Världscuppremiär

IMG_8458
1:a Cindy Moreau, Frankrike 50.653
2:a Helene Ripa, Sverige 52.307
3:a Erica Scarff, Canada 52.460
(Foto: Canoe Kayak Canada, Balint Vekassy)


Beslutet att inte göra en fortsatt satsning på skidor känns fortfarande helt rätt. Efter testeventet i Pyeongchang bestod varenda vaken minut av att försöka intala och övertala mig själv att jag skulle fortsätta mot Paralympics. Detta trots att varje del av mig visste att det inte skulle bli så.

Men steget från att veta till att uttala är ibland så väldigt stort, en avgrund som det krävs mod att kliva över. Glädjen för skidåkningen hade försvunnit – av flera orsaker som jag kanske kommer gå in på i ett senare inlägg – och motivationen för att lägga ner det som krävs för att vara på topp, att kunna prestera, fanns inte längre där. När jag tänkte på träning, på vad jag ville, så var det alltid kanot som dök upp först. När jag väl sagt orden högt var det så självklart, så enkelt och hela jag kände mig så lättad över beslutet. Så då får det bli så, jag lyssnar på mig själv och utmanar mig själv i att bli så bra jag kan i kanot.

Och efter helgens sprintvärldscup i Szeged, Ungern, så har jag fått bekräftat att mitt beslut var rätt. Jag är där jag vill vara – utövandes en sport där utmaningarna är många och marginalerna små. Den hårfina skillnaden mellan succé och fiasko, det underbara i att det inte finns någon plats för misstag. Det handlar om att allt, precis allt, måste stämma – från start till mål. Där man måste ignorera mjölksyran och bara tänka framåt. På 200 m och ca 50 sekunder finns det ingen tid att reparera en dålig start eller tappa fokus.

IMG_8434
Blåst och vågor – jag är näst längst upp i bild, i gult linne på bana tre.

Årets första internationella tävling kändes så överraskande bra. Jag var på plats några dagar innan med bra träning och gemenskap samt massor med inspirerande lopp från de andra i sprintlaget. Det blev precis vad jag behövde. Lagom taggad, lagom nervös – trots den besvärliga vinden. Jag hade ett lugn och ett flyt i paddlingen som jag inte tycker jag har haft förut. Att det räckte till ett silver är galet, trots det är jag mest nöjd med tiden och känslan.
Nu ser jag fram emot att successivt öka träningsmängden framöver för att komma väl förberedd till VM i augusti. Men först lite tävlingar i Sverige och sedan EM i juli.

grupp

VM i Finsterau 2017

vm_01
VM-silver i mixstafetten med Zebastian Modin och guide Johannes Andersson.
Längst till vänster Pierre Bryntesson och längst till höger Max Själin. 

Historien har en tendens att upprepa sig. Dåliga säsongsstarter med sjukdom eller skada följs upp med överraskande pallplatser på världscup eller mästerskap. Denna säsong har inte varit annorlunda…

Efter en sommar med 100% fokus på kanot och Paralympics i Rio och en rejäl förkylning efter snölägret i Saxnäs precis innan världscuppremiären Vuokatti var inte förutsättningarna de allra bästa och premiären blev ett fiasko. Bra träning runt nyår följdes upp av ytterligare en period av sjukdom – tur att jag valt att avstå världscupen i Ukriana. Denna gång var halsont som så småningom övergick i en segdragen hosta.
Åkte till VM i Finsterau, Tyskland med inte alltför höga målsättningar. Den inledande sprinten i skate skulle vara ett ”komma-igång-race” inför mixstafetten 4 x 2,5 km med Zebastian Modin. En stafett som är ett öppet race där de andra ländernas laguppställningar, deras totala procentsats och vår dagsform är avgörande. Jag och Zebastian dubblerar våra sträckor eftersom det bara är vi två medan de andra länderna har flera alternativ.
Och det blev precis en sådär spännande stafetten som det ska bli. Utfallet är ovisst ända fram till den sista sträckan och när mållinjen ska korsas. Vi plockade placeringar och tid för varje sträcka och när Zebastian gick ut på sista sträckan hade vi vittring på guldet. Men det var ett för stort tidsavstånd och vi kom tvåa, endast 21 sekunder efter suveräna Ukraina. Vi gjorde två starka sträckor var och vi lyckades ta ett VM-silver! Att samarbetet med hans guide Johannes Andersson har utvecklas så fort är fantastiskt och det vittnar de andra placeringar och medaljer som duon tog under mästerskapet på. För mig är det sjukt att vi kan vara med och konkurrera, jag är så stolt över att få tävla med och åter få kliva upp på pallen med en fighter som Zebastian…

vm_03
Med mycket vilja genomförde jag 15 km klassiskt…  

Den avslutande distansen 15 km klassiskt blev som väntat en riktig utmaning. Med en tuff slinga på 3 km där flera tunga backar skulle plockas blev det för alldeles för tungt. Min dåliga form och det sugande, blöta föret gjorde att jag inte ens var i närheten av vad jag vet att jag kan. Besviken och ledsen. Slutade 7:a av totalt 9 åkare.
Från detta mästerskap tar jag ändå med mig styrkan hos mig själv, att kunna prestera när det gäller men även andra lärdomar. Dock blir det nog det fantastiska engagemang som Pierre Bryntesson och Max Själin visade upp som hamnar högst upp. Det var länge sedan jag mötte sådant professionalism i alla led som hos dessa två. Med hjärtat på rätta stället, ett barns nyfikenhet och med en unik lyhördhet  gjorde de allt för att vi skulle kunna leverera. Och så hade vi riktigt bra skidor också…

Nu väntar några veckor på hemmaplan innan det är dags för säsongens viktigaste världscup – testeventet i Pyeongchang inför Paralympics nästa år. Fram tills dess ska jag försöka bli av med min hosta och komma i lite bättre form.

Läs mer om stafetten:
Ett skönt kvitto
Helene Ripa och Zebastian Modin tar VM-silver i stafett

vm_04

vm_02

Byte av element…

img_7051_just
Sprintkval och stolpe ut, slutade som 13:e tjej och precis utanför semifinal.

Året börjar lida mot sitt slut och det börjar bli dags att summera 2016. Men inte riktigt än, först lite ord kring säsongens första världscup…

Sommarens tuffa träning, både i gymmet och i på vattnet, har gjort mig starkare och mer explosiv. Att få testa vad den mer sprintbetonade träningen gjort med min kapacitet på skidor var något som jag verkligen såg fram emot. Men min otur med säsongspremiären verkar hålla i sig. När det var dags för världscupens första tävling i Vuokatti i december åkte jag dit med två veckors förkylning i bagaget. Det tillsammans med den blygsamma träningen på rullskidor och endast ett tjugotal pass på snö resulterade i ett uselt lopp. Besviken förstås, men samtidigt realist.
Jag vet att jag inte kan prestera på snö om jag inte tränat på snö. Dessutom brukar mina säsonger börja halvknackigt för att sedan ta sig framåt februari. Avstår därför från att åka nästa världscuptävling som går i Ukraina i mitten av januari till förmån för en ordentlig träningsperiod. Efter några veckors möjlighet att träna på Rudans konstsnöspår är det dock tyvärr åter barmark i Stockholm. Nu börjar det bli dags att leta upp snö…

img_7031
Fotosession innan träning – jag, Zebastian och hans guide Johannes. 

img_7114
Konstsnöspåret i Rudan i december tack vare IKJ:s engagemang.

img_7032
Ronnie var med i Vuokatti som vallare, banbesiktare, protesinställare mm.

Paralympics Rio 2016

Galleri

Detta galleri innehåller 21 bilder.

Här har jag samlat utvalda bilder från mitt tredje Paralympics. Jag tar med mig glädjen och stoltheten över att ha tagit mig dit. Att få dela denna upplevelse med Ronnie och svärfar är stort och oförglömligt… Bilderna är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan … Läs mer

Plockat från media

29385951600_e3cde625e3_o-2
Fotograf: Karl Nilsson, Svenska Parasport Förbundet

Än en gång visade media stort intresse för Paralympics, inte minst SVT som sände massor med timmar från en mängd idrotter i Rio. Att de dessutom lyckades få till en livesändning av mitt finallopp i kanot ska de ha en stor eloge för.
Jag hoppas att det ökade mediaintresset ska öka kunskapen och insikten i vad det krävs av oss för att kunna prestera på topp. I förlängningen finns även förhoppningen om att det ska få fler barn och ungdomar att börja idrotta – oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte …

PRINT
Helene Ripa redo för Paralympics i ny idrott
Ripa laddar för start i Rio
Ripa jagar medaljer på Paralympics i helt ny sport
Globalt rekordintresse för Paralympics i Rio
Ripa till semifinal i kanot
Helene Ripa till final
Starten avgör om Helene Ripas skidguld ska få sällskap av kanotmedalj
Ripa till final – vill göra bättre lopp än idag
Ripa femma i kanotfinalen
Ripa sugen på mer efter femteplatsen
Ripa femma i historiska finalen – nöjd
Mäktig finalpaddling av Ripa – femma
Canoe Sprint Womens KL3 Final

RADIO/TV
Nu börjar kampen om paradportens ädlaste medaljer
Ripa jagar guld i ny gren
Guldmedaljör i Sotji satsar på nytt guld i Rio
Ripa om nya satsningen en utmaning
Ripa till semifinal i kanot
Se Ripas semifinallopp – vidare som tvåa
Ripa klar för final i kanot
Känslosamt när Ripa blev femma i Rio
Ingen medalj i kanot för Helene Ripa
En femteplats är ju inte dåligt
Idrotten har varit ovärderlig för mig

 

Reflektioner efter EM-guldet

IMG_4686Den magnifika OS-arenan från 1980 – Krylatskoye Canoeing and Rowing Stadion.

Så här några dagar efter hemkomsten borde jag ha landat, men det är konstigt – ju mer tid det går desto svårare blir det att förstå. Det känns som att VM, uttagningen till Paralympics och EM-guldet handlar om någon annan. Just där och då, i stunden, så är det så verkligt och så påtagligt men bara timmarna eller dagarna efter ligger det i periferin och det går inte att greppa eller fånga. Den enorma upplevelsen och euforin känns flyktig och luddig. Vet inte om det beror på att det är full fart hela tiden med träning och jobb, att stanna och reflektera finns det inte tid till. Eller om är det en del av processen – att fastna i stunden och framgången gör mig inte bättre…
Koncentrationen och fokus ligger på nästa pass, planeringen för att få tiden att räcka till och hur jag ska få i mig tillräckligt med energi – dels över hela dagen, men även direkt efter avslutat pass. Försöker hinna med att sova så mycket som möjligt, trots att jag vill vara vaken så länge det bara går för att hinna umgås med Ronnie. Ibland känns det som att kopp kaffe i solen på altanen eller att få hänga med syrran en halv dag är det lyxigaste som finns. Det gäller att ta vara på de där små stunderna som dyker upp. Om någon frågar mig om det är värt det så svarar jag – absolut, varje sekund. Jag älskar det jag gör, den dag som jag inte gör det längre är det dags att göra något annat. Men fram till dess så njuter jag av varje sekund.
Och guldet på K1 200 m på EM i Moskva är ett av de där ogripbara ögonblicken som jag i alla fall har förstånd att bli riktigt glad över. Personbästa med över två sekunder och ett bra lopp, men där det fortfarande finns massor att jobba på. Nästa tävling blir Sprint SM i Hofors i mitten av juli…

Mer om uttagningen till Paralympics i Rio samt EM-guldet.

em-guld

IMG_4674

a-final

truppen
Sprintlaget: fr. vä. Jonny, Henrik, Jocke, Martin, Linnea, Filip, Sofia, Karin, Erik, Helene, Albert, Joel och Martin.

VM och Paralympicskval…

semi_1
Fokuserad…  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Efter en tuff höst och vinter med två parallella satsningar så har jag sedan den avslutande världscupen i Vuokatti fokuserat helt på kanot. Det har varit en djärv, men målinriktad satsning där allt egentligen började som ett komplement till skidåkningen. Tanken har funnits sedan Sochi, men det var först sommaren 2015 som jag gjorde slag i saken och köpte en motionskajak. Med stöd från Kanotförbundet och framför allt Eva Berglund-Lindbäck & Co har jag sedan i augusti satsat och haft siktet inställt på VM Paracanoe i Duisburg 17–19 maj. En tävling som också var den sista chansen att ta kvotplatser till Paralympics i Rio, Brasilien.
Och det är det som varit min motivation och starka drivkraft – varje paddeltag i kajakergometern, varje gympass på lunchen och alla pass på vattnet direkt efter jobbet så fort isen gått upp – att försöka ta en av de fyra platserna som fanns kvar. Men att börja med en ny sport är inte helt enkelt och i mitt fall en rejäl utmaning då explosivitet inte riktigt är, eller i alla fall inte varit, min grej. Det annorlunda träningsupplägget och den komplexa tekniken är dock inspirerande och det har varit spännande att se hur jag har utvecklats. Under träningslägret i Portugal i påskas gjorde jag stora framsteg och sedan dess har jag tagit ytterligare kliv. Veckan innan VM hände något, helt plötsligt var tiderna bättre och jämnare, inte längre en tillfällighet. Vetskapen ingav en viss trygghet inför tävlingarna och jag kände en längtan efter att få tävla internationellt och mäta mig mot världens bästa parakanotister.
Efter en skakig inledning i onsdagens försök så var det med ett fokuserat lugn och en klar målbild som jag låg på startlinjen i semifinalen. Hade fjärde bästa tid in i semin och för att ha en möjlighet att kvala till Rio krävdes en finalplats, alltså topp tre. Jag fick till ett grymt lopp och blev trea! Glädjen över att ha lyckats går inte riktigt att beskriva, det tar över allt. För att sedan säkra Sveriges kvotplats behövde jag ta mig i mål i finalen, något som jag gjorde kontrollerat och utan att riskera något. Nu fattas bara ett klartecken från Sveriges Paralympiska Kommitté innan jag är helt klar för Paralympics i Rio i september…

En utförlig intervju finns på Svenska Parasportförbundet.
Läs även mer på Kanotförbundets hemsida.

27004827601_7558b00ff2_h
Trea i semin och klar för final.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

På snö i Saxnäs

ontrack1

Efter en höst med nytt träningsupplägg som fungerat riktigt bra känns det extra kul med säsongens första landslagsläger, i år med ny förbundskapten och på nytt ställe – Saxnäs. I nästan en hel vecka ska vi träna på ”riktiga” spår, äta supergod mat på Saxnäsgården med sin fantastiska personal. Allt är precis så bra som man kan önska.
Hela gänget är på plats och schemat är två pass om dagen. Det är alltid lite tungt de första passen på snö, men tycker ända att de inledande dagarna känts okej. De kuperade och, för mig, utmanande banorna gör skidåkningen varierande och rolig. Att dessutom få lite kvinnligt sällskap i spåret med gästspelande Mona gör att tiden går fort – trots långpassen på tre timmar.
Vi har även kört en hel del teknik med filmning och det är motiverande att få konstruktiv och dessutom positiv feedback, veta att man är på rätt väg.
Tiden går fort och i morgon är det dags för ett avslutande race innan hemfärd – må bästa man eller kvinna vinna …

saxnas

12301752_1008982445790931_9209408537498421173_n

ontrack2

IMG_11971
Jag och bästa Klingen med Satsfjället i bakgrunden.

Full fart i Östersund

vallsundet
Backintervaller på tröskel 4 x 10 min uppför Vallsundet.

Drygt 13 träningstimmar avverkade när årets första landslagsläger summerades. Bilade upp för att kunna få med all packning och cykeln. I år bjöd Östersund på både sol, regn och motvind, men som alltid bra och varierande terräng. Och efter en bra månad i bagaget så var jag väl förberedd. Kroppen höll och jag kände mig stark hela lägret.

Träningsupplägget
Torsdag 4/6
Pass 1 | RK A3, tröskel 4 x 10 min backintervaller Vallsundet, 1 h 20 min
Pass 2 | MTB A1, stig och grusväg runt skidstadion och Torråsen, 2 h
Fredag 5/6
Pass 3 | ÖK A2, stakning 3 x 20 min mot Ås och Dille, 2 h
Pass 4 | RF A1, vid Önsjön avslutade med RK, 2 h
Lördag 6/6
Pass 5 | Crosspass ÖK + MTB A1, från Ytterån, via Krokom till Lit, 3 h 30 min
Pass 6 | Styrka, maxtester och core, 1 h
Söndag 7/6
Pass 7 | ÖK A3 Race, Önsjön 8,5 km (29.10), 1 h 10 min

efterrace
Liten samling efter avslutande race på lägrets sista dag.

Extra roligt att vi både på torsdagens tröskelpass och fredagens stakdrag tog laktattester. Man mäter hur mycket mjölksyra man har i blodet efter/under en viss ansträngning. För att veta var mina nivåer ligger har jag mina fystester som jag gjort i Torsby och på Vintersportcentrum som riktmärke. Jag använder även pulsklockan för att hjälpa mig att ligga på rätt puls samt känslan i kroppen.
På torsdagens intervallpass låg jag för högt i laktat, vilket betyder att jag producerade mer mjölksyra än vad kroppen klarar av att transportera bort eller använda som energi. Nu körde jag bara fyra intervaller, men hade jag kört exempelvis tio stycken på samma nivå så hade jag antagligen inte orkat alla, utan varit full med syra och inte haft möjlighet att komma upp i puls. Nu gick alla fyra dragen bra och med hög puls, dock hade det varit bättre att sänka farten och pulsen och därmed ligga lägre i laktat …
Med detta i ryggen så tog jag det betydligt lugnare på fredagens stakdrag och även om jag låg lite högt där med, så var det betydligt bättre. Detta är något som jag tar med mig och verkligen kommer tänka på framöver för att optimera min träning. Insikt – de tuffa tröskel- och intervallpass behöver inte vara lika smärtsamma och de lite längre A2-passen kan också vara något lugnare. Fokusera på känslan i kroppen och under sommaren öka längden på både tröskelpassen och A2-passen.
Lägrets långpass blev ett crosspass med 2.5 h stakning och 1 h cykel i regn och rusk. Men trots att jag körde ensam, så var tankarna positiva och sällskapet av Fredrik som följde mig med bussen och stundtals på min cykel hjälpte till att hålla fokus. Här kan ni se Fredriks lilla filmsnutt från passet.
Ronnie var med som ledare för U-laget och var i sitt esse. Dock fick vi ett pass tillsammans på fredag em och vi njöt av ett lugnt skatepass i sol och vacker natur. Som Ronnie sa: –”Trist dag på kontoret” …

Tråkigt är dock att Anna Maria och Fredrik avgår som förbundskaptener efter tre år. Deras personligheter, erfarenheter och kunskaper är något som jag kommer sakna massor. Den resa som jag gjort tillsammans med dem sedan debuten i landslaget 2012 är makalös och de har varit en av de viktigaste pusselbitarna. Det är tungt och framtiden känns oviss, men jag hoppas att det kommer lösa sig på bästa sätt.

race
Race Önsjön 8,5 km stakning, påhejad av Anna Maria.

onsjon
Lugnt skatepass med Ronnie, sol och vacker omgivning = energi.

Världscupavslutning IPC

testrace Intervaller på tävlingsbanan två dagar innan race.  Foto: Nathan W. Lediard

Förra helgen var det då dags för säsongens sista världscuptävling, i Surnadal i Norge. Och det blev en bra sista tävling på skidor, men inte alls perfekt. Efter fyra dagar med förberedelser, test av banan, upptäcktstur på skidor, fartpass och skidtester så var det då dags för tävlingens enda och säsongens sista race – 5 m klassiskt. Två varv på en snabb 2,5 km slinga med för mig perfekta utförslöpor, bra stigningar och fina stakpartier i svaga motlut. Efter första varvet låg jag tvåa, endast tre sekunder efter säsongens suverän – Oleksandra Kononova. Jag hade en riktigt bra dag med toppenskidor och stark kropp och gav allt jag hade ut på sista varvet. Men så hände det som inte får hända. I den sista snabba utförslöpan efter den sista branta stigningen tar jag så mycket fart över krönet att farten blir högre än tidigare. Detta, i kombination med att jag var riktigt ansträngd, resulterar i att jag inte kan parera när vänsterskidan far ur spår mitt i backen. När jag står i fartställning finns det inga, eller väldigt små, manövreringsmöjligheter pga. av protesen. Det är ingen våldsam krasch på något sätt, men jag tappar all fart och massor med meter, får börja om och trots att ger allt jag har så blir det en omöjlighet att vinna. Jag kom trea och vet att jag hade varit med och fightats om segern om jag stått på benen. Besviken på mig själv, förbannad! Och det blir det så mycket mer frustrerande genom att detta var det enda racet för mig denna gång. Jag bygger upp så mycket förväntningar, så mycket pepp inför ett lopp och det finns ingen chans till ”revansch”.

IMG_3531 Race – här på väg ikapp Anne Karen från Norge.  Foto: Anne Ragnhild Kroken

Personligen önskar jag fler världscuptävlingar per säsong inom IPC. Facit för min del denna säsong är endast tre race. Jag har varit skadad och missat en världscup, inte haft möjlighet att åka på den tredje med tanke på mitt arbete då frånvarotiden hade blivit ca en månad. Det betyder att jag har åkt VM (två lopp) och världscupavslutningen (ett lopp) – det är inte tillräckligt … Dock ska det poängteras att jag hade kunna köra ytterligare två race, båda i 15 km fristil/skate. Men som det ser ut idag med klassificeringen känns det inte speciellt kul. Jag skrev lite om det i ett inlägg i oktober – Pappersarbete. En tanke är dock att kanske ändå köra dessa för att få en statistik för IPC att titta tillbaka på, samt att jag skulle få fler tävlingar – trots att det inte kan bli några framstående placeringar. Under VM tidigare i år hade jag och Fredrik Uusitalo en bra diskussion med IPC angående en justering av procentsatsen för skate/fristil för dem som tävlar stående med lårbensamputation.

IMG_3500 Anna Maria Nilsson och Ronnie väntar medan jag pustar ut.

IMG_3458 Bilade upp i min Subaru XV och det var en lång, men bitvis mycket vacker resa.

IMG_3461 Ronnie var med och vallade mina skidor tillsammans med den finska vallaren Ville.

Jag förstår att det inte finns resurser, varken inom IPC eller förbunden, att åka på tävlingar varje helg. Och att det är svårt att hitta arrangörer. Men var tredje vecka eller dylikt skulle jag tycka var bättre – kanske två innan nyår och fyra efter (mästerskapsfria år). En av anledningarna till de få tävlingstillfällena för min del är att man valt att alternera Cross Country och Biathlon, det vill säga i grova drag köra varannan dag. För mig som endast kör XC betyder det att jag är borta dubbelt så lång tid som jag skulle behöva, vilket ställer till det en del med tanke på mitt jobb. Dessutom medför det extra utgifter för nationerna i form av boende under en längre tid än nödvändigt. Önskvärt vore att köra först XC och sedan skidskytte, eller tvärt om förstås. Kanske skulle man få fler att åka på alla världscuptävlingarna och förbunden skulle eventuellt kunna skicka fler tävlande i respektive idrott. För dem som tävlar i både XC och skidskytte har det egentligen ingen betydelse – de tävlar i princip varje dag med dagens upplägg ändå. Spännande att se vad som händer inför nästa säsong …

IMG_3507-1 IMG_3516 IMG_3511-1 IMG_3509-1 IMG_3457 IMG_3459