Summering …

gangetFantastiskt gäng – Swedish Sprint Kayak Team.

Då var det färdigtävlat i kanoten för den här säsongen och det blev en säsong som på många sätt blev helt annorlunda än jag föreställt mig. Tanken var ju att sommaren och resten av tiden fram mot mars nästa år enbart och till 100% skulle handla om skidåkning och Paralympics. Men så blev det inte, av anledningar som jag nämnt tidigare…

Efter en vinter med mycket skidåkning och många skidtävlingar, bland annat VM i Finsterau där jag tog silver tillsammasn med Zebastian Modin, så var jag inte helt förberedd när tävlingssäsongen i kanot drog igång. Knappt ett pass per vecka i paddelmaskinen under vintern, minimalt med styrka och endast några få pass på vattnet innan det var dags för min första världscup. Hur mycket hade jag egentligen tappat under vinterns skidsäsong?! Men i ett blåsigt Szeged, Ungern, gjorde jag ett bra lopp och hamnade på pallen bakom den starka fransyskan Cindy Moreau. Det var en skön känsla att paddla så bra med tanke på vinterns bristfälliga träning.

pallen
Första världscupen i kanot – det blev en andraplats och silvermedalj. 

Fick några bra träningsveckor innan det var dags att åter ge sig ut i Europa med sprintlaget, denna gång EM i Plovdiv, Bulgarien. Uppskattar verkligen att vara del i ett större team och jag är tacksam för det fantastiska bemötande jag får – både från aktiva och ledare.
Plovdiv bjöd på tryckande hetta, hyrkanoter och en tidsresa tillbaka till 1990-talet. Men arrangemanget var bra och trots att det åter igen blev A-final direkt, så lyckades jag hålla ihop det och kriga hem en bronsmedalj i motvinden. Före mig var Cindy Moreau och rumänskan Mihaela Lulea. Var väldigt nervös innan loppet, då jag så gärna ville försvara mitt guld från Moskva förra året, men det räckte inte. Medaljen har jag dock stolt hängt i mitt skåp hemma.

pallen_em
Strålande glad över mitt brons på EM efter ett tungt lopp i motvind.

Avslutade säsongen med VM i Racice, Tjeckien tillsammans med ytterligare två parakanotister – Filip och Henrik samt sprintlaget. Fin arena, bra känsla och perfekt väder. Många deltagare i min klass KL3 så för första gången denna säsong så skulle jag få köra mer än ett lopp. Denna gång tävlade vi i våra egna kanoter, och det känns tryggt att veta att allt är precis så som man vill ha det – inga inställningsjusteringar som måste göras. Och det visade sig att den bra känslan stämde. Mitt försök är det nog det bästa 200-meterslopp jag gjort. Långt ifrån optimalt, men i det stora hela riktigt bra. Tyckte att jag tappade på slutet, men det visade sig att jag trots det tog mycket de sista 75–100 m. Kom trea och var därmed direkt kvalificerad för final – så skönt! Och att dessutom slå fransyskan kändes mentalt viktigt.
Hade femte tid in i finalen och hade så stora förhoppningar att få till ett riktigt bra lopp. Men det blev inget perfekt lopp. Paddlade dåligt sista halvan, där jag brukade vara stark och var riktigt besviken i mål. Inte besviken över placeringen, blev 7:a, utan över att jag inte vet hur långt det hade räckt om jag fått till det där perfekta loppet. Men det är det som är utmaningen och min drivkraft – att till nästa säsong vara starkare, snabbare så att även om jag inte får ett tipp-topp-lopp så ska det räcka långt ändå. På VM var vi fem stycken på samma sekund. Marginalerna blir mindre, konkurrensen hårdare – precis som det ska vara. Det är inte längre givet vem som ska vara på pallen, utan det är dagsform och prestation som avgör.

forsok_33sek
Försök KL3 200 m – efter en stark avslutning räckte det direkt till A-final. 

Skärmavbild 2017-09-06 kl. 09.16.14
Bakom australienskan och nykomlingen från Uzbekistan var det ett tight och tufft lopp i finalen – precis som det ska vara på ett VM. 

Det är nästan exakt två år sedan jag för första gången paddlade en tävlingskanot och nästan på dagen ett år sedan jag kom femma på Paralympics där Paracanoe var med för allra första gången. Eftersom det inte blir något Pyeongchang 2018 för mig så kan jag fokusera enbart på kanoten och det ska bli så spännande att se hur min kropp reagerar på och vad resultatet blir efter en hel vinter med riktigt bra träning. Nu kör vi!

Världscuppremiär

IMG_8458
1:a Cindy Moreau, Frankrike 50.653
2:a Helene Ripa, Sverige 52.307
3:a Erica Scarff, Canada 52.460
(Foto: Canoe Kayak Canada, Balint Vekassy)


Beslutet att inte göra en fortsatt satsning på skidor känns fortfarande helt rätt. Efter testeventet i Pyeongchang bestod varenda vaken minut av att försöka intala och övertala mig själv att jag skulle fortsätta mot Paralympics. Detta trots att varje del av mig visste att det inte skulle bli så.

Men steget från att veta till att uttala är ibland så väldigt stort, en avgrund som det krävs mod att kliva över. Glädjen för skidåkningen hade försvunnit – av flera orsaker som jag kanske kommer gå in på i ett senare inlägg – och motivationen för att lägga ner det som krävs för att vara på topp, att kunna prestera, fanns inte längre där. När jag tänkte på träning, på vad jag ville, så var det alltid kanot som dök upp först. När jag väl sagt orden högt var det så självklart, så enkelt och hela jag kände mig så lättad över beslutet. Så då får det bli så, jag lyssnar på mig själv och utmanar mig själv i att bli så bra jag kan i kanot.

Och efter helgens sprintvärldscup i Szeged, Ungern, så har jag fått bekräftat att mitt beslut var rätt. Jag är där jag vill vara – utövandes en sport där utmaningarna är många och marginalerna små. Den hårfina skillnaden mellan succé och fiasko, det underbara i att det inte finns någon plats för misstag. Det handlar om att allt, precis allt, måste stämma – från start till mål. Där man måste ignorera mjölksyran och bara tänka framåt. På 200 m och ca 50 sekunder finns det ingen tid att reparera en dålig start eller tappa fokus.

IMG_8434
Blåst och vågor – jag är näst längst upp i bild, i gult linne på bana tre.

Årets första internationella tävling kändes så överraskande bra. Jag var på plats några dagar innan med bra träning och gemenskap samt massor med inspirerande lopp från de andra i sprintlaget. Det blev precis vad jag behövde. Lagom taggad, lagom nervös – trots den besvärliga vinden. Jag hade ett lugn och ett flyt i paddlingen som jag inte tycker jag har haft förut. Att det räckte till ett silver är galet, trots det är jag mest nöjd med tiden och känslan.
Nu ser jag fram emot att successivt öka träningsmängden framöver för att komma väl förberedd till VM i augusti. Men först lite tävlingar i Sverige och sedan EM i juli.

grupp

Världscupavslutning i Oberstdorf

IMG_4922

Direkt efter Vuokatti åkte jag, Albin och Zebben till Oberstdorf och den stundande världscupavslutningen. Lite tokigt att det redan är dags för säsongens sista tävlingar i IPC Nordic Skiing innan januari ens övergått till februari … Tur dock att snön och kylan äntligen har hittat till Stockholm, då blir säkert de flesta av planerade tävlingar i distriktet av. För det är så att det saknas lite fler race för att få kroppen i tävlingsform – träningen och grunden finns där.
I fredags var det långdistans 15 km skate. Valde att köra klassiskt – dels för att få köra Paralypmicsdistansen, dels för att jag tror att jag tjänar på att göra det. Det blev ett tufft lopp – blötsnö med nederbörd och två rejäla utförslöpor – och jag slet och kämpade på allt jag hade. Men det saknas fortfarande fart! Den tuffa banan krävde sina offer, ett antal åkare fick tyvärr uppsöka sjukhus.
Till dagens skatesprint hade tävlingsledningen valt att ändra banan, den ursprungliga bansträckningen ansågs inte tillräckligt säker. Och dagen lopp gick mycket bättre. Attityd, kropp och före var bättre och jag var nöjd när jag gick i mål. Men sen kom besvikelsen – missade semifinalen med ynka fem sekunder. Jag tyckte att det kändes så bra och blev riktig förbannad att det inte räckte …
Dagens räddades lite av att Zebastian och Albin tog en bronsplats och att kroppen känns piggare. Imorgon är det dags för 5 km klassikt och jag hoppas på revansch …

20140115_155236

20140114_103306

20140115_124312

SVT i Vuokatti

image

Efter det inledande klassiska loppet i onsdags, så blev i torsdags dags för 5 km fristil. Uppvärmningen kändes bra och kroppen piggare, så jag hade en bra känsla innan start. Första varvet gick bra, fräschare men saknar fortfarande tävlingsfarten. Och tyvärr blev inte det avslutande varvet helt perfekt. Det blev trångt med flera klasser ute samtidigt och den korta, smala varvbanan. Jag råkade ut för flera incidenter när snabbare åkare skulle om och sista gången klev en ukrainare av min stav. Tack vare en vänlig rysk coach kunde jag fullfölja loppet med två stavar. Dock var detta min första världscuptävling där jag inte tog några världscuppoäng – det svider. Men, men … Sedan dess har jag fått några riktigt långa, sköna träningspass i vintervacker böljande skogsterräng. Kroppen känns bättre och bättre, även tekniken blir mer avslappnad. Idag dubbla skidpass som avslutades i gymmet på eftermiddagen.
Under den större delen av vår vistelse här har vi haft sällskap av Maria och Anders från SVT. De har figurerat i kulisserna och pratat med oss när tillfälle funnits. Idag var det dags för resultatet av deras arbete här – ett långt inslag i Vinterstudion. Jag fick även äran att bli intervjuad live, en spännande upplevelse med en kamera som tyckte att det var lite för kallt (–16°) ute och bråkade. Men till sändning var allt ”up-and-running”!

Här kan du se reportaget med mig som sändes i Vinterstudion idag.

Och jag hoppas att det går att se hela inslaget via denna länk – Paralympicshoppen laddar i Finland. Kan tyvärr inte själv se den då jag befinner mig utomlands.

För er som är intresserade av resultat med mera hittar dem här på Vuokatti Events.

Tung världscuppremiär …

Första världscuploppet och tillika första tävlingsracet för säsongen avklarat – 5 km klassiskt på en halvkuperad bana med en lite trixig utförslöpa. Vuokatti bjöd på fina spår, någon minusgrad och snöfall, men min kropp var inte så stark som jag ville att den skulle vara. För den förnuftiga och realistiska sidan av mig så var detta ett ”komma-igång-lopp” och få race i kroppen, medan tävlingsmänniskan i mig gärna hade velat prestera betydligt bättre.
Tyckte att jag höll en bra utgångshastighet – lugnt och kontrollerat, och det kändes bra i ett par kilometer. Efter varvningen så var det dags för den lite tuffare motbacken igen och efter den blev jag trött. Slet och tyckte till och med att stakningen kändes tung. Ett felskär i en mindre utförslöpa gjorde att jag studsade ner på rumpan och upp igen, dock klarade jag utförslöpan med s-kurvan galant. Blev omkörd att två konkurrenter precis efter den utförskörningen (höjden av förnedring på en så kort sträcka), men stakade i alla fall ikapp dem och gick kloss i rygg över mållinjen. Det blev en blygsam 11:e plats av totalt 17 löpare där jag tappade en minut på slutvarvet – det positiva är att det bara kan bli bättre!
Imorgon är det dags för 5 km fristil och förhoppningsvis så känns kroppen piggare efter dagens genomkörare …

image

Världscupdebuten avklarad!

Anlände sent i söndags kväll, något försenade och utan bagage, till Vuokatti. Efter utdelning av de nya landslagskläderna och påse med kvällsfika var det dags för lite välbehövlig sömn.
Måndagen bjöd på klassificering av läkare inom IPC. De noterar handikapp, bedömer rörlighet, styrka etc och placerar mig i en klass – jag blev en LW2 – alltså stående åkare med amputation över knät. Efter det dags för en första besiktning av tävlingsbanan och test av skidor. Skidvalet blev enkelt då mitt ”gamla” par gled mycket bättre och fästet fick Martin till riktigt bra efter några extra lager. Banan var en lagom kuperad slinga om 2,5 km med en lång backe, ett långt motlut och två saxbackar. Den enda ordentliga utförslöpan en s-kurva som jag inte tvekande inför och klarade galant! Kände mig trygg med banan och fick bra feedback av Fredrik som åkte med. Nummerlappsutdelning, starttider och annan viktig information delades ut innan läggdags – nu var det dags att ladda …
Koll på utrustningen, frukost (lyckades äta och behålla den) och sedan mot skidtest. Hade fantastisk glid, fick bättra på fästet, men var sedan riktigt nöjd med mina skidor. En sista besiktning av banan som bjöd på riktig räls, perfekta spår! Var lugn och kände mig trygg i situationen, ovanligt för att vara jag, men det kändes bra. Var vid starten i god tid, värmde upp och en minut innan min start kl 11.01 stod jag beredd att ge mig ut på min första Världscuptävling. Höll ihop loppet riktigt bra, öppnade som planerat – samlat och med en bra fart och teknik. Efter första varvet hade jag kört om tjejen som startade 30 sekunder före mig, men efter ytterligare någon kilometer kom två löpare ikapp mig. Lyckades hålla jämna steg med dem, dvs tappade uppför de lite brantare backarna och tog ikapp och körde om på platten och utför. Tyvärr avslutades banan med de två saxbackarna innan utförslöpan och därefter var upploppet för kort för att jag skulle komma ikapp dem. Efter ett nästan perfekt upplagt lopp och ransonering av krafter kom jag i mål riktigt trött. Efter omräkning av tider utifrån min klass, hamnade jag på en hedervärd femte plats. Och jag är supernöjd med min insats och mitt lopp! Kul att få ett kvitto på min kapacitet och möjlighet att kunna hävda mig i kommande tävlingar – det skilde endast 1 minuter och 15 sekunder i ren åktid mellan mig och vinnaren.
Imorgon är det dags för stafett 4 x 2,5 km och då kör jag i lag med Zebastian som tog en tredjeplats idag. Vi kör två sträckor var, jag de klassiska (1:a och 3:e) och Zebben skatesträckorna (2:a och 4:e). Lagen är mixade med olika handikapp och först i mål vinner!

20121211-215241.jpg