Mitt idrottsår 2018

irdottsaret2018
Collage från ett fantastiskt år med bland annat SM-guld, EM-guld och VM-guld.

Här kommer texten om mitt idrottsår,
en liten hemmasnickrad dikt får det bli i år.
En hel vinter med satsning på enbart kanot
ja, att lägga skidor på hyllan tog inte emot.
Men när frågan kom kunde jag inte säga nej
att vara expertkommentator – wow, vilken grej.

När spännande nattjobb på SVT var klart,
blev det dags för läger, det var underbart.
Reste till Montebelo för att paddla tre pass om dan,
tufft och tungt i början, men kroppen blev van.
Mina framsteg var stora, men jag ville mer,
ny tränare, nytt upplägg – får se vad det ger.

Dags för världscup och årets första lopp,
väldigt nervös, ville så gärna va’ i topp!
Slog personligt rekord, men det räckte ej ändå.
Det blev bara silver, nån annan högst upp fick stå.
Revanschen kom snabbare än väntat,
mitt EM-guld veckorna efter var så efterlängtat.

SM-medalj i kanot med BKK i vackra Luleå,
massor med lopp och bra debut i K2.
Sommaren bjöd på tropisk värme och hetta,
på O-ringen i Ö-vik kom Ronnie etta!
Efter allt detta firade han och jag tennbröllop
med Royal Military Tattoo på Edinburghs topp.

Hemma igen dags för årets viktigaste lopp,
trodde aldrig att jag skulle lyckas vara i topp.
Ett makalöst försök gav mig den bästa tiden,
nervös inför finalen – hur blåste vinden?
Tänk att jag paddlade snabbast och vann!
Det var svårt att ta in, min dröm den blev sann.

VM-guldet gav mig massor av glädje och energi,
mätplatsträning på Bosön för att än bättre bli.
Analyserar och summerar årets säsong,
det är mycket som kan bli bättre, listan är lång.
Vill bli starkare, paddla mer besättning, vill mer av allt
bytte kanot mot ergo när det blev för kallt.

Avslutar paddelåret med läger på Mallorca,
motivation och inspiration behövs för att orka.
Precis som Kanotförbundets förtjänsttecken i guld ger
eller nomineringar som ”Sportswoman of the Year”.
Att kunna ge tillbaka och peppa andra är av stor vikt,
hoppas kampanjen ”Min andra idrott” gör det på sikt.

Tack alla för ett makalöst år,
ni gör det möjligt att jag framgång får.

Vi avslutar 2018 och lyfter hatt och tak,
nu firar vi in 2019 med dunder och brak!

Gott nytt år!

Min andra idrott

ripa
Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

simning_01
Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

blogg_skidor
15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

blogg_minandraidrott
Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

HR_2
Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

Blogg_FotografSebastianHellstrom
MTB och MTBO är mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

Världsmästare – i kanot!

medal
VM-guld – efter en dramatisk final fick jag kliva högsta upp!

Resultat Sprint & Paracanoe World Championships 2018, K1 200 m KL3:
1. Helene Ripa, SVERIGE | 53,671
2. Amanda Reynolds, AUSTRALIEN | 53,881
3. Mihaela Lulea, RUMÄNIEN | 54,826

Målsättning topp fem, resultat guld! Hela våren och sommaren har i princip gått enligt plan – varenda paddelpass, varenda timme på gymmet och allt det andra runt omkring. Vilket fantastiskt kvitto på att planen faktiskt har fungerat! Och det bara efter ett års full satsning enbart på kanot. Mot Tokyo – nu vet jag…

Får ganska ofta frågan från folk jag möter hur mycket jag tränar och de blir alltid lika förvånade över svaret. Nej, det räcker inte med ett par pass i veckan, inte ens ett pass om dagen, inte ens två ibland. Det handlar om timmar och åter timmar. Det handlar om att kliva upp tidigt varje morgon för att hinna med ett pass innan jobbet, träna direkt efter jobbet varje dag och alltid planera helgen efter träningen. Men som komplement till min egen satsning och målmedvetenhet behöver jag människor runt omkring mig som tror på mig, på min resa, lika mycket som jag för att det ska fungera. Det handlar om träningsprogram, om analyser kring paddelteknik och fystester samt utveckling av proteslösningar. Och gänget är stort – allt från samarbetspartners, arbetsgivare, förbund, klubb, tränare, sprintlaget till min familj och då inte minst Ronnie. Alla delar måste fungera och just nu känner jag en otrolig tacksamhet för jag har ett så starkt, positivt gäng i min närhet! Förutom ovanstående så mår jag bra av att träna, har vansinnigt kul och älskar det jag gör vilket gör detta till en resa som jag vill fortsätta…

Här kan ni se det spännande loppet igen – A-final K1 200 m KL3

ovisshet
Några minuters ovisshet…

målfoto
Målfotot…

jubel
Möts av ett ledargäng som gör vågen på bryggan och kan inte göra annat än att själv sträcka armarna i luften.

race
Fokusering och girlpower…

IMG_2473

 

O-ringen, Höga Kusten

IMG_2039
Med bara ett fåtal pass på cykeln och obefintlig orienteringsträning i år så blev resultaten därefter. Slutade 11:a (av 18 damer) efter totalt fem etapper i min klass D40. Det ligger väl något i att man blir bra på det man tränar. Foto: Nordenmark Adventure

Efter den intensiva veckan i Luleå så toppade jag med O-ringen och fem tuffa MTBO-race. Det blev en minst lika intensiv vecka som SM, om inte ännu tuffare. Bland annat skulle två långdistanser á dryga 120 min avverkas i 30° värme, gärna med fullt fokus. Men det var precis så kul som jag kom ihåg att det var – Höga Kusten bjöd verkligen på utmanande banor och fin natur.
Dessutom blev det en vecka tillsammans med fantastiska människor där vår vän Andreas Domeij såg till att vi fick en vecka som vi sent ska glömma. Vi är så tacksamma att vi fick möjlighet att bo hos honom, men framför allt för allt det som han ordnade i form av båtutflykter till Ö-viks pärlor, O-ringens största plakat när Ronnie vann den första etappen och att vi fick möjlighet att träna på hans gym 1Life. Bland annat…

Här kommer ett gäng bilder som sammanfattar lite av veckan i Örnsköldsvik.

mix2

Efter en otrolig vecka så vände vi näsan mot Värmland och en vecka i torpet – lite lugnare, men fortfarande en massa träning förstås. Avkoppling i hängmattan, Yatzy på altanen långt in på kvällen och fisketur på Lersjön med värmlänningarna. Det blev en kort och intensiv semester i år, men det räcker långt med miljöombyte och lite nya upplevelser.

SM i Luleå

stafett
SM-guld på stafetten 4 x 200 m i D22…

En intensiv och tuff tävlingsvecka tillsammans med Brunnsvikens Kanotklubb – som resulterat i en massa nya erfarenheter – är slut. Jag körde i princip allt som gick och facit blev totalt 15 lopp, försöken inräknade, och två SM-medaljer – K4 200 m och stafett 4 x 200 m. Känslan har varit bra och stämningen på topp. Visst, ibland önskar man lite mer, men att ta revansch efter ett mindre bra lopp är alltid lika tillfredställande. Här gällde det att gräma sig ett tag, sen släppa och ladda om…
Planen för denna SM-vecka var att köra hårt och många lopp. Det har gått bra, men det är mentalt tufft att vara skärpt och på tå, ibland flera gånger per dag. Jag har inte gjort några pers gällande tider – dels på grund av att Björkskatafjärden är grund, dels på grund av motvind. Men jag kom upp i riktigt bra toppfarter i flera av loppen och det betyder att en del av det som vi lagt fokus på i sommar gett resultat.
Variationen mellan K1 och besättningar under veckan har också varit en av anledningen till att jag orkat tävla så mycket. För att köra besättning, både K2 och K4, är något som är sjukt kul och för mig en riktigt spännande utmaning! Är så glad att Julia Seger villa testa att köra K2 med mig och att jag även fick en plats i K4:an – det är en mäktig känsla…
Nu forsätter träningen (och lite tävling på O-ringen med MTBO) innan det stora målet för denna säsong – VM i Portugal i slutet av augusti.

juliaojag_02
Tävlingsdebut i K2, med Julia Seger på 500 m, D22. 

Veckans race
Söndag
K2 500 m (med Julia Seger), D22 5:a
Måndag
K1 500 m försök och A-final, D18
K4 500 m, D22, 5:a
Tisdag
K1 1000 m försök och B-final, D18
K4 500 m, mix, 5:a
Onsdag
K1 200 m försök och A-final, D18
Torsdag
K2 200 m (med Julia Seger) försök och final, D22 5:a
K4 1000 m, D22 4:a
75 m-cupen
Fredag
K4 200 m, D22 SM-brons
Stafett 4 x 200 m, D22 SM-guld

Blir stolt och rörd då jag tänker på hur ofattbart coolt det är jag har SM-medaljer. Alltså riktiga medaljer som jag har tagit tillsammans med min klubbkamrater i tuff konkurrens med icke funktionsnedsatta sprintkanotister – förstår ni hur stort det är?! Jag värderar dessa medaljer högt och jag tackar för att jag fick förtroendet att vara med i laget. 

perlagerstam_01
Efter vinst i B-final på K1 1000 m. Foto: Per Lagerstam

juliaojag
5:a på K2 200 m – revanschglädje med Julia Seger efter startstrul i försöket.

perlagerstam_02
Blir lika glad varje gång jag ser min kajak, Cinco Paracanoe från Nelo – egen design. 
Foto: Per Lagerstam

juliaojag_03
K2 500 m med Julia Seger, D22.

K1
Försök K1 500 m, D18.

medaljerna
SM-brons K4 200 m (D22) och SM-guld Stafett 4 x 200 m (D22).

Dazzling kayaks…

kanot_rudan
En av mina nya kanoter – i egen design – från Nelo.

På VM i Racice, Tjeckien, förra året provade jag Nelos nya parakanot, en uppdaterad och mer slimmad modell än föregångaren. Den nya modellen ”Paracanoe 17” har en smalare sittbrunn och är därmed smalare framtill, något som underlättar paddelisättningen. Dock måste även den nya modellen följa kriterierna för en parakanot – 12 kg, 520 cm lång och 50 cm bred. Jag tyckte om den direkt när jag testade den – man har bättre kontakt med vattnet, är mer ett med kanoten. Tanken och lusten att designa två egna inför denna tävlingssäsong väcktes och jag började skissa på lite olika varianter. Jag är lite svag för tekniska ritningar och när jag fann dessa underbara teckningar på internet ville jag direkt använda dem på något sätt.

dazzlecamouflage_01dazzlecamouflage
Dazzle Camouflage på krigsfartyg från första världskriget.

Mönstret – Dazzle Camouflage – användes på krigsfartyg under första och andra världskriget. Det består av komplexa mönster av geometriska former i kontrasterande färger som avbryter och skär in i varandra. Till skillnad från andra former av kamouflage är avsikt att inte att dölja, utan att göra det svårt att uppskatta föremålets storlek, hastighet och riktning – extra spännande som mönster på en kanot. För mig var det även viktigt att de skulle bli unika, framhäva de svenska färgerna och vara ett passande, coolt attribut till min snygga Audi Q2. 

Nelo_Audi_2018.indd

Nelo_Audi_2018.inddNelo_Audi_2018.indd
De färdiga förslagen som jag levererade till Nelo Kayaks som producerade.

Anledningen till att jag vill ha två kanoter är att den ena är ute på turné mer eller mindre hela sommaren, den andra vill jag ha hemma och träna i. Lagom till första världscupen i maj var de klara och det var lite nervöst att ta bort plasten och se dem i verkligheten – hade de fått till designen och färgerna enligt mina önskemål? Men oron var obefogad, de var så snygga! Första racet i en av de nya kajakerna blev just världscuppremiären som jag skrev om i ett tidigare inlägg.
Och det blev inte sämre på EM i Belgrad några veckor senare där jag paddlade hem mitt andra EM-guld. Så jag kan verkligen säga att jag är så nöjd med kanoterna, men kanske framför allt med att min tuffa träning ger resultat. Det känns som att jag tagit ett rejält kliv denna säsong och hoppas att jag fortsätter i den riktningen.

kanot_bilSnyggt och coolt ekipage – precis som jag ville!

kanoten

Världscupsilver

Foto_Jürgen Snell
Glad och nöjd efter andraplatsen i världscuppremiären i Szeged. Foto: Jürgen Snell

Säsongens första kanottävling blev Vårregattan i Jönköping i början av maj. Och trots att det inte hade varit perfekta träningsförhållande sedan lägret i Montebelo, Portugal, gjorde jag riktigt bra resultat. Känslan var inte topp, tekniken satt inte där den skulle och kände mig seg, men jag levererade ändå bra tider på de distanser jag körde – 200 m, 500 m och 1000 m. Och kanske var det därför som jag var extra nervös inför finalen i Szeged, Ungern nu i helgen.

Årets första internationella tävling blev precis som förra året en världscup och jag hade en bra känsla i kroppen – tekniken kändes bättre än innan Vårregattan, farten hade börjat komma – så självklart ville jag göra en bättre prestation på 200 m än i Jönköping. Om jag hade förstått det innan racet hade jag kanske inte varit så onödigt nervös. Försökte intala mig att det inte var så viktigt med resultatet, att det inte är nu jag ska vara i form, men vilket skitsnack. Jag ville göra en bra tid, ville vara på pallen. Jag ville få kvitto på att den fokuserade träningen jag lagt ner i vinter och i vår verkligen har gett resultat. Jag är medveten om att det är en långsiktig satsning mot Tokyo 2020, men ibland är det så svårt…

loppet
Från parakanotklassen KL3 A-final 200 m.

Jag fick till ett riktigt bra race trots mina spagettiarmar. Starten satt, även om jag inte är helt överens med startgrindarna på den klassiska kanotarenan Olympic Centre. Vi blev tidigt en trio som gjorde upp om pallplatserna och trots att jag låg trea efter mer än halva loppet så räckte mina starka avslutning till ett silver. Mot uzbekistanskan fanns det inte mycket att göra, hon var för stark även om jag tog in på henne mot slutet. Det blev även en bra tid, nytt personbästa och ett steg närmare de tider som jag vet kommer krävas framöver för att verkligen vara i topp.
Dessutom var det extra kul att få tävla då det blev mitt första race i en av mina nya, egendesignade kanoter – Nelo Cinco Paracanoe 17. De hade gjort ett riktigt bra jobb och de blev så snygga!

kanoten
En av mina nya kanoter från Nelo Kayaks.

Nu en knapp veckas träning innan det redan till helgen är dags för nästa tävling, denna gång i Hofors. Det blir en tuff helg med samma distanser som i Jönköping. Har bestämt mig för att tävla intensivt denna säsong för att skapa rutiner och erfarenhet – allt för att försöka avdramatisera tävlingsmomentet och därmed minska stresspåslaget och nervositeten. Och det blir även en bra genomkörare inför EM som går i början på juni.

pallen

resultat

 

Olympiatravet

5xolympier
Björn Lind, Patrik Sjöberg, Helene Ripa, Anna Lindberg och Thomas Wassberg.

Weekend i Göteborg tillsammans med Ronnie och en drös med olympier och andra paralympier – det har varit final i Olympiatravet på Åby Travbana. Som en del i det samarbete som SOK och SPK har med ATG bjuds vi in varje år för att vara med på denna travfest, där en del av intäkterna går till oss olympier och paralympier via kommittéerna.

Men redan några månader tidigare började mitt samarbete med Kanal75 och ATG inför Olympiatravet, med lite fotosessioner. Inför finalen har det varit möjligt att spela tillsammans med oss på V75 i ett ”Tillsammanslag”. Var och en av oss fem olympier (ja, paralympier i mitt fall) har genom detta samarbete fått möjligheten att träffa en häst som kvalat till finalen. Jag fick träffa den norska hästen och fjolårets vinnare – Lionel N.O tillsammans med hans tränare Daniel Redén veckan innan den stora finalen. Det blev ett spännande möte med en tränare som tänker nytt, annorlunda och där inget är omöjligt. Ett långt samtal om träning, utmaningar och om att våga testa nya saker. I samband med detta spelades ett reportage in som sändes i TV4 Nyhetsmorgon den 28 april, samma dag som Olympiatravets final på Åby.

helene_daniel
Från mötet med Lionels tränare Daniel Redén.

Helgen i Göteborg, med Olympiatravet som den stora höjdpunkt, blev som vanligt full av aktiviteter, men framför allt full av möten med inspirerande människor och elitidrottare. Vi tog tåget ner, checkade in på Clarion Hotel Post och hann med ett besök i den vackra rosenträdgården innan bussresan till Åby. Väl där var det full fart med god lunch, invigning (jag höll det lilla välkomsttalet och Hanna Öberg tände facklan), intervjuer och så förstås lite spel på hästar, bland annat V75. Trodde hårt på ”min” häst Lionel i sista loppet. Han kom starkt i sista kurvan, men orkade inte spurta ner den snabba italienaren som vann. Familjens storvinst stod Ronnie för som lyckades pricka in vinnaren i ett av loppen, en vinst på hela 19 kronor. Kvällen avslutades med en trevlig skaldjursbuffé och intressanta samtal.
Innan hemresan på söndagen hann vi med frukost, gym, en andra frukost och ett besök i Palmhuset. Väl hemma var det dags för dagens andra pass efter en snabb middag – paddling för mig, landsvägscykel för Ronnie. Tänk att vi till och med hann med en fika hos Stoffe & Stephanie innan läggdags…

invigning
Invigning med Thomas Wassberg som värdig fanbärare.

studio_kanal75
Från inspelningen av repliker och hologram för tv-sändningar samt fotografering.

magnolia
Doftande magnolia…

palm
Exotiska växter i det vackra Palmhuset, nästan helt i glas.

Över förväntan

25529271797_9614d5477f_o

Det har idag gått exakt en vecka av året första paddelläger med sprintlaget, en vecka med två paddelpass samt ett gym- eller cykelpass per dag. Och det har varit en riktigt tuff, men bra vecka där jag fått en massa kvitton på att jag har gjort stora framsteg i vinter. 

Årets paddeldebut blev inte hemma i Sverige utan i Montebelo i Portugal. Denna lilla oas några timmar norrut från Lissabon har hittills bjudit på strålande sol och försommarvärme med lugna paddelförhållanden. Vi bor i fräscha rymliga lägenheter med helpension. Maten är helt okej där frukosten är favoritmåltiden med massor av färsk frukt, ägg & bacon med mera. Stället är ett av Nelos kanotcentrum och vi hyr kanoter på plats. Paddlar samma modell som hemma, 2017 års modell av deras Paracanoe, något som jag tycker är viktigt då det skiljer på de olika märkena och modellerna.

39504430895_fd65049766_o

Det är alltid svårt att ha en uppfattning om vad som hänt med kroppen under en längre period av grundträning. Att byta paddelmaskinen mot paddling på vattnet är dock en angenäm upplevelse. Den egna spegelbilden byts ut mot natursköna omgivningar, den unkna gymlukten ersätts av frisk och syrerik luft och istället för det eviga vinandet från ergon hör man istället fågelkvitter och vågskvalp. Redan efter de första passen märkte jag att jag har utvecklats – uthålligheten är bättre, grundfarten högre och tekniken sitter bättre. Har fått positiv feedback, något som bara bekräftar min känsla. Det är oerhört motiverande att känna sig stark och inspirerande att få sällskap och sparring på passen. Att kunna hänga på några av de andra tjejerna under både distans- och tröskelpassen visar att jag är på rätt väg. Nu ligger utmaningen att överföra detta i högre farter. Det ska verkligen bli spännande att se vad som hänt där…

Efter en tuff vecka som igår eftermiddag avslutades med en teamtävling har vi idag heldagsvila, något som behövs för både kropp och knopp. Åker hem på lördag så det blir bara ett par pass till för mig innan vatten byts mot snö och en vecka i Kläppen.

26534112508_a8a8d68723_o

IMG_0908

IMG_0909

Spännande vecka

audiQ2
Nya ögonstenen…

En riktigt innehållsrik vecka är snart slut. Min trygga kompanjon de senaste tre åren, min färgglada Subaru XV, har fått en ny ägare. En bil som har varit fantastisk under den tid som den varit i min ägo. Men ny idrott, nytt fokus. Och vad kan vara med peppande än att boosta och motivera sig med ny bil?! Ville ha en pålitlig bil med attityd och med det bemötandet som jag fick på Olofsson Bil i Haninge så kändes det självklart att välja deras senaste tillskott i SUV-kategorin – Audi Q2 Quattro. Med den egendesignade dekoren så blev den precis så cool, snygg och iögonfallande som jag ville. Så glad!
Om det var med enbart glädje som jag hämtade min ny bil, så var det med en skräckblandad hatkärlek som jag klev in i Bosöns labb i fredags morse. Det var dags för årets första fystest tillsammans med resten av paralandslaget i kanot. Tester som är till för att kontrollera att träningen ger de resultat som man vill och jag fick några riktigt uppmuntrade kvitton. Förbättrade alla mina värden jämfört med förra testet.

4min
4 minuter All-out = obeskrivlig och ångestfylld smärta…

Under förmiddagen genomförde vi tre typer av tester – 30 sekunder All-out, tröskeltest samt 4 minuter All-out. Testerna visade att jag ökat snittwatten på ”30 sekunder All-out” med 90 watt (blivit starkare och mer explosiv), sänkt mina tröskelvärden betydligt (paddlar alltså mer effektivt och ekonomiskt) samt ökat snittwatten på ”4 minuter All-out” med 20 watt. Dessutom hade jag ökat mitt VO2-max (syreupptag) och även min förmåga att stå ut med mjölksyra. Min tjurskallighet och envishet är nog dock densamma, något som märktes på maxtestet där det på slutet blev mer vilja än teknik eftersom jag öppnade för hårt.
Det finns en hel del att jobba med generellt, men testerna visade fina framsteg – bättre än jag vågat hoppas på med tanke på höstens två träningsavbrott på grund av sjukdom. Det känns verkligen motiverande att veta att det jag gör är rätt och min förhoppning är att dessa resultat ska förbättras ytterligare framöver. Heja mig!