Min andra idrott

Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

MTB och MTBO är mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

O-ringen, Höga Kusten

Med bara ett fåtal pass på cykeln och obefintlig orienteringsträning i år så blev resultaten därefter. Slutade 11:a (av 18 damer) efter totalt fem etapper i min klass D40. Det ligger väl något i att man blir bra på det man tränar. Foto: Nordenmark Adventure

Efter den intensiva veckan i Luleå så toppade jag med O-ringen och fem tuffa MTBO-race. Det blev en minst lika intensiv vecka som SM, om inte ännu tuffare. Bland annat skulle två långdistanser á dryga 120 min avverkas i 30° värme, gärna med fullt fokus. Men det var precis så kul som jag kom ihåg att det var – Höga Kusten bjöd verkligen på utmanande banor och fin natur.
Dessutom blev det en vecka tillsammans med fantastiska människor där vår vän Andreas Domeij såg till att vi fick en vecka som vi sent ska glömma. Vi är så tacksamma att vi fick möjlighet att bo hos honom, men framför allt för allt det som han ordnade i form av båtutflykter till Ö-viks pärlor, O-ringens största plakat när Ronnie vann den första etappen och att vi fick möjlighet att träna på hans gym 1Life. Bland annat…

Här kommer ett gäng bilder som sammanfattar lite av veckan i Örnsköldsvik.

Efter en otrolig vecka så vände vi näsan mot Värmland och en vecka i torpet – lite lugnare, men fortfarande en massa träning förstås. Avkoppling i hängmattan, Yatzy på altanen långt in på kvällen och fisketur på Lersjön med värmlänningarna. Det blev en kort och intensiv semester i år, men det räcker långt med miljöombyte och lite nya upplevelser.

Höstträning

Från ett av teknikpassen på kanotstadion i Nyköping…

Efter sommarens äventyr och sista kanottävlingar så är jag tillbaka i rutinerna, den för mig så viktiga detaljen som gör att min vardag flyter på. Det är endast genom ett noggrant planerade som det fungerar att jobba heltid och träna så mycket som möjligt – just nu sex dagar i veckan varav hälften med två pass om dagen. Nu tycker jag att jag hittat balansen och hoppas att det ska göra mig snabbare och starkare kommande säsong.

Dramatiskt väder i Nyköping under filmningen – sol, regn och mer eller mindre vind. 

Ett besök i Nyköping är allt jag har hunnit med efter sommaren, tyvärr. Detta i samband med filmning och intervju inför en kort informationsfilm från Kanotförbundet om Parakanot. Passade även på att köra ett pass tillsammans med Henrik Nilsson på kanotstadion. Tyvärr lika blåsigt som vanligt, men det blev ändå ett bra fartpass där fokus låg på teknik. Det är en del träningstimmar kvar till den sitter i ryggmärgen så att jag kan behålla mitt rörelsemönster även i högre farter och mera kraft.
Att enbart träna med inriktning på kanot är annorlunda – kortare, mer intensiva pass och mer styrka än jag är van vid från skidåkningen. Det finns verkligen en motivation i att lägga på tyngre och tyngre vikter i gymmet, ibland extra pushad av Ronnie. Har även jobbat mycket med förebyggande övningar för att stärka axlarna, samt rehabövningar för ryggen som ibland blir lite för trött. Än så länge håller både axlar och rygg – peppar, peppar…

Sundby Gård och långpass – nya paddelvatten i nya kanoten…

Den nya kanot som jag testade på VM i Racice, och som jag tog med mig hem, fungerar perfekt. Är så nöjd! Det är fortfarande en parakanot eftersom de internationella tävlingsreglerna endast tillåter det, men årets nya modell. Kanoten är Nelo Paracanoe 2017 som är mer slimmad, framför allt i sittbrunnen, och det känns när man är på vattnet. Svårt att sätta fingret på vad det är, men det spelar egentligen ingen roll. Om känslan är bra och jag kan paddla fortare så räcker det för mig. Jag kommer även att genomföra lite olika tester av inställningar, paddlar och proteser inför nästa säsong för att få ett så liksidigt drag och symmetrisk paddling som möjligt, och därmed få ut mer av kraften i fart.

Gudöån och Långsjön är perfekt när det är för blåsigt på Drevviken. 

Annars så är det verkligen höst nu. Och den blåst som årstiden bjudit på har ställt till det en del, men det går att hitta skyddade åar och sjöar nu när vattenståndet är högre igen. Är fascinerad över att jag fortfarande kan paddla lite pass ute trots att det börjar bli riktigt kallt i både luft och vatten. Då jag oftast paddlar ensam är jag noga med att tänka på säkerheten nu när det är så kyligt – alltid flytväst, paddla nära land och endast dagsljus. Efter att vi ställde tillbaka klockan så är det dock omöjligt att paddla efter jobbet. Om det inte finns möjlighet till lunchpass så får det bli inomhus istället. Paddelmaskinen i källaren hemma kommer användas flitigt i vinter och med lite bra musik eller en ljudbok så blir nog även distanspassen okej…
En period med lite kraxig hals har gjort att planerna ändrats lite, men jag har ändå hållit igång. I början handlar det mer om att bara vara ute i skogen, de senaste dagarna gym och paddling i lugnt tempo. Hoppas vara tillbaka i full träning i god tid innan höstens kanotläger i Barbate i Spanien om några veckor.

Utflykt till Tyresta för lite friskluft och vargobservation. Blev bara det ena…

Vacker höstdag i Hellasgården, Nacka.

Semesterlunk och tävlingsfart

Aktionbild från O-ringen. Foto: Matias Jonsson

Det var länge sedan semester var synonymt med vila. Inte heller denna sommar har jag legat speciellt mycket i hängmattan eller på stranden, men jag njuter ändå till fullo av min ledighet och att få vara med familjen. I år började vi semestern med tävling…

MTBO 5-dagars, O-ringen 23–28 juli, Värmland

I år gick detta enorma evenemang i Arvika med omnejd, MTBO-tävlingarna gick dessutom en bra bit utanför Arvika och närmare oss, något som gjorde att vi kunde bo och utgå från torpet – bekvämt och skönt. Till detta år hade man lagt till två tävlingsdag för MTBO så även vi fick fem tuffa och utmanande dagar i skogen – se nedan. Terrängen var varierande och banorna kluriga, precis som det ska vara för att vara utslagsgivande. Höll ihop det bra de första dagarna, men bommade bort mig på medeldistansen i Kil och tappade därmed möjligheten att ta placeringar på den avslutande jaktstarten. Körde dock bra sista dagen och behöll min femteplats i D40 – nöjd och trött.
Inför den avslutande jaktstarten låg Ronnie fyra i H40 med chans på pallen om han orkade gå ikapp och ifrån trean. Med starka ben, mycket vilja och bra orientering lyckades han med det och gick i mål som just trea – mycket djävlaranamma bakom den pallplatsen. Kanske fick han lite extra energi från den skrikande hejarklacken – Mats och Carina samt far och mor…

Söndag 23 juli – Lång Brandsbol, tid 1:44:37 (5:a)
Måndag 24 juli – Medel Sundsberget, tid 1:01:20 (5:a)
Tisdag 25 juli – vila
Onsdag 26 juli – Sprint Kil, tid 24:15 (8:a)
Torsdag 27 juli – Medel Kil, tid 1:15:35 (6:a)
Fredag 28 juli – Lång jaktstart Arvika, tid 1:59:27 (7:a)

– – – –

En härlig mix av det bästa…

Efterlängtat lugn i torpet

Efter den tuffa veckan med MTBO som även kompletterades med några pass paddling, njöt jag av att i lugn och ro kunna träna mina två pass om dagen utan några andra inplanerade aktiviteter. För det mesta paddling, men med inslag av styrka och MTB. Frukost utomhus, paddling i Lersjön. Kanske ett dopp innan lunch och sedan lite vila i hängmattan innan pass nummer två. Att ta dagen som den kommer tillsammans med Ronnie, läsa en bra bok och vara i ute i naturen är det som är semester för mig.

– – – –

Team Fillauer efter målgång på AIM Challlenge, Lindvallen.  Foto: AIM Challenge

AIM Challenge, 5 augusti – en lerig utmaning

Nästa tävling på schemat blev en rejäl sådan – AIM Challenge. En rogaining eller multisporttävling där man under sex timmar ska plocka så mycket poäng som möjligt och man har 60 kontroller att valfritt välja bland. Man kan köra i princip hela tävlingen på MTB, men vissa kontroller ligger i obanad terräng så som kalfjäll, myrar, vattendrag och stolpar med mera. Vi tappade tid när vi var tvungna att lämna cyklarna, men det fanns inga alternativ. Mest poäng ger de så kallade äventyrskontrollerna samt de som ligger långt ifrån start/mål. Efter starten planerade vi snabbt vilken rutt och kontroller vi skulle fokusera på och gav oss iväg. Ronnie först, jag bakom på släp. Ronnies fiffiga draganordning gjorde att jag kunde få värdefull hjälp mer eller mindre hela loppet. Psykologiskt viktigt plus att jag kunde spara på mina krafter. Vi gjorde ett bra tävling även om vi efter målgång kunde se hur vi kunde ha plockat ca 40 placeringar bara genom att göra ett lite bättre kontroll- och vägval. Men vi får försöka ta revansch nästa gång.

– – – –

En fantastisk vecka där den svenska fjällen visade sig från sin bästa sida..

Grövelsjön – ett litet fjälläventyr

Efter det lilla stoppet i Sälen och AIM Challenge fortsatte vi resan vidare norrut, till Grövelsjön. En liten timrad fjällstuga väntade på oss och anslöt gjorde även lillasyster med familj. Det blev en fantastisk vecka med vandring, fiske, paddling och gemenskap. Tog även några iskalla, men uppfriskande dopp. Bilderna gör sig som vanligt inte rättvisa, för det blir inte mycket vackrare än så här. Det är något speciellt när sikten är fri och varje meter man går gör skillnad i vad och hur långt man ser. Vi kommer definitivt gör om det här – på samma ställe eller ett helt nytt.

Högbo Multi 2017

TEAM FILLAUER – förväntansfulla och pirriga innan start …

Vi har tävlat en del tillsammans förut, bland annat Stockholm Rumble och Ulvjakten. Båda dessa har varit rogaining – dvs kontrollplock på mountainbike i valfri ordning under tre timmar och vi har placerat oss bra. Någon lagtävling i triathlon har vi också klarat av. Diskussionerna om att göra en multisporttävling har alltid funnits där, men det har aldrig blivit av. De senare åren har funderingarna av naturliga orsaker legat på is på grund av pågående skid- och kanotsatsningar mot stora mästerskap. Men nu, efter att jag bestämt mig för att inte satsa vidare mot Pyeongchang och en sommar av ”gör-vad-du-vill”, så anmälde vi oss till Högbo Multi.
I ett litet sätt att tacka för alla ortopedtekniska lösningar som företaget Fillauer hjälpt oss med under åren ville vi tävla i deras namn och passade dessutom på att utmana personalen. Vi fick med oss Kevin och Erik och vi blev två lag på startlinjen  –  TEAM FILLAUER och TEAM FILLAUER 2. Så kul att de hakade på och de gjorde en stark insats med tanke på sina orienteringsmeriter och kom i mål ca 30 minuter före oss.

Men blev det som jag tänk och trodde?! Nja, både ock… Att det skulle bli tufft det visste jag, men jag trodde aldrig att jag skulle ta så slut i mitt vänstra ben. 

Den inledande prologen och tillika en rogaining (löpning) gick riktigt bra och tog ca 22 minuter. Via växlingszonen för kartbyte (kartorna finns längst i inlägget) och ut på den lilla traillöpningen som tog oss till kanotarenan. Denna sträcka var riktigt bökig för mig med extremt mycket rötter och stenar – där tappade vi tyvärr väldigt mycket tid.

Sist ut på kanotmomentet, men plockade tid då vi orienterade rätt och paddlade bra. 

Kanotmomentet gick bra när vi väl kommit överens om vilken sida vi skulle paddla på och takten infann sig. Orienteringen fungerade klockrent och vi plockade lite tid på några av de framförvarande lagen. Efter paddlingen (ca 35 min) var det dags för den trixiga traillöpningen tillbaka till arenan för växling. Tappade ytterligare värdefull tid.

Dags för MTB-O och nya karta, två tuggor banan och vätska innan det bar iväg. Ronnie fick hålla i orienteringen, något som han klarade perfekt. Nu började jag känna att vi varit ute i drygt 85 min, men var fortfarande pigg i kroppen och huvudet trots att jag legat på nästa 95% av min maxpuls sedan start. Fick draghjälp tack vare den smidiga uppfinning som Ronnie kommit på och som monterats på hans sadelstolpe. Jag cyklade helt enkelt upp bredvid honom, tog tag i linan och la den runt kartstället. Backade sedan ner och fick där hjälp som gjorde att vi kunde hålla hög fart i lättcyklade partier och även en del stigar. Ronnie var riktigt stark och gjorde ett bra jobb – både med draghjälp och orientering och vi tog några placeringar under cyklingen som tog ca 79 min efter en kortare hinderbana i en lada vid sista kontrollen. Tack vare Ronnies styrka sparade jag mycket och välbehövlig energi inför det kommande momentet – orienteringslöpningen.

Tog placeringar i cyklingen tack vare Ronnies starka ben och fiffiga draganordning.

Byte av skor, en tugga banan, vatten och så iväg. Ut på det avslutande momentet samtidigt som det vinnande herrlaget var på väg in mål. Detta visste vi var det kritiska momentet och jag började nu bli riktigt trött. Även här var vi överens om att Ronnie skulle orientera. Fokus på att ta så lättframkomliga vägval som möjligt medan jag fokuserade på att ta mig fram så fort som möjligt – ibland lite löpning, ibland någon hoppvariant men tyvärr mer gångtempo än önskat. Efter kontroll fem var ett av vägvalen att simma 25 meter över ett litet sund – ett givet val då det var ett kortare alternativ men dessutom bjöd på välbehövlig svalka och kick. Efter den sjunde kontrollen (även en kanotkontroll) som låg i en myr var det som att benet blev gelé. Jag började få krampkänning i både vad och lår. Tog en gel vid två tillfällen, huvudet fick sitt men krafterna i benet var slut. Ronnie peppade, drog mig där det var möjligt och var hela tiden tydlig med hur långt det var kvar till nästa stigkors, till nästa kontroll, till mål. Detta var viktigt för att jag skulle kunna mobilisera mina absolut sista krafter och sträckan från sista kontrollen in mot mål var som en dröm. Det sista momentet tog nästan 90 min och vi gick i mål på tiden 4:12.39, lite mer än en timme efter segrarna.

Så här pigga var vi i början, men det var på slitna ben jag tog mig över mållinjen.

Men i det stora hela var det en fantastisk tävling, dag och helg. Jag sprängde flera gränser och jag är stolt att jag höll ihop det hela vägen. Vi var aldrig med och konkurrerande om några framskjutna placeringar, men det var heller inte att räkna med med tanke på löpningen. Högbo Bruk bjöd på bra väder och söndagens tur på de mer lättcyklade och uppmärkta MTB-lederna var ren och skär lycka. Omgivningarna är vackra och det var svårt att lämna för att åka hem. Kan mycket väl tänka mig ett träningsläger här då det finns både MTB för Ronnie och fina paddelvatten för mig. Nu blir det åter fokus på paddling då det bär iväg på EM i Bulgarien på onsdag.

Nedan finns kartorna från de olika momentet…

 

Äntligen snö – igen!

Värmland bjöd på trolskt väder med tät dimma och strålande sol …

Den vintern som jag bestämde mig för att satsa mot Paralympics i Sochi var det massor med snö. Det var 2012. Då kändes det så enkelt, så självklart att hålla på med längdskidor. Sedan dess har det varit usla vintrar i Stockholm och jag hade hoppats att det skulle bli annorlunda denna säsong. Såg så hoppfullt ut i november när snön vräkte ner, men den försvann lika fort som den kom. Sedan dess har vi hunnit med ett snöläger i Saxnäs och efter nyår var vi i Mora och torpet.
Lägret i Mora var med min klubb Haninge SOK och vi var ett litet, men tappert gäng på 13 personer. Dagarna bjöd på varierande terräng och pass – allt från stenhårda mjölksyre–intervaller 30/60 i Rännkölen i Älvdalen till underbart långpass på myrarna i Norra Garberg – i strålande sol och 20 minusgrader. Kylan -27 grader satte dock stopp för det annars så populära avslutande racet på lägrets sista dag – Janne Eskilssons specialsträcka. Fick bli en sväng på Vasaloppsspåret i Eldris istället innan fingrar och tår gav upp och vi styrde vidare mot torpet i Sunne.

Överst fr. vä: Haninge SOK utanför värmestugan i Norra Garberg, Ronnie efter distanspass 3,5 h i 20 minusgrader, frostbiten selfie och avslutningsvis lördagens solnedgång vid torpet.

Dåligt med snö i Klarbäcken, men tunneln i Torsby är som alltid ett bra alternativ. Körde ett stakrace mot Ronnie i lördags, tungt och det är en bit kvar till tävlingsfarten. Höll dock ihop det bra och har en tid som jag jämföra med senare.
Det har varit en tung början på säsongen – dels med en inledande förkylning, dels med tester av ny protes. Det är dessutom svårt att få kontinuitet på träningen eftersom vädret varierar så. Jag behöver mil på snö, många mil. Alternativet rullskidor och SkiErg fungerar, men det är på snö jag tävlar.
Nästa internationella IPC-tävling är VM i Finsterau, Tyskland om en månad. Hoppas att den lilla snö ligger kvar så att jag får de mil jag behöver och att de lokala skidtävlingarna blir av – jag behöver tävla för att få fart på kroppen.

Byte av element…

Sprintkval och stolpe ut, slutade som 13:e tjej och precis utanför semifinal.

Året börjar lida mot sitt slut och det börjar bli dags att summera 2016. Men inte riktigt än, först lite ord kring säsongens första världscup…

Sommarens tuffa träning, både i gymmet och i på vattnet, har gjort mig starkare och mer explosiv. Att få testa vad den mer sprintbetonade träningen gjort med min kapacitet på skidor var något som jag verkligen såg fram emot. Men min otur med säsongspremiären verkar hålla i sig. När det var dags för världscupens första tävling i Vuokatti i december åkte jag dit med två veckors förkylning i bagaget. Det tillsammans med den blygsamma träningen på rullskidor och endast ett tjugotal pass på snö resulterade i ett uselt lopp. Besviken förstås, men samtidigt realist.
Jag vet att jag inte kan prestera på snö om jag inte tränat på snö. Dessutom brukar mina säsonger börja halvknackigt för att sedan ta sig framåt februari. Avstår därför från att åka nästa världscuptävling som går i Ukraina i mitten av januari till förmån för en ordentlig träningsperiod. Efter några veckors möjlighet att träna på Rudans konstsnöspår är det dock tyvärr åter barmark i Stockholm. Nu börjar det bli dags att leta upp snö…

Fotosession innan träning – jag, Zebastian och hans guide Johannes. 

Konstsnöspåret i Rudan i december tack vare IKJ:s engagemang.

Ronnie var med i Vuokatti som vallare, banbesiktare, protesinställare mm.

Paralympics Rio 2016

Detta galleri innehåller 21 bilder.

Här har jag samlat utvalda bilder från mitt tredje Paralympics. Jag tar med mig glädjen och stoltheten över att ha tagit mig dit. Att få dela denna upplevelse med Ronnie och svärfar är stort och oförglömligt… Bilderna är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan … Fortsätt läsa →

Tjejskidan 2016

Stort startfält med totalt 312 tjejer (86 i tävlingsklassen).  Foto: Henrik Rådmark 

Det känns som att säsongerna upprepar sig – med sjukdom och dåligt snöläge inför världscuppremiären. Efter ett riktigt bra slut på 2015 där träningen gått enligt plan, så drog jag på mig något efter träningslägret över nyår i Saxnäs och Ö-vik. Kroppen var inte pigg och det som låg där och pyrde ville inte riktigt bryta ut.
Dock kändes det bättre fram mot Tjejskidan 14 km den 23 januari – ett roligt lopp enbart för tjejer på Täby Konstsnöspår i Stockholm. Jag ställde upp med förhoppningen att försvara andraplatsen från 2013. Hade riktigt bra skidor – tack vare Ronnie – men ett för starkt startfält och en kropp som inte var så pigg som jag hoppats på gjorde att det inte räckte. Öppnade hårt och hamnade sist i andra klungan om fyra personer, placering 3–6. Varvbanan på 2350 m var platt med en mindre slakmota och en utförslöpa där jag tappade ett tjugotal meter på klungan varje varv. Tunga meter som jag sedan tog in innan det var dags för samma visa igen. Med en kropp som inte alls svarade som önskat så blev mitt mål att varje varv kriga ikapp klungan efter utförslöpan och hoppas att jag hade krafter kvar för att försöka gå ifrån innan backen på sista varvet. Men det fanns ingenting att plocka fram och jag slutade sexa i mål.

Fightingface…  Foto: Christoffer Borg (tillika stavresurs)

Fler bilder och resultat från årets upplaga av Tjejskidan finns här.

Och den sjukdom som tydligen fanns i kroppen bröt ut efter loppet med dunder och brak. Låg däckad i sängen flera dagar och för en vecka sedan var jag på benen igen, men träningen fick vänta tills nu i helgen.
Plusgraderna de två senaste veckorna har tärt rejält på den lilla snö som fanns och nu går det enbart att åka på de få ställen som har konstsnö. Tack och lov för att IKJ kämpar med spåren i Rudan där det fortfarande finns 1700 m med något som trots allt kan kallas spår. Det är skönt att vara igång igen, helgens två pass var lugna och förgylldes dessutom av finbesök i spåret i form av den otroligt duktiga skidåkaren Lars ”Lord” Nelson.

Guldglans på Rudan i helgen – två guldmedaljörer från Sochi 2014 …

Hoppas nu att kroppen hämtat sig och svarar bra på träningen inför min första världscuptävling för säsongen – i Finsterau, Tyskland i slutet av månaden.

 

Åter i vinterland …

Nästan direkt efter att vi kom hem från det senaste lägret så bestämde jag och Ronnie oss för att åka iväg på ett litet eget träningsläger efter nyår. Hemma har det inte blivit ett enda pass på snö på grund av plusgrader och barmark. Perfekt för rullskidor, men inte så kul när det är på snö tävlingarna avgörs. Så vi bestämde att åka till Saxnäs igen – varför byta när de har allt?! Med boende på Saxnäsgården med frukost, lunch och middag, perfekta och alltid nydragna spår och lite annat smått och gott så vill man inte åka någon annanstans. Denna gång tog vi bilen och resan gick riktigt bra trots riktigt vinterväglag de sista 30 milen.

Med lite mera snö så var det fler spår öppna, riktigt kul även om temperaturen de sista dagarna kanske kröp lite för långt under nollstrecket. Idag onsdag bjöd Saxnäs på -30 grader, så vi bytte ut skidpasset mot en promenad på isen istället. Att vi på vägen tillbaka bjöds på riktiga frasvåfflor hos Niklas och Camilla gjorde det till en perfekt dag…
Veckan har trots kylan bjudit på två fartpass, ett långpass och några mysiga skatepass i skenet av pannlampan. När det blev för kallt utnyttjade vi gymmet och passade även på att testa våra färdigheter i pingis och badminton.
Imorgon bär det vidare till Ö-vik och ett läger tillsammans med Zebastian och, om inte kylan ställer till det, mer träning samt några mysiga träningstävlingar i helgen…

Utsikt mot Saxnäs från Klimpfjäll.