Steloperation nivå C5–C7.
365 dagar, ett år. Så lång tid har det tagit för kroppen att tycka att det är okej med träning igen. Inte rehab, utan träning. Tankarna har varit många och jag har pendlat mellan framsteg och bakslag. Än är inte resan över, men jag håller tummarna för att kroppen vill samma sak som jag – ta en kvotplats till Paralympics i Tokyo 2020.
November 2018
Det andra planerade träningslägret på Mallorca denna höst har gått bra, riktigt bra. Kroppen är stark men sliten och jag tror att det är all träning som gör att jag har fått ont i armarna. Men värken blir värre och jag tycker inte att kroppen svarar på samma sätt de sista dagarna. Väl hemma igen vilar jag och kör endast lätt träning. Det blir inte heller bättre med sjukgymnastik – utstrålningen och värken i armarna blir värre och värre.
December 2018
Tack vare min elitidrottsförsäkring i Folksam via Sveriges Paralympiska Kommitté får jag snabbt en tid till Spine Center den 3:e december och en magnetröntgen (MR). Återbesöket den 12:e december bekräftar det som kunniga personer i min omgivning befarat. Jag har fått diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C6–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1. Förutom det har jag förträngningar/pålagringar i rotkanaler (Rotkanalstenos) och ryggradskanalen (Spinal Stenos). Beskedet får mig ur balans – min karriär och mitt aktiva liv är över är det som far igenom huvudet. När ordet operation nämns slår mitt huvud bakut och jag får panik. Jag vill inte att någon skall in i min nacke. Jag vill inte ens behöva fatta detta beslut, jag vill bara vakna upp imorgon där allt är som vanligt.
Tillsammans med nervprofessorn på Spine Center bestämmer vi att prova med konservativ behandling, med andra ord rehab och sjukgymnastik, eftersom skadan är så pass färsk. Detta innebär dessutom att jag, just för stunden i alla fall, inte behöver fatta något beslut om operation eller inte. Diskbråck läker oftast av sig själv, men det är svårt att säga hur lång tid det tar, tid som jag tycker att jag inte har. Dessutom vet man inte hur mycket stenosen påverkar mina symtom.
Diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1.
Januari 2019
Jag går på sjukgymnastik tre gånger per vecka, kör rehab hemma och så mycket promenader jag kan. Kör även cykeltrainer utan att ha händerna på styret, men kroppen mår inte bra. Jag är tydligt allmänpåverkad i kroppen med lätt illamående, koncentrationssvårigheter, dålig balans, extrem trötthet – hela min kropp skriker att något är fel. Det blir inte bättre och ovissheten över hur lång tid läkningen ska ta är extremt jobbig.
Den 23:e januari utför jag någon typ av rörelse i köket och smärtan i höger arm exploderar. Den avtar successivt, men inte helt. På kvällen kommer huvudvärken och illamåendet. På natten kräks jag och smärtan i huvudet blir allt värre. Efter tre dagar i sängen med fortsatta symtom ringer Ronnie till sjukvårdsupplysningen. De skickar en ambulans och jag hamnar på Södersjukhusets akutmottagning. Jag har inga reflexer i mina armar och dåliga i benet. En akut MR visar att diskbråken blivit värre och jag läggs in på ortopedavdelningen för smärtlindring. Ingen akut operation är dock nödvändig. Efter tre dagar har vi hittat smärtlindring som fungerar och jag får åka hem. Jag är nu sjukskriven på heltid.
Februari 2019
Vid det planerade återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 7:e februari konstateras det med hjälp av den nya MR:en, spattiga reflexer samt kroppens allmänpåverkan att mina diskbråck trycker på ryggmärgen. På grund av ryggmärgspåverkan blir det nödvändigt med en operation och det som förut varit otänkbart, och omöjligt att fatta ett beslut kring, känns helt självklart. Nu är det inte längre elitsatsningen på kanot som är fokus, nu handlar det om att åter kunna ha en aktiv vardag. Tack vare mötet med en nyopererad patient på ortopedavdelningen på SÖS känner mig lugnare. Dessutom gör smärtan att jag inte har något val längre. Att vara aktiv under denna period är inte möjligt, jag sover mycket och är fortsatt sjukskriven.
Mars 2019
Operationen utförs den 4:e mars på Löwenströmska Sjukhuset. Jag läggs i kvällen före och jag är första patient på morgonen. Ingreppet är en steloperation och den görs framifrån på halsen, en så kallad främre fusion. För att jag ska bli av med min symtom tar man bort diskarna mellan kotorna C5–C6–C7 och man sätter dit ”burar” istället. Dessutom tas stenosen bort i de kanaler som är trånga. Benmaterialet läggs i burarna mellan diskarna för att hjälpa kotorna att snabbare växa ihop. Med en titanplatta och sex skruvar hålls allt på plats under läkningsprocessen.
När jag vaknar upp några timmar senare mår jag, förutom en outhärdlig smärta och kramp i nackmuskulaturen, riktigt bra. Hela min kropp är lätt och jag känner mig lugn. När Ronnie kommer för att hälsa på på eftermiddagen samma dag har jag varit uppe och gått och ätit middag. Det gör ont att svälja. Jag åker hem dagen efter operationen.
Värken och krampen i musklerna och svårigheterna att svälja håller i sig ungefär en vecka, sedan avtar det successivt. Börjar med mina korta promenader redan dag tre och gör enkla rehabövningar. Mår bättre för varje dag, även om jag sover extremt mycket och äter starka värktabletter.
April 2019
Jag mår bättre och bättre och börjar jobba 25% den första april. Blir fort trött, men smärtan är i princip borta, mycket tack vare medicinering. Fortfarande räcker inte energin till mycket mer än att köra rehab, lite konditionsträning och arbete. Har fortfarande inte slagit bort tanken helt på att jag kanske kan köra den första världscupen och EM i Paracanoe i maj. Testar att köra lite MTB under påsken, men blir direkt sämre med värk i armen, framför allt höger. Tänker direkt att jag varit för ivrig och jag får ångest. Ångest över att jag ska ha förstört något. Backar tillbaka i träningen och inser att det nog inte är möjligt att börja paddla så snart som jag hoppats. Stryker världscupen och EM från kalendern och mitt medvetande. Insikten slår mig att det kanske inte ens är möjligt att paddla VM och Paralympics-kval i augusti. Pendlar mellan sunt förnuft och viljan att åter vara där jag var innan operationen. Fortfarande sjukskriven, nu 50%.
Maj 2019
Sakta men säkert blir jag återigen bättre i armarna, men smärtan i höger kommer och går. Ökar träningen igen, men håller mig borta från sådant som skulle kunna påverka armarna och nacken. Orkar vara mer och mer aktiv, jobbar fortfarande endast 50%.
Och så kommer då den dagen jag längtat efter – jag ska testa att paddla. Den 31:a maj tar jag mitt första paddeltag på cirka sex månader och det känns bra. Jag sitter på vattnet i kanoten i 16 minuter och jag önskar inget hellre än att få sitta kvar. Men förnuftet får mig att kliva upp. Hoppet om VM lever igen.
Juni 2019
Fortsätter med min rehab i princip varje dag, cykel eller promenader och så paddling. Paddlar nu tre gånger per vecka, korta pass med fokus på teknik och att inte provocera nacken. Så fort jag är lite för ivrig eller tar i för mycket ökar smärtan i höger hand och arm. Orolig över att symtomen ska bero på att det diskbråck mellan C7–Th1 som inte opererades har blivit värre. Gör en skiktröntgen den 26:e på Löwenströmska inför återbesök till kirurgen i augusti. Har mer energi, men det räcker till träning och 50% jobb, inget mer.
Juli 2019
Det har nu gått tre månader sedan min steloperation och i det stora hela mår jag bra. Under den första veckan har jag några paddelpass tillsammans med min tränare Åsa. Vi filmar min teknik och i det stora hela ser det bättre ut än innan operationen. Min position i nacke, axlar och skuldror är bättre. Det fattas förstås massor i styrka, uthållighet och så vidare vilket inte är så konstigt. Allt känns positivt och jag känner att SM och VM kanske inte är omöjligt. Paddlar fortfarande bara tre pass i veckan blandat med rehab/lätt styrka och konditionsträning.
I mitten av månaden kör jag K1 200m försök och B-final på SM – i tröskelfart och är nöjd över känslan. Att åter få vara i ett tävlingssammanhang igen är underbart. Att få träffa alla igen är fantastiskt. Jag påminns om varför jag tycker så mycket om att träna och att tävla. Och det räcker för att hitta motivationen och inspirationen för att fortsätta denna resa.
Augusti 2019
Jag märker att min kropp mår bra av att vara i rörelse och på semestern orkar jag lite mer. Paddlar varannan dag och rehab där emellan. Men det blir också lätt att ta i för mycket, vilja lite mer, göra nya saker. Att plocka hallon straffar sig, att plocka sommarkantareller likaså. Att ha armarna i utsträckt läge är fortfarande inte något som nacken och kroppen tycker om.
När jag kommer till landslagets VM-lägret 6:e augusti är kroppen inte helt utvilad eller symtomfri. Det blir en tuff vecka, men en nödvändig sådan för att hinna förbereda mig så mycket som möjligt inför stundande VM. Under lägret paddlar jag för första gången sedan operationen 200 m i maxfart. Det blir också nu som jag för första gången berättar offentligt om min operation och tankar kring min fortsatta satsning i ett reportage med SVT – se reportaget här.
Åker till VM i Szeged, Ungern den 19:e augusti. Tanken med VM är att få tävla internationellt, möta konkurrenter och få uppleva den mentala biten av ett mästerskap igen. Att ge mig själv de bästa förutsättningarna inför nästa års viktiga tävlingar. Om jag skulle ta mig till en final skulle det vara fantastiskt, ta en kvotplats till Tokyo ofattbart och försvara mitt guld ett mirakel. För hur gärna jag än vill är min kropp inte stark, den är inte alls där den varit. Av tre race får jag till ett uruselt och två fantastiska. Jag är så nära en finalplats. Jag vinner B-finalen på min 2:a bästa tid någonsin och slutar 10:a – mindre än sex månader efter en steloperation på två nivåer. Jag är så stolt!
Återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 30:e augusti visar att allt har läkt som det ska, men min läkare tycker det är konstigt att jag fortfarande har ont i höger arm, samt lite kraftbortfall vänster hand. Jag får en remiss till en ny MR.
B-finalen på VM i Szeged, Ungern.
September 2019
En vecka efter VM bär det iväg till Japan och testeventet inför OS och Paralympics 2020. Acklimatiseringen tar lång tid, dels tidsomställningen men även på grund av värmen. Vi utför olika tester och mätningar varje dag för att kunna göra individuella planer inför ett eventuellt Paralympics. Jag har påslag i armarna efter några påfrestande veckor. Trots detta går tävlingarna riktigt bra. Jag tar mig till final och slutar 7:a och är närmare mina konkurrenter i tid.
Väl hemma igen så gör jag magnetröntgen och får en vecka senare träffa kirurgen. Röntgen visar att jag jag fortfarande har förträngningar på nivå C6–C7 på båda sidor, lite värre på höger. Dock ser allt annat fint ut och jag får klartecken att träna som vanligt. Det är symtomen och smärtorna som får avgöra, men vetskapen över att jag inte kan förstöra något är en lättnad. En ny operation är inte nödvändig i dagsläget, men kan göras efter ett eventuellt Paralympics om besvären kvarstår. Vi bestämmer att vi ska testa att göra en nervrotsblockad för diagnos och smärtlindring.
Jag beslutar i samband med läkarebesöket att jag ska träna så mycket och så hårt jag kan. Tror att om jag blir starkare i kroppen igen så kommer det att hjälpa mig med smärtan. Tillbaka på jobbet på 80% vilket är tanken framöver för att jag ska orka med den träningen som behövs.
Oktober 2019
Vid nervrotsblockaden den 9:e oktober på Ersta Sjukhus får jag en via en kanyl i nacken bedövningsmedel och kortison. Eftersom symtomen direkt lägger sig kan man konstatera att det är nerven ut i höger arm som är problemet. Det känns tryggt att veta vad det är som ger symtomen. Efter ungefär en vecka börjar det långtidsverkande kortisonet ge effekt och smärtan i min högra hand avtar. Det känns underligt att inte längre tänka på att man har en hand som hela tiden gör ont.
Jag börjar så smått återgå till mina vanliga rutiner – att kombinera jobb (80%), träning och familj. Det är svårt att komma in det och det tar emot i början, men det blir lättare och lättare. Börjar med mätplatsträningen på Bosöns fyslabb igen. Träningen rullar på med tre paddelpass, fortfarande ute, och lika många styrkepass på gymmet varje vecka. Blir starkare och starkare. Armen håller sig i schack och eventuella påslag går över till nästa dag.
November 2019
Det har nu gått ett år sedan mina symtom blev så allvarliga att jag ”märkte” dem. Jag vet inte hur länge jag har haft problem med nacken, men jag har i många år lidit av huvudvärk och problem med axlar och armar. Nu mår min kropp bra, även om jag fortfarande blir tröttare än tidigare om jag tränar för hårt. Min huvudvärk har försvunnit och höger arm håller sig lugn.
Jag har ganska exakt sex månader på mig att starkare och snabbare än jag någonsin varit. På VM i maj ska jag vara med och slåss om de fyra platser som finns kvar till Paralympics i Tokyo. Träningen kommer inte följa den ursprungliga planen, men å vad spännande att se vad detta nya upplägg kommer medföra.
Jag tror verkligen på det här.
Jag vet vad som krävs.
Jag är motiverad.
Drömmen om Tokyo lever.
Comeback – glad efter vinst i B-finalen och en 10:e plats på VM.
Helene Ripa 