Mitt idrottsår 2018

Collage från ett fantastiskt år med bland annat SM-guld, EM-guld och VM-guld.

Här kommer texten om mitt idrottsår,
en liten hemmasnickrad dikt får det bli i år.
En hel vinter med satsning på enbart kanot
ja, att lägga skidor på hyllan tog inte emot.
Men när frågan kom kunde jag inte säga nej
att vara expertkommentator – wow, vilken grej.

När spännande nattjobb på SVT var klart,
blev det dags för läger, det var underbart.
Reste till Montebelo för att paddla tre pass om dan,
tufft och tungt i början, men kroppen blev van.
Mina framsteg var stora, men jag ville mer,
ny tränare, nytt upplägg – får se vad det ger.

Dags för världscup och årets första lopp,
väldigt nervös, ville så gärna va’ i topp!
Slog personligt rekord, men det räckte ej ändå.
Det blev bara silver, nån annan högst upp fick stå.
Revanschen kom snabbare än väntat,
mitt EM-guld veckorna efter var så efterlängtat.

SM-medalj i kanot med BKK i vackra Luleå,
massor med lopp och bra debut i K2.
Sommaren bjöd på tropisk värme och hetta,
på O-ringen i Ö-vik kom Ronnie etta!
Efter allt detta firade han och jag tennbröllop
med Royal Military Tattoo på Edinburghs topp.

Hemma igen dags för årets viktigaste lopp,
trodde aldrig att jag skulle lyckas vara i topp.
Ett makalöst försök gav mig den bästa tiden,
nervös inför finalen – hur blåste vinden?
Tänk att jag paddlade snabbast och vann!
Det var svårt att ta in, min dröm den blev sann.

VM-guldet gav mig massor av glädje och energi,
mätplatsträning på Bosön för att än bättre bli.
Analyserar och summerar årets säsong,
det är mycket som kan bli bättre, listan är lång.
Vill bli starkare, paddla mer besättning, vill mer av allt
bytte kanot mot ergo när det blev för kallt.

Avslutar paddelåret med läger på Mallorca,
motivation och inspiration behövs för att orka.
Precis som Kanotförbundets förtjänsttecken i guld ger
eller nomineringar som ”Sportswoman of the Year”.
Att kunna ge tillbaka och peppa andra är av stor vikt,
hoppas kampanjen ”Min andra idrott” gör det på sikt.

Tack alla för ett makalöst år,
ni gör det möjligt att jag framgång får.

Vi avslutar 2018 och lyfter hatt och tak,
nu firar vi in 2019 med dunder och brak!

Gott nytt år!

Dazzling kayaks…

En av mina nya kanoter – i egen design – från Nelo.

På VM i Racice, Tjeckien, förra året provade jag Nelos nya parakanot, en uppdaterad och mer slimmad modell än föregångaren. Den nya modellen ”Paracanoe 17” har en smalare sittbrunn och är därmed smalare framtill, något som underlättar paddelisättningen. Dock måste även den nya modellen följa kriterierna för en parakanot – 12 kg, 520 cm lång och 50 cm bred. Jag tyckte om den direkt när jag testade den – man har bättre kontakt med vattnet, är mer ett med kanoten. Tanken och lusten att designa två egna inför denna tävlingssäsong väcktes och jag började skissa på lite olika varianter. Jag är lite svag för tekniska ritningar och när jag fann dessa underbara teckningar på internet ville jag direkt använda dem på något sätt.

Dazzle Camouflage på krigsfartyg från första världskriget.

Mönstret – Dazzle Camouflage – användes på krigsfartyg under första och andra världskriget. Det består av komplexa mönster av geometriska former i kontrasterande färger som avbryter och skär in i varandra. Till skillnad från andra former av kamouflage är avsikt att inte att dölja, utan att göra det svårt att uppskatta föremålets storlek, hastighet och riktning – extra spännande som mönster på en kanot. För mig var det även viktigt att de skulle bli unika, framhäva de svenska färgerna och vara ett passande, coolt attribut till min snygga Audi Q2. 

De färdiga förslagen som jag levererade till Nelo Kayaks som producerade.

Anledningen till att jag vill ha två kanoter är att den ena är ute på turné mer eller mindre hela sommaren, den andra vill jag ha hemma och träna i. Lagom till första världscupen i maj var de klara och det var lite nervöst att ta bort plasten och se dem i verkligheten – hade de fått till designen och färgerna enligt mina önskemål? Men oron var obefogad, de var så snygga! Första racet i en av de nya kajakerna blev just världscuppremiären som jag skrev om i ett tidigare inlägg.
Och det blev inte sämre på EM i Belgrad några veckor senare där jag paddlade hem mitt andra EM-guld. Så jag kan verkligen säga att jag är så nöjd med kanoterna, men kanske framför allt med att min tuffa träning ger resultat. Det känns som att jag tagit ett rejält kliv denna säsong och hoppas att jag fortsätter i den riktningen.

Snyggt och coolt ekipage – precis som jag ville!

Olympiatravet

Björn Lind, Patrik Sjöberg, Helene Ripa, Anna Lindberg och Thomas Wassberg.

Weekend i Göteborg tillsammans med Ronnie och en drös med olympier och andra paralympier – det har varit final i Olympiatravet på Åby Travbana. Som en del i det samarbete som SOK och SPK har med ATG bjuds vi in varje år för att vara med på denna travfest, där en del av intäkterna går till oss olympier och paralympier via kommittéerna.

Men redan några månader tidigare började mitt samarbete med Kanal75 och ATG inför Olympiatravet, med lite fotosessioner. Inför finalen har det varit möjligt att spela tillsammans med oss på V75 i ett ”Tillsammanslag”. Var och en av oss fem olympier (ja, paralympier i mitt fall) har genom detta samarbete fått möjligheten att träffa en häst som kvalat till finalen. Jag fick träffa den norska hästen och fjolårets vinnare – Lionel N.O tillsammans med hans tränare Daniel Redén veckan innan den stora finalen. Det blev ett spännande möte med en tränare som tänker nytt, annorlunda och där inget är omöjligt. Ett långt samtal om träning, utmaningar och om att våga testa nya saker. I samband med detta spelades ett reportage in som sändes i TV4 Nyhetsmorgon den 28 april, samma dag som Olympiatravets final på Åby.

Från mötet med Lionels tränare Daniel Redén.

Helgen i Göteborg, med Olympiatravet som den stora höjdpunkt, blev som vanligt full av aktiviteter, men framför allt full av möten med inspirerande människor och elitidrottare. Vi tog tåget ner, checkade in på Clarion Hotel Post och hann med ett besök i den vackra rosenträdgården innan bussresan till Åby. Väl där var det full fart med god lunch, invigning (jag höll det lilla välkomsttalet och Hanna Öberg tände facklan), intervjuer och så förstås lite spel på hästar, bland annat V75. Trodde hårt på ”min” häst Lionel i sista loppet. Han kom starkt i sista kurvan, men orkade inte spurta ner den snabba italienaren som vann. Familjens storvinst stod Ronnie för som lyckades pricka in vinnaren i ett av loppen, en vinst på hela 19 kronor. Kvällen avslutades med en trevlig skaldjursbuffé och intressanta samtal.
Innan hemresan på söndagen hann vi med frukost, gym, en andra frukost och ett besök i Palmhuset. Väl hemma var det dags för dagens andra pass efter en snabb middag – paddling för mig, landsvägscykel för Ronnie. Tänk att vi till och med hann med en fika hos Stoffe & Stephanie innan läggdags…

Invigning med Thomas Wassberg som värdig fanbärare.

Från inspelningen av repliker och hologram för tv-sändningar samt fotografering.

Doftande magnolia…

Exotiska växter i det vackra Palmhuset, nästan helt i glas.

Höstträning

Från ett av teknikpassen på kanotstadion i Nyköping…

Efter sommarens äventyr och sista kanottävlingar så är jag tillbaka i rutinerna, den för mig så viktiga detaljen som gör att min vardag flyter på. Det är endast genom ett noggrant planerade som det fungerar att jobba heltid och träna så mycket som möjligt – just nu sex dagar i veckan varav hälften med två pass om dagen. Nu tycker jag att jag hittat balansen och hoppas att det ska göra mig snabbare och starkare kommande säsong.

Dramatiskt väder i Nyköping under filmningen – sol, regn och mer eller mindre vind. 

Ett besök i Nyköping är allt jag har hunnit med efter sommaren, tyvärr. Detta i samband med filmning och intervju inför en kort informationsfilm från Kanotförbundet om Parakanot. Passade även på att köra ett pass tillsammans med Henrik Nilsson på kanotstadion. Tyvärr lika blåsigt som vanligt, men det blev ändå ett bra fartpass där fokus låg på teknik. Det är en del träningstimmar kvar till den sitter i ryggmärgen så att jag kan behålla mitt rörelsemönster även i högre farter och mera kraft.
Att enbart träna med inriktning på kanot är annorlunda – kortare, mer intensiva pass och mer styrka än jag är van vid från skidåkningen. Det finns verkligen en motivation i att lägga på tyngre och tyngre vikter i gymmet, ibland extra pushad av Ronnie. Har även jobbat mycket med förebyggande övningar för att stärka axlarna, samt rehabövningar för ryggen som ibland blir lite för trött. Än så länge håller både axlar och rygg – peppar, peppar…

Sundby Gård och långpass – nya paddelvatten i nya kanoten…

Den nya kanot som jag testade på VM i Racice, och som jag tog med mig hem, fungerar perfekt. Är så nöjd! Det är fortfarande en parakanot eftersom de internationella tävlingsreglerna endast tillåter det, men årets nya modell. Kanoten är Nelo Paracanoe 2017 som är mer slimmad, framför allt i sittbrunnen, och det känns när man är på vattnet. Svårt att sätta fingret på vad det är, men det spelar egentligen ingen roll. Om känslan är bra och jag kan paddla fortare så räcker det för mig. Jag kommer även att genomföra lite olika tester av inställningar, paddlar och proteser inför nästa säsong för att få ett så liksidigt drag och symmetrisk paddling som möjligt, och därmed få ut mer av kraften i fart.

Gudöån och Långsjön är perfekt när det är för blåsigt på Drevviken. 

Annars så är det verkligen höst nu. Och den blåst som årstiden bjudit på har ställt till det en del, men det går att hitta skyddade åar och sjöar nu när vattenståndet är högre igen. Är fascinerad över att jag fortfarande kan paddla lite pass ute trots att det börjar bli riktigt kallt i både luft och vatten. Då jag oftast paddlar ensam är jag noga med att tänka på säkerheten nu när det är så kyligt – alltid flytväst, paddla nära land och endast dagsljus. Efter att vi ställde tillbaka klockan så är det dock omöjligt att paddla efter jobbet. Om det inte finns möjlighet till lunchpass så får det bli inomhus istället. Paddelmaskinen i källaren hemma kommer användas flitigt i vinter och med lite bra musik eller en ljudbok så blir nog även distanspassen okej…
En period med lite kraxig hals har gjort att planerna ändrats lite, men jag har ändå hållit igång. I början handlar det mer om att bara vara ute i skogen, de senaste dagarna gym och paddling i lugnt tempo. Hoppas vara tillbaka i full träning i god tid innan höstens kanotläger i Barbate i Spanien om några veckor.

Utflykt till Tyresta för lite friskluft och vargobservation. Blev bara det ena…

Vacker höstdag i Hellasgården, Nacka.

Semesterlunk och tävlingsfart

Aktionbild från O-ringen. Foto: Matias Jonsson

Det var länge sedan semester var synonymt med vila. Inte heller denna sommar har jag legat speciellt mycket i hängmattan eller på stranden, men jag njuter ändå till fullo av min ledighet och att få vara med familjen. I år började vi semestern med tävling…

MTBO 5-dagars, O-ringen 23–28 juli, Värmland

I år gick detta enorma evenemang i Arvika med omnejd, MTBO-tävlingarna gick dessutom en bra bit utanför Arvika och närmare oss, något som gjorde att vi kunde bo och utgå från torpet – bekvämt och skönt. Till detta år hade man lagt till två tävlingsdag för MTBO så även vi fick fem tuffa och utmanande dagar i skogen – se nedan. Terrängen var varierande och banorna kluriga, precis som det ska vara för att vara utslagsgivande. Höll ihop det bra de första dagarna, men bommade bort mig på medeldistansen i Kil och tappade därmed möjligheten att ta placeringar på den avslutande jaktstarten. Körde dock bra sista dagen och behöll min femteplats i D40 – nöjd och trött.
Inför den avslutande jaktstarten låg Ronnie fyra i H40 med chans på pallen om han orkade gå ikapp och ifrån trean. Med starka ben, mycket vilja och bra orientering lyckades han med det och gick i mål som just trea – mycket djävlaranamma bakom den pallplatsen. Kanske fick han lite extra energi från den skrikande hejarklacken – Mats och Carina samt far och mor…

Söndag 23 juli – Lång Brandsbol, tid 1:44:37 (5:a)
Måndag 24 juli – Medel Sundsberget, tid 1:01:20 (5:a)
Tisdag 25 juli – vila
Onsdag 26 juli – Sprint Kil, tid 24:15 (8:a)
Torsdag 27 juli – Medel Kil, tid 1:15:35 (6:a)
Fredag 28 juli – Lång jaktstart Arvika, tid 1:59:27 (7:a)

– – – –

En härlig mix av det bästa…

Efterlängtat lugn i torpet

Efter den tuffa veckan med MTBO som även kompletterades med några pass paddling, njöt jag av att i lugn och ro kunna träna mina två pass om dagen utan några andra inplanerade aktiviteter. För det mesta paddling, men med inslag av styrka och MTB. Frukost utomhus, paddling i Lersjön. Kanske ett dopp innan lunch och sedan lite vila i hängmattan innan pass nummer två. Att ta dagen som den kommer tillsammans med Ronnie, läsa en bra bok och vara i ute i naturen är det som är semester för mig.

– – – –

Team Fillauer efter målgång på AIM Challlenge, Lindvallen.  Foto: AIM Challenge

AIM Challenge, 5 augusti – en lerig utmaning

Nästa tävling på schemat blev en rejäl sådan – AIM Challenge. En rogaining eller multisporttävling där man under sex timmar ska plocka så mycket poäng som möjligt och man har 60 kontroller att valfritt välja bland. Man kan köra i princip hela tävlingen på MTB, men vissa kontroller ligger i obanad terräng så som kalfjäll, myrar, vattendrag och stolpar med mera. Vi tappade tid när vi var tvungna att lämna cyklarna, men det fanns inga alternativ. Mest poäng ger de så kallade äventyrskontrollerna samt de som ligger långt ifrån start/mål. Efter starten planerade vi snabbt vilken rutt och kontroller vi skulle fokusera på och gav oss iväg. Ronnie först, jag bakom på släp. Ronnies fiffiga draganordning gjorde att jag kunde få värdefull hjälp mer eller mindre hela loppet. Psykologiskt viktigt plus att jag kunde spara på mina krafter. Vi gjorde ett bra tävling även om vi efter målgång kunde se hur vi kunde ha plockat ca 40 placeringar bara genom att göra ett lite bättre kontroll- och vägval. Men vi får försöka ta revansch nästa gång.

– – – –

En fantastisk vecka där den svenska fjällen visade sig från sin bästa sida..

Grövelsjön – ett litet fjälläventyr

Efter det lilla stoppet i Sälen och AIM Challenge fortsatte vi resan vidare norrut, till Grövelsjön. En liten timrad fjällstuga väntade på oss och anslöt gjorde även lillasyster med familj. Det blev en fantastisk vecka med vandring, fiske, paddling och gemenskap. Tog även några iskalla, men uppfriskande dopp. Bilderna gör sig som vanligt inte rättvisa, för det blir inte mycket vackrare än så här. Det är något speciellt när sikten är fri och varje meter man går gör skillnad i vad och hur långt man ser. Vi kommer definitivt gör om det här – på samma ställe eller ett helt nytt.

Kontraster

Röda mattan på Svenska Parasportgalan 2017 – jag och Henrik Nilsson på Hotel Continental.
Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

De senaste två veckorna har det förutom det vanliga med träning och jobb hänt mycket och där kontrasterna har varit påtagliga…

För någon vecka sedan var jag och hälsade på en förskoleklass i Österåker. Jag håller väldigt sällan föreläsningar. Det tar tid, dels att förbereda men även tid från arbete, träning och vila. Men vissa förfrågningar tar jag emot med glädje och då handlar det nästan alltid om barn och ungdomar. Det är ett privilegium att få möjlighet att inspirera, påverka och förändra deras syn på sin omgivning och sina medmänniskor. Om jag kan visa att det är okej att vara annorlunda, att alla duger som man är och att vi ska möta andra med respekt så har jag gjort en liten skillnad. Men det handlar även om specifika berättelser, till exempel att Annas dotter som efter att ha sett mig på tv vågar bära sin hörapparat med stolthet istället för att skämmas och gömma den.
Har varit ledare på en del läger genom åren, bland annat Sockertoppen och Anna&Emil Summer Camp, och det är så fantastiskt att se hur undvikande och skepsis omvandlas till fascination och frågebombning för att till slut övergå i – ingenting alls. Efter ett tag är jag bara jag och ingen bryr sig längre om jag har ett ben eller två – jag är Helene.
Det är här som jag känner att jag kan och vill ge mest – att skapa en tolerans och öppenhet som gör att nästa gång de träffar någon som inte är som dem inte ens reflekterar över det.

Inspirerande träff med förskolebarnen på en skola i Österåker. 

Med tanke på min inneboende önskan om att kunna göra skillnad så kändes det lite extra bra att vara nominerad i kategorin ”Årets förebild inom Parasporten” vid Svenska Parasportgalan. Denna första upplaga av galan hölls på hotell Scandic Continental Stockholm och konferencierer var bästa Lasse Persson från Radiosporten, en eldsjäl som brinner extra för paraidrott, tillsammans med Åsa Llinares Norlin från Svenska Parasportförbundet. Och det blev en bra debut – både för dem och för galan.
Jag vet hur viktigt det är ha förebilder och öppna, generösa människor i sin närhet. Vet hur viktigt det är att känna att man passar in i ett sammanhang. Svenska Parasportgalan är viktig, inte minst ur det perspektivet. En gala som inte bara uppmärksammar fantastiska bedrifter och enastående krigare utan även synliggör de som kämpar på i bakgrunden som exempelvis Johannes och Vilma från Luleå Simsällskap. Det handlar om att tacka ledare, närstående och andra som gör det möjligt och om de paraidrottare som inte hamnar högst på pallen…
Jag klev inte högt upp denna gång, men att vara nominerad är stort nog. I denna kategori finns inga vinnare eller förlorare, vi är alla förebilder genom det vi gör och hur vi agerar. Ser redan nu fram emot nästa års upplaga av Svenska Parasportgalan som jag hoppas blir större, glammigare och öppnare.

Intervju med Helene Ripa på röda mattan.
Bilder från Svenska Parasportgalan 2017.
Intervjuer med mera finns på YouTube – ParasportSWE.

Svenska Parasportgalan 2017.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

 

VM och Paralympicskval…

Fokuserad…  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Efter en tuff höst och vinter med två parallella satsningar så har jag sedan den avslutande världscupen i Vuokatti fokuserat helt på kanot. Det har varit en djärv, men målinriktad satsning där allt egentligen började som ett komplement till skidåkningen. Tanken har funnits sedan Sochi, men det var först sommaren 2015 som jag gjorde slag i saken och köpte en motionskajak. Med stöd från Kanotförbundet och framför allt Eva Berglund-Lindbäck & Co har jag sedan i augusti satsat och haft siktet inställt på VM Paracanoe i Duisburg 17–19 maj. En tävling som också var den sista chansen att ta kvotplatser till Paralympics i Rio, Brasilien.
Och det är det som varit min motivation och starka drivkraft – varje paddeltag i kajakergometern, varje gympass på lunchen och alla pass på vattnet direkt efter jobbet så fort isen gått upp – att försöka ta en av de fyra platserna som fanns kvar. Men att börja med en ny sport är inte helt enkelt och i mitt fall en rejäl utmaning då explosivitet inte riktigt är, eller i alla fall inte varit, min grej. Det annorlunda träningsupplägget och den komplexa tekniken är dock inspirerande och det har varit spännande att se hur jag har utvecklats. Under träningslägret i Portugal i påskas gjorde jag stora framsteg och sedan dess har jag tagit ytterligare kliv. Veckan innan VM hände något, helt plötsligt var tiderna bättre och jämnare, inte längre en tillfällighet. Vetskapen ingav en viss trygghet inför tävlingarna och jag kände en längtan efter att få tävla internationellt och mäta mig mot världens bästa parakanotister.
Efter en skakig inledning i onsdagens försök så var det med ett fokuserat lugn och en klar målbild som jag låg på startlinjen i semifinalen. Hade fjärde bästa tid in i semin och för att ha en möjlighet att kvala till Rio krävdes en finalplats, alltså topp tre. Jag fick till ett grymt lopp och blev trea! Glädjen över att ha lyckats går inte riktigt att beskriva, det tar över allt. För att sedan säkra Sveriges kvotplats behövde jag ta mig i mål i finalen, något som jag gjorde kontrollerat och utan att riskera något. Nu fattas bara ett klartecken från Sveriges Paralympiska Kommitté innan jag är helt klar för Paralympics i Rio i september…

En utförlig intervju finns på Svenska Parasportförbundet.
Läs även mer på Kanotförbundets hemsida.

Trea i semin och klar för final.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

All The Way …

Det är så mycket som ska flyta på och som ska stämma för att det ska räcka hela vägen. Att balansera på gränsen och leva i en vardag som är minutiöst planerad ger inte så mycket tid över till annat. Men ibland kommer tillfällen som bryter av – som till exempel reportaget som jag gjorde i höstas tillsammans med Subaru och som man nu kan läsa i deras kundtidning All The Way som precis kommit ut.

Reportaget i kundtidningen All The Way för Subaru …

Har nu kört deras modell XV i nästan två år och den fungerar i vått och torrt – något som är viktigt när livet är fullspäckat. Till och med i Saxnäs när vi hade 35 minusgrader startade den utan problem. Var lite orolig att den skulle vara svårlastad då den är något högre, någon som underlättar när jag ska kliva i och ur bilen, men det fungerar mycket bättre än jag trodde. Beroende lite på säsong så varierar prylarna på taket – på sommarhalvåret ligger stavarna i ett rör för att lämna plats åt kajaken, på vintern åker skidboxen på.

Redo för äventyr och träning …   Foto: Sebastian Hellström

MTB och MTB-O (mountainbikeorientering) är en av sporterna.  Foto: Sebastian Hellström

Allt får plats – kajak, cykel, stavar/skidor och träningsväska.  Foto: Sebastian Hellström

Nu är som sagt skidboxen på, trots att det nästan är dags att plocka fram rullskidorna då det är ont om snö. Har tränat på i nästan två veckor efter influensan och de senaste fartpassen har känts riktigt bra. Styrkan finns där, nu gäller det bara att hitta tävlingsfarten. Snöbristen i Stockholm gör ju tyvärr att de lokala tävlingar som brukar arrangeras här ställs in. Hoppas nu att världscuptävlingarna i Tyskland ska toppa formen inför Tjejvasan som är ett av mina stora mål denna vinter.
Och när det gäller Tjejvasan så önskar jag toppa förra årets 54:e plats och dessutom gå under tiden 1.30. Vi får se vad det räcker till i år…

Ovanför ytan

Höll ett bra tempo i paddlingen …  Foto: Hans Söderberg

LINKÖPING KANOTMARATON | Efter sommarens tuffa lopp, Dalslands Kanotmaraton+ på 5,5 mil, så växte det efter ett tag fram en längtan efter att få testa ett lite kortare race. Det var inte helt lätt att hitta en tävling hyfsat nära Stockholm och dessutom en helg då jag inte hade annat inbokat. Det blev tillslut Linköping Kanotmaraton 21 km i Kinda Kanal den 19 september. Den skyddade sträckningen gjorde också att det blev mitt första race med Citiusen, lättviktaren – ett riktigt bra val med tanke på de många lyften.

Ett av de totalt fem lyften längs vägen …  Foto: Hans Söderberg (även nedan)

Hade problem vid lyften – svårt med balansen och höga trappsteg utan stöd.

Det blev ett bra lopp, inte perfekt då jag gjorde två ofrivilliga dopp, där jag höll en fart på 10–10,5 km/h i paddlingen vilket också var mitt mål innan tävlingen. Lyften och doppen tog sammanlagt 30 min, men det räckte ändå till en 3:e plats tack vare att jag var stark i paddlingen. Det var ett riktigt trevligt lopp som jag definitivt vill köra igen. Extra plus för det fina bemötandet och medaljen vid målgång med ens namn ingraverat på baksidan!

Vacker sträckning från Sturefors via Kinda Kanal till Linköping …  Foto: Hans Söderberg

HÖSTREGATTAN | Nästa tävling blev Höstregattan, långt ifrån ett maraton då det handlade om sprint. Och sprintdebuten blev ett fiasko. Försöket på klass D18 200 m började med ordentligt strul i starten med grinden och efter bara 10–15 paddeltag så låg kanoten med kölen uppåt. Efter hjälp av följebåten kunde jag paddla i mål …
Direkt på det var det dags för 500 m för veteraner, men tyvärr så blev det ett dopp även denna gång då herrarnas svall blev för tufft. Inför den stundande B-finalen på 200 m koncentrerade jag mig på att inte välta och genomförde loppet, om ej kontrollerat så i alla fall, fokuserat. Personbästa, men har en bit kvar till konkurrenskraftiga tider…

DM STOCKHOLM | Tävla är kul och viktigt för att skaffa sig erfarenhet, så förra helgen passade jag på att köra DM i Brunnsviken, Stockholm. Körde både 200 m och 5000 m i klass D22. Vi var endast fyra damer i varierande åldrar i klassen och jag slutade två i båda loppen. Fint väder och bra förhållande gjorde att det blev två lopp där jag hade bra balans och kunde paddla på riktigt bra. Att ha bra sparring hjälpte till och underlättar när det börjar göra ont. Det saknas förstås massor på teknikfronten, med jag får bättre och bättre kontroll ju mer jag kör …

Sommarminnen 2015

Det har varit ont om uppdateringar de senaste tiden – ibland räcker tiden liksom inte riktigt till. Men sommaren och semestern var fullspäckad av aktiviteter …

Kuperat på långdistansen …  Foto: Carina Hammarstrand

O-ringen 2015
MTB-O 3-dagars på O-ringen i Borås 21–23 juli blev första ordentliga fartpasset efter några veckors luftrörskatarr. Gjorde ett riktigt bra lopp på långdistansen, men bommade på den efterföljande sprinten och den avslutande medeldistansen tillika jaktstarten. Slutade 7:a av totalt 14 tjejer i klassen D40. Några fina paddelpass på Viskan blev det också, likväl som ett besök på Borås Djurpark.
– – –

Vildvuxet och vackert – som alltid innan man hunnit röja och klippa…

Torpet
Efter O-ringen åkte vi till lugnet i Värmland och njöt och tränade. Trädgården behöver alltid lite extra omsorg då det emellanåt är långt mellan gångerna vi är där. I år behövde vi även fixa taket på ladan som blåst av i en av stormarna. Skogen bjöd på ordentligt med kantareller och vädret både sol och regn. När regnet blev för ihållande åkte vi hem till Stockholm .
– – –

Fridfullt i Stockholms södra skärgård, Järflotta i Nynäshamn.

Järflotta
För första gången på två år så kom vi äntligen iväg på en paddeltur med övernattning. Att ge sig själv den friheten att låta den vanliga träningen läggas åt sidan några dagar har jag saknat. Vi fick vår beskärda del ändå med flera timmars paddling varje dag. Turen bjöd på ståtlig havsörn, uppfriskande bad, värmande sol och knastrande brasa i solnedgång …
– – –

DKM+ och sista biten i en sliten kropp. Slutade 12:a av 45 damer i K1 på tiden 6:52:23. 

Dalslands Kanotmaraton+
Blev inbjuden redan förra året av Christer Blüme, men först i år blev det av. Hade tänkt paddla nya Citiusen, men noga övervägande så valde jag den stadigare och betydligt tyngre Trapper Bonita. Ronnie stack ut hakan innan loppet och hade som mål att paddla de 55 km lite snabbare än jag. En bra start, fint tempo och hjälp vid lyften av vänliga funktionärer gjorde att loppet flöt på riktigt bra. Det började göra ont i musklerna efter drygt två timmar – resten blev en fight mot både kropp och knopp. De sista två milen var det borra ner huvudet i den hårda motvinden. Klarade målet sju timmar med några minuter och var dessutom i mål ca tio minuter före Ronnie. Men det var nog det tuffaste jag någonsin gjort! Att kliva ur kajaken blev en fars och den värk jag hade – i hela kroppen – går inte att beskriva. Tillät mig själv en dags vila och sedan var det dags för rullskidor upp för Hovfjället. Innan vi åkte hem från torpet passade vi även på att köra ett långpass stakning på Klarälvsbanan …
– – –

Eldsjälar med gediget engagemang för ungdomar och längdskidor.

Anna & Emil Summercamp
Detta fantastiska läger för 120 ungdomar hölls 21–23 augusti och jag var på plats som ledare tillsammans med en massa andra profiler inom längd och skidskytte. För första gången arrangerades lägret i Östersund och dessutom var några paraidrottare anmälda – jätteroligt och ett superinitiativ av Anna & Emil. Full fart i tre dagar med rullskidor, orientering, mossolympiad och massor med bus! Höjdpunkten blev när alla dessa ungdomar sjöng och hurrade för mig på lördagsmorgonen …
– – –

Prova på Parakanot, Brunnsvikens Kanotklubb.

Parakanot och klassificering
Paddlingen var först och främst tänkt som ett bra och roligt komplement till min skidåkning, men nu har jag blivit sugen på att börja tävla inom sporten. Sommarens parakanot-träff med Ewa Berglund-Lundbäck, Elitkoordinator på Kanotförbundet, var riktigt informativ och jag har sedan dess hunnit bli klassificerad. I Parakanot finns just nu maraton samt sprint 200 m, på Paralympics endast sprintdistansen. Parallellt med min skidåkning kommer lägga lite extra energi och tid på att bli ruskigt snabb på 200 m. Det tror jag kommer gynna min stakning, vara en bra sporre och motivationshöjare nu i höst och fram till våren.
– – –

Kartan från sprinten – banläggarens lilla ”luring” var kontroll nr 4 …

SM i MTB-O 2015
Vi var ett laddat gäng från klubben, Haninge SOK, som helgen 4–6 september styrde bilarna mot Söderhamn. Med en träning som gått lite upp och ner, på grund av luftrörsbekymmer som inte riktigt vill ge med sig, och den hårdnande konkurrensen i MTB-O, så hoppades jag på att i bästa fall försvara min pallplats på långdistansen från förra året i Eksjö.
Men ibland händer det märkliga saker och fredagens sprint blev allt annat än en normal tävling. Banläggaren lurade oss med en kontroll som låg på ”fel” sida staketet och i princip alla bommade till denna, så även jag – rejält. Men istället för att ge upp tänkte jag att alla andra säkert också bommat den kontrollen, så jag bet ihop och orienterade riktigt bra resten av banan. Det blev en överraskande andraplats och ett silver.
Dagen efter var det långdistans på en tung bana. Den sista kilometern var benet fullt med mjölksyra och med en tid på dryga 1.48 så hade jag inga förhoppningar om medalj. Men jag blev trea – en prestation och medalj som jag är riktigt stolt över!
På söndagens avslutande medeldistans hade jag inget att hämta, jag orienterade för dåligt. Där slutade jag 8:a av 11 tjejer i klass D40, dock bara halvminuten från en femteplats. Det blev en bra helg …