Barbate

center
Plastex Center eller Club Recreo Piragüismo vid floden Barbate.

Säsongens första landslagsläger och tillika paddelläger är förlagt till den lilla byn Barbate, cirka fem mil väster om Gibraltar utmed den spanska kusten. Rakt västerut på andra sidan Atlanten ligger New York. På plats är åtta aktiva och två ledare – några känner jag sedan tidigare, andra är nya bekantskaper. Vi bor i fräscha lägenheter precis vid stranden med balkong mot havet. Vädret är vackert och temperaturen kring 22°, precis lagom för träning.

strand
Strandpromenaden precis utanför hotellet.

Kanotcentret är beläget 500 m från hotellet. Där äter vi alla måltider och all träning utgår också därifrån. Centret ligger utmed floden Barbate som mynnar i havet. Tidvattnet gör den ordentligt ström och tidvattnet förvandlar den från en ganska smal slingrande flod till, på sina ställen, stora sjöar. Skillnaden mellan ebb och flod är ungefär tre meter. Det låga vattenståndet, strömmen och den hårda blåsten på eftermiddagarna gör det bitvis mycket tungpaddlat, men det kompenseras med den sköna känslan att paddla med strömmen och vinden på tillbakavägen. Och precis när tidvattnet vänder blir det helt stilla…

floden
Det är ett speciellt och vackert landskap som förändras med tidvattnet.

Lägerschemat är tufft med tre pass om dagen. Kom hit i lördags kväll och har på två dagar avverkat fyra paddelpass om totalt 7 tim 20 min och nästan 65 km. Utöver det ett pass styrka och ett lättare cykelpass. Det känns förstås i kroppen, men det är inspirerande att få träna med andra, vara på ett nytt ställe och dessutom få lite sol och värme. Kan förstås inte hänga på dem på alla pass, men igår fick jag sällskap av Alva när de andra körde besättning. Vi körde en stege och kunde tack vare det hålla ihop, jätteroligt och glad för det.
Under delar av passen filmas vi och får feedback på teknik och saker att tänka på. Nyttigt att se sig själv på film, då känslan inte alltid överensstämmer med verkligheten. Mycket är bra, men det finns fortfarande massor att jobba vidare med.
Paddlar vanligtvis Nelo, men här fanns det endast Plastex Paracanoe att tillgå. Dock ingen dålig kanot jag fått låna – guldmedaljören Curtis McGraths snabba kajak från Paralympics i Rio.

teknik2
Mycket att tänka på – grepp, vridning, förflyttning, benarbete, markering med mera.

graffiti
Lokal graffiti…

Höstträning

3699075079
Från ett av teknikpassen på kanotstadion i Nyköping…

Efter sommarens äventyr och sista kanottävlingar så är jag tillbaka i rutinerna, den för mig så viktiga detaljen som gör att min vardag flyter på. Det är endast genom ett noggrant planerade som det fungerar att jobba heltid och träna så mycket som möjligt – just nu sex dagar i veckan varav hälften med två pass om dagen. Nu tycker jag att jag hittat balansen och hoppas att det ska göra mig snabbare och starkare kommande säsong.

IMG_0147
Dramatiskt väder i Nyköping under filmningen – sol, regn och mer eller mindre vind. 

Ett besök i Nyköping är allt jag har hunnit med efter sommaren, tyvärr. Detta i samband med filmning och intervju inför en kort informationsfilm från Kanotförbundet om Parakanot. Passade även på att köra ett pass tillsammans med Henrik Nilsson på kanotstadion. Tyvärr lika blåsigt som vanligt, men det blev ändå ett bra fartpass där fokus låg på teknik. Det är en del träningstimmar kvar till den sitter i ryggmärgen så att jag kan behålla mitt rörelsemönster även i högre farter och mera kraft.
Att enbart träna med inriktning på kanot är annorlunda – kortare, mer intensiva pass och mer styrka än jag är van vid från skidåkningen. Det finns verkligen en motivation i att lägga på tyngre och tyngre vikter i gymmet, ibland extra pushad av Ronnie. Har även jobbat mycket med förebyggande övningar för att stärka axlarna, samt rehabövningar för ryggen som ibland blir lite för trött. Än så länge håller både axlar och rygg – peppar, peppar…

IMG_0002
Sundby Gård och långpass – nya paddelvatten i nya kanoten…

Den nya kanot som jag testade på VM i Racice, och som jag tog med mig hem, fungerar perfekt. Är så nöjd! Det är fortfarande en parakanot eftersom de internationella tävlingsreglerna endast tillåter det, men årets nya modell. Kanoten är Nelo Paracanoe 2017 som är mer slimmad, framför allt i sittbrunnen, och det känns när man är på vattnet. Svårt att sätta fingret på vad det är, men det spelar egentligen ingen roll. Om känslan är bra och jag kan paddla fortare så räcker det för mig. Jag kommer även att genomföra lite olika tester av inställningar, paddlar och proteser inför nästa säsong för att få ett så liksidigt drag och symmetrisk paddling som möjligt, och därmed få ut mer av kraften i fart.

IMG_0027
Gudöån och Långsjön är perfekt när det är för blåsigt på Drevviken. 

Annars så är det verkligen höst nu. Och den blåst som årstiden bjudit på har ställt till det en del, men det går att hitta skyddade åar och sjöar nu när vattenståndet är högre igen. Är fascinerad över att jag fortfarande kan paddla lite pass ute trots att det börjar bli riktigt kallt i både luft och vatten. Då jag oftast paddlar ensam är jag noga med att tänka på säkerheten nu när det är så kyligt – alltid flytväst, paddla nära land och endast dagsljus. Efter att vi ställde tillbaka klockan så är det dock omöjligt att paddla efter jobbet. Om det inte finns möjlighet till lunchpass så får det bli inomhus istället. Paddelmaskinen i källaren hemma kommer användas flitigt i vinter och med lite bra musik eller en ljudbok så blir nog även distanspassen okej…
En period med lite kraxig hals har gjort att planerna ändrats lite, men jag har ändå hållit igång. I början handlar det mer om att bara vara ute i skogen, de senaste dagarna gym och paddling i lugnt tempo. Hoppas vara tillbaka i full träning i god tid innan höstens kanotläger i Barbate i Spanien om några veckor.

naturum
Utflykt till Tyresta för lite friskluft och vargobservation. Blev bara det ena…

IMG_0198
Vacker höstdag i Hellasgården, Nacka.

Semesterlunk och tävlingsfart

DSC_2542
Aktionbild från O-ringen. Foto: Matias Jonsson

Det var länge sedan semester var synonymt med vila. Inte heller denna sommar har jag legat speciellt mycket i hängmattan eller på stranden, men jag njuter ändå till fullo av min ledighet och att få vara med familjen. I år började vi semestern med tävling…

MTBO 5-dagars, O-ringen 23–28 juli, Värmland

I år gick detta enorma evenemang i Arvika med omnejd, MTBO-tävlingarna gick dessutom en bra bit utanför Arvika och närmare oss, något som gjorde att vi kunde bo och utgå från torpet – bekvämt och skönt. Till detta år hade man lagt till två tävlingsdag för MTBO så även vi fick fem tuffa och utmanande dagar i skogen – se nedan. Terrängen var varierande och banorna kluriga, precis som det ska vara för att vara utslagsgivande. Höll ihop det bra de första dagarna, men bommade bort mig på medeldistansen i Kil och tappade därmed möjligheten att ta placeringar på den avslutande jaktstarten. Körde dock bra sista dagen och behöll min femteplats i D40 – nöjd och trött.
Inför den avslutande jaktstarten låg Ronnie fyra i H40 med chans på pallen om han orkade gå ikapp och ifrån trean. Med starka ben, mycket vilja och bra orientering lyckades han med det och gick i mål som just trea – mycket djävlaranamma bakom den pallplatsen. Kanske fick han lite extra energi från den skrikande hejarklacken – Mats och Carina samt far och mor…

Söndag 23 juli – Lång Brandsbol, tid 1:44:37 (5:a)
Måndag 24 juli – Medel Sundsberget, tid 1:01:20 (5:a)
Tisdag 25 juli – vila
Onsdag 26 juli – Sprint Kil, tid 24:15 (8:a)
Torsdag 27 juli – Medel Kil, tid 1:15:35 (6:a)
Fredag 28 juli – Lång jaktstart Arvika, tid 1:59:27 (7:a)

– – – –

semester
En härlig mix av det bästa…

Efterlängtat lugn i torpet

Efter den tuffa veckan med MTBO som även kompletterades med några pass paddling, njöt jag av att i lugn och ro kunna träna mina två pass om dagen utan några andra inplanerade aktiviteter. För det mesta paddling, men med inslag av styrka och MTB. Frukost utomhus, paddling i Lersjön. Kanske ett dopp innan lunch och sedan lite vila i hängmattan innan pass nummer två. Att ta dagen som den kommer tillsammans med Ronnie, läsa en bra bok och vara i ute i naturen är det som är semester för mig.

– – – –

FullSizeRender
Team Fillauer efter målgång på AIM Challlenge, Lindvallen.  Foto: AIM Challenge

AIM Challenge, 5 augusti – en lerig utmaning

Nästa tävling på schemat blev en rejäl sådan – AIM Challenge. En rogaining eller multisporttävling där man under sex timmar ska plocka så mycket poäng som möjligt och man har 60 kontroller att valfritt välja bland. Man kan köra i princip hela tävlingen på MTB, men vissa kontroller ligger i obanad terräng så som kalfjäll, myrar, vattendrag och stolpar med mera. Vi tappade tid när vi var tvungna att lämna cyklarna, men det fanns inga alternativ. Mest poäng ger de så kallade äventyrskontrollerna samt de som ligger långt ifrån start/mål. Efter starten planerade vi snabbt vilken rutt och kontroller vi skulle fokusera på och gav oss iväg. Ronnie först, jag bakom på släp. Ronnies fiffiga draganordning gjorde att jag kunde få värdefull hjälp mer eller mindre hela loppet. Psykologiskt viktigt plus att jag kunde spara på mina krafter. Vi gjorde ett bra tävling även om vi efter målgång kunde se hur vi kunde ha plockat ca 40 placeringar bara genom att göra ett lite bättre kontroll- och vägval. Men vi får försöka ta revansch nästa gång.

– – – –

storvätteshågna
En fantastisk vecka där den svenska fjällen visade sig från sin bästa sida..

Grövelsjön – ett litet fjälläventyr

Efter det lilla stoppet i Sälen och AIM Challenge fortsatte vi resan vidare norrut, till Grövelsjön. En liten timrad fjällstuga väntade på oss och anslöt gjorde även lillasyster med familj. Det blev en fantastisk vecka med vandring, fiske, paddling och gemenskap. Tog även några iskalla, men uppfriskande dopp. Bilderna gör sig som vanligt inte rättvisa, för det blir inte mycket vackrare än så här. Det är något speciellt när sikten är fri och varje meter man går gör skillnad i vad och hur långt man ser. Vi kommer definitivt gör om det här – på samma ställe eller ett helt nytt.

storvätteshågna_01kanotvandring_01bad
vandring_03
vandring
IMG_9097
kanot_01
ronnie_spegel
vandring_02

Högbo Multi 2017

innanstart
TEAM FILLAUER – förväntansfulla och pirriga innan start …

Vi har tävlat en del tillsammans förut, bland annat Stockholm Rumble och Ulvjakten. Båda dessa har varit rogaining – dvs kontrollplock på mountainbike i valfri ordning under tre timmar och vi har placerat oss bra. Någon lagtävling i triathlon har vi också klarat av. Diskussionerna om att göra en multisporttävling har alltid funnits där, men det har aldrig blivit av. De senare åren har funderingarna av naturliga orsaker legat på is på grund av pågående skid- och kanotsatsningar mot stora mästerskap. Men nu, efter att jag bestämt mig för att inte satsa vidare mot Pyeongchang och en sommar av ”gör-vad-du-vill”, så anmälde vi oss till Högbo Multi.
I ett litet sätt att tacka för alla ortopedtekniska lösningar som företaget Fillauer hjälpt oss med under åren ville vi tävla i deras namn och passade dessutom på att utmana personalen. Vi fick med oss Kevin och Erik och vi blev två lag på startlinjen  –  TEAM FILLAUER och TEAM FILLAUER 2. Så kul att de hakade på och de gjorde en stark insats med tanke på sina orienteringsmeriter och kom i mål ca 30 minuter före oss.

Men blev det som jag tänk och trodde?! Nja, både ock… Att det skulle bli tufft det visste jag, men jag trodde aldrig att jag skulle ta så slut i mitt vänstra ben. 

Den inledande prologen och tillika en rogaining (löpning) gick riktigt bra och tog ca 22 minuter. Via växlingszonen för kartbyte (kartorna finns längst i inlägget) och ut på den lilla traillöpningen som tog oss till kanotarenan. Denna sträcka var riktigt bökig för mig med extremt mycket rötter och stenar – där tappade vi tyvärr väldigt mycket tid.

kanot
Sist ut på kanotmomentet, men plockade tid då vi orienterade rätt och paddlade bra. 

Kanotmomentet gick bra när vi väl kommit överens om vilken sida vi skulle paddla på och takten infann sig. Orienteringen fungerade klockrent och vi plockade lite tid på några av de framförvarande lagen. Efter paddlingen (ca 35 min) var det dags för den trixiga traillöpningen tillbaka till arenan för växling. Tappade ytterligare värdefull tid.

Dags för MTB-O och nya karta, två tuggor banan och vätska innan det bar iväg. Ronnie fick hålla i orienteringen, något som han klarade perfekt. Nu började jag känna att vi varit ute i drygt 85 min, men var fortfarande pigg i kroppen och huvudet trots att jag legat på nästa 95% av min maxpuls sedan start. Fick draghjälp tack vare den smidiga uppfinning som Ronnie kommit på och som monterats på hans sadelstolpe. Jag cyklade helt enkelt upp bredvid honom, tog tag i linan och la den runt kartstället. Backade sedan ner och fick där hjälp som gjorde att vi kunde hålla hög fart i lättcyklade partier och även en del stigar. Ronnie var riktigt stark och gjorde ett bra jobb – både med draghjälp och orientering och vi tog några placeringar under cyklingen som tog ca 79 min efter en kortare hinderbana i en lada vid sista kontrollen. Tack vare Ronnies styrka sparade jag mycket och välbehövlig energi inför det kommande momentet – orienteringslöpningen.

mtb
Tog placeringar i cyklingen tack vare Ronnies starka ben och fiffiga draganordning.

Byte av skor, en tugga banan, vatten och så iväg. Ut på det avslutande momentet samtidigt som det vinnande herrlaget var på väg in mål. Detta visste vi var det kritiska momentet och jag började nu bli riktigt trött. Även här var vi överens om att Ronnie skulle orientera. Fokus på att ta så lättframkomliga vägval som möjligt medan jag fokuserade på att ta mig fram så fort som möjligt – ibland lite löpning, ibland någon hoppvariant men tyvärr mer gångtempo än önskat. Efter kontroll fem var ett av vägvalen att simma 25 meter över ett litet sund – ett givet val då det var ett kortare alternativ men dessutom bjöd på välbehövlig svalka och kick. Efter den sjunde kontrollen (även en kanotkontroll) som låg i en myr var det som att benet blev gelé. Jag började få krampkänning i både vad och lår. Tog en gel vid två tillfällen, huvudet fick sitt men krafterna i benet var slut. Ronnie peppade, drog mig där det var möjligt och var hela tiden tydlig med hur långt det var kvar till nästa stigkors, till nästa kontroll, till mål. Detta var viktigt för att jag skulle kunna mobilisera mina absolut sista krafter och sträckan från sista kontrollen in mot mål var som en dröm. Det sista momentet tog nästan 90 min och vi gick i mål på tiden 4:12.39, lite mer än en timme efter segrarna.

lopning
Så här pigga var vi i början, men det var på slitna ben jag tog mig över mållinjen.

Men i det stora hela var det en fantastisk tävling, dag och helg. Jag sprängde flera gränser och jag är stolt att jag höll ihop det hela vägen. Vi var aldrig med och konkurrerande om några framskjutna placeringar, men det var heller inte att räkna med med tanke på löpningen. Högbo Bruk bjöd på bra väder och söndagens tur på de mer lättcyklade och uppmärkta MTB-lederna var ren och skär lycka. Omgivningarna är vackra och det var svårt att lämna för att åka hem. Kan mycket väl tänka mig ett träningsläger här då det finns både MTB för Ronnie och fina paddelvatten för mig. Nu blir det åter fokus på paddling då det bär iväg på EM i Bulgarien på onsdag.

Nedan finns kartorna från de olika momentet…

IMG_8733

prolog

kanoto

mtbo

ol

diverse

 

VM i Finsterau 2017

vm_01
VM-silver i mixstafetten med Zebastian Modin och guide Johannes Andersson.
Längst till vänster Pierre Bryntesson och längst till höger Max Själin. 

Historien har en tendens att upprepa sig. Dåliga säsongsstarter med sjukdom eller skada följs upp med överraskande pallplatser på världscup eller mästerskap. Denna säsong har inte varit annorlunda…

Efter en sommar med 100% fokus på kanot och Paralympics i Rio och en rejäl förkylning efter snölägret i Saxnäs precis innan världscuppremiären Vuokatti var inte förutsättningarna de allra bästa och premiären blev ett fiasko. Bra träning runt nyår följdes upp av ytterligare en period av sjukdom – tur att jag valt att avstå världscupen i Ukriana. Denna gång var halsont som så småningom övergick i en segdragen hosta.
Åkte till VM i Finsterau, Tyskland med inte alltför höga målsättningar. Den inledande sprinten i skate skulle vara ett ”komma-igång-race” inför mixstafetten 4 x 2,5 km med Zebastian Modin. En stafett som är ett öppet race där de andra ländernas laguppställningar, deras totala procentsats och vår dagsform är avgörande. Jag och Zebastian dubblerar våra sträckor eftersom det bara är vi två medan de andra länderna har flera alternativ.
Och det blev precis en sådär spännande stafetten som det ska bli. Utfallet är ovisst ända fram till den sista sträckan och när mållinjen ska korsas. Vi plockade placeringar och tid för varje sträcka och när Zebastian gick ut på sista sträckan hade vi vittring på guldet. Men det var ett för stort tidsavstånd och vi kom tvåa, endast 21 sekunder efter suveräna Ukraina. Vi gjorde två starka sträckor var och vi lyckades ta ett VM-silver! Att samarbetet med hans guide Johannes Andersson har utvecklas så fort är fantastiskt och det vittnar de andra placeringar och medaljer som duon tog under mästerskapet på. För mig är det sjukt att vi kan vara med och konkurrera, jag är så stolt över att få tävla med och åter få kliva upp på pallen med en fighter som Zebastian…

vm_03
Med mycket vilja genomförde jag 15 km klassiskt…  

Den avslutande distansen 15 km klassiskt blev som väntat en riktig utmaning. Med en tuff slinga på 3 km där flera tunga backar skulle plockas blev det för alldeles för tungt. Min dåliga form och det sugande, blöta föret gjorde att jag inte ens var i närheten av vad jag vet att jag kan. Besviken och ledsen. Slutade 7:a av totalt 9 åkare.
Från detta mästerskap tar jag ändå med mig styrkan hos mig själv, att kunna prestera när det gäller men även andra lärdomar. Dock blir det nog det fantastiska engagemang som Pierre Bryntesson och Max Själin visade upp som hamnar högst upp. Det var länge sedan jag mötte sådant professionalism i alla led som hos dessa två. Med hjärtat på rätta stället, ett barns nyfikenhet och med en unik lyhördhet  gjorde de allt för att vi skulle kunna leverera. Och så hade vi riktigt bra skidor också…

Nu väntar några veckor på hemmaplan innan det är dags för säsongens viktigaste världscup – testeventet i Pyeongchang inför Paralympics nästa år. Fram tills dess ska jag försöka bli av med min hosta och komma i lite bättre form.

Läs mer om stafetten:
Ett skönt kvitto
Helene Ripa och Zebastian Modin tar VM-silver i stafett

vm_04

vm_02

Äntligen snö – igen!

img_7248
Värmland bjöd på trolskt väder med tät dimma och strålande sol …

Den vintern som jag bestämde mig för att satsa mot Paralympics i Sochi var det massor med snö. Det var 2012. Då kändes det så enkelt, så självklart att hålla på med längdskidor. Sedan dess har det varit usla vintrar i Stockholm och jag hade hoppats att det skulle bli annorlunda denna säsong. Såg så hoppfullt ut i november när snön vräkte ner, men den försvann lika fort som den kom. Sedan dess har vi hunnit med ett snöläger i Saxnäs och efter nyår var vi i Mora och torpet.
Lägret i Mora var med min klubb Haninge SOK och vi var ett litet, men tappert gäng på 13 personer. Dagarna bjöd på varierande terräng och pass – allt från stenhårda mjölksyre–intervaller 30/60 i Rännkölen i Älvdalen till underbart långpass på myrarna i Norra Garberg – i strålande sol och 20 minusgrader. Kylan -27 grader satte dock stopp för det annars så populära avslutande racet på lägrets sista dag – Janne Eskilssons specialsträcka. Fick bli en sväng på Vasaloppsspåret i Eldris istället innan fingrar och tår gav upp och vi styrde vidare mot torpet i Sunne.

mix
Överst fr. vä: Haninge SOK utanför värmestugan i Norra Garberg, Ronnie efter distanspass 3,5 h i 20 minusgrader, frostbiten selfie och avslutningsvis lördagens solnedgång vid torpet.

Dåligt med snö i Klarbäcken, men tunneln i Torsby är som alltid ett bra alternativ. Körde ett stakrace mot Ronnie i lördags, tungt och det är en bit kvar till tävlingsfarten. Höll dock ihop det bra och har en tid som jag jämföra med senare.
Det har varit en tung början på säsongen – dels med en inledande förkylning, dels med tester av ny protes. Det är dessutom svårt att få kontinuitet på träningen eftersom vädret varierar så. Jag behöver mil på snö, många mil. Alternativet rullskidor och SkiErg fungerar, men det är på snö jag tävlar.
Nästa internationella IPC-tävling är VM i Finsterau, Tyskland om en månad. Hoppas att den lilla snö ligger kvar så att jag får de mil jag behöver och att de lokala skidtävlingarna blir av – jag behöver tävla för att få fart på kroppen.

img_7255

SM i Hofors

IMG_4846
Försök K1 200 m i D22.  

Började ”semestern” med en vecka hård träning och lite tävlingar i Hofors tillsammans med Brunnsvikens Kanotklubb. Vi var ett stort gäng på plats med blandad erfarenhet och ålder – allt från den unga energiska Oliver till den erfarne veteranen Richard. Startade veckan med K1 5oo m på tisdagen som gick okej, men absolut inte mer.

1079
Glad för att Henrik Nilsson tagits sig an jobbet med att försöka få fason på min teknik och fysik. 

Onsdagen bjöd på två tuffa pass tillsammans med Henrik innan det på torsdagen var dags för veckans viktigaste race – K1 200 m. Så otroligt laddad och det kändes så bra innan start, men sen gick det åt skogen. Dålig teknik och egentligen finns det ingenting att ta med sig från det loppet mer än kanske insikten att den fina teknik som jag har på träningen blir som bortblåst och jag skäms … Det händer något i huvudet när jag vill köra fort och allt blir ansträngt, hafsigt och spänt. Försöker nu att hitta sätt att komma ”runt” detta. På eftermiddagen var dags för ytterligare ett hårt pass med Henke, denna gång med sällskap och sparring av Filip Silvstrand Olsson som var uppe över dagen – kul!

4872
SM-brons K4 500 m i D22 tillsammans med starka tjejerna Julia, Linda, Sara och jag.

Förutom riktigt bra träning så blev nog veckans höjdpunkt debuten i K4 tillsammans med Julia Seger, Linda Härefelt och Sara Berglöf. Det var ren och skär lycka! Den första turen var urkul, loppet på 500 m ännu roligare. Vi fick en bra start och var förvånansvärt synkade för att inte ha paddlat mer än 15 min tillsammans. Det räckte till ett brons, inte alls långt från silvret – så sjukt! I mitt första SM tog jag brons i seniorklassen, något som förstås inte skulle ha varit möjligt utan de andra starka tjejerna. Tack för att jag fick förtroendet …
Annars bestod veckan av superb mat (tack Sebbe), bra logistik (Sofia och Linda) och god Pokémon-jakt (tack Oliver för att du visade Ronnie hur man gör). Sist men inte minst tack Brunnsviken för att ni är ett så härligt gäng …

Tjejskidan 2016

_DSC2514
Stort startfält med totalt 312 tjejer (86 i tävlingsklassen).  Foto: Henrik Rådmark 

Det känns som att säsongerna upprepar sig – med sjukdom och dåligt snöläge inför världscuppremiären. Efter ett riktigt bra slut på 2015 där träningen gått enligt plan, så drog jag på mig något efter träningslägret över nyår i Saxnäs och Ö-vik. Kroppen var inte pigg och det som låg där och pyrde ville inte riktigt bryta ut.
Dock kändes det bättre fram mot Tjejskidan 14 km den 23 januari – ett roligt lopp enbart för tjejer på Täby Konstsnöspår i Stockholm. Jag ställde upp med förhoppningen att försvara andraplatsen från 2013. Hade riktigt bra skidor – tack vare Ronnie – men ett för starkt startfält och en kropp som inte var så pigg som jag hoppats på gjorde att det inte räckte. Öppnade hårt och hamnade sist i andra klungan om fyra personer, placering 3–6. Varvbanan på 2350 m var platt med en mindre slakmota och en utförslöpa där jag tappade ett tjugotal meter på klungan varje varv. Tunga meter som jag sedan tog in innan det var dags för samma visa igen. Med en kropp som inte alls svarade som önskat så blev mitt mål att varje varv kriga ikapp klungan efter utförslöpan och hoppas att jag hade krafter kvar för att försöka gå ifrån innan backen på sista varvet. Men det fanns ingenting att plocka fram och jag slutade sexa i mål.

12522932_597620293728771_2151858368963949553_n
Fightingface…  Foto: Christoffer Borg (tillika stavresurs)

Fler bilder och resultat från årets upplaga av Tjejskidan finns här.

Och den sjukdom som tydligen fanns i kroppen bröt ut efter loppet med dunder och brak. Låg däckad i sängen flera dagar och för en vecka sedan var jag på benen igen, men träningen fick vänta tills nu i helgen.
Plusgraderna de två senaste veckorna har tärt rejält på den lilla snö som fanns och nu går det enbart att åka på de få ställen som har konstsnö. Tack och lov för att IKJ kämpar med spåren i Rudan där det fortfarande finns 1700 m med något som trots allt kan kallas spår. Det är skönt att vara igång igen, helgens två pass var lugna och förgylldes dessutom av finbesök i spåret i form av den otroligt duktiga skidåkaren Lars ”Lord” Nelson.

larsnelson
Guldglans på Rudan i helgen – två guldmedaljörer från Sochi 2014 …

Hoppas nu att kroppen hämtat sig och svarar bra på träningen inför min första världscuptävling för säsongen – i Finsterau, Tyskland i slutet av månaden.

 

Åter i vinterland …

saxnasgarden

Nästan direkt efter att vi kom hem från det senaste lägret så bestämde jag och Ronnie oss för att åka iväg på ett litet eget träningsläger efter nyår. Hemma har det inte blivit ett enda pass på snö på grund av plusgrader och barmark. Perfekt för rullskidor, men inte så kul när det är på snö tävlingarna avgörs. Så vi bestämde att åka till Saxnäs igen – varför byta när de har allt?! Med boende på Saxnäsgården med frukost, lunch och middag, perfekta och alltid nydragna spår och lite annat smått och gott så vill man inte åka någon annanstans. Denna gång tog vi bilen och resan gick riktigt bra trots riktigt vinterväglag de sista 30 milen.

helene

Med lite mera snö så var det fler spår öppna, riktigt kul även om temperaturen de sista dagarna kanske kröp lite för långt under nollstrecket. Idag onsdag bjöd Saxnäs på -30 grader, så vi bytte ut skidpasset mot en promenad på isen istället. Att vi på vägen tillbaka bjöds på riktiga frasvåfflor hos Niklas och Camilla gjorde det till en perfekt dag…
Veckan har trots kylan bjudit på två fartpass, ett långpass och några mysiga skatepass i skenet av pannlampan. När det blev för kallt utnyttjade vi gymmet och passade även på att testa våra färdigheter i pingis och badminton.
Imorgon bär det vidare till Ö-vik och ett läger tillsammans med Zebastian och, om inte kylan ställer till det, mer träning samt några mysiga träningstävlingar i helgen…

ronnie

sparet

20160105_134551
Utsikt mot Saxnäs från Klimpfjäll.

bilen