. Och det är inte så illa det heller …

20140412_134135

20140412_133714

20140412_141424

Efterlängtad snöträning …

langberget1

Efter några veckors uppehåll på grund av en förkylning så var det dags för lite efterlängtad träning igen. Eftersom det i Stockholm, precis som på många andra ställen i landet, fortfarande är barmark tog jag ledigt några dagar i jul- och nyårshelgen för att komma till lugnet i torpet och därifrån vidare till snön. Totalt blev det nästan en vecka med underbar och inspirerande träning på – om än lite blöt och konstgjord, men dock – snö!
Vi började med fyra dagar i Långberget – funktionellt boende, fantastisk mat och 5 km bra spår i lagom kuperad terräng. Det blev både skate och klassiskt, distans och lite kortare pass med lite grenspecifik styrka och impulser. Kroppen kändes bättre än jag hoppats med både humör och motivation på topp. Passade även på att göra lite tester och fininställningar av protesen eftersom vi hade tillgång till snö …

tunneln-1

Avslutade detta lilla ”miniläger” i torpet och Torsby Skitunnel. Första riktiga fartpasset på länge och trots trögt före gav tröskelintervallerna bra kvitto – glad! På nyårsafton blev det ett lite längre distanspass och en lugn, mysig kväll med god middag, pannlampspromenad och feelgoodfilm med Ronnie – ett bra avslut på både lägret och året.

torpet-1

Jag är otroligt glad och tacksam över mitt liv och de människor jag har i min närhet, stolt över de prestationer jag levererat det gångna året och ser fram emot att få inleda 2014 med en efterlängtad tävlingspremiär i Vuokatti, Finland i början av januari. Sedan vidare till Oberstdorf för nästa, innan det bär hemåt igen för lite mer träning. Jag hoppas verkligen att vädergudarna tagit sitt förnuft till fånga och att Stockholm i mitten av månaden ligger vackert inbäddat i ett tjockt täcke vit snö …

Svart och vitt …

IMG_2798

Landslagslägret i Bruksvallarna är till ända och som vanligt bjöd Härjedalen på varierande upplevelser. Det var allt från skatetur till Ramundberget i pannlampans sken och 10 cm nysnö till riktigt blöta spår efter plusgrader, regn och storm. Glädjande nog sjönk temperaturen, men med lite isiga spår som följd. De konstsnöspår som fanns på ca 6 km fungerade dock riktigt bra.
Det blev en skön snöpremiär med bra besked på att protesen fungerar, att kroppen känns okej och att tekniken är bättre. Känner mig tryggare på skidorna, både i klassiskt och skate och var generellt tuffare i utförskörningarna.
Men att vara modig ledde på söndagen, pga av människor som inte visar hänsyn utmed banan, att jag körde rätt in i ett gäng med åkare och föll illa. Slog i armbågen hårt och när jag skulle ta mig därifrån kunde jag inte stödja på armen.
Det blev några hemska timmar fulla av vånda och ångest – tanken på att jag kanske hade brutit något och missa Paralympics resulterade i en störtflod av tårar och Ronnie och Fredric försökte göra sitt bästa för att lugna mig (och kanske sig själv också). Ambulanspersonal i Ramundberget gjorde en snabb bedömning att armen nog borde röntgas! Det blev en lång väntan till måndag morgon och trots att armen kändes betydligt bättre tog vi bilderna – allt var okej och helt, tack och lov! En enorm lättnad och det blev två dagar med alternativ träning (stavgång med en stav runt tävlingsbanan, skatepass utan stavar och ett styrkepass med fokus mage/rygg).
Det avslutande skateracet i tisdags på 6 km kunde jag dock köra utan alltför mycket smärta och fick ett bra besked – jämnstark, bra flås och ”stor” teknik. Och Bruksvallarna var snälla nog att bjuda på -5° och strålande sol den avslutande dagen. Bra mat och boende hos Sigge som vanligt.

Väl hemma i Stockholm igen blev det tydligt hur stora kontrasterna är – från vitt och ljus till svart och mörkt. Än så länge håller sig minusgraderna och halkan borta. Det är bara knappt två veckor kvar till jag åker till Canmore i Kanada för världscuppremiären och tills dess vore det toppen om det gick att träna på som planerat – på rullisarna.

rullskidor

MTB-äventyr i lera och sol …

mtb-adventure
Elva entusiastiska klubbkamrater från Haninge SOK njuter av välförtjänt fikapaus …

Dags för det årliga äventyret och tillika långtur på MTB ”al á Ronnie”. Det var elva tappra själar som dök upp vid Tungelsta station imorse kl 09.15, laddade för ca fyra timmar trevlig höstcykling. Perfekt väder med växlande molnighet och ca 13 grader i luften. Det varvades mellan singeltracks i lervälling och snabbcyklad grusväg i bästa södertörnsterräng. En del av turen gick längs vattnet för att övergå i öppna kulturlandskap förbi Häringe slott innan det var dags för skogen igen.
Jag bröt av efter ca två timmar – nöjd och fylld med positiv energi. Skön tur! Fick höra att det var några till som hoppade av efter ytterligare någon mil, medan de allra tappraste var tillbaka i Tungelsta igen efter drygt fyra timmar.
Ja, det blir säkert en repris igen nästa år – inget är som dessa långturer där allt kan hända. Det är allt från kramp och sendrag till gyttjebad och vurpor bland rötter och stenar. Men trots det är humöret på topp och fram till nästa gång får berättelserna och skrönorna hålla spänningen på topp – vad bjuder Ronnie på nästa gång …

Pizza, hemlängtan och Sockertoppen …

image

Ja, då var det sista kvällen i Livigno och dags för den sedvanliga avslutningen med stenugnsbakad italiensk pizza …
Det har varit två tuffa veckor. Med allt från klassiskt race uppför Passo Eira, sprintrace i skate, klättring uppför det klassiska Passo Stelvio till stakning uppför Forcola. Men självklart en hel del långa, sköna A1-pass på rullisar, styrka med Frida, stavgång och ett fantastiskt långpass på 4,5 h på MTB – allt detta i ett landskap som är som taget ur Sound of Music med snötäckta alptoppar, betande kor och maffiga skogar av lärk. Men trots allt så känns det skönt att komma hem – hemlängtan ger sig tillkänna. Borta bra, men …
Tyvärr var inte Anna-Maria med oss denna gång, men istället fick lite nya ansikten att bli bekanta med – Mattias Bångman, en kille med koll på det mesta inom skidvärlden (kanske att till och med Zebastian ligger i lä) och Frida Linner – Bryntes underbara sambo som slår de flesta när det gäller styrketräning. Fick några riktigt bra träningspass med mig hem, nu ska jag bli ännu starkare.
Precis som förra året var ju spillevinken Robin Bryntesson med och han platsar definitivt i ”vårt” gäng. Hans handikapp må vara osynligt, men att träna och tävla på hans nivå med diabetes kräver massor. Massor med kunskap – om sjukdomen och sin egen kropp. Framför allt har han visat – för sig själv, för andra, men kanske framför allt för de läkare som sa att det var omöjligt – att det går att idrotta på elitnivå med diabetes. I ett sätt att föra ut sin kunskap och dela med sig av sina erfarenheter startade Robin 2011 Sockertoppen – ett toppenläger för dig med diabetes.
Sockertoppen, som är ett läger för barn och ungdomar mellan 10–17 år, har sedan dess anordnats varje sommar där målet är:
– visa möjligheterna
– ge fördjupad kunskap om diabetes
– stärka förtroendet hos deltagarna
– skapa sociala kontakter med andra familjer
Allt sker under lätta och lustfyllda aktiviteter så som hinderbanor, löpning, stafetter, blodsockerkontroll, korvgrillning med mera. Med på lägret finns förstås Robin och hans tjej Frida, men även läkare, diabetessköterskor och andra kunniga diabetiker.
Läs mer om Sockertoppen och om Robin på www.bryntes.se

Nåja, hur som helst – tack alla för denna gång. Nästa gång hela gänget träffas blir i Bruksvallarna i mitten av november …

Snöblandat …

20131001-212440.jpg

En hyfsad lugn dag i söndags med rullisar på förmiddagen – fokus stakning och 3 x 10 minuter smirredrag i lätt, lätt motlut. Eftermiddagens lugna skatepass ägnades åt protesjusteringar, lite balansövningar, en halvtimme utan stavar och test av banan inför måndagens sprintrace i A2-tempo.
Ja, då var det dags för veckans tuffaste pass – sprintrace skate och 5 x 1 km. Prolog, omvänd jaktstart, masstart, epilog och avslutade med omvänd jaktstart igen. Den blev ett bra, men fruktansvärt smärtsamt pass. Nästan maxpuls, tunnelseende, andnöd och blodsmak. Men det är alltid lika skönt när det är gjort.

20131001-212625.jpg

20131001-212858.jpg

Lugnt pass på eftermiddagen uppe på Mottolino Mountain där nattens regn lagt sig som snö. Lite blåsigt, men friskt och skönt att rensa kroppen från lite mjölksyrerester. Vackra vyer bjuds det alltid på – idag strålande sol i dalgången med Livigno i miniatyr. På vägen hem från passet fixade jag en hyr-MTB inför det kommande långpasset. En trevlig Specialized med framdämpare och skivbromsar.

20131001-213056.jpg

Upp tidigt för att komma iväg och vädret var inte inbjudande. Lite blåsigt, några plusgrader och lätt duggregn. Men det var otroligt skönt att göra något annat efter en och halv vecka. Började på ”platten” utmed Lago di Livigno för att känna på cykeln och sedan börja min resa upp mot Carosello 2700 m.ö.h.. Första delen går på vacker vandringsled med lätt motlut i en fantasktisk dalgång. Sakta, sakta plockas höjdmetrar och när man vänder sig om inser man hur fort det faktiskt går att ta dessa metrar. Efter dryga två timmar börjar den riktiga utmaningen – klättringen upp mot toppen av Carosello. Utmed en bergskammen slingrade sig den smala vandrings- och cykelleden. Inte för att jag kunde cykla …
Det tog ca 1,30 upp och på vägen blev jag påhejad av murveldjur, getter och åsnor. En örn cirklade även över mig innan den försvann över toppen. Glad att vara på toppen med vetskapen om att belöningen och tillika den efterlängtade nedförskörningen längs en serpentinväg väntade – trodde jag, ja.
Det blev allt annat än en skön resa – vägen var riktigt lerigt med gyttja och det var iskallt! Den halvtimme det tog att komma ner var allt var en plåga med domnande fingrar som följd – både av fartvinden och kramp över att brhöva bromsa så hårt. Väl hemma efter 4,5 timmar stod jag länge i duschen för att tina upp kroppen. Efter god lunch och lite behövlig vila lämnade jag tillbaka cykeln och passade på att njuta av en cappuccino på vägen hem.

20131001-213026.jpg

20131001-213215.jpg

20131001-213311.jpg

20131001-213341.jpg

Höga berg och djupa dalar …

Efter måndagens sköna vilodag med fika och promenad i stan i gassande sol så var det åter dags att göra det vi är här för – träna. Tisdagens första pass bjöd på rullskidor, klassiskt. Uppvärmning med tio stycken impulser av varierande slag. Impulser är korta maxrace, max 10 sekunder långa med 2 minuters vila mellan – från stillastående, ökande typ fartlek, överraskande där motståndaren helt plötsligt drar iväg i max och man ska haka på osv. Sedan var det dags för det berömda stakpasset upp för Passo de Forcola 2350 m.ö.h. – ett tröskelpass i A2-zonen i cirka 45 minuter. Ett tufft pass där man inte tycker att det är så jobbigt den första biten, men backen lurar en och blir gradvis lite, lite brantare. När man börjar närma sig slutet är man ordentligt slut i mage, rygg och arm. Dock gick det betydligt bättre i år jämfört med förra året och jag kom nästan ända upp till toppen. Kul! Trött, men nöjd och dags för mat och vila innan nästa pass.
20130926-102416.jpg
Eftermiddagen bjöd på ett fantastiskt stavgångspass med Frida upp i en av de dalsänkor som finns här. Med vidunderlig utsikt, turkosa bäckar och kuperade bergssluttningar med betande kor blev det en toppentur. Hemma lagom till middag och tyvärr denna kväll huvudvärk. Tog tabletter och trodde att det värsta var över …
Men inte. Vaknade på onsdag morgon med migrän och i tron om att det skulle bli bättre med frukost och lite träning gav jag mig iväg på passet. Men fick bryta … Väl hemma började kräkningarna och sedan låg jag hela dagen med fruktansvärd huvudvärk. Inte förrän senare på kvällen lättade värken något så att kräkningarna upphörde. Migränen höll i sig i princip hela natten, dock hela tiden avklingande.
Nu på morgonen mår jag okej, lite lätt värk men förhoppningsvis mer från sängliggandet och dåligt med mat och vätska än sviter av migränen. Sängarna och kuddarna är väldigt hårda och hjälper inte direkt när man vill ha mjukt och gosigt. Inte nog med att jag mått pyton i ett dygn, jag missade även gårdagens kvällsöverraskning – picknick på alptopp med gänget. Det hade varit mysigt! Men jag missar även dagens förmiddagsrace uppför Passo de Eira. Ett 5 km långt lopp med bra lutning och något som skulle kunna ha varit ytterligare ett kvitto på framsteg. Men idag blir det en lugn dag, kanske ett lugnare pass på efter middagen. Ska även passa på att fylla på depåerna inför morgondagens strapats – Passo de Stelvio – 3,3 timmar klättring, 48 serpentiner och ca 1100 höjdmeter.

20130926-102616.jpg

20130926-102657.jpg

20130926-102730.jpg

20130926-103434.jpg