Summering …

gangetFantastiskt gäng – Swedish Sprint Kayak Team.

Då var det färdigtävlat i kanoten för den här säsongen och det blev en säsong som på många sätt blev helt annorlunda än jag föreställt mig. Tanken var ju att sommaren och resten av tiden fram mot mars nästa år enbart och till 100% skulle handla om skidåkning och Paralympics. Men så blev det inte, av anledningar som jag nämnt tidigare…

Efter en vinter med mycket skidåkning och många skidtävlingar, bland annat VM i Finsterau där jag tog silver tillsammasn med Zebastian Modin, så var jag inte helt förberedd när tävlingssäsongen i kanot drog igång. Knappt ett pass per vecka i paddelmaskinen under vintern, minimalt med styrka och endast några få pass på vattnet innan det var dags för min första världscup. Hur mycket hade jag egentligen tappat under vinterns skidsäsong?! Men i ett blåsigt Szeged, Ungern, gjorde jag ett bra lopp och hamnade på pallen bakom den starka fransyskan Cindy Moreau. Det var en skön känsla att paddla så bra med tanke på vinterns bristfälliga träning.

pallen
Första världscupen i kanot – det blev en andraplats och silvermedalj. 

Fick några bra träningsveckor innan det var dags att åter ge sig ut i Europa med sprintlaget, denna gång EM i Plovdiv, Bulgarien. Uppskattar verkligen att vara del i ett större team och jag är tacksam för det fantastiska bemötande jag får – både från aktiva och ledare.
Plovdiv bjöd på tryckande hetta, hyrkanoter och en tidsresa tillbaka till 1990-talet. Men arrangemanget var bra och trots att det åter igen blev A-final direkt, så lyckades jag hålla ihop det och kriga hem en bronsmedalj i motvinden. Före mig var Cindy Moreau och rumänskan Mihaela Lulea. Var väldigt nervös innan loppet, då jag så gärna ville försvara mitt guld från Moskva förra året, men det räckte inte. Medaljen har jag dock stolt hängt i mitt skåp hemma.

pallen_em
Strålande glad över mitt brons på EM efter ett tungt lopp i motvind.

Avslutade säsongen med VM i Racice, Tjeckien tillsammans med ytterligare två parakanotister – Filip och Henrik samt sprintlaget. Fin arena, bra känsla och perfekt väder. Många deltagare i min klass KL3 så för första gången denna säsong så skulle jag få köra mer än ett lopp. Denna gång tävlade vi i våra egna kanoter, och det känns tryggt att veta att allt är precis så som man vill ha det – inga inställningsjusteringar som måste göras. Och det visade sig att den bra känslan stämde. Mitt försök är det nog det bästa 200-meterslopp jag gjort. Långt ifrån optimalt, men i det stora hela riktigt bra. Tyckte att jag tappade på slutet, men det visade sig att jag trots det tog mycket de sista 75–100 m. Kom trea och var därmed direkt kvalificerad för final – så skönt! Och att dessutom slå fransyskan kändes mentalt viktigt.
Hade femte tid in i finalen och hade så stora förhoppningar att få till ett riktigt bra lopp. Men det blev inget perfekt lopp. Paddlade dåligt sista halvan, där jag brukade vara stark och var riktigt besviken i mål. Inte besviken över placeringen, blev 7:a, utan över att jag inte vet hur långt det hade räckt om jag fått till det där perfekta loppet. Men det är det som är utmaningen och min drivkraft – att till nästa säsong vara starkare, snabbare så att även om jag inte får ett tipp-topp-lopp så ska det räcka långt ändå. På VM var vi fem stycken på samma sekund. Marginalerna blir mindre, konkurrensen hårdare – precis som det ska vara. Det är inte längre givet vem som ska vara på pallen, utan det är dagsform och prestation som avgör.

forsok_33sek
Försök KL3 200 m – efter en stark avslutning räckte det direkt till A-final. 

Skärmavbild 2017-09-06 kl. 09.16.14
Bakom australienskan och nykomlingen från Uzbekistan var det ett tight och tufft lopp i finalen – precis som det ska vara på ett VM. 

Det är nästan exakt två år sedan jag för första gången paddlade en tävlingskanot och nästan på dagen ett år sedan jag kom femma på Paralympics där Paracanoe var med för allra första gången. Eftersom det inte blir något Pyeongchang 2018 för mig så kan jag fokusera enbart på kanoten och det ska bli så spännande att se hur min kropp reagerar på och vad resultatet blir efter en hel vinter med riktigt bra träning. Nu kör vi!

VM i Finsterau 2017

vm_01
VM-silver i mixstafetten med Zebastian Modin och guide Johannes Andersson.
Längst till vänster Pierre Bryntesson och längst till höger Max Själin. 

Historien har en tendens att upprepa sig. Dåliga säsongsstarter med sjukdom eller skada följs upp med överraskande pallplatser på världscup eller mästerskap. Denna säsong har inte varit annorlunda…

Efter en sommar med 100% fokus på kanot och Paralympics i Rio och en rejäl förkylning efter snölägret i Saxnäs precis innan världscuppremiären Vuokatti var inte förutsättningarna de allra bästa och premiären blev ett fiasko. Bra träning runt nyår följdes upp av ytterligare en period av sjukdom – tur att jag valt att avstå världscupen i Ukriana. Denna gång var halsont som så småningom övergick i en segdragen hosta.
Åkte till VM i Finsterau, Tyskland med inte alltför höga målsättningar. Den inledande sprinten i skate skulle vara ett ”komma-igång-race” inför mixstafetten 4 x 2,5 km med Zebastian Modin. En stafett som är ett öppet race där de andra ländernas laguppställningar, deras totala procentsats och vår dagsform är avgörande. Jag och Zebastian dubblerar våra sträckor eftersom det bara är vi två medan de andra länderna har flera alternativ.
Och det blev precis en sådär spännande stafetten som det ska bli. Utfallet är ovisst ända fram till den sista sträckan och när mållinjen ska korsas. Vi plockade placeringar och tid för varje sträcka och när Zebastian gick ut på sista sträckan hade vi vittring på guldet. Men det var ett för stort tidsavstånd och vi kom tvåa, endast 21 sekunder efter suveräna Ukraina. Vi gjorde två starka sträckor var och vi lyckades ta ett VM-silver! Att samarbetet med hans guide Johannes Andersson har utvecklas så fort är fantastiskt och det vittnar de andra placeringar och medaljer som duon tog under mästerskapet på. För mig är det sjukt att vi kan vara med och konkurrera, jag är så stolt över att få tävla med och åter få kliva upp på pallen med en fighter som Zebastian…

vm_03
Med mycket vilja genomförde jag 15 km klassiskt…  

Den avslutande distansen 15 km klassiskt blev som väntat en riktig utmaning. Med en tuff slinga på 3 km där flera tunga backar skulle plockas blev det för alldeles för tungt. Min dåliga form och det sugande, blöta föret gjorde att jag inte ens var i närheten av vad jag vet att jag kan. Besviken och ledsen. Slutade 7:a av totalt 9 åkare.
Från detta mästerskap tar jag ändå med mig styrkan hos mig själv, att kunna prestera när det gäller men även andra lärdomar. Dock blir det nog det fantastiska engagemang som Pierre Bryntesson och Max Själin visade upp som hamnar högst upp. Det var länge sedan jag mötte sådant professionalism i alla led som hos dessa två. Med hjärtat på rätta stället, ett barns nyfikenhet och med en unik lyhördhet  gjorde de allt för att vi skulle kunna leverera. Och så hade vi riktigt bra skidor också…

Nu väntar några veckor på hemmaplan innan det är dags för säsongens viktigaste världscup – testeventet i Pyeongchang inför Paralympics nästa år. Fram tills dess ska jag försöka bli av med min hosta och komma i lite bättre form.

Läs mer om stafetten:
Ett skönt kvitto
Helene Ripa och Zebastian Modin tar VM-silver i stafett

vm_04

vm_02

VM-silver i klassisk sprint

flower1-ipc
Woman’s Standing Classic Sprint.  Foto: James Netz Photography

Det blev en lång och tuff dag igår som slutade på bästa sätt – med ett VM-silver! Jag hade som mål att försvara mitt sprint-guld från VM i Sollefteå 2013. Nu räckte den inte riktigt hela vägen – kanske dels på min säsong som inte varit helt optimal, men framför allt på att motståndet blev för tufft. Men jag tar med mig att jag var kylig, strategisk och lagom taggad hela dagen, trots att det är tufft mentalt att ladda inför varje race. Jag tog rätt beslut utmed banan, var tuff utför och tokstark i avslutningen. Självförtroendet får sig en boost när man plockar tre placeringar bara inne på stadion – från en femte plats till ett silver.

AnneRagnhildKroken
Upploppsfight!  Foto: Anne Ragnhild Kroken 

Mellan loppen följde jag min plan – på med överdrag och nedvarvning direkt, byte till torr underställströja, energiintag, några minuters mental vila och laddning, uppvärmning och sedan direkt till start, av med överdrag och på med tävlingsskidor. Och detta gånger två – mellan prolog/semi och semi/final. Efter blomsterceremonin blev det en längre nedvarvning och det finns inget bättre just då. Att i lugnt och ro njuta av ett silver och av det man älskar att göra – åka skidor.
Och som alltid är det inte möjligt att prestera på topp oavsett hur väl förberedd man är om inte teamet runt omkring fungerar. Det gjorde det idag, som så många gånger tidigare – så stort tack Fredrik Uusitalo och Martin Isaksson.

Mer om VM i Cable, och om dagen finns att läsa på SHIF:s webbsida på länkarna nedan.
Helene Ripa inför VM: ”Jag känner mig stark, glad och taggad”
VM-silver i sprint för Helene Ripa

IMG_5550_justInnan start semifinal.  Foto: Anne Ragnhild Kroken

pallen_just (kopia)

Efterlängtad sol och skidleverans…

20150122-Cable1

Vid midnatt i tisdags klev vi innanför dörrarna till vår stuga vid Lakewoods Resort i Cable, Winsconsin USA. Vi är här för att – i skuggan av fyra andra VM – försvara de VM-medaljer som jag och Zebastian tog på VM i Sollefteå för två år sedan. Den långa resan gick bra, men tyvärr kom inte mitt skidfodral med på det lilla planet från Newark till Minneapolis. Idag på eftermiddagen, 36 timmar senare, så kom då äntligen fodralet med skidor, stavar och pjäxor fram och jag kunde andas ut.

I brist på egen utrustning rekade jag igår tävlingsområdet till fots och idag lånade jag Fredriks pjäxa stl 43 samt Zebastians stavar och skateskidor. Den lilla skidorten Telemark bjuder på böljande, trevliga och bitvis tuffa banor – idag i strålande vinterväder. Stakade runt sprintbanan samt den bana jag ska köra på stafettens klassiska sträckor. De partier som jag testade idag hade en lite längre backe, en snabb utförslöpa och några stakpartier. På sprinten kör man svagt vänster/rakt fram i botten på backen efter den snabba utförslöpan, men på de längre sträckorna ska man istället göra en skarp 180 graders sväng vänster. Testade båda varianterna och får öva mer på den skarpa vänsterkurvan där jag lätt driver ut, men det känns riktigt bra.
Kroppen kändes lite seg i början av passet, kanske inte så konstigt. Men när jag klev av så  var jag pigg, stark och full med positiv energi. Känner mig laddad och ser fram emot att tävla!
Imorgon satsar jag på att köra 2,5 km-slingan, med den skarpa vänstersvängen och några andra utmaningar, inför söndagens testrace och den avslutande medeldistansen.

Mitt tävlingsschema
Onsdag 28/1 Klassisk sprint
Lördag 31/1 Mixstafett 4 x 2,5 km – jag kör de klassiska sträckorna, 1 & 3
Söndag 1/2 Medeldistans 5 km klassiskt

20150122-Cable3

Säsongen 2012/13

För ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att göra en rejäl satsning mot Paralympics 2014, utan att ha en aning om den var rimlig eller inte. Nu vet jag …

medaljer_just
Läs mer

Mellanlandning efter VM-brons …

Vilka veckor, vilket mästerskap och vilken glädje!
Efter VM-guldet på sprinten, en maginfluensa, musikquiz mot Norge och några lugna dagar med träning, sömn och mat så var det in måndags dags för mixstafetten 4 x 2,5 km – två klassiska sträckor, två skatesträckor varannan gång. Samma lag som i Vuokatti, jag och Zebastian med Albin som ledsagare … Vid genomgången av laguppställningarna kvällen innan förstod vi att detta skulle bli tufft. Och det blev det, trots starkt support från bland annat svärföräldrarna som kommit upp för att peppa och titta!
Vi mötte hårt motstånd och två olyckliga fall gjorde att vi inte riktigt nådde ända fram. Det som ett tag såg ut att kunna bli en slutspurt om bronset, blev till slut en fjärdeplats. Surt just då, men samtidigt ett styrkebesked – vi var med och slogs om medaljerna … Lite återhämtning med mat, vila och sedan två lugna varv på 5 km på eftermiddagen för att känna av banan inför morgondagen. Positiv känsla.

176A9891Det blev en tuff stafett där alla muskler värkte och lungorna skrek efter luft …
Foto: Karl Nilsson

Läs mer

Nu börjar det …

Ja, då var vi på plats – jag och Ronnie. Kom upp till Sollefteå och Hallstaberget sent fredag kväll efter att ha hejat på Joakim och Fredriks i deras debut i tävlingsspåret och Kortvasan.
Upp tidigt på lördagsmorgonen för hinna med frukost innan Tjejvasans sändning på SVT. Det suger verkligen i tävlingsnerverna när man ser hur täten dunkar på i stakningen – åh, vad jag hade velat vara med! Men, i år är det fokus på annat – VM på hemmaplan och det sista mästerskapet innan Paralympics nästa år.
Test av sprintbanan tillsammans med Ronnie – tuff bana på ca 1400 m, med en riktigt stökig vänstersväng efter en utförslöpa innan stadion. Det blev några varv för att försöka hitta bästa linjen och farten för att klara av att stå på benen. Sedan en lugn tur på 5 km banan som var riktigt trevlig – böljande med några fina utförskörningar och någon enstaka tung backe. Samling med resten av landslaget innan middagen och sedan dags att säga godnatt.
Söndagen var också lugn, ytterligare test av sprintbanan och vila innan det var dags för dagens stora händelse – invigningen! Hade fått den stora äran att svära eden som representant för de aktiva och värdnationen. Efter det middag, förberedelser inför morgondagens tävlingar och sedan natti, natti.

20130227-110142.jpg