VM i Finsterau 2017

vm_01
VM-silver i mixstafetten med Zebastian Modin och guide Johannes Andersson.
Längst till vänster Pierre Bryntesson och längst till höger Max Själin. 

Historien har en tendens att upprepa sig. Dåliga säsongsstarter med sjukdom eller skada följs upp med överraskande pallplatser på världscup eller mästerskap. Denna säsong har inte varit annorlunda…

Efter en sommar med 100% fokus på kanot och Paralympics i Rio och en rejäl förkylning efter snölägret i Saxnäs precis innan världscuppremiären Vuokatti var inte förutsättningarna de allra bästa och premiären blev ett fiasko. Bra träning runt nyår följdes upp av ytterligare en period av sjukdom – tur att jag valt att avstå världscupen i Ukriana. Denna gång var halsont som så småningom övergick i en segdragen hosta.
Åkte till VM i Finsterau, Tyskland med inte alltför höga målsättningar. Den inledande sprinten i skate skulle vara ett ”komma-igång-race” inför mixstafetten 4 x 2,5 km med Zebastian Modin. En stafett som är ett öppet race där de andra ländernas laguppställningar, deras totala procentsats och vår dagsform är avgörande. Jag och Zebastian dubblerar våra sträckor eftersom det bara är vi två medan de andra länderna har flera alternativ.
Och det blev precis en sådär spännande stafetten som det ska bli. Utfallet är ovisst ända fram till den sista sträckan och när mållinjen ska korsas. Vi plockade placeringar och tid för varje sträcka och när Zebastian gick ut på sista sträckan hade vi vittring på guldet. Men det var ett för stort tidsavstånd och vi kom tvåa, endast 21 sekunder efter suveräna Ukraina. Vi gjorde två starka sträckor var och vi lyckades ta ett VM-silver! Att samarbetet med hans guide Johannes Andersson har utvecklas så fort är fantastiskt och det vittnar de andra placeringar och medaljer som duon tog under mästerskapet på. För mig är det sjukt att vi kan vara med och konkurrera, jag är så stolt över att få tävla med och åter få kliva upp på pallen med en fighter som Zebastian…

vm_03
Med mycket vilja genomförde jag 15 km klassiskt…  

Den avslutande distansen 15 km klassiskt blev som väntat en riktig utmaning. Med en tuff slinga på 3 km där flera tunga backar skulle plockas blev det för alldeles för tungt. Min dåliga form och det sugande, blöta föret gjorde att jag inte ens var i närheten av vad jag vet att jag kan. Besviken och ledsen. Slutade 7:a av totalt 9 åkare.
Från detta mästerskap tar jag ändå med mig styrkan hos mig själv, att kunna prestera när det gäller men även andra lärdomar. Dock blir det nog det fantastiska engagemang som Pierre Bryntesson och Max Själin visade upp som hamnar högst upp. Det var länge sedan jag mötte sådant professionalism i alla led som hos dessa två. Med hjärtat på rätta stället, ett barns nyfikenhet och med en unik lyhördhet  gjorde de allt för att vi skulle kunna leverera. Och så hade vi riktigt bra skidor också…

Nu väntar några veckor på hemmaplan innan det är dags för säsongens viktigaste världscup – testeventet i Pyeongchang inför Paralympics nästa år. Fram tills dess ska jag försöka bli av med min hosta och komma i lite bättre form.

Läs mer om stafetten:
Ett skönt kvitto
Helene Ripa och Zebastian Modin tar VM-silver i stafett

vm_04

vm_02

Tjejskidan 2016

_DSC2514
Stort startfält med totalt 312 tjejer (86 i tävlingsklassen).  Foto: Henrik Rådmark 

Det känns som att säsongerna upprepar sig – med sjukdom och dåligt snöläge inför världscuppremiären. Efter ett riktigt bra slut på 2015 där träningen gått enligt plan, så drog jag på mig något efter träningslägret över nyår i Saxnäs och Ö-vik. Kroppen var inte pigg och det som låg där och pyrde ville inte riktigt bryta ut.
Dock kändes det bättre fram mot Tjejskidan 14 km den 23 januari – ett roligt lopp enbart för tjejer på Täby Konstsnöspår i Stockholm. Jag ställde upp med förhoppningen att försvara andraplatsen från 2013. Hade riktigt bra skidor – tack vare Ronnie – men ett för starkt startfält och en kropp som inte var så pigg som jag hoppats på gjorde att det inte räckte. Öppnade hårt och hamnade sist i andra klungan om fyra personer, placering 3–6. Varvbanan på 2350 m var platt med en mindre slakmota och en utförslöpa där jag tappade ett tjugotal meter på klungan varje varv. Tunga meter som jag sedan tog in innan det var dags för samma visa igen. Med en kropp som inte alls svarade som önskat så blev mitt mål att varje varv kriga ikapp klungan efter utförslöpan och hoppas att jag hade krafter kvar för att försöka gå ifrån innan backen på sista varvet. Men det fanns ingenting att plocka fram och jag slutade sexa i mål.

12522932_597620293728771_2151858368963949553_n
Fightingface…  Foto: Christoffer Borg (tillika stavresurs)

Fler bilder och resultat från årets upplaga av Tjejskidan finns här.

Och den sjukdom som tydligen fanns i kroppen bröt ut efter loppet med dunder och brak. Låg däckad i sängen flera dagar och för en vecka sedan var jag på benen igen, men träningen fick vänta tills nu i helgen.
Plusgraderna de två senaste veckorna har tärt rejält på den lilla snö som fanns och nu går det enbart att åka på de få ställen som har konstsnö. Tack och lov för att IKJ kämpar med spåren i Rudan där det fortfarande finns 1700 m med något som trots allt kan kallas spår. Det är skönt att vara igång igen, helgens två pass var lugna och förgylldes dessutom av finbesök i spåret i form av den otroligt duktiga skidåkaren Lars ”Lord” Nelson.

larsnelson
Guldglans på Rudan i helgen – två guldmedaljörer från Sochi 2014 …

Hoppas nu att kroppen hämtat sig och svarar bra på träningen inför min första världscuptävling för säsongen – i Finsterau, Tyskland i slutet av månaden.

 

Åter i vinterland …

saxnasgarden

Nästan direkt efter att vi kom hem från det senaste lägret så bestämde jag och Ronnie oss för att åka iväg på ett litet eget träningsläger efter nyår. Hemma har det inte blivit ett enda pass på snö på grund av plusgrader och barmark. Perfekt för rullskidor, men inte så kul när det är på snö tävlingarna avgörs. Så vi bestämde att åka till Saxnäs igen – varför byta när de har allt?! Med boende på Saxnäsgården med frukost, lunch och middag, perfekta och alltid nydragna spår och lite annat smått och gott så vill man inte åka någon annanstans. Denna gång tog vi bilen och resan gick riktigt bra trots riktigt vinterväglag de sista 30 milen.

helene

Med lite mera snö så var det fler spår öppna, riktigt kul även om temperaturen de sista dagarna kanske kröp lite för långt under nollstrecket. Idag onsdag bjöd Saxnäs på -30 grader, så vi bytte ut skidpasset mot en promenad på isen istället. Att vi på vägen tillbaka bjöds på riktiga frasvåfflor hos Niklas och Camilla gjorde det till en perfekt dag…
Veckan har trots kylan bjudit på två fartpass, ett långpass och några mysiga skatepass i skenet av pannlampan. När det blev för kallt utnyttjade vi gymmet och passade även på att testa våra färdigheter i pingis och badminton.
Imorgon bär det vidare till Ö-vik och ett läger tillsammans med Zebastian och, om inte kylan ställer till det, mer träning samt några mysiga träningstävlingar i helgen…

ronnie

sparet

20160105_134551
Utsikt mot Saxnäs från Klimpfjäll.

bilen

På snö i Saxnäs

ontrack1

Efter en höst med nytt träningsupplägg som fungerat riktigt bra känns det extra kul med säsongens första landslagsläger, i år med ny förbundskapten och på nytt ställe – Saxnäs. I nästan en hel vecka ska vi träna på ”riktiga” spår, äta supergod mat på Saxnäsgården med sin fantastiska personal. Allt är precis så bra som man kan önska.
Hela gänget är på plats och schemat är två pass om dagen. Det är alltid lite tungt de första passen på snö, men tycker ända att de inledande dagarna känts okej. De kuperade och, för mig, utmanande banorna gör skidåkningen varierande och rolig. Att dessutom få lite kvinnligt sällskap i spåret med gästspelande Mona gör att tiden går fort – trots långpassen på tre timmar.
Vi har även kört en hel del teknik med filmning och det är motiverande att få konstruktiv och dessutom positiv feedback, veta att man är på rätt väg.
Tiden går fort och i morgon är det dags för ett avslutande race innan hemfärd – må bästa man eller kvinna vinna …

saxnas

12301752_1008982445790931_9209408537498421173_n

ontrack2

IMG_11971
Jag och bästa Klingen med Satsfjället i bakgrunden.

Världscupavslutning IPC

testrace Intervaller på tävlingsbanan två dagar innan race.  Foto: Nathan W. Lediard

Förra helgen var det då dags för säsongens sista världscuptävling, i Surnadal i Norge. Och det blev en bra sista tävling på skidor, men inte alls perfekt. Efter fyra dagar med förberedelser, test av banan, upptäcktstur på skidor, fartpass och skidtester så var det då dags för tävlingens enda och säsongens sista race – 5 m klassiskt. Två varv på en snabb 2,5 km slinga med för mig perfekta utförslöpor, bra stigningar och fina stakpartier i svaga motlut. Efter första varvet låg jag tvåa, endast tre sekunder efter säsongens suverän – Oleksandra Kononova. Jag hade en riktigt bra dag med toppenskidor och stark kropp och gav allt jag hade ut på sista varvet. Men så hände det som inte får hända. I den sista snabba utförslöpan efter den sista branta stigningen tar jag så mycket fart över krönet att farten blir högre än tidigare. Detta, i kombination med att jag var riktigt ansträngd, resulterar i att jag inte kan parera när vänsterskidan far ur spår mitt i backen. När jag står i fartställning finns det inga, eller väldigt små, manövreringsmöjligheter pga. av protesen. Det är ingen våldsam krasch på något sätt, men jag tappar all fart och massor med meter, får börja om och trots att ger allt jag har så blir det en omöjlighet att vinna. Jag kom trea och vet att jag hade varit med och fightats om segern om jag stått på benen. Besviken på mig själv, förbannad! Och det blir det så mycket mer frustrerande genom att detta var det enda racet för mig denna gång. Jag bygger upp så mycket förväntningar, så mycket pepp inför ett lopp och det finns ingen chans till ”revansch”.

IMG_3531 Race – här på väg ikapp Anne Karen från Norge.  Foto: Anne Ragnhild Kroken

Personligen önskar jag fler världscuptävlingar per säsong inom IPC. Facit för min del denna säsong är endast tre race. Jag har varit skadad och missat en världscup, inte haft möjlighet att åka på den tredje med tanke på mitt arbete då frånvarotiden hade blivit ca en månad. Det betyder att jag har åkt VM (två lopp) och världscupavslutningen (ett lopp) – det är inte tillräckligt … Dock ska det poängteras att jag hade kunna köra ytterligare två race, båda i 15 km fristil/skate. Men som det ser ut idag med klassificeringen känns det inte speciellt kul. Jag skrev lite om det i ett inlägg i oktober – Pappersarbete. En tanke är dock att kanske ändå köra dessa för att få en statistik för IPC att titta tillbaka på, samt att jag skulle få fler tävlingar – trots att det inte kan bli några framstående placeringar. Under VM tidigare i år hade jag och Fredrik Uusitalo en bra diskussion med IPC angående en justering av procentsatsen för skate/fristil för dem som tävlar stående med lårbensamputation.

IMG_3500 Anna Maria Nilsson och Ronnie väntar medan jag pustar ut.

IMG_3458 Bilade upp i min Subaru XV och det var en lång, men bitvis mycket vacker resa.

IMG_3461 Ronnie var med och vallade mina skidor tillsammans med den finska vallaren Ville.

Jag förstår att det inte finns resurser, varken inom IPC eller förbunden, att åka på tävlingar varje helg. Och att det är svårt att hitta arrangörer. Men var tredje vecka eller dylikt skulle jag tycka var bättre – kanske två innan nyår och fyra efter (mästerskapsfria år). En av anledningarna till de få tävlingstillfällena för min del är att man valt att alternera Cross Country och Biathlon, det vill säga i grova drag köra varannan dag. För mig som endast kör XC betyder det att jag är borta dubbelt så lång tid som jag skulle behöva, vilket ställer till det en del med tanke på mitt jobb. Dessutom medför det extra utgifter för nationerna i form av boende under en längre tid än nödvändigt. Önskvärt vore att köra först XC och sedan skidskytte, eller tvärt om förstås. Kanske skulle man få fler att åka på alla världscuptävlingarna och förbunden skulle eventuellt kunna skicka fler tävlande i respektive idrott. För dem som tävlar i både XC och skidskytte har det egentligen ingen betydelse – de tävlar i princip varje dag med dagens upplägg ändå. Spännande att se vad som händer inför nästa säsong …

IMG_3507-1 IMG_3516 IMG_3511-1 IMG_3509-1 IMG_3457 IMG_3459

Tjejvasan och folkfest i Falun …

A859_1_sid2

Vilken grym helg det blev!
Först var det dags för Tjejvasan. Lite extra pirrigt då det det var tre år sedan jag körde senast. Då, 2012, seedade jag upp mig till startled 1, nu var jag kvalificerad att stå i Elitledet – en ny, men häftig upplevelse. Det betydde flera saker – dels ganska mycket mer uppmärksamhet och media, men framför allt innebar det fördelen att inte behöva stå i kö på morgonen in i startfållan. I år bodde vi på nytt ställe precis vid Oxbergs-kontrollen. Det var perfekt – stort, personligt och med ett mycket gästvänligt värdpar.
Det började med en nummerlappsceremoni på fredagskvällen där jag fick kliva upp på scenen i mässtältet tillsammans med några av världens bästa långloppsåkare, bland andra Britta Johansson Norgren, Laila Kveli och Annika Löfström – coolt! Fick även nöjet att skriva en autograf till Ester …

nummerlappsceremoni

I år hade jag ett privat litet serviceteam – Ronnie, min man, klippa och tillika supervallare langade även dricka och stod med stavar på tre ställen. Utmed spåret fanns även stav- och langateamet Ola och Ellinor, samt mina svärföräldrar som skrek på inte mindre än tre ställen! Vilket perfekt upplägg – jag visste att det fanns stavar utmed hela banan (2012 bröt jag en stav i Gopshus och det tog bra många kilometrar innan jag lyckades få en nya av en motionär/åskådare och en egen i Läde) och dricka på fyra ställen.
Och det blev ett riktigt bra lopp! Inte perfekt, men utifrån säsongens förutsättningar ett lopp som jag är nöjd med. Jag hade inte riktigt den där farten och trycket i stakningen som jag vet att jag kan få till när allt stämmer, men jag hade inte mer i kroppen denna dag.
Skidorna var perfekta och trots att jag körde med fäste, valde jag att staka i princip hela banan. Är nu frestad att staka hela loppet på blanka skidor, kanske nästa år beroende på före. Nådde inte mitt mål att komma topp 50, utan slutade som 54:a på tiden 1.32:14 endast 13 minuter efter segraren. Kanske hade det sett annorlunda ut om det hade blivit en fight om placeringarna de sista kilometrarna. Nu gick jag ensam, kanske de sista två …
Men som alltid – lika kul att efteråt prata med andra tjejer om loppet, sitta i mässtältet med klubbkamraterna och bara njuta av atmosfären och stämningen. Dagen avslutades med god middag i bästa sällskapet på kvällen i Oxberg, innan jag stupade i säng klockan halv nio.

Här finns lite klipp från SVT från helgen:
Intervju före start
Efter målgång

Hela resultatlistan från årets Tjejvasan – Resultat från Tjejvasan 2015

vm_falun

Och när vi ändå var i Dalarna så kändes det självklart att stanna till i Falun och se på den avslutande VM-femmilen. Vilken folkfest! Stämningen var på topp, det blev ett dramatiskt lopp och jag är så grymt imponerad av dessa skidåkare som slet i de tuffa backarna i ett tungt före med nysnö och plusgrader.
Det blev en skön hemresa efter en fullspäckad helg …

Efterlängtad sol och skidleverans…

20150122-Cable1

Vid midnatt i tisdags klev vi innanför dörrarna till vår stuga vid Lakewoods Resort i Cable, Winsconsin USA. Vi är här för att – i skuggan av fyra andra VM – försvara de VM-medaljer som jag och Zebastian tog på VM i Sollefteå för två år sedan. Den långa resan gick bra, men tyvärr kom inte mitt skidfodral med på det lilla planet från Newark till Minneapolis. Idag på eftermiddagen, 36 timmar senare, så kom då äntligen fodralet med skidor, stavar och pjäxor fram och jag kunde andas ut.

I brist på egen utrustning rekade jag igår tävlingsområdet till fots och idag lånade jag Fredriks pjäxa stl 43 samt Zebastians stavar och skateskidor. Den lilla skidorten Telemark bjuder på böljande, trevliga och bitvis tuffa banor – idag i strålande vinterväder. Stakade runt sprintbanan samt den bana jag ska köra på stafettens klassiska sträckor. De partier som jag testade idag hade en lite längre backe, en snabb utförslöpa och några stakpartier. På sprinten kör man svagt vänster/rakt fram i botten på backen efter den snabba utförslöpan, men på de längre sträckorna ska man istället göra en skarp 180 graders sväng vänster. Testade båda varianterna och får öva mer på den skarpa vänsterkurvan där jag lätt driver ut, men det känns riktigt bra.
Kroppen kändes lite seg i början av passet, kanske inte så konstigt. Men när jag klev av så  var jag pigg, stark och full med positiv energi. Känner mig laddad och ser fram emot att tävla!
Imorgon satsar jag på att köra 2,5 km-slingan, med den skarpa vänstersvängen och några andra utmaningar, inför söndagens testrace och den avslutande medeldistansen.

Mitt tävlingsschema
Onsdag 28/1 Klassisk sprint
Lördag 31/1 Mixstafett 4 x 2,5 km – jag kör de klassiska sträckorna, 1 & 3
Söndag 1/2 Medeldistans 5 km klassiskt

20150122-Cable3

På den lilla snö som finns …

IMG_3301

Efter jul och nu under nyårsledigheten har jag testat foten på allvar och det fungerar mycket bättre än jag vågat hoppats! I Torsby Ski Tunnel körde jag ett testpass för att se hur foten reagerade. Med den bra känslan körde jag sedan på med bland annat ett testrace – 6 varv á 1,3 km, något som vi gjort flera gånger på landslagsläger och som ger en bra indikation. Det blev även distanspass två timmar för att se hur foten höll ihop – och det gjorde den. Hade känning efter passet, men har avlastat med kryckor utanför skidspåret och det har fungerat bra.

IMG_3327_just

Var tvungen att åka hem för att jobba, men väl hemma så har det funnits konstsnöspår att köra på, tack och lov. Rudans konstsnöspår är en slinga på 700 m med en liten stakbacke. Det är bättre än inget och för mig fungerar det bra. Jag kompletterar och alternerar fortfarande min träning med stakmaskin, simning och mtb för att spara på foten.

Svt_2014_mtb
IMG_3325

Om två veckor bär det av till USA och VM – ser så fram emot att få tävla igen! SVT:s reportage inför VM finns att se här om ni missade det – Ripa på jakt efter ny succé.

SVT_2014

 

 

Bra vecka…

mix

Efter ett fantastiskt OS så är det nu snart dags för oss paralympier att inta Sochi. Imorgon bär det iväg på pre-camp, till Ridnaue i norra Italien. Ser fram emot att få njuta av en vecka med bra skidåkning på lite högre höjd i vacker miljö innan vi åker vidare till Sochi den 3 mars. Invigningen är den 7:e och sedan drar tävlingarna igång.
Har haft en bra vecka med fantastisk skidåkning och harmonisk tillvaro uppe i torpet. Har jobbat på distans och lagt upp dagarna för att slippa stress, något som fungerat riktigt bra. Sedan tävlingen i Orsa Grönklitt den 8 februari har jag känt att kroppen vaknat till och gångna veckans fartpass har också känts bra. För att inte tala om de fina långpassen som jag och Ronnie haft i Lekvattnet och Hovfjället – riktig vinterkänsla med räls och skön kupering. Belönade oss själva med frasiga våfflor och kokkaffe, mums!
Har koll på min utrustning – protesen genomgången, skidorna är skickade på slip, de vita underställen från Craft och Lillsport-handskarna har kommit, böcker och annan underhållning fixad. Det återstår bara att packa ner allt.

Nu är det dags…

Efterlängtad snöträning …

langberget1

Efter några veckors uppehåll på grund av en förkylning så var det dags för lite efterlängtad träning igen. Eftersom det i Stockholm, precis som på många andra ställen i landet, fortfarande är barmark tog jag ledigt några dagar i jul- och nyårshelgen för att komma till lugnet i torpet och därifrån vidare till snön. Totalt blev det nästan en vecka med underbar och inspirerande träning på – om än lite blöt och konstgjord, men dock – snö!
Vi började med fyra dagar i Långberget – funktionellt boende, fantastisk mat och 5 km bra spår i lagom kuperad terräng. Det blev både skate och klassiskt, distans och lite kortare pass med lite grenspecifik styrka och impulser. Kroppen kändes bättre än jag hoppats med både humör och motivation på topp. Passade även på att göra lite tester och fininställningar av protesen eftersom vi hade tillgång till snö …

tunneln-1

Avslutade detta lilla ”miniläger” i torpet och Torsby Skitunnel. Första riktiga fartpasset på länge och trots trögt före gav tröskelintervallerna bra kvitto – glad! På nyårsafton blev det ett lite längre distanspass och en lugn, mysig kväll med god middag, pannlampspromenad och feelgoodfilm med Ronnie – ett bra avslut på både lägret och året.

torpet-1

Jag är otroligt glad och tacksam över mitt liv och de människor jag har i min närhet, stolt över de prestationer jag levererat det gångna året och ser fram emot att få inleda 2014 med en efterlängtad tävlingspremiär i Vuokatti, Finland i början av januari. Sedan vidare till Oberstdorf för nästa, innan det bär hemåt igen för lite mer träning. Jag hoppas verkligen att vädergudarna tagit sitt förnuft till fånga och att Stockholm i mitten av månaden ligger vackert inbäddat i ett tjockt täcke vit snö …