Dazzling kayaks…

En av mina nya kanoter – i egen design – från Nelo.

På VM i Racice, Tjeckien, förra året provade jag Nelos nya parakanot, en uppdaterad och mer slimmad modell än föregångaren. Den nya modellen ”Paracanoe 17” har en smalare sittbrunn och är därmed smalare framtill, något som underlättar paddelisättningen. Dock måste även den nya modellen följa kriterierna för en parakanot – 12 kg, 520 cm lång och 50 cm bred. Jag tyckte om den direkt när jag testade den – man har bättre kontakt med vattnet, är mer ett med kanoten. Tanken och lusten att designa två egna inför denna tävlingssäsong väcktes och jag började skissa på lite olika varianter. Jag är lite svag för tekniska ritningar och när jag fann dessa underbara teckningar på internet ville jag direkt använda dem på något sätt.

Dazzle Camouflage på krigsfartyg från första världskriget.

Mönstret – Dazzle Camouflage – användes på krigsfartyg under första och andra världskriget. Det består av komplexa mönster av geometriska former i kontrasterande färger som avbryter och skär in i varandra. Till skillnad från andra former av kamouflage är avsikt att inte att dölja, utan att göra det svårt att uppskatta föremålets storlek, hastighet och riktning – extra spännande som mönster på en kanot. För mig var det även viktigt att de skulle bli unika, framhäva de svenska färgerna och vara ett passande, coolt attribut till min snygga Audi Q2. 

De färdiga förslagen som jag levererade till Nelo Kayaks som producerade.

Anledningen till att jag vill ha två kanoter är att den ena är ute på turné mer eller mindre hela sommaren, den andra vill jag ha hemma och träna i. Lagom till första världscupen i maj var de klara och det var lite nervöst att ta bort plasten och se dem i verkligheten – hade de fått till designen och färgerna enligt mina önskemål? Men oron var obefogad, de var så snygga! Första racet i en av de nya kajakerna blev just världscuppremiären som jag skrev om i ett tidigare inlägg.
Och det blev inte sämre på EM i Belgrad några veckor senare där jag paddlade hem mitt andra EM-guld. Så jag kan verkligen säga att jag är så nöjd med kanoterna, men kanske framför allt med att min tuffa träning ger resultat. Det känns som att jag tagit ett rejält kliv denna säsong och hoppas att jag fortsätter i den riktningen.

Snyggt och coolt ekipage – precis som jag ville!

Summering …

Fantastiskt gäng – Swedish Sprint Kayak Team.

Då var det färdigtävlat i kanoten för den här säsongen och det blev en säsong som på många sätt blev helt annorlunda än jag föreställt mig. Tanken var ju att sommaren och resten av tiden fram mot mars nästa år enbart och till 100% skulle handla om skidåkning och Paralympics. Men så blev det inte, av anledningar som jag nämnt tidigare…

Efter en vinter med mycket skidåkning och många skidtävlingar, bland annat VM i Finsterau där jag tog silver tillsammasn med Zebastian Modin, så var jag inte helt förberedd när tävlingssäsongen i kanot drog igång. Knappt ett pass per vecka i paddelmaskinen under vintern, minimalt med styrka och endast några få pass på vattnet innan det var dags för min första världscup. Hur mycket hade jag egentligen tappat under vinterns skidsäsong?! Men i ett blåsigt Szeged, Ungern, gjorde jag ett bra lopp och hamnade på pallen bakom den starka fransyskan Cindy Moreau. Det var en skön känsla att paddla så bra med tanke på vinterns bristfälliga träning.

Första världscupen i kanot – det blev en andraplats och silvermedalj. 

Fick några bra träningsveckor innan det var dags att åter ge sig ut i Europa med sprintlaget, denna gång EM i Plovdiv, Bulgarien. Uppskattar verkligen att vara del i ett större team och jag är tacksam för det fantastiska bemötande jag får – både från aktiva och ledare.
Plovdiv bjöd på tryckande hetta, hyrkanoter och en tidsresa tillbaka till 1990-talet. Men arrangemanget var bra och trots att det åter igen blev A-final direkt, så lyckades jag hålla ihop det och kriga hem en bronsmedalj i motvinden. Före mig var Cindy Moreau och rumänskan Mihaela Lulea. Var väldigt nervös innan loppet, då jag så gärna ville försvara mitt guld från Moskva förra året, men det räckte inte. Medaljen har jag dock stolt hängt i mitt skåp hemma.

Strålande glad över mitt brons på EM efter ett tungt lopp i motvind.

Avslutade säsongen med VM i Racice, Tjeckien tillsammans med ytterligare två parakanotister – Filip och Henrik samt sprintlaget. Fin arena, bra känsla och perfekt väder. Många deltagare i min klass KL3 så för första gången denna säsong så skulle jag få köra mer än ett lopp. Denna gång tävlade vi i våra egna kanoter, och det känns tryggt att veta att allt är precis så som man vill ha det – inga inställningsjusteringar som måste göras. Och det visade sig att den bra känslan stämde. Mitt försök är det nog det bästa 200-meterslopp jag gjort. Långt ifrån optimalt, men i det stora hela riktigt bra. Tyckte att jag tappade på slutet, men det visade sig att jag trots det tog mycket de sista 75–100 m. Kom trea och var därmed direkt kvalificerad för final – så skönt! Och att dessutom slå fransyskan kändes mentalt viktigt.
Hade femte tid in i finalen och hade så stora förhoppningar att få till ett riktigt bra lopp. Men det blev inget perfekt lopp. Paddlade dåligt sista halvan, där jag brukade vara stark och var riktigt besviken i mål. Inte besviken över placeringen, blev 7:a, utan över att jag inte vet hur långt det hade räckt om jag fått till det där perfekta loppet. Men det är det som är utmaningen och min drivkraft – att till nästa säsong vara starkare, snabbare så att även om jag inte får ett tipp-topp-lopp så ska det räcka långt ändå. På VM var vi fem stycken på samma sekund. Marginalerna blir mindre, konkurrensen hårdare – precis som det ska vara. Det är inte längre givet vem som ska vara på pallen, utan det är dagsform och prestation som avgör.

Försök KL3 200 m – efter en stark avslutning räckte det direkt till A-final. 

Bakom australienskan och nykomlingen från Uzbekistan var det ett tight och tufft lopp i finalen – precis som det ska vara på ett VM. 

Det är nästan exakt två år sedan jag för första gången paddlade en tävlingskanot och nästan på dagen ett år sedan jag kom femma på Paralympics där Paracanoe var med för allra första gången. Eftersom det inte blir något Pyeongchang 2018 för mig så kan jag fokusera enbart på kanoten och det ska bli så spännande att se hur min kropp reagerar på och vad resultatet blir efter en hel vinter med riktigt bra träning. Nu kör vi!

EM-brons i Plovdiv

Jublande glad efter en tufft lopp där jag knep en tredjeplats på K1 200 m (KL3).

I strålande sol och tryckande värme lyckades jag åter ta en pallplats i internationella sammanhang, denna gång på EM i Plovdiv, Bulgarien. Viljan att göra om bragden från i fjol och åter stå högst upp fanns i bakhuvudet och det märktes innan loppet. Hade problem att hitta fokuset och harmonin dagarna innan racet, var inte heller helt nöjd med kanotinställningarna.
Jag har ända sedan jag började träna och tävla kanot hösten 2015 kört med fixerat roder. Det betyder att när jag har hittat, den för dagen, aktuella roderinställning som gör att jag paddlar rakt låser jag fast linorna. Beroende på vilken vind det är så behöver detta justeras inför varje race och det är små marginaler. Denna gång fick jag det inte att stämma och det tog mycket energi. Frustrationen över att inte hitta rätt gjorde att jag hade svårt att komma i balans och hitta självförtroendet. Men med hjälp från ledare så lyckades vi till slut och på uppvärmningen själva tävlingsdagen kändes det riktigt bra. Med facit i hand så är detta ett oros- och riskmoment som måste minimeras för att jag ska kunna lägga allt krut på racet.
Det är det här som är paraidrott och som gör den så unik och komplex. Den del av satsningen som är minst lika viktig, om inte viktigast då den är en förutsättning, som själva träningen – anpassningen och utvecklingen av utrustning för att hela tiden bli bättre och göra sig själv rättvisa. Att testa och förkasta. Hemläxan denna gång blev att hitta en lösning för att kunna justera rodret med en fot och därmed aktivt kunna styra när jag paddlar. Diskussionerna och skissandet hemma vid köksbordet tillsammans med Ronnie mynnade snart ut i en enkel och praktisk lösning. Har redan testat den och den fungerar riktigt bra. Fram till VM i augusti hoppas jag att det känns så naturligt att jag inte längre tänker på det, och då har jag vunnit mycket.

Den vackra arenan för både rodd och kanot mitt inne i Plovdiv.


Glad (och väldigt varm i reglementsenlig klädsel) efter medaljceremonin.

Långsamma tider på grund av motvind, men så nöjd över att åter vara på pallen.

Reflektioner efter EM-guldet

Den magnifika OS-arenan från 1980 – Krylatskoye Canoeing and Rowing Stadion.

Så här några dagar efter hemkomsten borde jag ha landat, men det är konstigt – ju mer tid det går desto svårare blir det att förstå. Det känns som att VM, uttagningen till Paralympics och EM-guldet handlar om någon annan. Just där och då, i stunden, så är det så verkligt och så påtagligt men bara timmarna eller dagarna efter ligger det i periferin och det går inte att greppa eller fånga. Den enorma upplevelsen och euforin känns flyktig och luddig. Vet inte om det beror på att det är full fart hela tiden med träning och jobb, att stanna och reflektera finns det inte tid till. Eller om är det en del av processen – att fastna i stunden och framgången gör mig inte bättre…
Koncentrationen och fokus ligger på nästa pass, planeringen för att få tiden att räcka till och hur jag ska få i mig tillräckligt med energi – dels över hela dagen, men även direkt efter avslutat pass. Försöker hinna med att sova så mycket som möjligt, trots att jag vill vara vaken så länge det bara går för att hinna umgås med Ronnie. Ibland känns det som att kopp kaffe i solen på altanen eller att få hänga med syrran en halv dag är det lyxigaste som finns. Det gäller att ta vara på de där små stunderna som dyker upp. Om någon frågar mig om det är värt det så svarar jag – absolut, varje sekund. Jag älskar det jag gör, den dag som jag inte gör det längre är det dags att göra något annat. Men fram till dess så njuter jag av varje sekund.
Och guldet på K1 200 m på EM i Moskva är ett av de där ogripbara ögonblicken som jag i alla fall har förstånd att bli riktigt glad över. Personbästa med över två sekunder och ett bra lopp, men där det fortfarande finns massor att jobba på. Nästa tävling blir Sprint SM i Hofors i mitten av juli…

Mer om uttagningen till Paralympics i Rio samt EM-guldet.

Sprintlaget: fr. vä. Jonny, Henrik, Jocke, Martin, Linnea, Filip, Sofia, Karin, Erik, Helene, Albert, Joel och Martin.