365 dagar

Steloperation nivå C5–C7.

365 dagar, ett år. Så lång tid har det tagit för kroppen att tycka att det är okej med träning igen. Inte rehab, utan träning. Tankarna har varit många och jag har pendlat mellan framsteg och bakslag. Än är inte resan över, men jag håller tummarna för att kroppen vill samma sak som jag – ta en kvotplats till Paralympics i Tokyo 2020.

November 2018
Det andra planerade träningslägret på Mallorca denna höst har gått bra, riktigt bra. Kroppen är stark men sliten och jag tror att det är all träning som gör att jag har fått ont i armarna. Men värken blir värre och jag tycker inte att kroppen svarar på samma sätt de sista dagarna. Väl hemma igen vilar jag och kör endast lätt träning. Det blir inte heller bättre med sjukgymnastik – utstrålningen och värken i armarna blir värre och värre.

December 2018
Tack vare min elitidrottsförsäkring i Folksam via Sveriges Paralympiska Kommitté får jag snabbt en tid till Spine Center den 3:e december och en magnetröntgen (MR). Återbesöket den 12:e december bekräftar det som kunniga personer i min omgivning befarat. Jag har fått diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C6–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1. Förutom det har jag förträngningar/pålagringar i rotkanaler (Rotkanalstenos) och ryggradskanalen (Spinal Stenos). Beskedet får mig ur balans –  min karriär och mitt aktiva liv är över är det som far igenom huvudet. När ordet operation nämns slår mitt huvud bakut och jag får panik. Jag vill inte att någon skall in i min nacke. Jag vill inte ens behöva fatta detta beslut, jag vill bara vakna upp imorgon där allt är som vanligt.
Tillsammans med nervprofessorn på Spine Center bestämmer vi att prova med konservativ behandling, med andra ord rehab och sjukgymnastik, eftersom skadan är så pass färsk. Detta innebär dessutom att jag, just för stunden i alla fall, inte behöver fatta något beslut om operation eller inte. Diskbråck läker oftast av sig själv, men det är svårt att säga hur lång tid det tar, tid som jag tycker att jag inte har. Dessutom vet man inte hur mycket stenosen påverkar mina symtom.

Diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1. 

Januari 2019
Jag går på sjukgymnastik tre gånger per vecka, kör rehab hemma och så mycket promenader jag kan. Kör även cykeltrainer utan att ha händerna på styret, men kroppen mår inte bra. Jag är tydligt allmänpåverkad i kroppen med lätt illamående, koncentrationssvårigheter, dålig balans, extrem trötthet – hela min kropp skriker att något är fel. Det blir inte bättre och ovissheten över hur lång tid läkningen ska ta är extremt jobbig.
Den 23:e januari utför jag någon typ av rörelse i köket och smärtan i höger arm exploderar. Den avtar successivt, men inte helt. På kvällen kommer huvudvärken och illamåendet. På natten kräks jag och smärtan i huvudet blir allt värre. Efter tre dagar i sängen med fortsatta symtom ringer Ronnie till sjukvårdsupplysningen. De skickar en ambulans och jag hamnar på Södersjukhusets akutmottagning. Jag har inga reflexer i mina armar och dåliga i benet. En akut MR visar att diskbråken blivit värre och jag läggs in på ortopedavdelningen för smärtlindring. Ingen akut operation är dock nödvändig. Efter tre dagar har vi hittat smärtlindring som fungerar och jag får åka hem. Jag är nu sjukskriven på heltid.

Februari 2019
Vid det planerade återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 7:e februari konstateras det med hjälp av den nya MR:en, spattiga reflexer samt kroppens allmänpåverkan att mina diskbråck trycker på ryggmärgen. På grund av ryggmärgspåverkan blir det nödvändigt med en operation och det som förut varit otänkbart, och omöjligt att fatta ett beslut kring, känns helt självklart. Nu är det inte längre elitsatsningen på kanot som är fokus, nu handlar det om att åter kunna ha en aktiv vardag. Tack vare mötet med en nyopererad patient på ortopedavdelningen på SÖS känner mig lugnare. Dessutom gör smärtan att jag inte har något val längre. Att vara aktiv under denna period är inte möjligt, jag sover mycket och är fortsatt sjukskriven.

Mars 2019
Operationen utförs den 4:e mars på Löwenströmska Sjukhuset. Jag läggs i kvällen före och jag är första patient på morgonen. Ingreppet är en steloperation och den görs framifrån på halsen, en så kallad främre fusion. För att jag ska bli av med min symtom tar man bort diskarna mellan kotorna C5–C6–C7 och man sätter dit ”burar” istället. Dessutom tas stenosen bort i de kanaler som är trånga. Benmaterialet läggs i burarna mellan diskarna för att hjälpa kotorna att snabbare växa ihop. Med en titanplatta och sex skruvar hålls allt på plats under läkningsprocessen.
När jag vaknar upp några timmar senare mår jag, förutom en outhärdlig smärta och kramp i nackmuskulaturen, riktigt bra. Hela min kropp är lätt och jag känner mig lugn. När Ronnie kommer för att hälsa på på eftermiddagen samma dag har jag varit uppe och gått och ätit middag. Det gör ont att svälja. Jag åker hem dagen efter operationen.
Värken och krampen i musklerna och svårigheterna att svälja håller i sig ungefär en vecka, sedan avtar det successivt. Börjar med mina korta promenader redan dag tre och gör enkla rehabövningar. Mår bättre för varje dag, även om jag sover extremt mycket och äter starka värktabletter.

April 2019
Jag mår bättre och bättre och börjar jobba 25% den första april. Blir fort trött, men smärtan är i princip borta, mycket tack vare medicinering. Fortfarande räcker inte energin till mycket mer än att köra rehab, lite konditionsträning och arbete. Har fortfarande inte slagit bort tanken helt på att jag kanske kan köra den första världscupen och EM i Paracanoe i maj. Testar att köra lite MTB under påsken, men blir direkt sämre med värk i armen, framför allt höger. Tänker direkt att jag varit för ivrig och jag får ångest. Ångest över att jag ska ha förstört något. Backar tillbaka i träningen och inser att det nog inte är möjligt att börja paddla så snart som jag hoppats. Stryker världscupen och EM från kalendern och mitt medvetande. Insikten slår mig att det kanske inte ens är möjligt att paddla VM och Paralympics-kval i augusti. Pendlar mellan sunt förnuft och viljan att åter vara där jag var innan operationen. Fortfarande sjukskriven, nu 50%.

Maj 2019
Sakta men säkert blir jag återigen bättre i armarna, men smärtan i höger kommer och går. Ökar träningen igen, men håller mig borta från sådant som skulle kunna påverka armarna och nacken. Orkar vara mer och mer aktiv, jobbar fortfarande endast 50%.
Och så kommer då den dagen jag längtat efter – jag ska testa att paddla. Den 31:a maj tar jag mitt första paddeltag på cirka sex månader och det känns bra. Jag sitter på vattnet i kanoten i 16 minuter och jag önskar inget hellre än att få sitta kvar. Men förnuftet får mig att kliva upp. Hoppet om VM lever igen.

Juni 2019
Fortsätter med min rehab i princip varje dag, cykel eller promenader och så paddling. Paddlar nu tre gånger per vecka, korta pass med fokus på teknik och att inte provocera nacken. Så fort jag är lite för ivrig eller tar i för mycket ökar smärtan i höger hand och arm. Orolig över att symtomen ska bero på att det diskbråck mellan C7–Th1 som inte opererades har blivit värre. Gör en skiktröntgen den 26:e på Löwenströmska inför återbesök till kirurgen i augusti. Har mer energi, men det räcker till träning och 50% jobb, inget mer.

Juli 2019
Det har nu gått tre månader sedan min steloperation och i det stora hela mår jag bra. Under den första veckan har jag några paddelpass tillsammans med min tränare Åsa. Vi filmar min teknik och i det stora hela ser det bättre ut än innan operationen. Min position i nacke, axlar och skuldror är bättre. Det fattas förstås massor i styrka, uthållighet och så vidare vilket inte är så konstigt. Allt känns positivt och jag känner att SM och VM kanske inte är omöjligt. Paddlar fortfarande bara tre pass i veckan blandat med rehab/lätt styrka och konditionsträning.
I mitten av månaden kör jag K1 200m försök och B-final på SM – i tröskelfart och är nöjd över känslan. Att åter få vara i ett tävlingssammanhang igen är underbart. Att få träffa alla igen är fantastiskt. Jag påminns om varför jag tycker så mycket om att träna och att tävla. Och det räcker för att hitta motivationen och inspirationen för att fortsätta denna resa.

Augusti 2019
Jag märker att min kropp mår bra av att vara i rörelse och på semestern orkar jag lite mer. Paddlar varannan dag och rehab där emellan. Men det blir också lätt att ta i för mycket, vilja lite mer, göra nya saker. Att plocka hallon straffar sig, att plocka sommarkantareller likaså. Att ha armarna i utsträckt läge är fortfarande inte något som nacken och kroppen tycker om.
När jag kommer till landslagets VM-lägret 6:e augusti är kroppen inte helt utvilad eller symtomfri. Det blir en tuff vecka, men en nödvändig sådan för att hinna förbereda mig så mycket som möjligt inför stundande VM. Under lägret paddlar jag för första gången sedan operationen 200 m i maxfart. Det blir också nu som jag för första gången berättar offentligt om min operation och tankar kring min fortsatta satsning i ett reportage med SVT – se reportaget här.
Åker till VM i Szeged, Ungern den 19:e augusti. Tanken med VM är att få tävla internationellt, möta konkurrenter och få uppleva den mentala biten av ett mästerskap igen. Att ge mig själv de bästa förutsättningarna inför nästa års viktiga tävlingar. Om jag skulle ta mig till en final skulle det vara fantastiskt, ta en kvotplats till Tokyo ofattbart och försvara mitt guld ett mirakel. För hur gärna jag än vill är min kropp inte stark, den är inte alls där den varit. Av tre race får jag till ett uruselt och två fantastiska. Jag är så nära en finalplats. Jag vinner B-finalen på min 2:a bästa tid någonsin och slutar 10:a – mindre än sex månader efter en steloperation på två nivåer. Jag är så stolt!
Återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 30:e augusti visar att allt har läkt som det ska, men min läkare tycker det är konstigt att jag fortfarande har ont i höger arm, samt lite kraftbortfall vänster hand. Jag får en remiss till en ny MR.

B-finalen på VM i Szeged, Ungern.

September 2019
En vecka efter VM bär det iväg till Japan och testeventet inför OS och Paralympics 2020. Acklimatiseringen tar lång tid, dels tidsomställningen men även på grund av värmen. Vi utför olika tester och mätningar varje dag för att kunna göra individuella planer inför ett eventuellt Paralympics. Jag har påslag i armarna efter några påfrestande veckor. Trots detta går tävlingarna riktigt bra. Jag tar mig till final och slutar 7:a och är närmare mina konkurrenter i tid.
Väl hemma igen så gör jag magnetröntgen och får en vecka senare träffa kirurgen. Röntgen visar att jag jag fortfarande har förträngningar på nivå C6–C7 på båda sidor, lite värre på höger. Dock ser allt annat fint ut och jag får klartecken att träna som vanligt. Det är symtomen och smärtorna som får avgöra, men vetskapen över att jag inte kan förstöra något är en lättnad. En ny operation är inte nödvändig i dagsläget, men kan göras efter ett eventuellt Paralympics om besvären kvarstår. Vi bestämmer att vi ska testa att göra en nervrotsblockad för diagnos och smärtlindring.
Jag beslutar i samband med läkarebesöket att jag ska träna så mycket och så hårt jag kan. Tror att om jag blir starkare i kroppen igen så kommer det att hjälpa mig med smärtan. Tillbaka på jobbet på 80% vilket är tanken framöver för att jag ska orka med den träningen som behövs.

Oktober 2019
Vid nervrotsblockaden den 9:e oktober på Ersta Sjukhus får jag en via en kanyl i nacken bedövningsmedel och kortison. Eftersom symtomen direkt lägger sig kan man konstatera att det är nerven ut i höger arm som är problemet. Det känns tryggt att veta vad det är som ger symtomen. Efter ungefär en vecka börjar det långtidsverkande kortisonet ge effekt och smärtan i min högra hand avtar. Det känns underligt att inte längre tänka på att man har en hand som hela tiden gör ont.
Jag börjar så smått återgå till mina vanliga rutiner – att kombinera jobb (80%), träning och familj. Det är svårt att komma in det och det tar emot i början, men det blir lättare och lättare. Börjar med mätplatsträningen på Bosöns fyslabb igen. Träningen rullar på med tre paddelpass, fortfarande ute, och lika många styrkepass på gymmet varje vecka. Blir starkare och starkare. Armen håller sig i schack och eventuella påslag går över till nästa dag.

November 2019
Det har nu gått ett år sedan mina symtom blev så allvarliga att jag ”märkte” dem. Jag vet inte hur länge jag har haft problem med nacken, men jag har i många år lidit av huvudvärk och problem med axlar och armar. Nu mår min kropp bra, även om jag fortfarande blir tröttare än tidigare om jag tränar för hårt. Min huvudvärk har försvunnit och höger arm håller sig lugn.
Jag har ganska exakt sex månader på mig att starkare och snabbare än jag någonsin varit. På VM i maj ska jag vara med och slåss om de fyra platser som finns kvar till Paralympics i Tokyo. Träningen kommer inte följa den ursprungliga planen, men å vad spännande att se vad detta nya upplägg kommer medföra.
Jag tror verkligen på det här.
Jag vet vad som krävs.
Jag är motiverad.
Drömmen om Tokyo lever.

Comeback – glad efter vinst i B-finalen och en 10:e plats på VM.

 

Min andra idrott

Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

MTB och MTBO är mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

Världsmästare – i kanot!

VM-guld – efter en dramatisk final fick jag kliva högsta upp!

Resultat Sprint & Paracanoe World Championships 2018, K1 200 m KL3:
1. Helene Ripa, SVERIGE | 53,671
2. Amanda Reynolds, AUSTRALIEN | 53,881
3. Mihaela Lulea, RUMÄNIEN | 54,826

Målsättning topp fem, resultat guld! Hela våren och sommaren har i princip gått enligt plan – varenda paddelpass, varenda timme på gymmet och allt det andra runt omkring. Vilket fantastiskt kvitto på att planen faktiskt har fungerat! Och det bara efter ett års full satsning enbart på kanot. Mot Tokyo – nu vet jag…

Får ganska ofta frågan från folk jag möter hur mycket jag tränar och de blir alltid lika förvånade över svaret. Nej, det räcker inte med ett par pass i veckan, inte ens ett pass om dagen, inte ens två ibland. Det handlar om timmar och åter timmar. Det handlar om att kliva upp tidigt varje morgon för att hinna med ett pass innan jobbet, träna direkt efter jobbet varje dag och alltid planera helgen efter träningen. Men som komplement till min egen satsning och målmedvetenhet behöver jag människor runt omkring mig som tror på mig, på min resa, lika mycket som jag för att det ska fungera. Det handlar om träningsprogram, om analyser kring paddelteknik och fystester samt utveckling av proteslösningar. Och gänget är stort – allt från samarbetspartners, arbetsgivare, förbund, klubb, tränare, sprintlaget till min familj och då inte minst Ronnie. Alla delar måste fungera och just nu känner jag en otrolig tacksamhet för jag har ett så starkt, positivt gäng i min närhet! Förutom ovanstående så mår jag bra av att träna, har vansinnigt kul och älskar det jag gör vilket gör detta till en resa som jag vill fortsätta…

Här kan ni se det spännande loppet igen – A-final K1 200 m KL3

Några minuters ovisshet…

Målfotot…

Möts av ett ledargäng som gör vågen på bryggan och kan inte göra annat än att själv sträcka armarna i luften.

Fokusering och girlpower…

 

O-ringen, Höga Kusten

Med bara ett fåtal pass på cykeln och obefintlig orienteringsträning i år så blev resultaten därefter. Slutade 11:a (av 18 damer) efter totalt fem etapper i min klass D40. Det ligger väl något i att man blir bra på det man tränar. Foto: Nordenmark Adventure

Efter den intensiva veckan i Luleå så toppade jag med O-ringen och fem tuffa MTBO-race. Det blev en minst lika intensiv vecka som SM, om inte ännu tuffare. Bland annat skulle två långdistanser á dryga 120 min avverkas i 30° värme, gärna med fullt fokus. Men det var precis så kul som jag kom ihåg att det var – Höga Kusten bjöd verkligen på utmanande banor och fin natur.
Dessutom blev det en vecka tillsammans med fantastiska människor där vår vän Andreas Domeij såg till att vi fick en vecka som vi sent ska glömma. Vi är så tacksamma att vi fick möjlighet att bo hos honom, men framför allt för allt det som han ordnade i form av båtutflykter till Ö-viks pärlor, O-ringens största plakat när Ronnie vann den första etappen och att vi fick möjlighet att träna på hans gym 1Life. Bland annat…

Här kommer ett gäng bilder som sammanfattar lite av veckan i Örnsköldsvik.

Efter en otrolig vecka så vände vi näsan mot Värmland och en vecka i torpet – lite lugnare, men fortfarande en massa träning förstås. Avkoppling i hängmattan, Yatzy på altanen långt in på kvällen och fisketur på Lersjön med värmlänningarna. Det blev en kort och intensiv semester i år, men det räcker långt med miljöombyte och lite nya upplevelser.

Olympiatravet

Björn Lind, Patrik Sjöberg, Helene Ripa, Anna Lindberg och Thomas Wassberg.

Weekend i Göteborg tillsammans med Ronnie och en drös med olympier och andra paralympier – det har varit final i Olympiatravet på Åby Travbana. Som en del i det samarbete som SOK och SPK har med ATG bjuds vi in varje år för att vara med på denna travfest, där en del av intäkterna går till oss olympier och paralympier via kommittéerna.

Men redan några månader tidigare började mitt samarbete med Kanal75 och ATG inför Olympiatravet, med lite fotosessioner. Inför finalen har det varit möjligt att spela tillsammans med oss på V75 i ett ”Tillsammanslag”. Var och en av oss fem olympier (ja, paralympier i mitt fall) har genom detta samarbete fått möjligheten att träffa en häst som kvalat till finalen. Jag fick träffa den norska hästen och fjolårets vinnare – Lionel N.O tillsammans med hans tränare Daniel Redén veckan innan den stora finalen. Det blev ett spännande möte med en tränare som tänker nytt, annorlunda och där inget är omöjligt. Ett långt samtal om träning, utmaningar och om att våga testa nya saker. I samband med detta spelades ett reportage in som sändes i TV4 Nyhetsmorgon den 28 april, samma dag som Olympiatravets final på Åby.

Från mötet med Lionels tränare Daniel Redén.

Helgen i Göteborg, med Olympiatravet som den stora höjdpunkt, blev som vanligt full av aktiviteter, men framför allt full av möten med inspirerande människor och elitidrottare. Vi tog tåget ner, checkade in på Clarion Hotel Post och hann med ett besök i den vackra rosenträdgården innan bussresan till Åby. Väl där var det full fart med god lunch, invigning (jag höll det lilla välkomsttalet och Hanna Öberg tände facklan), intervjuer och så förstås lite spel på hästar, bland annat V75. Trodde hårt på ”min” häst Lionel i sista loppet. Han kom starkt i sista kurvan, men orkade inte spurta ner den snabba italienaren som vann. Familjens storvinst stod Ronnie för som lyckades pricka in vinnaren i ett av loppen, en vinst på hela 19 kronor. Kvällen avslutades med en trevlig skaldjursbuffé och intressanta samtal.
Innan hemresan på söndagen hann vi med frukost, gym, en andra frukost och ett besök i Palmhuset. Väl hemma var det dags för dagens andra pass efter en snabb middag – paddling för mig, landsvägscykel för Ronnie. Tänk att vi till och med hann med en fika hos Stoffe & Stephanie innan läggdags…

Invigning med Thomas Wassberg som värdig fanbärare.

Från inspelningen av repliker och hologram för tv-sändningar samt fotografering.

Doftande magnolia…

Exotiska växter i det vackra Palmhuset, nästan helt i glas.

Över förväntan

Det har idag gått exakt en vecka av året första paddelläger med sprintlaget, en vecka med två paddelpass samt ett gym- eller cykelpass per dag. Och det har varit en riktigt tuff, men bra vecka där jag fått en massa kvitton på att jag har gjort stora framsteg i vinter. 

Årets paddeldebut blev inte hemma i Sverige utan i Montebelo i Portugal. Denna lilla oas några timmar norrut från Lissabon har hittills bjudit på strålande sol och försommarvärme med lugna paddelförhållanden. Vi bor i fräscha rymliga lägenheter med helpension. Maten är helt okej där frukosten är favoritmåltiden med massor av färsk frukt, ägg & bacon med mera. Stället är ett av Nelos kanotcentrum och vi hyr kanoter på plats. Paddlar samma modell som hemma, 2017 års modell av deras Paracanoe, något som jag tycker är viktigt då det skiljer på de olika märkena och modellerna.

Det är alltid svårt att ha en uppfattning om vad som hänt med kroppen under en längre period av grundträning. Att byta paddelmaskinen mot paddling på vattnet är dock en angenäm upplevelse. Den egna spegelbilden byts ut mot natursköna omgivningar, den unkna gymlukten ersätts av frisk och syrerik luft och istället för det eviga vinandet från ergon hör man istället fågelkvitter och vågskvalp. Redan efter de första passen märkte jag att jag har utvecklats – uthålligheten är bättre, grundfarten högre och tekniken sitter bättre. Har fått positiv feedback, något som bara bekräftar min känsla. Det är oerhört motiverande att känna sig stark och inspirerande att få sällskap och sparring på passen. Att kunna hänga på några av de andra tjejerna under både distans- och tröskelpassen visar att jag är på rätt väg. Nu ligger utmaningen att överföra detta i högre farter. Det ska verkligen bli spännande att se vad som hänt där…

Efter en tuff vecka som igår eftermiddag avslutades med en teamtävling har vi idag heldagsvila, något som behövs för både kropp och knopp. Åker hem på lördag så det blir bara ett par pass till för mig innan vatten byts mot snö och en vecka i Kläppen.

Barbate

Plastex Center eller Club Recreo Piragüismo vid floden Barbate.

Säsongens första landslagsläger och tillika paddelläger är förlagt till den lilla byn Barbate, cirka fem mil väster om Gibraltar utmed den spanska kusten. Rakt västerut på andra sidan Atlanten ligger New York. På plats är åtta aktiva och två ledare – några känner jag sedan tidigare, andra är nya bekantskaper. Vi bor i fräscha lägenheter precis vid stranden med balkong mot havet. Vädret är vackert och temperaturen kring 22°, precis lagom för träning.

Strandpromenaden precis utanför hotellet.

Kanotcentret är beläget 500 m från hotellet. Där äter vi alla måltider och all träning utgår också därifrån. Centret ligger utmed floden Barbate som mynnar i havet. Tidvattnet gör den ordentligt ström och tidvattnet förvandlar den från en ganska smal slingrande flod till, på sina ställen, stora sjöar. Skillnaden mellan ebb och flod är ungefär tre meter. Det låga vattenståndet, strömmen och den hårda blåsten på eftermiddagarna gör det bitvis mycket tungpaddlat, men det kompenseras med den sköna känslan att paddla med strömmen och vinden på tillbakavägen. Och precis när tidvattnet vänder blir det helt stilla…

Det är ett speciellt och vackert landskap som förändras med tidvattnet.

Lägerschemat är tufft med tre pass om dagen. Kom hit i lördags kväll och har på två dagar avverkat fyra paddelpass om totalt 7 tim 20 min och nästan 65 km. Utöver det ett pass styrka och ett lättare cykelpass. Det känns förstås i kroppen, men det är inspirerande att få träna med andra, vara på ett nytt ställe och dessutom få lite sol och värme. Kan förstås inte hänga på dem på alla pass, men igår fick jag sällskap av Alva när de andra körde besättning. Vi körde en stege och kunde tack vare det hålla ihop, jätteroligt och glad för det.
Under delar av passen filmas vi och får feedback på teknik och saker att tänka på. Nyttigt att se sig själv på film, då känslan inte alltid överensstämmer med verkligheten. Mycket är bra, men det finns fortfarande massor att jobba vidare med.
Paddlar vanligtvis Nelo, men här fanns det endast Plastex Paracanoe att tillgå. Dock ingen dålig kanot jag fått låna – guldmedaljören Curtis McGraths snabba kajak från Paralympics i Rio.

Mycket att tänka på – grepp, vridning, förflyttning, benarbete, markering med mera.

Lokal graffiti…

Höstträning

Från ett av teknikpassen på kanotstadion i Nyköping…

Efter sommarens äventyr och sista kanottävlingar så är jag tillbaka i rutinerna, den för mig så viktiga detaljen som gör att min vardag flyter på. Det är endast genom ett noggrant planerade som det fungerar att jobba heltid och träna så mycket som möjligt – just nu sex dagar i veckan varav hälften med två pass om dagen. Nu tycker jag att jag hittat balansen och hoppas att det ska göra mig snabbare och starkare kommande säsong.

Dramatiskt väder i Nyköping under filmningen – sol, regn och mer eller mindre vind. 

Ett besök i Nyköping är allt jag har hunnit med efter sommaren, tyvärr. Detta i samband med filmning och intervju inför en kort informationsfilm från Kanotförbundet om Parakanot. Passade även på att köra ett pass tillsammans med Henrik Nilsson på kanotstadion. Tyvärr lika blåsigt som vanligt, men det blev ändå ett bra fartpass där fokus låg på teknik. Det är en del träningstimmar kvar till den sitter i ryggmärgen så att jag kan behålla mitt rörelsemönster även i högre farter och mera kraft.
Att enbart träna med inriktning på kanot är annorlunda – kortare, mer intensiva pass och mer styrka än jag är van vid från skidåkningen. Det finns verkligen en motivation i att lägga på tyngre och tyngre vikter i gymmet, ibland extra pushad av Ronnie. Har även jobbat mycket med förebyggande övningar för att stärka axlarna, samt rehabövningar för ryggen som ibland blir lite för trött. Än så länge håller både axlar och rygg – peppar, peppar…

Sundby Gård och långpass – nya paddelvatten i nya kanoten…

Den nya kanot som jag testade på VM i Racice, och som jag tog med mig hem, fungerar perfekt. Är så nöjd! Det är fortfarande en parakanot eftersom de internationella tävlingsreglerna endast tillåter det, men årets nya modell. Kanoten är Nelo Paracanoe 2017 som är mer slimmad, framför allt i sittbrunnen, och det känns när man är på vattnet. Svårt att sätta fingret på vad det är, men det spelar egentligen ingen roll. Om känslan är bra och jag kan paddla fortare så räcker det för mig. Jag kommer även att genomföra lite olika tester av inställningar, paddlar och proteser inför nästa säsong för att få ett så liksidigt drag och symmetrisk paddling som möjligt, och därmed få ut mer av kraften i fart.

Gudöån och Långsjön är perfekt när det är för blåsigt på Drevviken. 

Annars så är det verkligen höst nu. Och den blåst som årstiden bjudit på har ställt till det en del, men det går att hitta skyddade åar och sjöar nu när vattenståndet är högre igen. Är fascinerad över att jag fortfarande kan paddla lite pass ute trots att det börjar bli riktigt kallt i både luft och vatten. Då jag oftast paddlar ensam är jag noga med att tänka på säkerheten nu när det är så kyligt – alltid flytväst, paddla nära land och endast dagsljus. Efter att vi ställde tillbaka klockan så är det dock omöjligt att paddla efter jobbet. Om det inte finns möjlighet till lunchpass så får det bli inomhus istället. Paddelmaskinen i källaren hemma kommer användas flitigt i vinter och med lite bra musik eller en ljudbok så blir nog även distanspassen okej…
En period med lite kraxig hals har gjort att planerna ändrats lite, men jag har ändå hållit igång. I början handlar det mer om att bara vara ute i skogen, de senaste dagarna gym och paddling i lugnt tempo. Hoppas vara tillbaka i full träning i god tid innan höstens kanotläger i Barbate i Spanien om några veckor.

Utflykt till Tyresta för lite friskluft och vargobservation. Blev bara det ena…

Vacker höstdag i Hellasgården, Nacka.

Semesterlunk och tävlingsfart

Aktionbild från O-ringen. Foto: Matias Jonsson

Det var länge sedan semester var synonymt med vila. Inte heller denna sommar har jag legat speciellt mycket i hängmattan eller på stranden, men jag njuter ändå till fullo av min ledighet och att få vara med familjen. I år började vi semestern med tävling…

MTBO 5-dagars, O-ringen 23–28 juli, Värmland

I år gick detta enorma evenemang i Arvika med omnejd, MTBO-tävlingarna gick dessutom en bra bit utanför Arvika och närmare oss, något som gjorde att vi kunde bo och utgå från torpet – bekvämt och skönt. Till detta år hade man lagt till två tävlingsdag för MTBO så även vi fick fem tuffa och utmanande dagar i skogen – se nedan. Terrängen var varierande och banorna kluriga, precis som det ska vara för att vara utslagsgivande. Höll ihop det bra de första dagarna, men bommade bort mig på medeldistansen i Kil och tappade därmed möjligheten att ta placeringar på den avslutande jaktstarten. Körde dock bra sista dagen och behöll min femteplats i D40 – nöjd och trött.
Inför den avslutande jaktstarten låg Ronnie fyra i H40 med chans på pallen om han orkade gå ikapp och ifrån trean. Med starka ben, mycket vilja och bra orientering lyckades han med det och gick i mål som just trea – mycket djävlaranamma bakom den pallplatsen. Kanske fick han lite extra energi från den skrikande hejarklacken – Mats och Carina samt far och mor…

Söndag 23 juli – Lång Brandsbol, tid 1:44:37 (5:a)
Måndag 24 juli – Medel Sundsberget, tid 1:01:20 (5:a)
Tisdag 25 juli – vila
Onsdag 26 juli – Sprint Kil, tid 24:15 (8:a)
Torsdag 27 juli – Medel Kil, tid 1:15:35 (6:a)
Fredag 28 juli – Lång jaktstart Arvika, tid 1:59:27 (7:a)

– – – –

En härlig mix av det bästa…

Efterlängtat lugn i torpet

Efter den tuffa veckan med MTBO som även kompletterades med några pass paddling, njöt jag av att i lugn och ro kunna träna mina två pass om dagen utan några andra inplanerade aktiviteter. För det mesta paddling, men med inslag av styrka och MTB. Frukost utomhus, paddling i Lersjön. Kanske ett dopp innan lunch och sedan lite vila i hängmattan innan pass nummer två. Att ta dagen som den kommer tillsammans med Ronnie, läsa en bra bok och vara i ute i naturen är det som är semester för mig.

– – – –

Team Fillauer efter målgång på AIM Challlenge, Lindvallen.  Foto: AIM Challenge

AIM Challenge, 5 augusti – en lerig utmaning

Nästa tävling på schemat blev en rejäl sådan – AIM Challenge. En rogaining eller multisporttävling där man under sex timmar ska plocka så mycket poäng som möjligt och man har 60 kontroller att valfritt välja bland. Man kan köra i princip hela tävlingen på MTB, men vissa kontroller ligger i obanad terräng så som kalfjäll, myrar, vattendrag och stolpar med mera. Vi tappade tid när vi var tvungna att lämna cyklarna, men det fanns inga alternativ. Mest poäng ger de så kallade äventyrskontrollerna samt de som ligger långt ifrån start/mål. Efter starten planerade vi snabbt vilken rutt och kontroller vi skulle fokusera på och gav oss iväg. Ronnie först, jag bakom på släp. Ronnies fiffiga draganordning gjorde att jag kunde få värdefull hjälp mer eller mindre hela loppet. Psykologiskt viktigt plus att jag kunde spara på mina krafter. Vi gjorde ett bra tävling även om vi efter målgång kunde se hur vi kunde ha plockat ca 40 placeringar bara genom att göra ett lite bättre kontroll- och vägval. Men vi får försöka ta revansch nästa gång.

– – – –

En fantastisk vecka där den svenska fjällen visade sig från sin bästa sida..

Grövelsjön – ett litet fjälläventyr

Efter det lilla stoppet i Sälen och AIM Challenge fortsatte vi resan vidare norrut, till Grövelsjön. En liten timrad fjällstuga väntade på oss och anslöt gjorde även lillasyster med familj. Det blev en fantastisk vecka med vandring, fiske, paddling och gemenskap. Tog även några iskalla, men uppfriskande dopp. Bilderna gör sig som vanligt inte rättvisa, för det blir inte mycket vackrare än så här. Det är något speciellt när sikten är fri och varje meter man går gör skillnad i vad och hur långt man ser. Vi kommer definitivt gör om det här – på samma ställe eller ett helt nytt.

Högbo Multi 2017

TEAM FILLAUER – förväntansfulla och pirriga innan start …

Vi har tävlat en del tillsammans förut, bland annat Stockholm Rumble och Ulvjakten. Båda dessa har varit rogaining – dvs kontrollplock på mountainbike i valfri ordning under tre timmar och vi har placerat oss bra. Någon lagtävling i triathlon har vi också klarat av. Diskussionerna om att göra en multisporttävling har alltid funnits där, men det har aldrig blivit av. De senare åren har funderingarna av naturliga orsaker legat på is på grund av pågående skid- och kanotsatsningar mot stora mästerskap. Men nu, efter att jag bestämt mig för att inte satsa vidare mot Pyeongchang och en sommar av ”gör-vad-du-vill”, så anmälde vi oss till Högbo Multi.
I ett litet sätt att tacka för alla ortopedtekniska lösningar som företaget Fillauer hjälpt oss med under åren ville vi tävla i deras namn och passade dessutom på att utmana personalen. Vi fick med oss Kevin och Erik och vi blev två lag på startlinjen  –  TEAM FILLAUER och TEAM FILLAUER 2. Så kul att de hakade på och de gjorde en stark insats med tanke på sina orienteringsmeriter och kom i mål ca 30 minuter före oss.

Men blev det som jag tänk och trodde?! Nja, både ock… Att det skulle bli tufft det visste jag, men jag trodde aldrig att jag skulle ta så slut i mitt vänstra ben. 

Den inledande prologen och tillika en rogaining (löpning) gick riktigt bra och tog ca 22 minuter. Via växlingszonen för kartbyte (kartorna finns längst i inlägget) och ut på den lilla traillöpningen som tog oss till kanotarenan. Denna sträcka var riktigt bökig för mig med extremt mycket rötter och stenar – där tappade vi tyvärr väldigt mycket tid.

Sist ut på kanotmomentet, men plockade tid då vi orienterade rätt och paddlade bra. 

Kanotmomentet gick bra när vi väl kommit överens om vilken sida vi skulle paddla på och takten infann sig. Orienteringen fungerade klockrent och vi plockade lite tid på några av de framförvarande lagen. Efter paddlingen (ca 35 min) var det dags för den trixiga traillöpningen tillbaka till arenan för växling. Tappade ytterligare värdefull tid.

Dags för MTB-O och nya karta, två tuggor banan och vätska innan det bar iväg. Ronnie fick hålla i orienteringen, något som han klarade perfekt. Nu började jag känna att vi varit ute i drygt 85 min, men var fortfarande pigg i kroppen och huvudet trots att jag legat på nästa 95% av min maxpuls sedan start. Fick draghjälp tack vare den smidiga uppfinning som Ronnie kommit på och som monterats på hans sadelstolpe. Jag cyklade helt enkelt upp bredvid honom, tog tag i linan och la den runt kartstället. Backade sedan ner och fick där hjälp som gjorde att vi kunde hålla hög fart i lättcyklade partier och även en del stigar. Ronnie var riktigt stark och gjorde ett bra jobb – både med draghjälp och orientering och vi tog några placeringar under cyklingen som tog ca 79 min efter en kortare hinderbana i en lada vid sista kontrollen. Tack vare Ronnies styrka sparade jag mycket och välbehövlig energi inför det kommande momentet – orienteringslöpningen.

Tog placeringar i cyklingen tack vare Ronnies starka ben och fiffiga draganordning.

Byte av skor, en tugga banan, vatten och så iväg. Ut på det avslutande momentet samtidigt som det vinnande herrlaget var på väg in mål. Detta visste vi var det kritiska momentet och jag började nu bli riktigt trött. Även här var vi överens om att Ronnie skulle orientera. Fokus på att ta så lättframkomliga vägval som möjligt medan jag fokuserade på att ta mig fram så fort som möjligt – ibland lite löpning, ibland någon hoppvariant men tyvärr mer gångtempo än önskat. Efter kontroll fem var ett av vägvalen att simma 25 meter över ett litet sund – ett givet val då det var ett kortare alternativ men dessutom bjöd på välbehövlig svalka och kick. Efter den sjunde kontrollen (även en kanotkontroll) som låg i en myr var det som att benet blev gelé. Jag började få krampkänning i både vad och lår. Tog en gel vid två tillfällen, huvudet fick sitt men krafterna i benet var slut. Ronnie peppade, drog mig där det var möjligt och var hela tiden tydlig med hur långt det var kvar till nästa stigkors, till nästa kontroll, till mål. Detta var viktigt för att jag skulle kunna mobilisera mina absolut sista krafter och sträckan från sista kontrollen in mot mål var som en dröm. Det sista momentet tog nästan 90 min och vi gick i mål på tiden 4:12.39, lite mer än en timme efter segrarna.

Så här pigga var vi i början, men det var på slitna ben jag tog mig över mållinjen.

Men i det stora hela var det en fantastisk tävling, dag och helg. Jag sprängde flera gränser och jag är stolt att jag höll ihop det hela vägen. Vi var aldrig med och konkurrerande om några framskjutna placeringar, men det var heller inte att räkna med med tanke på löpningen. Högbo Bruk bjöd på bra väder och söndagens tur på de mer lättcyklade och uppmärkta MTB-lederna var ren och skär lycka. Omgivningarna är vackra och det var svårt att lämna för att åka hem. Kan mycket väl tänka mig ett träningsläger här då det finns både MTB för Ronnie och fina paddelvatten för mig. Nu blir det åter fokus på paddling då det bär iväg på EM i Bulgarien på onsdag.

Nedan finns kartorna från de olika momentet…