Min andra idrott

ripa
Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

simning_01
Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

blogg_skidor
15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

blogg_minandraidrott
Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

HR_2
Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

Blogg_FotografSebastianHellstrom
MTB och MTBO är en av mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

Världsmästare – i kanot!

medal
VM-guld – efter en dramatisk final fick jag kliva högsta upp!

Resultat Sprint & Paracanoe World Championships 2018, K1 200 m KL3:
1. Helene Ripa, SVERIGE | 53,671
2. Amanda Reynolds, AUSTRALIEN | 53,881
3. Mihaela Lulea, RUMÄNIEN | 54,826

Målsättning topp fem, resultat guld! Hela våren och sommaren har i princip gått enligt plan – varenda paddelpass, varenda timme på gymmet och allt det andra runt omkring. Vilket fantastiskt kvitto på att planen faktiskt har fungerat! Och det bara efter ett års full satsning enbart på kanot. Mot Tokyo – nu vet jag…

Får ganska ofta frågan från folk jag möter hur mycket jag tränar och de blir alltid lika förvånade över svaret. Nej, det räcker inte med ett par pass i veckan, inte ens ett pass om dagen, inte ens två ibland. Det handlar om timmar och åter timmar. Det handlar om att kliva upp tidigt varje morgon för att hinna med ett pass innan jobbet, träna direkt efter jobbet varje dag och alltid planera helgen efter träningen. Men som komplement till min egen satsning och målmedvetenhet behöver jag människor runt omkring mig som tror på mig, på min resa, lika mycket som jag för att det ska fungera. Det handlar om träningsprogram, om analyser kring paddelteknik och fystester samt utveckling av proteslösningar. Och gänget är stort – allt från samarbetspartners, arbetsgivare, förbund, klubb, tränare, sprintlaget till min familj och då inte minst Ronnie. Alla delar måste fungera och just nu känner jag en otrolig tacksamhet för jag har ett så starkt, positivt gäng i min närhet! Förutom ovanstående så mår jag bra av att träna, har vansinnigt kul och älskar det jag gör vilket gör detta till en resa som jag vill fortsätta…

Här kan ni se det spännande loppet igen – A-final K1 200 m KL3

ovisshet
Några minuters ovisshet…

målfoto
Målfotot…

jubel
Möts av ett ledargäng som gör vågen på bryggan och kan inte göra annat än att själv sträcka armarna i luften.

race
Fokusering och girlpower…

IMG_2473

 

O-ringen, Höga Kusten

IMG_2039
Med bara ett fåtal pass på cykeln och obefintlig orienteringsträning i år så blev resultaten därefter. Slutade 11:a (av 18 damer) efter totalt fem etapper i min klass D40. Det ligger väl något i att man blir bra på det man tränar. Foto: Nordenmark Adventure

Efter den intensiva veckan i Luleå så toppade jag med O-ringen och fem tuffa MTBO-race. Det blev en minst lika intensiv vecka som SM, om inte ännu tuffare. Bland annat skulle två långdistanser á dryga 120 min avverkas i 30° värme, gärna med fullt fokus. Men det var precis så kul som jag kom ihåg att det var – Höga Kusten bjöd verkligen på utmanande banor och fin natur.
Dessutom blev det en vecka tillsammans med fantastiska människor där vår vän Andreas Domeij såg till att vi fick en vecka som vi sent ska glömma. Vi är så tacksamma att vi fick möjlighet att bo hos honom, men framför allt för allt det som han ordnade i form av båtutflykter till Ö-viks pärlor, O-ringens största plakat när Ronnie vann den första etappen och att vi fick möjlighet att träna på hans gym 1Life. Bland annat…

Här kommer ett gäng bilder som sammanfattar lite av veckan i Örnsköldsvik.

mix2

Efter en otrolig vecka så vände vi näsan mot Värmland och en vecka i torpet – lite lugnare, men fortfarande en massa träning förstås. Avkoppling i hängmattan, Yatzy på altanen långt in på kvällen och fisketur på Lersjön med värmlänningarna. Det blev en kort och intensiv semester i år, men det räcker långt med miljöombyte och lite nya upplevelser.

Olympiatravet

5xolympier
Björn Lind, Patrik Sjöberg, Helene Ripa, Anna Lindberg och Thomas Wassberg.

Weekend i Göteborg tillsammans med Ronnie och en drös med olympier och andra paralympier – det har varit final i Olympiatravet på Åby Travbana. Som en del i det samarbete som SOK och SPK har med ATG bjuds vi in varje år för att vara med på denna travfest, där en del av intäkterna går till oss olympier och paralympier via kommittéerna.

Men redan några månader tidigare började mitt samarbete med Kanal75 och ATG inför Olympiatravet, med lite fotosessioner. Inför finalen har det varit möjligt att spela tillsammans med oss på V75 i ett ”Tillsammanslag”. Var och en av oss fem olympier (ja, paralympier i mitt fall) har genom detta samarbete fått möjligheten att träffa en häst som kvalat till finalen. Jag fick träffa den norska hästen och fjolårets vinnare – Lionel N.O tillsammans med hans tränare Daniel Redén veckan innan den stora finalen. Det blev ett spännande möte med en tränare som tänker nytt, annorlunda och där inget är omöjligt. Ett långt samtal om träning, utmaningar och om att våga testa nya saker. I samband med detta spelades ett reportage in som sändes i TV4 Nyhetsmorgon den 28 april, samma dag som Olympiatravets final på Åby.

helene_daniel
Från mötet med Lionels tränare Daniel Redén.

Helgen i Göteborg, med Olympiatravet som den stora höjdpunkt, blev som vanligt full av aktiviteter, men framför allt full av möten med inspirerande människor och elitidrottare. Vi tog tåget ner, checkade in på Clarion Hotel Post och hann med ett besök i den vackra rosenträdgården innan bussresan till Åby. Väl där var det full fart med god lunch, invigning (jag höll det lilla välkomsttalet och Hanna Öberg tände facklan), intervjuer och så förstås lite spel på hästar, bland annat V75. Trodde hårt på ”min” häst Lionel i sista loppet. Han kom starkt i sista kurvan, men orkade inte spurta ner den snabba italienaren som vann. Familjens storvinst stod Ronnie för som lyckades pricka in vinnaren i ett av loppen, en vinst på hela 19 kronor. Kvällen avslutades med en trevlig skaldjursbuffé och intressanta samtal.
Innan hemresan på söndagen hann vi med frukost, gym, en andra frukost och ett besök i Palmhuset. Väl hemma var det dags för dagens andra pass efter en snabb middag – paddling för mig, landsvägscykel för Ronnie. Tänk att vi till och med hann med en fika hos Stoffe & Stephanie innan läggdags…

invigning
Invigning med Thomas Wassberg som värdig fanbärare.

studio_kanal75
Från inspelningen av repliker och hologram för tv-sändningar samt fotografering.

magnolia
Doftande magnolia…

palm
Exotiska växter i det vackra Palmhuset, nästan helt i glas.

Över förväntan

25529271797_9614d5477f_o

Det har idag gått exakt en vecka av året första paddelläger med sprintlaget, en vecka med två paddelpass samt ett gym- eller cykelpass per dag. Och det har varit en riktigt tuff, men bra vecka där jag fått en massa kvitton på att jag har gjort stora framsteg i vinter. 

Årets paddeldebut blev inte hemma i Sverige utan i Montebelo i Portugal. Denna lilla oas några timmar norrut från Lissabon har hittills bjudit på strålande sol och försommarvärme med lugna paddelförhållanden. Vi bor i fräscha rymliga lägenheter med helpension. Maten är helt okej där frukosten är favoritmåltiden med massor av färsk frukt, ägg & bacon med mera. Stället är ett av Nelos kanotcentrum och vi hyr kanoter på plats. Paddlar samma modell som hemma, 2017 års modell av deras Paracanoe, något som jag tycker är viktigt då det skiljer på de olika märkena och modellerna.

39504430895_fd65049766_o

Det är alltid svårt att ha en uppfattning om vad som hänt med kroppen under en längre period av grundträning. Att byta paddelmaskinen mot paddling på vattnet är dock en angenäm upplevelse. Den egna spegelbilden byts ut mot natursköna omgivningar, den unkna gymlukten ersätts av frisk och syrerik luft och istället för det eviga vinandet från ergon hör man istället fågelkvitter och vågskvalp. Redan efter de första passen märkte jag att jag har utvecklats – uthålligheten är bättre, grundfarten högre och tekniken sitter bättre. Har fått positiv feedback, något som bara bekräftar min känsla. Det är oerhört motiverande att känna sig stark och inspirerande att få sällskap och sparring på passen. Att kunna hänga på några av de andra tjejerna under både distans- och tröskelpassen visar att jag är på rätt väg. Nu ligger utmaningen att överföra detta i högre farter. Det ska verkligen bli spännande att se vad som hänt där…

Efter en tuff vecka som igår eftermiddag avslutades med en teamtävling har vi idag heldagsvila, något som behövs för både kropp och knopp. Åker hem på lördag så det blir bara ett par pass till för mig innan vatten byts mot snö och en vecka i Kläppen.

26534112508_a8a8d68723_o

IMG_0908

IMG_0909

Barbate

center
Plastex Center eller Club Recreo Piragüismo vid floden Barbate.

Säsongens första landslagsläger och tillika paddelläger är förlagt till den lilla byn Barbate, cirka fem mil väster om Gibraltar utmed den spanska kusten. Rakt västerut på andra sidan Atlanten ligger New York. På plats är åtta aktiva och två ledare – några känner jag sedan tidigare, andra är nya bekantskaper. Vi bor i fräscha lägenheter precis vid stranden med balkong mot havet. Vädret är vackert och temperaturen kring 22°, precis lagom för träning.

strand
Strandpromenaden precis utanför hotellet.

Kanotcentret är beläget 500 m från hotellet. Där äter vi alla måltider och all träning utgår också därifrån. Centret ligger utmed floden Barbate som mynnar i havet. Tidvattnet gör den ordentligt ström och tidvattnet förvandlar den från en ganska smal slingrande flod till, på sina ställen, stora sjöar. Skillnaden mellan ebb och flod är ungefär tre meter. Det låga vattenståndet, strömmen och den hårda blåsten på eftermiddagarna gör det bitvis mycket tungpaddlat, men det kompenseras med den sköna känslan att paddla med strömmen och vinden på tillbakavägen. Och precis när tidvattnet vänder blir det helt stilla…

floden
Det är ett speciellt och vackert landskap som förändras med tidvattnet.

Lägerschemat är tufft med tre pass om dagen. Kom hit i lördags kväll och har på två dagar avverkat fyra paddelpass om totalt 7 tim 20 min och nästan 65 km. Utöver det ett pass styrka och ett lättare cykelpass. Det känns förstås i kroppen, men det är inspirerande att få träna med andra, vara på ett nytt ställe och dessutom få lite sol och värme. Kan förstås inte hänga på dem på alla pass, men igår fick jag sällskap av Alva när de andra körde besättning. Vi körde en stege och kunde tack vare det hålla ihop, jätteroligt och glad för det.
Under delar av passen filmas vi och får feedback på teknik och saker att tänka på. Nyttigt att se sig själv på film, då känslan inte alltid överensstämmer med verkligheten. Mycket är bra, men det finns fortfarande massor att jobba vidare med.
Paddlar vanligtvis Nelo, men här fanns det endast Plastex Paracanoe att tillgå. Dock ingen dålig kanot jag fått låna – guldmedaljören Curtis McGraths snabba kajak från Paralympics i Rio.

teknik2
Mycket att tänka på – grepp, vridning, förflyttning, benarbete, markering med mera.

graffiti
Lokal graffiti…

Höstträning

3699075079
Från ett av teknikpassen på kanotstadion i Nyköping…

Efter sommarens äventyr och sista kanottävlingar så är jag tillbaka i rutinerna, den för mig så viktiga detaljen som gör att min vardag flyter på. Det är endast genom ett noggrant planerade som det fungerar att jobba heltid och träna så mycket som möjligt – just nu sex dagar i veckan varav hälften med två pass om dagen. Nu tycker jag att jag hittat balansen och hoppas att det ska göra mig snabbare och starkare kommande säsong.

IMG_0147
Dramatiskt väder i Nyköping under filmningen – sol, regn och mer eller mindre vind. 

Ett besök i Nyköping är allt jag har hunnit med efter sommaren, tyvärr. Detta i samband med filmning och intervju inför en kort informationsfilm från Kanotförbundet om Parakanot. Passade även på att köra ett pass tillsammans med Henrik Nilsson på kanotstadion. Tyvärr lika blåsigt som vanligt, men det blev ändå ett bra fartpass där fokus låg på teknik. Det är en del träningstimmar kvar till den sitter i ryggmärgen så att jag kan behålla mitt rörelsemönster även i högre farter och mera kraft.
Att enbart träna med inriktning på kanot är annorlunda – kortare, mer intensiva pass och mer styrka än jag är van vid från skidåkningen. Det finns verkligen en motivation i att lägga på tyngre och tyngre vikter i gymmet, ibland extra pushad av Ronnie. Har även jobbat mycket med förebyggande övningar för att stärka axlarna, samt rehabövningar för ryggen som ibland blir lite för trött. Än så länge håller både axlar och rygg – peppar, peppar…

IMG_0002
Sundby Gård och långpass – nya paddelvatten i nya kanoten…

Den nya kanot som jag testade på VM i Racice, och som jag tog med mig hem, fungerar perfekt. Är så nöjd! Det är fortfarande en parakanot eftersom de internationella tävlingsreglerna endast tillåter det, men årets nya modell. Kanoten är Nelo Paracanoe 2017 som är mer slimmad, framför allt i sittbrunnen, och det känns när man är på vattnet. Svårt att sätta fingret på vad det är, men det spelar egentligen ingen roll. Om känslan är bra och jag kan paddla fortare så räcker det för mig. Jag kommer även att genomföra lite olika tester av inställningar, paddlar och proteser inför nästa säsong för att få ett så liksidigt drag och symmetrisk paddling som möjligt, och därmed få ut mer av kraften i fart.

IMG_0027
Gudöån och Långsjön är perfekt när det är för blåsigt på Drevviken. 

Annars så är det verkligen höst nu. Och den blåst som årstiden bjudit på har ställt till det en del, men det går att hitta skyddade åar och sjöar nu när vattenståndet är högre igen. Är fascinerad över att jag fortfarande kan paddla lite pass ute trots att det börjar bli riktigt kallt i både luft och vatten. Då jag oftast paddlar ensam är jag noga med att tänka på säkerheten nu när det är så kyligt – alltid flytväst, paddla nära land och endast dagsljus. Efter att vi ställde tillbaka klockan så är det dock omöjligt att paddla efter jobbet. Om det inte finns möjlighet till lunchpass så får det bli inomhus istället. Paddelmaskinen i källaren hemma kommer användas flitigt i vinter och med lite bra musik eller en ljudbok så blir nog även distanspassen okej…
En period med lite kraxig hals har gjort att planerna ändrats lite, men jag har ändå hållit igång. I början handlar det mer om att bara vara ute i skogen, de senaste dagarna gym och paddling i lugnt tempo. Hoppas vara tillbaka i full träning i god tid innan höstens kanotläger i Barbate i Spanien om några veckor.

naturum
Utflykt till Tyresta för lite friskluft och vargobservation. Blev bara det ena…

IMG_0198
Vacker höstdag i Hellasgården, Nacka.

Semesterlunk och tävlingsfart

DSC_2542
Aktionbild från O-ringen. Foto: Matias Jonsson

Det var länge sedan semester var synonymt med vila. Inte heller denna sommar har jag legat speciellt mycket i hängmattan eller på stranden, men jag njuter ändå till fullo av min ledighet och att få vara med familjen. I år började vi semestern med tävling…

MTBO 5-dagars, O-ringen 23–28 juli, Värmland

I år gick detta enorma evenemang i Arvika med omnejd, MTBO-tävlingarna gick dessutom en bra bit utanför Arvika och närmare oss, något som gjorde att vi kunde bo och utgå från torpet – bekvämt och skönt. Till detta år hade man lagt till två tävlingsdag för MTBO så även vi fick fem tuffa och utmanande dagar i skogen – se nedan. Terrängen var varierande och banorna kluriga, precis som det ska vara för att vara utslagsgivande. Höll ihop det bra de första dagarna, men bommade bort mig på medeldistansen i Kil och tappade därmed möjligheten att ta placeringar på den avslutande jaktstarten. Körde dock bra sista dagen och behöll min femteplats i D40 – nöjd och trött.
Inför den avslutande jaktstarten låg Ronnie fyra i H40 med chans på pallen om han orkade gå ikapp och ifrån trean. Med starka ben, mycket vilja och bra orientering lyckades han med det och gick i mål som just trea – mycket djävlaranamma bakom den pallplatsen. Kanske fick han lite extra energi från den skrikande hejarklacken – Mats och Carina samt far och mor…

Söndag 23 juli – Lång Brandsbol, tid 1:44:37 (5:a)
Måndag 24 juli – Medel Sundsberget, tid 1:01:20 (5:a)
Tisdag 25 juli – vila
Onsdag 26 juli – Sprint Kil, tid 24:15 (8:a)
Torsdag 27 juli – Medel Kil, tid 1:15:35 (6:a)
Fredag 28 juli – Lång jaktstart Arvika, tid 1:59:27 (7:a)

– – – –

semester
En härlig mix av det bästa…

Efterlängtat lugn i torpet

Efter den tuffa veckan med MTBO som även kompletterades med några pass paddling, njöt jag av att i lugn och ro kunna träna mina två pass om dagen utan några andra inplanerade aktiviteter. För det mesta paddling, men med inslag av styrka och MTB. Frukost utomhus, paddling i Lersjön. Kanske ett dopp innan lunch och sedan lite vila i hängmattan innan pass nummer två. Att ta dagen som den kommer tillsammans med Ronnie, läsa en bra bok och vara i ute i naturen är det som är semester för mig.

– – – –

FullSizeRender
Team Fillauer efter målgång på AIM Challlenge, Lindvallen.  Foto: AIM Challenge

AIM Challenge, 5 augusti – en lerig utmaning

Nästa tävling på schemat blev en rejäl sådan – AIM Challenge. En rogaining eller multisporttävling där man under sex timmar ska plocka så mycket poäng som möjligt och man har 60 kontroller att valfritt välja bland. Man kan köra i princip hela tävlingen på MTB, men vissa kontroller ligger i obanad terräng så som kalfjäll, myrar, vattendrag och stolpar med mera. Vi tappade tid när vi var tvungna att lämna cyklarna, men det fanns inga alternativ. Mest poäng ger de så kallade äventyrskontrollerna samt de som ligger långt ifrån start/mål. Efter starten planerade vi snabbt vilken rutt och kontroller vi skulle fokusera på och gav oss iväg. Ronnie först, jag bakom på släp. Ronnies fiffiga draganordning gjorde att jag kunde få värdefull hjälp mer eller mindre hela loppet. Psykologiskt viktigt plus att jag kunde spara på mina krafter. Vi gjorde ett bra tävling även om vi efter målgång kunde se hur vi kunde ha plockat ca 40 placeringar bara genom att göra ett lite bättre kontroll- och vägval. Men vi får försöka ta revansch nästa gång.

– – – –

storvätteshågna
En fantastisk vecka där den svenska fjällen visade sig från sin bästa sida..

Grövelsjön – ett litet fjälläventyr

Efter det lilla stoppet i Sälen och AIM Challenge fortsatte vi resan vidare norrut, till Grövelsjön. En liten timrad fjällstuga väntade på oss och anslöt gjorde även lillasyster med familj. Det blev en fantastisk vecka med vandring, fiske, paddling och gemenskap. Tog även några iskalla, men uppfriskande dopp. Bilderna gör sig som vanligt inte rättvisa, för det blir inte mycket vackrare än så här. Det är något speciellt när sikten är fri och varje meter man går gör skillnad i vad och hur långt man ser. Vi kommer definitivt gör om det här – på samma ställe eller ett helt nytt.

storvätteshågna_01kanotvandring_01bad
vandring_03
vandring
IMG_9097
kanot_01
ronnie_spegel
vandring_02

Högbo Multi 2017

innanstart
TEAM FILLAUER – förväntansfulla och pirriga innan start …

Vi har tävlat en del tillsammans förut, bland annat Stockholm Rumble och Ulvjakten. Båda dessa har varit rogaining – dvs kontrollplock på mountainbike i valfri ordning under tre timmar och vi har placerat oss bra. Någon lagtävling i triathlon har vi också klarat av. Diskussionerna om att göra en multisporttävling har alltid funnits där, men det har aldrig blivit av. De senare åren har funderingarna av naturliga orsaker legat på is på grund av pågående skid- och kanotsatsningar mot stora mästerskap. Men nu, efter att jag bestämt mig för att inte satsa vidare mot Pyeongchang och en sommar av ”gör-vad-du-vill”, så anmälde vi oss till Högbo Multi.
I ett litet sätt att tacka för alla ortopedtekniska lösningar som företaget Fillauer hjälpt oss med under åren ville vi tävla i deras namn och passade dessutom på att utmana personalen. Vi fick med oss Kevin och Erik och vi blev två lag på startlinjen  –  TEAM FILLAUER och TEAM FILLAUER 2. Så kul att de hakade på och de gjorde en stark insats med tanke på sina orienteringsmeriter och kom i mål ca 30 minuter före oss.

Men blev det som jag tänk och trodde?! Nja, både ock… Att det skulle bli tufft det visste jag, men jag trodde aldrig att jag skulle ta så slut i mitt vänstra ben. 

Den inledande prologen och tillika en rogaining (löpning) gick riktigt bra och tog ca 22 minuter. Via växlingszonen för kartbyte (kartorna finns längst i inlägget) och ut på den lilla traillöpningen som tog oss till kanotarenan. Denna sträcka var riktigt bökig för mig med extremt mycket rötter och stenar – där tappade vi tyvärr väldigt mycket tid.

kanot
Sist ut på kanotmomentet, men plockade tid då vi orienterade rätt och paddlade bra. 

Kanotmomentet gick bra när vi väl kommit överens om vilken sida vi skulle paddla på och takten infann sig. Orienteringen fungerade klockrent och vi plockade lite tid på några av de framförvarande lagen. Efter paddlingen (ca 35 min) var det dags för den trixiga traillöpningen tillbaka till arenan för växling. Tappade ytterligare värdefull tid.

Dags för MTB-O och nya karta, två tuggor banan och vätska innan det bar iväg. Ronnie fick hålla i orienteringen, något som han klarade perfekt. Nu började jag känna att vi varit ute i drygt 85 min, men var fortfarande pigg i kroppen och huvudet trots att jag legat på nästa 95% av min maxpuls sedan start. Fick draghjälp tack vare den smidiga uppfinning som Ronnie kommit på och som monterats på hans sadelstolpe. Jag cyklade helt enkelt upp bredvid honom, tog tag i linan och la den runt kartstället. Backade sedan ner och fick där hjälp som gjorde att vi kunde hålla hög fart i lättcyklade partier och även en del stigar. Ronnie var riktigt stark och gjorde ett bra jobb – både med draghjälp och orientering och vi tog några placeringar under cyklingen som tog ca 79 min efter en kortare hinderbana i en lada vid sista kontrollen. Tack vare Ronnies styrka sparade jag mycket och välbehövlig energi inför det kommande momentet – orienteringslöpningen.

mtb
Tog placeringar i cyklingen tack vare Ronnies starka ben och fiffiga draganordning.

Byte av skor, en tugga banan, vatten och så iväg. Ut på det avslutande momentet samtidigt som det vinnande herrlaget var på väg in mål. Detta visste vi var det kritiska momentet och jag började nu bli riktigt trött. Även här var vi överens om att Ronnie skulle orientera. Fokus på att ta så lättframkomliga vägval som möjligt medan jag fokuserade på att ta mig fram så fort som möjligt – ibland lite löpning, ibland någon hoppvariant men tyvärr mer gångtempo än önskat. Efter kontroll fem var ett av vägvalen att simma 25 meter över ett litet sund – ett givet val då det var ett kortare alternativ men dessutom bjöd på välbehövlig svalka och kick. Efter den sjunde kontrollen (även en kanotkontroll) som låg i en myr var det som att benet blev gelé. Jag började få krampkänning i både vad och lår. Tog en gel vid två tillfällen, huvudet fick sitt men krafterna i benet var slut. Ronnie peppade, drog mig där det var möjligt och var hela tiden tydlig med hur långt det var kvar till nästa stigkors, till nästa kontroll, till mål. Detta var viktigt för att jag skulle kunna mobilisera mina absolut sista krafter och sträckan från sista kontrollen in mot mål var som en dröm. Det sista momentet tog nästan 90 min och vi gick i mål på tiden 4:12.39, lite mer än en timme efter segrarna.

lopning
Så här pigga var vi i början, men det var på slitna ben jag tog mig över mållinjen.

Men i det stora hela var det en fantastisk tävling, dag och helg. Jag sprängde flera gränser och jag är stolt att jag höll ihop det hela vägen. Vi var aldrig med och konkurrerande om några framskjutna placeringar, men det var heller inte att räkna med med tanke på löpningen. Högbo Bruk bjöd på bra väder och söndagens tur på de mer lättcyklade och uppmärkta MTB-lederna var ren och skär lycka. Omgivningarna är vackra och det var svårt att lämna för att åka hem. Kan mycket väl tänka mig ett träningsläger här då det finns både MTB för Ronnie och fina paddelvatten för mig. Nu blir det åter fokus på paddling då det bär iväg på EM i Bulgarien på onsdag.

Nedan finns kartorna från de olika momentet…

IMG_8733

prolog

kanoto

mtbo

ol

diverse

 

VM i Finsterau 2017

vm_01
VM-silver i mixstafetten med Zebastian Modin och guide Johannes Andersson.
Längst till vänster Pierre Bryntesson och längst till höger Max Själin. 

Historien har en tendens att upprepa sig. Dåliga säsongsstarter med sjukdom eller skada följs upp med överraskande pallplatser på världscup eller mästerskap. Denna säsong har inte varit annorlunda…

Efter en sommar med 100% fokus på kanot och Paralympics i Rio och en rejäl förkylning efter snölägret i Saxnäs precis innan världscuppremiären Vuokatti var inte förutsättningarna de allra bästa och premiären blev ett fiasko. Bra träning runt nyår följdes upp av ytterligare en period av sjukdom – tur att jag valt att avstå världscupen i Ukriana. Denna gång var halsont som så småningom övergick i en segdragen hosta.
Åkte till VM i Finsterau, Tyskland med inte alltför höga målsättningar. Den inledande sprinten i skate skulle vara ett ”komma-igång-race” inför mixstafetten 4 x 2,5 km med Zebastian Modin. En stafett som är ett öppet race där de andra ländernas laguppställningar, deras totala procentsats och vår dagsform är avgörande. Jag och Zebastian dubblerar våra sträckor eftersom det bara är vi två medan de andra länderna har flera alternativ.
Och det blev precis en sådär spännande stafetten som det ska bli. Utfallet är ovisst ända fram till den sista sträckan och när mållinjen ska korsas. Vi plockade placeringar och tid för varje sträcka och när Zebastian gick ut på sista sträckan hade vi vittring på guldet. Men det var ett för stort tidsavstånd och vi kom tvåa, endast 21 sekunder efter suveräna Ukraina. Vi gjorde två starka sträckor var och vi lyckades ta ett VM-silver! Att samarbetet med hans guide Johannes Andersson har utvecklas så fort är fantastiskt och det vittnar de andra placeringar och medaljer som duon tog under mästerskapet på. För mig är det sjukt att vi kan vara med och konkurrera, jag är så stolt över att få tävla med och åter få kliva upp på pallen med en fighter som Zebastian…

vm_03
Med mycket vilja genomförde jag 15 km klassiskt…  

Den avslutande distansen 15 km klassiskt blev som väntat en riktig utmaning. Med en tuff slinga på 3 km där flera tunga backar skulle plockas blev det för alldeles för tungt. Min dåliga form och det sugande, blöta föret gjorde att jag inte ens var i närheten av vad jag vet att jag kan. Besviken och ledsen. Slutade 7:a av totalt 9 åkare.
Från detta mästerskap tar jag ändå med mig styrkan hos mig själv, att kunna prestera när det gäller men även andra lärdomar. Dock blir det nog det fantastiska engagemang som Pierre Bryntesson och Max Själin visade upp som hamnar högst upp. Det var länge sedan jag mötte sådant professionalism i alla led som hos dessa två. Med hjärtat på rätta stället, ett barns nyfikenhet och med en unik lyhördhet  gjorde de allt för att vi skulle kunna leverera. Och så hade vi riktigt bra skidor också…

Nu väntar några veckor på hemmaplan innan det är dags för säsongens viktigaste världscup – testeventet i Pyeongchang inför Paralympics nästa år. Fram tills dess ska jag försöka bli av med min hosta och komma i lite bättre form.

Läs mer om stafetten:
Ett skönt kvitto
Helene Ripa och Zebastian Modin tar VM-silver i stafett

vm_04

vm_02