Paralympics Rio 2016

Galleri

Detta galleri innehåller 21 bilder.

Här har jag samlat utvalda bilder från mitt tredje Paralympics. Jag tar med mig glädjen och stoltheten över att ha tagit mig dit. Att få dela denna upplevelse med Ronnie och svärfar är stort och oförglömligt… Bilderna är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan … Läs mer

Plockat från media

29385951600_e3cde625e3_o-2
Fotograf: Karl Nilsson, Svenska Parasport Förbundet

Än en gång visade media stort intresse för Paralympics, inte minst SVT som sände massor med timmar från en mängd idrotter i Rio. Att de dessutom lyckades få till en livesändning av mitt finallopp i kanot ska de ha en stor eloge för.
Jag hoppas att det ökade mediaintresset ska öka kunskapen och insikten i vad det krävs av oss för att kunna prestera på topp. I förlängningen finns även förhoppningen om att det ska få fler barn och ungdomar att börja idrotta – oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte …

PRINT
Helene Ripa redo för Paralympics i ny idrott
Ripa laddar för start i Rio
Ripa jagar medaljer på Paralympics i helt ny sport
Globalt rekordintresse för Paralympics i Rio
Ripa till semifinal i kanot
Helene Ripa till final
Starten avgör om Helene Ripas skidguld ska få sällskap av kanotmedalj
Ripa till final – vill göra bättre lopp än idag
Ripa femma i kanotfinalen
Ripa sugen på mer efter femteplatsen
Ripa femma i historiska finalen – nöjd
Mäktig finalpaddling av Ripa – femma
Canoe Sprint Womens KL3 Final

RADIO/TV
Nu börjar kampen om paradportens ädlaste medaljer
Ripa jagar guld i ny gren
Guldmedaljör i Sotji satsar på nytt guld i Rio
Ripa om nya satsningen en utmaning
Ripa till semifinal i kanot
Se Ripas semifinallopp – vidare som tvåa
Ripa klar för final i kanot
Känslosamt när Ripa blev femma i Rio
Ingen medalj i kanot för Helene Ripa
En femteplats är ju inte dåligt
Idrotten har varit ovärderlig för mig

 

Reflektioner efter EM-guldet

IMG_4686Den magnifika OS-arenan från 1980 – Krylatskoye Canoeing and Rowing Stadion.

Så här några dagar efter hemkomsten borde jag ha landat, men det är konstigt – ju mer tid det går desto svårare blir det att förstå. Det känns som att VM, uttagningen till Paralympics och EM-guldet handlar om någon annan. Just där och då, i stunden, så är det så verkligt och så påtagligt men bara timmarna eller dagarna efter ligger det i periferin och det går inte att greppa eller fånga. Den enorma upplevelsen och euforin känns flyktig och luddig. Vet inte om det beror på att det är full fart hela tiden med träning och jobb, att stanna och reflektera finns det inte tid till. Eller om är det en del av processen – att fastna i stunden och framgången gör mig inte bättre…
Koncentrationen och fokus ligger på nästa pass, planeringen för att få tiden att räcka till och hur jag ska få i mig tillräckligt med energi – dels över hela dagen, men även direkt efter avslutat pass. Försöker hinna med att sova så mycket som möjligt, trots att jag vill vara vaken så länge det bara går för att hinna umgås med Ronnie. Ibland känns det som att kopp kaffe i solen på altanen eller att få hänga med syrran en halv dag är det lyxigaste som finns. Det gäller att ta vara på de där små stunderna som dyker upp. Om någon frågar mig om det är värt det så svarar jag – absolut, varje sekund. Jag älskar det jag gör, den dag som jag inte gör det längre är det dags att göra något annat. Men fram till dess så njuter jag av varje sekund.
Och guldet på K1 200 m på EM i Moskva är ett av de där ogripbara ögonblicken som jag i alla fall har förstånd att bli riktigt glad över. Personbästa med över två sekunder och ett bra lopp, men där det fortfarande finns massor att jobba på. Nästa tävling blir Sprint SM i Hofors i mitten av juli…

Mer om uttagningen till Paralympics i Rio samt EM-guldet.

em-guld

IMG_4674

a-final

truppen
Sprintlaget: fr. vä. Jonny, Henrik, Jocke, Martin, Linnea, Filip, Sofia, Karin, Erik, Helene, Albert, Joel och Martin.

VM och Paralympicskval…

semi_1
Fokuserad…  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Efter en tuff höst och vinter med två parallella satsningar så har jag sedan den avslutande världscupen i Vuokatti fokuserat helt på kanot. Det har varit en djärv, men målinriktad satsning där allt egentligen började som ett komplement till skidåkningen. Tanken har funnits sedan Sochi, men det var först sommaren 2015 som jag gjorde slag i saken och köpte en motionskajak. Med stöd från Kanotförbundet och framför allt Eva Berglund-Lindbäck & Co har jag sedan i augusti satsat och haft siktet inställt på VM Paracanoe i Duisburg 17–19 maj. En tävling som också var den sista chansen att ta kvotplatser till Paralympics i Rio, Brasilien.
Och det är det som varit min motivation och starka drivkraft – varje paddeltag i kajakergometern, varje gympass på lunchen och alla pass på vattnet direkt efter jobbet så fort isen gått upp – att försöka ta en av de fyra platserna som fanns kvar. Men att börja med en ny sport är inte helt enkelt och i mitt fall en rejäl utmaning då explosivitet inte riktigt är, eller i alla fall inte varit, min grej. Det annorlunda träningsupplägget och den komplexa tekniken är dock inspirerande och det har varit spännande att se hur jag har utvecklats. Under träningslägret i Portugal i påskas gjorde jag stora framsteg och sedan dess har jag tagit ytterligare kliv. Veckan innan VM hände något, helt plötsligt var tiderna bättre och jämnare, inte längre en tillfällighet. Vetskapen ingav en viss trygghet inför tävlingarna och jag kände en längtan efter att få tävla internationellt och mäta mig mot världens bästa parakanotister.
Efter en skakig inledning i onsdagens försök så var det med ett fokuserat lugn och en klar målbild som jag låg på startlinjen i semifinalen. Hade fjärde bästa tid in i semin och för att ha en möjlighet att kvala till Rio krävdes en finalplats, alltså topp tre. Jag fick till ett grymt lopp och blev trea! Glädjen över att ha lyckats går inte riktigt att beskriva, det tar över allt. För att sedan säkra Sveriges kvotplats behövde jag ta mig i mål i finalen, något som jag gjorde kontrollerat och utan att riskera något. Nu fattas bara ett klartecken från Sveriges Paralympiska Kommitté innan jag är helt klar för Paralympics i Rio i september…

En utförlig intervju finns på Svenska Parasportförbundet.
Läs även mer på Kanotförbundets hemsida.

27004827601_7558b00ff2_h
Trea i semin och klar för final.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

På snö i Saxnäs

ontrack1

Efter en höst med nytt träningsupplägg som fungerat riktigt bra känns det extra kul med säsongens första landslagsläger, i år med ny förbundskapten och på nytt ställe – Saxnäs. I nästan en hel vecka ska vi träna på ”riktiga” spår, äta supergod mat på Saxnäsgården med sin fantastiska personal. Allt är precis så bra som man kan önska.
Hela gänget är på plats och schemat är två pass om dagen. Det är alltid lite tungt de första passen på snö, men tycker ända att de inledande dagarna känts okej. De kuperade och, för mig, utmanande banorna gör skidåkningen varierande och rolig. Att dessutom få lite kvinnligt sällskap i spåret med gästspelande Mona gör att tiden går fort – trots långpassen på tre timmar.
Vi har även kört en hel del teknik med filmning och det är motiverande att få konstruktiv och dessutom positiv feedback, veta att man är på rätt väg.
Tiden går fort och i morgon är det dags för ett avslutande race innan hemfärd – må bästa man eller kvinna vinna …

saxnas

12301752_1008982445790931_9209408537498421173_n

ontrack2

IMG_11971
Jag och bästa Klingen med Satsfjället i bakgrunden.

Full fart i Östersund

vallsundet
Backintervaller på tröskel 4 x 10 min uppför Vallsundet.

Drygt 13 träningstimmar avverkade när årets första landslagsläger summerades. Bilade upp för att kunna få med all packning och cykeln. I år bjöd Östersund på både sol, regn och motvind, men som alltid bra och varierande terräng. Och efter en bra månad i bagaget så var jag väl förberedd. Kroppen höll och jag kände mig stark hela lägret.

Träningsupplägget
Torsdag 4/6
Pass 1 | RK A3, tröskel 4 x 10 min backintervaller Vallsundet, 1 h 20 min
Pass 2 | MTB A1, stig och grusväg runt skidstadion och Torråsen, 2 h
Fredag 5/6
Pass 3 | ÖK A2, stakning 3 x 20 min mot Ås och Dille, 2 h
Pass 4 | RF A1, vid Önsjön avslutade med RK, 2 h
Lördag 6/6
Pass 5 | Crosspass ÖK + MTB A1, från Ytterån, via Krokom till Lit, 3 h 30 min
Pass 6 | Styrka, maxtester och core, 1 h
Söndag 7/6
Pass 7 | ÖK A3 Race, Önsjön 8,5 km (29.10), 1 h 10 min

efterrace
Liten samling efter avslutande race på lägrets sista dag.

Extra roligt att vi både på torsdagens tröskelpass och fredagens stakdrag tog laktattester. Man mäter hur mycket mjölksyra man har i blodet efter/under en viss ansträngning. För att veta var mina nivåer ligger har jag mina fystester som jag gjort i Torsby och på Vintersportcentrum som riktmärke. Jag använder även pulsklockan för att hjälpa mig att ligga på rätt puls samt känslan i kroppen.
På torsdagens intervallpass låg jag för högt i laktat, vilket betyder att jag producerade mer mjölksyra än vad kroppen klarar av att transportera bort eller använda som energi. Nu körde jag bara fyra intervaller, men hade jag kört exempelvis tio stycken på samma nivå så hade jag antagligen inte orkat alla, utan varit full med syra och inte haft möjlighet att komma upp i puls. Nu gick alla fyra dragen bra och med hög puls, dock hade det varit bättre att sänka farten och pulsen och därmed ligga lägre i laktat …
Med detta i ryggen så tog jag det betydligt lugnare på fredagens stakdrag och även om jag låg lite högt där med, så var det betydligt bättre. Detta är något som jag tar med mig och verkligen kommer tänka på framöver för att optimera min träning. Insikt – de tuffa tröskel- och intervallpass behöver inte vara lika smärtsamma och de lite längre A2-passen kan också vara något lugnare. Fokusera på känslan i kroppen och under sommaren öka längden på både tröskelpassen och A2-passen.
Lägrets långpass blev ett crosspass med 2.5 h stakning och 1 h cykel i regn och rusk. Men trots att jag körde ensam, så var tankarna positiva och sällskapet av Fredrik som följde mig med bussen och stundtals på min cykel hjälpte till att hålla fokus. Här kan ni se Fredriks lilla filmsnutt från passet.
Ronnie var med som ledare för U-laget och var i sitt esse. Dock fick vi ett pass tillsammans på fredag em och vi njöt av ett lugnt skatepass i sol och vacker natur. Som Ronnie sa: –”Trist dag på kontoret” …

Tråkigt är dock att Anna Maria och Fredrik avgår som förbundskaptener efter tre år. Deras personligheter, erfarenheter och kunskaper är något som jag kommer sakna massor. Den resa som jag gjort tillsammans med dem sedan debuten i landslaget 2012 är makalös och de har varit en av de viktigaste pusselbitarna. Det är tungt och framtiden känns oviss, men jag hoppas att det kommer lösa sig på bästa sätt.

race
Race Önsjön 8,5 km stakning, påhejad av Anna Maria.

onsjon
Lugnt skatepass med Ronnie, sol och vacker omgivning = energi.

Världscupavslutning IPC

testrace Intervaller på tävlingsbanan två dagar innan race.  Foto: Nathan W. Lediard

Förra helgen var det då dags för säsongens sista världscuptävling, i Surnadal i Norge. Och det blev en bra sista tävling på skidor, men inte alls perfekt. Efter fyra dagar med förberedelser, test av banan, upptäcktstur på skidor, fartpass och skidtester så var det då dags för tävlingens enda och säsongens sista race – 5 m klassiskt. Två varv på en snabb 2,5 km slinga med för mig perfekta utförslöpor, bra stigningar och fina stakpartier i svaga motlut. Efter första varvet låg jag tvåa, endast tre sekunder efter säsongens suverän – Oleksandra Kononova. Jag hade en riktigt bra dag med toppenskidor och stark kropp och gav allt jag hade ut på sista varvet. Men så hände det som inte får hända. I den sista snabba utförslöpan efter den sista branta stigningen tar jag så mycket fart över krönet att farten blir högre än tidigare. Detta, i kombination med att jag var riktigt ansträngd, resulterar i att jag inte kan parera när vänsterskidan far ur spår mitt i backen. När jag står i fartställning finns det inga, eller väldigt små, manövreringsmöjligheter pga. av protesen. Det är ingen våldsam krasch på något sätt, men jag tappar all fart och massor med meter, får börja om och trots att ger allt jag har så blir det en omöjlighet att vinna. Jag kom trea och vet att jag hade varit med och fightats om segern om jag stått på benen. Besviken på mig själv, förbannad! Och det blir det så mycket mer frustrerande genom att detta var det enda racet för mig denna gång. Jag bygger upp så mycket förväntningar, så mycket pepp inför ett lopp och det finns ingen chans till ”revansch”.

IMG_3531 Race – här på väg ikapp Anne Karen från Norge.  Foto: Anne Ragnhild Kroken

Personligen önskar jag fler världscuptävlingar per säsong inom IPC. Facit för min del denna säsong är endast tre race. Jag har varit skadad och missat en världscup, inte haft möjlighet att åka på den tredje med tanke på mitt arbete då frånvarotiden hade blivit ca en månad. Det betyder att jag har åkt VM (två lopp) och världscupavslutningen (ett lopp) – det är inte tillräckligt … Dock ska det poängteras att jag hade kunna köra ytterligare två race, båda i 15 km fristil/skate. Men som det ser ut idag med klassificeringen känns det inte speciellt kul. Jag skrev lite om det i ett inlägg i oktober – Pappersarbete. En tanke är dock att kanske ändå köra dessa för att få en statistik för IPC att titta tillbaka på, samt att jag skulle få fler tävlingar – trots att det inte kan bli några framstående placeringar. Under VM tidigare i år hade jag och Fredrik Uusitalo en bra diskussion med IPC angående en justering av procentsatsen för skate/fristil för dem som tävlar stående med lårbensamputation.

IMG_3500 Anna Maria Nilsson och Ronnie väntar medan jag pustar ut.

IMG_3458 Bilade upp i min Subaru XV och det var en lång, men bitvis mycket vacker resa.

IMG_3461 Ronnie var med och vallade mina skidor tillsammans med den finska vallaren Ville.

Jag förstår att det inte finns resurser, varken inom IPC eller förbunden, att åka på tävlingar varje helg. Och att det är svårt att hitta arrangörer. Men var tredje vecka eller dylikt skulle jag tycka var bättre – kanske två innan nyår och fyra efter (mästerskapsfria år). En av anledningarna till de få tävlingstillfällena för min del är att man valt att alternera Cross Country och Biathlon, det vill säga i grova drag köra varannan dag. För mig som endast kör XC betyder det att jag är borta dubbelt så lång tid som jag skulle behöva, vilket ställer till det en del med tanke på mitt jobb. Dessutom medför det extra utgifter för nationerna i form av boende under en längre tid än nödvändigt. Önskvärt vore att köra först XC och sedan skidskytte, eller tvärt om förstås. Kanske skulle man få fler att åka på alla världscuptävlingarna och förbunden skulle eventuellt kunna skicka fler tävlande i respektive idrott. För dem som tävlar i både XC och skidskytte har det egentligen ingen betydelse – de tävlar i princip varje dag med dagens upplägg ändå. Spännande att se vad som händer inför nästa säsong …

IMG_3507-1 IMG_3516 IMG_3511-1 IMG_3509-1 IMG_3457 IMG_3459

VM-silver i klassisk sprint

flower1-ipc
Woman’s Standing Classic Sprint.  Foto: James Netz Photography

Det blev en lång och tuff dag igår som slutade på bästa sätt – med ett VM-silver! Jag hade som mål att försvara mitt sprint-guld från VM i Sollefteå 2013. Nu räckte den inte riktigt hela vägen – kanske dels på min säsong som inte varit helt optimal, men framför allt på att motståndet blev för tufft. Men jag tar med mig att jag var kylig, strategisk och lagom taggad hela dagen, trots att det är tufft mentalt att ladda inför varje race. Jag tog rätt beslut utmed banan, var tuff utför och tokstark i avslutningen. Självförtroendet får sig en boost när man plockar tre placeringar bara inne på stadion – från en femte plats till ett silver.

AnneRagnhildKroken
Upploppsfight!  Foto: Anne Ragnhild Kroken 

Mellan loppen följde jag min plan – på med överdrag och nedvarvning direkt, byte till torr underställströja, energiintag, några minuters mental vila och laddning, uppvärmning och sedan direkt till start, av med överdrag och på med tävlingsskidor. Och detta gånger två – mellan prolog/semi och semi/final. Efter blomsterceremonin blev det en längre nedvarvning och det finns inget bättre just då. Att i lugnt och ro njuta av ett silver och av det man älskar att göra – åka skidor.
Och som alltid är det inte möjligt att prestera på topp oavsett hur väl förberedd man är om inte teamet runt omkring fungerar. Det gjorde det idag, som så många gånger tidigare – så stort tack Fredrik Uusitalo och Martin Isaksson.

Mer om VM i Cable, och om dagen finns att läsa på SHIF:s webbsida på länkarna nedan.
Helene Ripa inför VM: ”Jag känner mig stark, glad och taggad”
VM-silver i sprint för Helene Ripa

IMG_5550_justInnan start semifinal.  Foto: Anne Ragnhild Kroken

pallen_just (kopia)

Efterlängtad sol och skidleverans…

20150122-Cable1

Vid midnatt i tisdags klev vi innanför dörrarna till vår stuga vid Lakewoods Resort i Cable, Winsconsin USA. Vi är här för att – i skuggan av fyra andra VM – försvara de VM-medaljer som jag och Zebastian tog på VM i Sollefteå för två år sedan. Den långa resan gick bra, men tyvärr kom inte mitt skidfodral med på det lilla planet från Newark till Minneapolis. Idag på eftermiddagen, 36 timmar senare, så kom då äntligen fodralet med skidor, stavar och pjäxor fram och jag kunde andas ut.

I brist på egen utrustning rekade jag igår tävlingsområdet till fots och idag lånade jag Fredriks pjäxa stl 43 samt Zebastians stavar och skateskidor. Den lilla skidorten Telemark bjuder på böljande, trevliga och bitvis tuffa banor – idag i strålande vinterväder. Stakade runt sprintbanan samt den bana jag ska köra på stafettens klassiska sträckor. De partier som jag testade idag hade en lite längre backe, en snabb utförslöpa och några stakpartier. På sprinten kör man svagt vänster/rakt fram i botten på backen efter den snabba utförslöpan, men på de längre sträckorna ska man istället göra en skarp 180 graders sväng vänster. Testade båda varianterna och får öva mer på den skarpa vänsterkurvan där jag lätt driver ut, men det känns riktigt bra.
Kroppen kändes lite seg i början av passet, kanske inte så konstigt. Men när jag klev av så  var jag pigg, stark och full med positiv energi. Känner mig laddad och ser fram emot att tävla!
Imorgon satsar jag på att köra 2,5 km-slingan, med den skarpa vänstersvängen och några andra utmaningar, inför söndagens testrace och den avslutande medeldistansen.

Mitt tävlingsschema
Onsdag 28/1 Klassisk sprint
Lördag 31/1 Mixstafett 4 x 2,5 km – jag kör de klassiska sträckorna, 1 & 3
Söndag 1/2 Medeldistans 5 km klassiskt

20150122-Cable3

Intervju i P4 Extra ang. Jerringpriset

045B

Igår gästade jag P4 Extra med Lasse Bengtsson och pratade om guldet i Paralympics, protesinställningar och Jerringpriset. Här kan du lyssna på hela klippet – Helene Ripa i P4 Extra.
Det finns flera sätt att rösta på – webben, vykort eller telefon. Vill du rösta på mig kan du gå in på länken eller ringa direkt på telefonnummer 099-206 03.

Skärmavbild 2014-12-02 kl. 10.03.49