Världscupsilver

Glad och nöjd efter andraplatsen i världscuppremiären i Szeged. Foto: Jürgen Snell

Säsongens första kanottävling blev Vårregattan i Jönköping i början av maj. Och trots att det inte hade varit perfekta träningsförhållande sedan lägret i Montebelo, Portugal, gjorde jag riktigt bra resultat. Känslan var inte topp, tekniken satt inte där den skulle och kände mig seg, men jag levererade ändå bra tider på de distanser jag körde – 200 m, 500 m och 1000 m. Och kanske var det därför som jag var extra nervös inför finalen i Szeged, Ungern nu i helgen.

Årets första internationella tävling blev precis som förra året en världscup och jag hade en bra känsla i kroppen – tekniken kändes bättre än innan Vårregattan, farten hade börjat komma – så självklart ville jag göra en bättre prestation på 200 m än i Jönköping. Om jag hade förstått det innan racet hade jag kanske inte varit så onödigt nervös. Försökte intala mig att det inte var så viktigt med resultatet, att det inte är nu jag ska vara i form, men vilket skitsnack. Jag ville göra en bra tid, ville vara på pallen. Jag ville få kvitto på att den fokuserade träningen jag lagt ner i vinter och i vår verkligen har gett resultat. Jag är medveten om att det är en långsiktig satsning mot Tokyo 2020, men ibland är det så svårt…

Från parakanotklassen KL3 A-final 200 m.

Jag fick till ett riktigt bra race trots mina spagettiarmar. Starten satt, även om jag inte är helt överens med startgrindarna på den klassiska kanotarenan Olympic Centre. Vi blev tidigt en trio som gjorde upp om pallplatserna och trots att jag låg trea efter mer än halva loppet så räckte mina starka avslutning till ett silver. Mot uzbekistanskan fanns det inte mycket att göra, hon var för stark även om jag tog in på henne mot slutet. Det blev även en bra tid, nytt personbästa och ett steg närmare de tider som jag vet kommer krävas framöver för att verkligen vara i topp.
Dessutom var det extra kul att få tävla då det blev mitt första race i en av mina nya, egendesignade kanoter – Nelo Cinco Paracanoe 17. De hade gjort ett riktigt bra jobb och de blev så snygga!

En av mina nya kanoter från Nelo Kayaks.

Nu en knapp veckas träning innan det redan till helgen är dags för nästa tävling, denna gång i Hofors. Det blir en tuff helg med samma distanser som i Jönköping. Har bestämt mig för att tävla intensivt denna säsong för att skapa rutiner och erfarenhet – allt för att försöka avdramatisera tävlingsmomentet och därmed minska stresspåslaget och nervositeten. Och det blir även en bra genomkörare inför EM som går i början på juni.

 

Summering …

Fantastiskt gäng – Swedish Sprint Kayak Team.

Då var det färdigtävlat i kanoten för den här säsongen och det blev en säsong som på många sätt blev helt annorlunda än jag föreställt mig. Tanken var ju att sommaren och resten av tiden fram mot mars nästa år enbart och till 100% skulle handla om skidåkning och Paralympics. Men så blev det inte, av anledningar som jag nämnt tidigare…

Efter en vinter med mycket skidåkning och många skidtävlingar, bland annat VM i Finsterau där jag tog silver tillsammasn med Zebastian Modin, så var jag inte helt förberedd när tävlingssäsongen i kanot drog igång. Knappt ett pass per vecka i paddelmaskinen under vintern, minimalt med styrka och endast några få pass på vattnet innan det var dags för min första världscup. Hur mycket hade jag egentligen tappat under vinterns skidsäsong?! Men i ett blåsigt Szeged, Ungern, gjorde jag ett bra lopp och hamnade på pallen bakom den starka fransyskan Cindy Moreau. Det var en skön känsla att paddla så bra med tanke på vinterns bristfälliga träning.

Första världscupen i kanot – det blev en andraplats och silvermedalj. 

Fick några bra träningsveckor innan det var dags att åter ge sig ut i Europa med sprintlaget, denna gång EM i Plovdiv, Bulgarien. Uppskattar verkligen att vara del i ett större team och jag är tacksam för det fantastiska bemötande jag får – både från aktiva och ledare.
Plovdiv bjöd på tryckande hetta, hyrkanoter och en tidsresa tillbaka till 1990-talet. Men arrangemanget var bra och trots att det åter igen blev A-final direkt, så lyckades jag hålla ihop det och kriga hem en bronsmedalj i motvinden. Före mig var Cindy Moreau och rumänskan Mihaela Lulea. Var väldigt nervös innan loppet, då jag så gärna ville försvara mitt guld från Moskva förra året, men det räckte inte. Medaljen har jag dock stolt hängt i mitt skåp hemma.

Strålande glad över mitt brons på EM efter ett tungt lopp i motvind.

Avslutade säsongen med VM i Racice, Tjeckien tillsammans med ytterligare två parakanotister – Filip och Henrik samt sprintlaget. Fin arena, bra känsla och perfekt väder. Många deltagare i min klass KL3 så för första gången denna säsong så skulle jag få köra mer än ett lopp. Denna gång tävlade vi i våra egna kanoter, och det känns tryggt att veta att allt är precis så som man vill ha det – inga inställningsjusteringar som måste göras. Och det visade sig att den bra känslan stämde. Mitt försök är det nog det bästa 200-meterslopp jag gjort. Långt ifrån optimalt, men i det stora hela riktigt bra. Tyckte att jag tappade på slutet, men det visade sig att jag trots det tog mycket de sista 75–100 m. Kom trea och var därmed direkt kvalificerad för final – så skönt! Och att dessutom slå fransyskan kändes mentalt viktigt.
Hade femte tid in i finalen och hade så stora förhoppningar att få till ett riktigt bra lopp. Men det blev inget perfekt lopp. Paddlade dåligt sista halvan, där jag brukade vara stark och var riktigt besviken i mål. Inte besviken över placeringen, blev 7:a, utan över att jag inte vet hur långt det hade räckt om jag fått till det där perfekta loppet. Men det är det som är utmaningen och min drivkraft – att till nästa säsong vara starkare, snabbare så att även om jag inte får ett tipp-topp-lopp så ska det räcka långt ändå. På VM var vi fem stycken på samma sekund. Marginalerna blir mindre, konkurrensen hårdare – precis som det ska vara. Det är inte längre givet vem som ska vara på pallen, utan det är dagsform och prestation som avgör.

Försök KL3 200 m – efter en stark avslutning räckte det direkt till A-final. 

Bakom australienskan och nykomlingen från Uzbekistan var det ett tight och tufft lopp i finalen – precis som det ska vara på ett VM. 

Det är nästan exakt två år sedan jag för första gången paddlade en tävlingskanot och nästan på dagen ett år sedan jag kom femma på Paralympics där Paracanoe var med för allra första gången. Eftersom det inte blir något Pyeongchang 2018 för mig så kan jag fokusera enbart på kanoten och det ska bli så spännande att se hur min kropp reagerar på och vad resultatet blir efter en hel vinter med riktigt bra träning. Nu kör vi!

Världscuppremiär

1:a Cindy Moreau, Frankrike 50.653
2:a Helene Ripa, Sverige 52.307
3:a Erica Scarff, Canada 52.460
(Foto: Canoe Kayak Canada, Balint Vekassy)

Beslutet att inte göra en fortsatt satsning på skidor känns fortfarande helt rätt. Efter testeventet i Pyeongchang bestod varenda vaken minut av att försöka intala och övertala mig själv att jag skulle fortsätta mot Paralympics. Detta trots att varje del av mig visste att det inte skulle bli så.

Men steget från att veta till att uttala är ibland så väldigt stort, en avgrund som det krävs mod att kliva över. Glädjen för skidåkningen hade försvunnit – av flera orsaker som jag kanske kommer gå in på i ett senare inlägg – och motivationen för att lägga ner det som krävs för att vara på topp, att kunna prestera, fanns inte längre där. När jag tänkte på träning, på vad jag ville, så var det alltid kanot som dök upp först. När jag väl sagt orden högt var det så självklart, så enkelt och hela jag kände mig så lättad över beslutet. Så då får det bli så, jag lyssnar på mig själv och utmanar mig själv i att bli så bra jag kan i kanot.

Och efter helgens sprintvärldscup i Szeged, Ungern, så har jag fått bekräftat att mitt beslut var rätt. Jag är där jag vill vara – utövandes en sport där utmaningarna är många och marginalerna små. Den hårfina skillnaden mellan succé och fiasko, det underbara i att det inte finns någon plats för misstag. Det handlar om att allt, precis allt, måste stämma – från start till mål. Där man måste ignorera mjölksyran och bara tänka framåt. På 200 m och ca 50 sekunder finns det ingen tid att reparera en dålig start eller tappa fokus.

Blåst och vågor – jag är näst längst upp i bild, i gult linne på bana tre.

Årets första internationella tävling kändes så överraskande bra. Jag var på plats några dagar innan med bra träning och gemenskap samt massor med inspirerande lopp från de andra i sprintlaget. Det blev precis vad jag behövde. Lagom taggad, lagom nervös – trots den besvärliga vinden. Jag hade ett lugn och ett flyt i paddlingen som jag inte tycker jag har haft förut. Att det räckte till ett silver är galet, trots det är jag mest nöjd med tiden och känslan.
Nu ser jag fram emot att successivt öka träningsmängden framöver för att komma väl förberedd till VM i augusti. Men först lite tävlingar i Sverige och sedan EM i juli.