Min andra idrott

ripa
Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

simning_01
Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

blogg_skidor
15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

blogg_minandraidrott
Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

HR_2
Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

Blogg_FotografSebastianHellstrom
MTB och MTBO är en av mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

All The Way …

Det är så mycket som ska flyta på och som ska stämma för att det ska räcka hela vägen. Att balansera på gränsen och leva i en vardag som är minutiöst planerad ger inte så mycket tid över till annat. Men ibland kommer tillfällen som bryter av – som till exempel reportaget som jag gjorde i höstas tillsammans med Subaru och som man nu kan läsa i deras kundtidning All The Way som precis kommit ut.

Subaru_1
Reportaget i kundtidningen All The Way för Subaru …

Har nu kört deras modell XV i nästan två år och den fungerar i vått och torrt – något som är viktigt när livet är fullspäckat. Till och med i Saxnäs när vi hade 35 minusgrader startade den utan problem. Var lite orolig att den skulle vara svårlastad då den är något högre, någon som underlättar när jag ska kliva i och ur bilen, men det fungerar mycket bättre än jag trodde. Beroende lite på säsong så varierar prylarna på taket – på sommarhalvåret ligger stavarna i ett rör för att lämna plats åt kajaken, på vintern åker skidboxen på.

FotografSebastianHellstrom-Subaru_1
Redo för äventyr och träning …   Foto: Sebastian Hellström

FotografSebastianHellstrom-Subaru_3
MTB och MTB-O (mountainbikeorientering) är en av sporterna.  Foto: Sebastian Hellström

FotografSebastianHellstrom-Subaru_2
Allt får plats – kajak, cykel, stavar/skidor och träningsväska.  Foto: Sebastian Hellström

Nu är som sagt skidboxen på, trots att det nästan är dags att plocka fram rullskidorna då det är ont om snö. Har tränat på i nästan två veckor efter influensan och de senaste fartpassen har känts riktigt bra. Styrkan finns där, nu gäller det bara att hitta tävlingsfarten. Snöbristen i Stockholm gör ju tyvärr att de lokala tävlingar som brukar arrangeras här ställs in. Hoppas nu att världscuptävlingarna i Tyskland ska toppa formen inför Tjejvasan som är ett av mina stora mål denna vinter.
Och när det gäller Tjejvasan så önskar jag toppa förra årets 54:e plats och dessutom gå under tiden 1.30. Vi får se vad det räcker till i år…