Kandidatcamp inför Tokyo 2020

Intensiv helg med härliga återseenden, en hel del skratt och en massa information är över. En tre dagar lång camp för alla kandidater till Paralympics i Tokyo om 270 dagar. Uttagna till lägret var de som redan har kvalat eller de som anses ha goda chanser att göra så. Jag har min nästa, tillika sista, möjlighet på VM i maj. Stort grattis till de på lägret förhandsuttagna Anna Beck (cykel), Anna-Carin Ahlqvist (bordtennis), Anna Normann (sportskytte) och Stefan Olsson (tennis).
Förutom diverse förleäsningar, fotografering och inspelning av rörlig media så bjöds det på teambuilding, hälsogenomgång och utdelning av kläder från SOK:s och SPK:s nya samarbetspartner – Uniqlo. Tidigare år har vi fått något enstaka plagg vid dessa tillfällen, nu hade det japanska klädmärket gjort en hel kollektion. Med oss hem fick vi det mesta för att vara representativa vid eventuella officiella uppdrag för Sveriges Paralympiska Kommitté, men även för att klara den svenska vintern. Kollektionen är avskalad och enkel i sköna material.

Kandidatkollektionerna för OS och Paralympics finns i Uniqlos butik i Stockholm för de som vill klä sig som oss svenska kandidater.

Varm cashmeretröja och sköna stretchjeans från Uniqlo… 

Efter lägret var det dags att packa för nästa resa. Denna gång ett två veckor långt träningsläger i Florida tillsammans med ett gäng från sprintlaget. Det ska bli underbart att få paddla i värmen och slippa utrusta sig med vindjacka, paddelöverdrag, flytväst och kapell. Lägret blir även ett bra tillfälle att utmana kroppen lite och se vad som händer. Varje pass fram mot maj är extremt viktiga och för att allt ska gå vägen måste jag kunna öka träningsintensiteten utan att få ökade symtom. Håller tummarna…

Slutmålet, men först det viktiga delmålet – ta en kvotplats på VM i maj.

Världsmästare – i kanot!

VM-guld – efter en dramatisk final fick jag kliva högsta upp!

Resultat Sprint & Paracanoe World Championships 2018, K1 200 m KL3:
1. Helene Ripa, SVERIGE | 53,671
2. Amanda Reynolds, AUSTRALIEN | 53,881
3. Mihaela Lulea, RUMÄNIEN | 54,826

Målsättning topp fem, resultat guld! Hela våren och sommaren har i princip gått enligt plan – varenda paddelpass, varenda timme på gymmet och allt det andra runt omkring. Vilket fantastiskt kvitto på att planen faktiskt har fungerat! Och det bara efter ett års full satsning enbart på kanot. Mot Tokyo – nu vet jag…

Får ganska ofta frågan från folk jag möter hur mycket jag tränar och de blir alltid lika förvånade över svaret. Nej, det räcker inte med ett par pass i veckan, inte ens ett pass om dagen, inte ens två ibland. Det handlar om timmar och åter timmar. Det handlar om att kliva upp tidigt varje morgon för att hinna med ett pass innan jobbet, träna direkt efter jobbet varje dag och alltid planera helgen efter träningen. Men som komplement till min egen satsning och målmedvetenhet behöver jag människor runt omkring mig som tror på mig, på min resa, lika mycket som jag för att det ska fungera. Det handlar om träningsprogram, om analyser kring paddelteknik och fystester samt utveckling av proteslösningar. Och gänget är stort – allt från samarbetspartners, arbetsgivare, förbund, klubb, tränare, sprintlaget till min familj och då inte minst Ronnie. Alla delar måste fungera och just nu känner jag en otrolig tacksamhet för jag har ett så starkt, positivt gäng i min närhet! Förutom ovanstående så mår jag bra av att träna, har vansinnigt kul och älskar det jag gör vilket gör detta till en resa som jag vill fortsätta…

Här kan ni se det spännande loppet igen – A-final K1 200 m KL3

Några minuters ovisshet…

Målfotot…

Möts av ett ledargäng som gör vågen på bryggan och kan inte göra annat än att själv sträcka armarna i luften.

Fokusering och girlpower…

 

Världscupsilver

Glad och nöjd efter andraplatsen i världscuppremiären i Szeged. Foto: Jürgen Snell

Säsongens första kanottävling blev Vårregattan i Jönköping i början av maj. Och trots att det inte hade varit perfekta träningsförhållande sedan lägret i Montebelo, Portugal, gjorde jag riktigt bra resultat. Känslan var inte topp, tekniken satt inte där den skulle och kände mig seg, men jag levererade ändå bra tider på de distanser jag körde – 200 m, 500 m och 1000 m. Och kanske var det därför som jag var extra nervös inför finalen i Szeged, Ungern nu i helgen.

Årets första internationella tävling blev precis som förra året en världscup och jag hade en bra känsla i kroppen – tekniken kändes bättre än innan Vårregattan, farten hade börjat komma – så självklart ville jag göra en bättre prestation på 200 m än i Jönköping. Om jag hade förstått det innan racet hade jag kanske inte varit så onödigt nervös. Försökte intala mig att det inte var så viktigt med resultatet, att det inte är nu jag ska vara i form, men vilket skitsnack. Jag ville göra en bra tid, ville vara på pallen. Jag ville få kvitto på att den fokuserade träningen jag lagt ner i vinter och i vår verkligen har gett resultat. Jag är medveten om att det är en långsiktig satsning mot Tokyo 2020, men ibland är det så svårt…

Från parakanotklassen KL3 A-final 200 m.

Jag fick till ett riktigt bra race trots mina spagettiarmar. Starten satt, även om jag inte är helt överens med startgrindarna på den klassiska kanotarenan Olympic Centre. Vi blev tidigt en trio som gjorde upp om pallplatserna och trots att jag låg trea efter mer än halva loppet så räckte mina starka avslutning till ett silver. Mot uzbekistanskan fanns det inte mycket att göra, hon var för stark även om jag tog in på henne mot slutet. Det blev även en bra tid, nytt personbästa och ett steg närmare de tider som jag vet kommer krävas framöver för att verkligen vara i topp.
Dessutom var det extra kul att få tävla då det blev mitt första race i en av mina nya, egendesignade kanoter – Nelo Cinco Paracanoe 17. De hade gjort ett riktigt bra jobb och de blev så snygga!

En av mina nya kanoter från Nelo Kayaks.

Nu en knapp veckas träning innan det redan till helgen är dags för nästa tävling, denna gång i Hofors. Det blir en tuff helg med samma distanser som i Jönköping. Har bestämt mig för att tävla intensivt denna säsong för att skapa rutiner och erfarenhet – allt för att försöka avdramatisera tävlingsmomentet och därmed minska stresspåslaget och nervositeten. Och det blir även en bra genomkörare inför EM som går i början på juni.

 

Över förväntan

Det har idag gått exakt en vecka av året första paddelläger med sprintlaget, en vecka med två paddelpass samt ett gym- eller cykelpass per dag. Och det har varit en riktigt tuff, men bra vecka där jag fått en massa kvitton på att jag har gjort stora framsteg i vinter. 

Årets paddeldebut blev inte hemma i Sverige utan i Montebelo i Portugal. Denna lilla oas några timmar norrut från Lissabon har hittills bjudit på strålande sol och försommarvärme med lugna paddelförhållanden. Vi bor i fräscha rymliga lägenheter med helpension. Maten är helt okej där frukosten är favoritmåltiden med massor av färsk frukt, ägg & bacon med mera. Stället är ett av Nelos kanotcentrum och vi hyr kanoter på plats. Paddlar samma modell som hemma, 2017 års modell av deras Paracanoe, något som jag tycker är viktigt då det skiljer på de olika märkena och modellerna.

Det är alltid svårt att ha en uppfattning om vad som hänt med kroppen under en längre period av grundträning. Att byta paddelmaskinen mot paddling på vattnet är dock en angenäm upplevelse. Den egna spegelbilden byts ut mot natursköna omgivningar, den unkna gymlukten ersätts av frisk och syrerik luft och istället för det eviga vinandet från ergon hör man istället fågelkvitter och vågskvalp. Redan efter de första passen märkte jag att jag har utvecklats – uthålligheten är bättre, grundfarten högre och tekniken sitter bättre. Har fått positiv feedback, något som bara bekräftar min känsla. Det är oerhört motiverande att känna sig stark och inspirerande att få sällskap och sparring på passen. Att kunna hänga på några av de andra tjejerna under både distans- och tröskelpassen visar att jag är på rätt väg. Nu ligger utmaningen att överföra detta i högre farter. Det ska verkligen bli spännande att se vad som hänt där…

Efter en tuff vecka som igår eftermiddag avslutades med en teamtävling har vi idag heldagsvila, något som behövs för både kropp och knopp. Åker hem på lördag så det blir bara ett par pass till för mig innan vatten byts mot snö och en vecka i Kläppen.

Spännande vecka

Nya ögonstenen…

En riktigt innehållsrik vecka är snart slut. Min trygga kompanjon de senaste tre åren, min färgglada Subaru XV, har fått en ny ägare. En bil som har varit fantastisk under den tid som den varit i min ägo. Men ny idrott, nytt fokus. Och vad kan vara med peppande än att boosta och motivera sig med ny bil?! Ville ha en pålitlig bil med attityd och med det bemötandet som jag fick på Olofsson Bil i Haninge så kändes det självklart att välja deras senaste tillskott i SUV-kategorin – Audi Q2 Quattro. Med den egendesignade dekoren så blev den precis så cool, snygg och iögonfallande som jag ville. Så glad!
Om det var med enbart glädje som jag hämtade min ny bil, så var det med en skräckblandad hatkärlek som jag klev in i Bosöns labb i fredags morse. Det var dags för årets första fystest tillsammans med resten av paralandslaget i kanot. Tester som är till för att kontrollera att träningen ger de resultat som man vill och jag fick några riktigt uppmuntrade kvitton. Förbättrade alla mina värden jämfört med förra testet.

4 minuter All-out = obeskrivlig och ångestfylld smärta…

Under förmiddagen genomförde vi tre typer av tester – 30 sekunder All-out, tröskeltest samt 4 minuter All-out. Testerna visade att jag ökat snittwatten på ”30 sekunder All-out” med 90 watt (blivit starkare och mer explosiv), sänkt mina tröskelvärden betydligt (paddlar alltså mer effektivt och ekonomiskt) samt ökat snittwatten på ”4 minuter All-out” med 20 watt. Dessutom hade jag ökat mitt VO2-max (syreupptag) och även min förmåga att stå ut med mjölksyra. Min tjurskallighet och envishet är nog dock densamma, något som märktes på maxtestet där det på slutet blev mer vilja än teknik eftersom jag öppnade för hårt.
Det finns en hel del att jobba med generellt, men testerna visade fina framsteg – bättre än jag vågat hoppas på med tanke på höstens två träningsavbrott på grund av sjukdom. Det känns verkligen motiverande att veta att det jag gör är rätt och min förhoppning är att dessa resultat ska förbättras ytterligare framöver. Heja mig!

Barbate

Plastex Center eller Club Recreo Piragüismo vid floden Barbate.

Säsongens första landslagsläger och tillika paddelläger är förlagt till den lilla byn Barbate, cirka fem mil väster om Gibraltar utmed den spanska kusten. Rakt västerut på andra sidan Atlanten ligger New York. På plats är åtta aktiva och två ledare – några känner jag sedan tidigare, andra är nya bekantskaper. Vi bor i fräscha lägenheter precis vid stranden med balkong mot havet. Vädret är vackert och temperaturen kring 22°, precis lagom för träning.

Strandpromenaden precis utanför hotellet.

Kanotcentret är beläget 500 m från hotellet. Där äter vi alla måltider och all träning utgår också därifrån. Centret ligger utmed floden Barbate som mynnar i havet. Tidvattnet gör den ordentligt ström och tidvattnet förvandlar den från en ganska smal slingrande flod till, på sina ställen, stora sjöar. Skillnaden mellan ebb och flod är ungefär tre meter. Det låga vattenståndet, strömmen och den hårda blåsten på eftermiddagarna gör det bitvis mycket tungpaddlat, men det kompenseras med den sköna känslan att paddla med strömmen och vinden på tillbakavägen. Och precis när tidvattnet vänder blir det helt stilla…

Det är ett speciellt och vackert landskap som förändras med tidvattnet.

Lägerschemat är tufft med tre pass om dagen. Kom hit i lördags kväll och har på två dagar avverkat fyra paddelpass om totalt 7 tim 20 min och nästan 65 km. Utöver det ett pass styrka och ett lättare cykelpass. Det känns förstås i kroppen, men det är inspirerande att få träna med andra, vara på ett nytt ställe och dessutom få lite sol och värme. Kan förstås inte hänga på dem på alla pass, men igår fick jag sällskap av Alva när de andra körde besättning. Vi körde en stege och kunde tack vare det hålla ihop, jätteroligt och glad för det.
Under delar av passen filmas vi och får feedback på teknik och saker att tänka på. Nyttigt att se sig själv på film, då känslan inte alltid överensstämmer med verkligheten. Mycket är bra, men det finns fortfarande massor att jobba vidare med.
Paddlar vanligtvis Nelo, men här fanns det endast Plastex Paracanoe att tillgå. Dock ingen dålig kanot jag fått låna – guldmedaljören Curtis McGraths snabba kajak från Paralympics i Rio.

Mycket att tänka på – grepp, vridning, förflyttning, benarbete, markering med mera.

Lokal graffiti…

Summering …

Fantastiskt gäng – Swedish Sprint Kayak Team.

Då var det färdigtävlat i kanoten för den här säsongen och det blev en säsong som på många sätt blev helt annorlunda än jag föreställt mig. Tanken var ju att sommaren och resten av tiden fram mot mars nästa år enbart och till 100% skulle handla om skidåkning och Paralympics. Men så blev det inte, av anledningar som jag nämnt tidigare…

Efter en vinter med mycket skidåkning och många skidtävlingar, bland annat VM i Finsterau där jag tog silver tillsammasn med Zebastian Modin, så var jag inte helt förberedd när tävlingssäsongen i kanot drog igång. Knappt ett pass per vecka i paddelmaskinen under vintern, minimalt med styrka och endast några få pass på vattnet innan det var dags för min första världscup. Hur mycket hade jag egentligen tappat under vinterns skidsäsong?! Men i ett blåsigt Szeged, Ungern, gjorde jag ett bra lopp och hamnade på pallen bakom den starka fransyskan Cindy Moreau. Det var en skön känsla att paddla så bra med tanke på vinterns bristfälliga träning.

Första världscupen i kanot – det blev en andraplats och silvermedalj. 

Fick några bra träningsveckor innan det var dags att åter ge sig ut i Europa med sprintlaget, denna gång EM i Plovdiv, Bulgarien. Uppskattar verkligen att vara del i ett större team och jag är tacksam för det fantastiska bemötande jag får – både från aktiva och ledare.
Plovdiv bjöd på tryckande hetta, hyrkanoter och en tidsresa tillbaka till 1990-talet. Men arrangemanget var bra och trots att det åter igen blev A-final direkt, så lyckades jag hålla ihop det och kriga hem en bronsmedalj i motvinden. Före mig var Cindy Moreau och rumänskan Mihaela Lulea. Var väldigt nervös innan loppet, då jag så gärna ville försvara mitt guld från Moskva förra året, men det räckte inte. Medaljen har jag dock stolt hängt i mitt skåp hemma.

Strålande glad över mitt brons på EM efter ett tungt lopp i motvind.

Avslutade säsongen med VM i Racice, Tjeckien tillsammans med ytterligare två parakanotister – Filip och Henrik samt sprintlaget. Fin arena, bra känsla och perfekt väder. Många deltagare i min klass KL3 så för första gången denna säsong så skulle jag få köra mer än ett lopp. Denna gång tävlade vi i våra egna kanoter, och det känns tryggt att veta att allt är precis så som man vill ha det – inga inställningsjusteringar som måste göras. Och det visade sig att den bra känslan stämde. Mitt försök är det nog det bästa 200-meterslopp jag gjort. Långt ifrån optimalt, men i det stora hela riktigt bra. Tyckte att jag tappade på slutet, men det visade sig att jag trots det tog mycket de sista 75–100 m. Kom trea och var därmed direkt kvalificerad för final – så skönt! Och att dessutom slå fransyskan kändes mentalt viktigt.
Hade femte tid in i finalen och hade så stora förhoppningar att få till ett riktigt bra lopp. Men det blev inget perfekt lopp. Paddlade dåligt sista halvan, där jag brukade vara stark och var riktigt besviken i mål. Inte besviken över placeringen, blev 7:a, utan över att jag inte vet hur långt det hade räckt om jag fått till det där perfekta loppet. Men det är det som är utmaningen och min drivkraft – att till nästa säsong vara starkare, snabbare så att även om jag inte får ett tipp-topp-lopp så ska det räcka långt ändå. På VM var vi fem stycken på samma sekund. Marginalerna blir mindre, konkurrensen hårdare – precis som det ska vara. Det är inte längre givet vem som ska vara på pallen, utan det är dagsform och prestation som avgör.

Försök KL3 200 m – efter en stark avslutning räckte det direkt till A-final. 

Bakom australienskan och nykomlingen från Uzbekistan var det ett tight och tufft lopp i finalen – precis som det ska vara på ett VM. 

Det är nästan exakt två år sedan jag för första gången paddlade en tävlingskanot och nästan på dagen ett år sedan jag kom femma på Paralympics där Paracanoe var med för allra första gången. Eftersom det inte blir något Pyeongchang 2018 för mig så kan jag fokusera enbart på kanoten och det ska bli så spännande att se hur min kropp reagerar på och vad resultatet blir efter en hel vinter med riktigt bra träning. Nu kör vi!

Världscuppremiär

1:a Cindy Moreau, Frankrike 50.653
2:a Helene Ripa, Sverige 52.307
3:a Erica Scarff, Canada 52.460
(Foto: Canoe Kayak Canada, Balint Vekassy)

Beslutet att inte göra en fortsatt satsning på skidor känns fortfarande helt rätt. Efter testeventet i Pyeongchang bestod varenda vaken minut av att försöka intala och övertala mig själv att jag skulle fortsätta mot Paralympics. Detta trots att varje del av mig visste att det inte skulle bli så.

Men steget från att veta till att uttala är ibland så väldigt stort, en avgrund som det krävs mod att kliva över. Glädjen för skidåkningen hade försvunnit – av flera orsaker som jag kanske kommer gå in på i ett senare inlägg – och motivationen för att lägga ner det som krävs för att vara på topp, att kunna prestera, fanns inte längre där. När jag tänkte på träning, på vad jag ville, så var det alltid kanot som dök upp först. När jag väl sagt orden högt var det så självklart, så enkelt och hela jag kände mig så lättad över beslutet. Så då får det bli så, jag lyssnar på mig själv och utmanar mig själv i att bli så bra jag kan i kanot.

Och efter helgens sprintvärldscup i Szeged, Ungern, så har jag fått bekräftat att mitt beslut var rätt. Jag är där jag vill vara – utövandes en sport där utmaningarna är många och marginalerna små. Den hårfina skillnaden mellan succé och fiasko, det underbara i att det inte finns någon plats för misstag. Det handlar om att allt, precis allt, måste stämma – från start till mål. Där man måste ignorera mjölksyran och bara tänka framåt. På 200 m och ca 50 sekunder finns det ingen tid att reparera en dålig start eller tappa fokus.

Blåst och vågor – jag är näst längst upp i bild, i gult linne på bana tre.

Årets första internationella tävling kändes så överraskande bra. Jag var på plats några dagar innan med bra träning och gemenskap samt massor med inspirerande lopp från de andra i sprintlaget. Det blev precis vad jag behövde. Lagom taggad, lagom nervös – trots den besvärliga vinden. Jag hade ett lugn och ett flyt i paddlingen som jag inte tycker jag har haft förut. Att det räckte till ett silver är galet, trots det är jag mest nöjd med tiden och känslan.
Nu ser jag fram emot att successivt öka träningsmängden framöver för att komma väl förberedd till VM i augusti. Men först lite tävlingar i Sverige och sedan EM i juli.

VM i Finsterau 2017

VM-silver i mixstafetten med Zebastian Modin och guide Johannes Andersson.
Längst till vänster Pierre Bryntesson och längst till höger Max Själin. 

Historien har en tendens att upprepa sig. Dåliga säsongsstarter med sjukdom eller skada följs upp med överraskande pallplatser på världscup eller mästerskap. Denna säsong har inte varit annorlunda…

Efter en sommar med 100% fokus på kanot och Paralympics i Rio och en rejäl förkylning efter snölägret i Saxnäs precis innan världscuppremiären Vuokatti var inte förutsättningarna de allra bästa och premiären blev ett fiasko. Bra träning runt nyår följdes upp av ytterligare en period av sjukdom – tur att jag valt att avstå världscupen i Ukriana. Denna gång var halsont som så småningom övergick i en segdragen hosta.
Åkte till VM i Finsterau, Tyskland med inte alltför höga målsättningar. Den inledande sprinten i skate skulle vara ett ”komma-igång-race” inför mixstafetten 4 x 2,5 km med Zebastian Modin. En stafett som är ett öppet race där de andra ländernas laguppställningar, deras totala procentsats och vår dagsform är avgörande. Jag och Zebastian dubblerar våra sträckor eftersom det bara är vi två medan de andra länderna har flera alternativ.
Och det blev precis en sådär spännande stafetten som det ska bli. Utfallet är ovisst ända fram till den sista sträckan och när mållinjen ska korsas. Vi plockade placeringar och tid för varje sträcka och när Zebastian gick ut på sista sträckan hade vi vittring på guldet. Men det var ett för stort tidsavstånd och vi kom tvåa, endast 21 sekunder efter suveräna Ukraina. Vi gjorde två starka sträckor var och vi lyckades ta ett VM-silver! Att samarbetet med hans guide Johannes Andersson har utvecklas så fort är fantastiskt och det vittnar de andra placeringar och medaljer som duon tog under mästerskapet på. För mig är det sjukt att vi kan vara med och konkurrera, jag är så stolt över att få tävla med och åter få kliva upp på pallen med en fighter som Zebastian…

Med mycket vilja genomförde jag 15 km klassiskt…  

Den avslutande distansen 15 km klassiskt blev som väntat en riktig utmaning. Med en tuff slinga på 3 km där flera tunga backar skulle plockas blev det för alldeles för tungt. Min dåliga form och det sugande, blöta föret gjorde att jag inte ens var i närheten av vad jag vet att jag kan. Besviken och ledsen. Slutade 7:a av totalt 9 åkare.
Från detta mästerskap tar jag ändå med mig styrkan hos mig själv, att kunna prestera när det gäller men även andra lärdomar. Dock blir det nog det fantastiska engagemang som Pierre Bryntesson och Max Själin visade upp som hamnar högst upp. Det var länge sedan jag mötte sådant professionalism i alla led som hos dessa två. Med hjärtat på rätta stället, ett barns nyfikenhet och med en unik lyhördhet  gjorde de allt för att vi skulle kunna leverera. Och så hade vi riktigt bra skidor också…

Nu väntar några veckor på hemmaplan innan det är dags för säsongens viktigaste världscup – testeventet i Pyeongchang inför Paralympics nästa år. Fram tills dess ska jag försöka bli av med min hosta och komma i lite bättre form.

Läs mer om stafetten:
Ett skönt kvitto
Helene Ripa och Zebastian Modin tar VM-silver i stafett

Byte av element…

Sprintkval och stolpe ut, slutade som 13:e tjej och precis utanför semifinal.

Året börjar lida mot sitt slut och det börjar bli dags att summera 2016. Men inte riktigt än, först lite ord kring säsongens första världscup…

Sommarens tuffa träning, både i gymmet och i på vattnet, har gjort mig starkare och mer explosiv. Att få testa vad den mer sprintbetonade träningen gjort med min kapacitet på skidor var något som jag verkligen såg fram emot. Men min otur med säsongspremiären verkar hålla i sig. När det var dags för världscupens första tävling i Vuokatti i december åkte jag dit med två veckors förkylning i bagaget. Det tillsammans med den blygsamma träningen på rullskidor och endast ett tjugotal pass på snö resulterade i ett uselt lopp. Besviken förstås, men samtidigt realist.
Jag vet att jag inte kan prestera på snö om jag inte tränat på snö. Dessutom brukar mina säsonger börja halvknackigt för att sedan ta sig framåt februari. Avstår därför från att åka nästa världscuptävling som går i Ukraina i mitten av januari till förmån för en ordentlig träningsperiod. Efter några veckors möjlighet att träna på Rudans konstsnöspår är det dock tyvärr åter barmark i Stockholm. Nu börjar det bli dags att leta upp snö…

Fotosession innan träning – jag, Zebastian och hans guide Johannes. 

Konstsnöspåret i Rudan i december tack vare IKJ:s engagemang.

Ronnie var med i Vuokatti som vallare, banbesiktare, protesinställare mm.