Pizza, hemlängtan och Sockertoppen …

image

Ja, då var det sista kvällen i Livigno och dags för den sedvanliga avslutningen med stenugnsbakad italiensk pizza …
Det har varit två tuffa veckor. Med allt från klassiskt race uppför Passo Eira, sprintrace i skate, klättring uppför det klassiska Passo Stelvio till stakning uppför Forcola. Men självklart en hel del långa, sköna A1-pass på rullisar, styrka med Frida, stavgång och ett fantastiskt långpass på 4,5 h på MTB – allt detta i ett landskap som är som taget ur Sound of Music med snötäckta alptoppar, betande kor och maffiga skogar av lärk. Men trots allt så känns det skönt att komma hem – hemlängtan ger sig tillkänna. Borta bra, men …
Tyvärr var inte Anna-Maria med oss denna gång, men istället fick lite nya ansikten att bli bekanta med – Mattias Bångman, en kille med koll på det mesta inom skidvärlden (kanske att till och med Zebastian ligger i lä) och Frida Linner – Bryntes underbara sambo som slår de flesta när det gäller styrketräning. Fick några riktigt bra träningspass med mig hem, nu ska jag bli ännu starkare.
Precis som förra året var ju spillevinken Robin Bryntesson med och han platsar definitivt i ”vårt” gäng. Hans handikapp må vara osynligt, men att träna och tävla på hans nivå med diabetes kräver massor. Massor med kunskap – om sjukdomen och sin egen kropp. Framför allt har han visat – för sig själv, för andra, men kanske framför allt för de läkare som sa att det var omöjligt – att det går att idrotta på elitnivå med diabetes. I ett sätt att föra ut sin kunskap och dela med sig av sina erfarenheter startade Robin 2011 Sockertoppen – ett toppenläger för dig med diabetes.
Sockertoppen, som är ett läger för barn och ungdomar mellan 10–17 år, har sedan dess anordnats varje sommar där målet är:
– visa möjligheterna
– ge fördjupad kunskap om diabetes
– stärka förtroendet hos deltagarna
– skapa sociala kontakter med andra familjer
Allt sker under lätta och lustfyllda aktiviteter så som hinderbanor, löpning, stafetter, blodsockerkontroll, korvgrillning med mera. Med på lägret finns förstås Robin och hans tjej Frida, men även läkare, diabetessköterskor och andra kunniga diabetiker.
Läs mer om Sockertoppen och om Robin på www.bryntes.se

Nåja, hur som helst – tack alla för denna gång. Nästa gång hela gänget träffas blir i Bruksvallarna i mitten av november …

Snöblandat …

20131001-212440.jpg

En hyfsad lugn dag i söndags med rullisar på förmiddagen – fokus stakning och 3 x 10 minuter smirredrag i lätt, lätt motlut. Eftermiddagens lugna skatepass ägnades åt protesjusteringar, lite balansövningar, en halvtimme utan stavar och test av banan inför måndagens sprintrace i A2-tempo.
Ja, då var det dags för veckans tuffaste pass – sprintrace skate och 5 x 1 km. Prolog, omvänd jaktstart, masstart, epilog och avslutade med omvänd jaktstart igen. Den blev ett bra, men fruktansvärt smärtsamt pass. Nästan maxpuls, tunnelseende, andnöd och blodsmak. Men det är alltid lika skönt när det är gjort.

20131001-212625.jpg

20131001-212858.jpg

Lugnt pass på eftermiddagen uppe på Mottolino Mountain där nattens regn lagt sig som snö. Lite blåsigt, men friskt och skönt att rensa kroppen från lite mjölksyrerester. Vackra vyer bjuds det alltid på – idag strålande sol i dalgången med Livigno i miniatyr. På vägen hem från passet fixade jag en hyr-MTB inför det kommande långpasset. En trevlig Specialized med framdämpare och skivbromsar.

20131001-213056.jpg

Upp tidigt för att komma iväg och vädret var inte inbjudande. Lite blåsigt, några plusgrader och lätt duggregn. Men det var otroligt skönt att göra något annat efter en och halv vecka. Började på ”platten” utmed Lago di Livigno för att känna på cykeln och sedan börja min resa upp mot Carosello 2700 m.ö.h.. Första delen går på vacker vandringsled med lätt motlut i en fantasktisk dalgång. Sakta, sakta plockas höjdmetrar och när man vänder sig om inser man hur fort det faktiskt går att ta dessa metrar. Efter dryga två timmar börjar den riktiga utmaningen – klättringen upp mot toppen av Carosello. Utmed en bergskammen slingrade sig den smala vandrings- och cykelleden. Inte för att jag kunde cykla …
Det tog ca 1,30 upp och på vägen blev jag påhejad av murveldjur, getter och åsnor. En örn cirklade även över mig innan den försvann över toppen. Glad att vara på toppen med vetskapen om att belöningen och tillika den efterlängtade nedförskörningen längs en serpentinväg väntade – trodde jag, ja.
Det blev allt annat än en skön resa – vägen var riktigt lerigt med gyttja och det var iskallt! Den halvtimme det tog att komma ner var allt var en plåga med domnande fingrar som följd – både av fartvinden och kramp över att brhöva bromsa så hårt. Väl hemma efter 4,5 timmar stod jag länge i duschen för att tina upp kroppen. Efter god lunch och lite behövlig vila lämnade jag tillbaka cykeln och passade på att njuta av en cappuccino på vägen hem.

20131001-213026.jpg

20131001-213215.jpg

20131001-213311.jpg

20131001-213341.jpg

Passo de Stelvio

20131001-213947.jpg
Glad, trött men så nöjd – ett tufft pass med bra fokus!

Halvmulet, lagom temperatur kring 15 grader och fina förutsättningar för dagens utmaning – klättringen uppför det berömda Passo de Stelvio, med en höjd av 2760 m.ö.h..
Grabbarna startade nere i byn och jag gav mig iväg lite närmare toppen, vid den första serpentinen nr. 48 – 1533 m.ö.h.. Började med skate och matade på på två:ans växel i ca en timme. Jag hann plocka ungefär 15 serpentiner och var nöjd med känslan i kroppen. Byte av underben och till klassiska rullskidor innan resan fortsatte uppför. Kände mig stark och kunde glida ut på varje diagonaltag trots att det lutade på.
Efter två timmar börjar det kännas lite överallt och nedräkningen av serpentinerna börjar på allvar. Blev påhejad av både cyklister och bilister, men även utskälld av minst ett murveldjur på vägen. Nu handlar det om att hitta motivation och inte tänka på smärtan – för det gör ont i armar och ben, men även det begynnande skavsåret på stumpen började göra sig tillkänna. Serpentin 20 avbetad, mer än hälften avklarat!
Kämpar på som i trans, tänker på tekniken, försöker åka avslappnat. Serpentin 10 avklarad – så nära toppen, men ändå så långt kvar. Blir påhejad av Frida och är så trött. Markeringar i gatan räknar ner de sista 5 kilometrarna. 4 km, 3 km och plötsligt är jag vid markering 1 km – vad hände?! Får lite extra kraft och den sista kilometern går rätt snabbt ändå och så är jag då på toppen – av Passo de Stelvio igen! Snålblåst, snöblandat regn och nollgradigt, men vad gör väl det. Nöjd, stolt och riktigt trött.
Cirka 1200 plockade höjdmetrar och 16,5 kilometer på dryga tre timmar – stark! Fotografering och den godaste pizza jag ätit på väldigt länge fick avsluta dagens pass innan hemfärden till Livigno via slingriga vägar både uppför och nerför …

Höga berg och djupa dalar …

Efter måndagens sköna vilodag med fika och promenad i stan i gassande sol så var det åter dags att göra det vi är här för – träna. Tisdagens första pass bjöd på rullskidor, klassiskt. Uppvärmning med tio stycken impulser av varierande slag. Impulser är korta maxrace, max 10 sekunder långa med 2 minuters vila mellan – från stillastående, ökande typ fartlek, överraskande där motståndaren helt plötsligt drar iväg i max och man ska haka på osv. Sedan var det dags för det berömda stakpasset upp för Passo de Forcola 2350 m.ö.h. – ett tröskelpass i A2-zonen i cirka 45 minuter. Ett tufft pass där man inte tycker att det är så jobbigt den första biten, men backen lurar en och blir gradvis lite, lite brantare. När man börjar närma sig slutet är man ordentligt slut i mage, rygg och arm. Dock gick det betydligt bättre i år jämfört med förra året och jag kom nästan ända upp till toppen. Kul! Trött, men nöjd och dags för mat och vila innan nästa pass.
20130926-102416.jpg
Eftermiddagen bjöd på ett fantastiskt stavgångspass med Frida upp i en av de dalsänkor som finns här. Med vidunderlig utsikt, turkosa bäckar och kuperade bergssluttningar med betande kor blev det en toppentur. Hemma lagom till middag och tyvärr denna kväll huvudvärk. Tog tabletter och trodde att det värsta var över …
Men inte. Vaknade på onsdag morgon med migrän och i tron om att det skulle bli bättre med frukost och lite träning gav jag mig iväg på passet. Men fick bryta … Väl hemma började kräkningarna och sedan låg jag hela dagen med fruktansvärd huvudvärk. Inte förrän senare på kvällen lättade värken något så att kräkningarna upphörde. Migränen höll i sig i princip hela natten, dock hela tiden avklingande.
Nu på morgonen mår jag okej, lite lätt värk men förhoppningsvis mer från sängliggandet och dåligt med mat och vätska än sviter av migränen. Sängarna och kuddarna är väldigt hårda och hjälper inte direkt när man vill ha mjukt och gosigt. Inte nog med att jag mått pyton i ett dygn, jag missade även gårdagens kvällsöverraskning – picknick på alptopp med gänget. Det hade varit mysigt! Men jag missar även dagens förmiddagsrace uppför Passo de Eira. Ett 5 km långt lopp med bra lutning och något som skulle kunna ha varit ytterligare ett kvitto på framsteg. Men idag blir det en lugn dag, kanske ett lugnare pass på efter middagen. Ska även passa på att fylla på depåerna inför morgondagens strapats – Passo de Stelvio – 3,3 timmar klättring, 48 serpentiner och ca 1100 höjdmeter.

20130926-102616.jpg

20130926-102657.jpg

20130926-102730.jpg

20130926-103434.jpg

Vykort från Livigno

20130922-222105.jpg

De första dagarna är tuffa, det känns att man befinner sig en bra bit över normalnivån – Livigno ligger på 1800 m.ö.h.. Kroppen känns tung, man är konstant trött och jag har haft lätt huvudvärk. Vilopulsen ligger flera slag över normalt och jag dricker litervis med vatten. Men idag känns det bättre – det känns nästan som normalt.
Och det är alltid lika spännande att ge sig ut och träna med en puls som sticker iväg bara du tittar på slalombacken. Det är i princip omöjligt att hålla låg A1-puls, att bara promenera innebär en puls på 55% av normal. Efter ankomsten i fredags har vi avverkat fyra pass – lugnt pass upp till Mottolino, teknikpass med test av olika protesinställningar, skatepass med fokus på åkteknik och idag på eftermiddagen tufft styrkepass lett av Frida Linnér med avslutande stavgång. Allt detta med vacker inramning av enorma alper, turkosa vattendrag och frigående fjällkor…
Så det går ingen nöd på mig, att ha så här mycket vilotid mellan pass är en ren njutning. Imorgon är det vilodag – det lovas sommarvärme och det finns en stor risk för cappucino med gelato…

20130922-222348.jpg

20130922-222438.jpg

20130922-222519.jpg

Det blev en del …

Nu har jag landat i Sverige och vardagen igen – att vara på läger är lite av en lyxtillvaro. Att kunna koncentrera sig på träningen till 100% är en underbar känsla – hemma tar pendling och jobb mycket tid och energi. Tänk OM man kunde lägga fyra timmar om dagen på träning hemma?! Vore inte det toppen?!
Laddade ner alla pass från min Garmin Forerunner 310XT och sammanställningen från lägret blev rätt imponerande. Är mycket nöjd med lägret och min egen träningssinsats

Totalt
13 pass
130,7 km
19 timmar och 57 minuter
3504 plockade höjdmeter
135 bpm medelpuls
182 bpm maxpuls
Ännu häftigare om man tar in i beräkningen att alla pass genomfördes på hög höjd, mellan
1800–2750 m.ö.h …

Träningsprogram
26/9  Ankomst
27/9  FM: Lugn promenad 1h 48min
EM: Stavgång uppför 1h 42min, 660 höjdmeter
28/9  FM: Rullskidor Klassiskt A1 1h 27 min  EM: RK A1 uppvärmning 35min, styrka 1h
29/9  Vilodag
30/9  FM: RK 2h 33 min (varav 45 min A2 stakpass uppför 470 höjdmeter)
EM: Stavgång uppför 1h 28 min, tog 621 höjdmeter
1/10  FM: RK A1 2h 6min, teknik, impulser  EM: RK A1 uppvärmning 50min, styrka 50min
2/10  FM: RK Race 3 km uppför, 184 höjdmeter, upp- och nedvarvning 1h 16min
EM: RK A1 1h 33min teknik, impulser
3/10  FM: RK A1 2h 23min uppför Passo Stelvio, 971 höjdmeter
4/10  Hemfärd

Klassisk seger!

Jippie, vilken seger! Inte bara först upp för Passo Eira (dock 2 km kortare än killarna som körde skate) utan även första racet någonsin i diagonalåkning! Och dessutom uppför… Jag är så fruktansvärt glad för detta genombrott – protesinställningarna vi gjorde i Torsby fungerar! Kände mig stark och höll i tekniken bra, fick dock fruktansvärd mjölksyra i stumpen och kom i mål riktigt trött. Nu krävs mer träning för att bygga upp stumpstyrka och fart. Och så få allt att stämma på snö förstås…
Började redan på eftermiddagen med 25 minuter diagonalåkning utan stavar och balansövningar. Imorgon bär det uppför Passo Stelvio, en tuff utmaning för rullskidåkare och cyklister. Ett A1-pass på 3 timmar – självklart diagonalt…

20121002-203259.jpg

Pannben …

Det börjar med ett knappt märkbart motlut, men snart blir ökar motståndet och farten sjunker – stigningen mot Passo Forcola har börjat… Befinner mig på ungefär 1900 möh och vet att jag har 45 minuter stakning innan jag är uppe! Efter kanske halva sträckan tar det emot, rejält, och jag kommer inte längre än 20 cm per stavtag. Magen börjar bli trött, armarna värker, men plötsligt har jag tagit 450 höjdmeter och ett av mitt tuffaste stakpass på länge är till ända. Med en så där skön-trött känsla i kroppen är jag nöjd med dagens första pass.
På dagens andra pass plockades lika många höjdmeter – denna gång med löparprotes, stavar och piskande regn. Skönt att veta att man lever!

20120930-202635.jpg

Dag 2

Efter en god natts sömn på elva timmar och frukost med chokladmusli var det dags för dagens första pass. Rullskidor klassiskt i 90 min A1 på vacker cykelväg i dalgången, lagom kuperad. Eftermiddagens pass bestod av uppvärmning på rullskidor och styrka.
Förmiddag
Tid 1:27:19
Sträcka 16 km
Medelpuls 137 bpm
Maxpuls 166 bpm

Eftermiddag
Tid 1:34:01
Medelpuls 131 bpm
Maxpuls 182 bpm
Tid RK 31:44
Sträcka RK 6 km
Medelpuls RK 138 bpm

20120928-193719.jpg

Tuff stavgång!

Det ser inte så brant ut och de första stavtagen går bra, men sen händer det … Pulsen skenar och jag är uppe i 160 slag/min! Spelar ingen roll att jag drar ner på tempot – pulsen ligger kvar. Att prata går nästan inte och försvåras ytterligare av häpnadsväckande vacker utsikt! Plockar höjdmeter för höjdmeter – började på 1816 möh och vände vid ca 2450 – ett bra eftermiddagspass! Kabinbana ner, dusch och middag.

20120927-171800.jpg