Min andra idrott

Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

MTB och MTBO är mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

Dazzling kayaks…

En av mina nya kanoter – i egen design – från Nelo.

På VM i Racice, Tjeckien, förra året provade jag Nelos nya parakanot, en uppdaterad och mer slimmad modell än föregångaren. Den nya modellen ”Paracanoe 17” har en smalare sittbrunn och är därmed smalare framtill, något som underlättar paddelisättningen. Dock måste även den nya modellen följa kriterierna för en parakanot – 12 kg, 520 cm lång och 50 cm bred. Jag tyckte om den direkt när jag testade den – man har bättre kontakt med vattnet, är mer ett med kanoten. Tanken och lusten att designa två egna inför denna tävlingssäsong väcktes och jag började skissa på lite olika varianter. Jag är lite svag för tekniska ritningar och när jag fann dessa underbara teckningar på internet ville jag direkt använda dem på något sätt.

Dazzle Camouflage på krigsfartyg från första världskriget.

Mönstret – Dazzle Camouflage – användes på krigsfartyg under första och andra världskriget. Det består av komplexa mönster av geometriska former i kontrasterande färger som avbryter och skär in i varandra. Till skillnad från andra former av kamouflage är avsikt att inte att dölja, utan att göra det svårt att uppskatta föremålets storlek, hastighet och riktning – extra spännande som mönster på en kanot. För mig var det även viktigt att de skulle bli unika, framhäva de svenska färgerna och vara ett passande, coolt attribut till min snygga Audi Q2. 

De färdiga förslagen som jag levererade till Nelo Kayaks som producerade.

Anledningen till att jag vill ha två kanoter är att den ena är ute på turné mer eller mindre hela sommaren, den andra vill jag ha hemma och träna i. Lagom till första världscupen i maj var de klara och det var lite nervöst att ta bort plasten och se dem i verkligheten – hade de fått till designen och färgerna enligt mina önskemål? Men oron var obefogad, de var så snygga! Första racet i en av de nya kajakerna blev just världscuppremiären som jag skrev om i ett tidigare inlägg.
Och det blev inte sämre på EM i Belgrad några veckor senare där jag paddlade hem mitt andra EM-guld. Så jag kan verkligen säga att jag är så nöjd med kanoterna, men kanske framför allt med att min tuffa träning ger resultat. Det känns som att jag tagit ett rejält kliv denna säsong och hoppas att jag fortsätter i den riktningen.

Snyggt och coolt ekipage – precis som jag ville!

Olympiatravet

Björn Lind, Patrik Sjöberg, Helene Ripa, Anna Lindberg och Thomas Wassberg.

Weekend i Göteborg tillsammans med Ronnie och en drös med olympier och andra paralympier – det har varit final i Olympiatravet på Åby Travbana. Som en del i det samarbete som SOK och SPK har med ATG bjuds vi in varje år för att vara med på denna travfest, där en del av intäkterna går till oss olympier och paralympier via kommittéerna.

Men redan några månader tidigare började mitt samarbete med Kanal75 och ATG inför Olympiatravet, med lite fotosessioner. Inför finalen har det varit möjligt att spela tillsammans med oss på V75 i ett ”Tillsammanslag”. Var och en av oss fem olympier (ja, paralympier i mitt fall) har genom detta samarbete fått möjligheten att träffa en häst som kvalat till finalen. Jag fick träffa den norska hästen och fjolårets vinnare – Lionel N.O tillsammans med hans tränare Daniel Redén veckan innan den stora finalen. Det blev ett spännande möte med en tränare som tänker nytt, annorlunda och där inget är omöjligt. Ett långt samtal om träning, utmaningar och om att våga testa nya saker. I samband med detta spelades ett reportage in som sändes i TV4 Nyhetsmorgon den 28 april, samma dag som Olympiatravets final på Åby.

Från mötet med Lionels tränare Daniel Redén.

Helgen i Göteborg, med Olympiatravet som den stora höjdpunkt, blev som vanligt full av aktiviteter, men framför allt full av möten med inspirerande människor och elitidrottare. Vi tog tåget ner, checkade in på Clarion Hotel Post och hann med ett besök i den vackra rosenträdgården innan bussresan till Åby. Väl där var det full fart med god lunch, invigning (jag höll det lilla välkomsttalet och Hanna Öberg tände facklan), intervjuer och så förstås lite spel på hästar, bland annat V75. Trodde hårt på ”min” häst Lionel i sista loppet. Han kom starkt i sista kurvan, men orkade inte spurta ner den snabba italienaren som vann. Familjens storvinst stod Ronnie för som lyckades pricka in vinnaren i ett av loppen, en vinst på hela 19 kronor. Kvällen avslutades med en trevlig skaldjursbuffé och intressanta samtal.
Innan hemresan på söndagen hann vi med frukost, gym, en andra frukost och ett besök i Palmhuset. Väl hemma var det dags för dagens andra pass efter en snabb middag – paddling för mig, landsvägscykel för Ronnie. Tänk att vi till och med hann med en fika hos Stoffe & Stephanie innan läggdags…

Invigning med Thomas Wassberg som värdig fanbärare.

Från inspelningen av repliker och hologram för tv-sändningar samt fotografering.

Doftande magnolia…

Exotiska växter i det vackra Palmhuset, nästan helt i glas.

Över förväntan

Det har idag gått exakt en vecka av året första paddelläger med sprintlaget, en vecka med två paddelpass samt ett gym- eller cykelpass per dag. Och det har varit en riktigt tuff, men bra vecka där jag fått en massa kvitton på att jag har gjort stora framsteg i vinter. 

Årets paddeldebut blev inte hemma i Sverige utan i Montebelo i Portugal. Denna lilla oas några timmar norrut från Lissabon har hittills bjudit på strålande sol och försommarvärme med lugna paddelförhållanden. Vi bor i fräscha rymliga lägenheter med helpension. Maten är helt okej där frukosten är favoritmåltiden med massor av färsk frukt, ägg & bacon med mera. Stället är ett av Nelos kanotcentrum och vi hyr kanoter på plats. Paddlar samma modell som hemma, 2017 års modell av deras Paracanoe, något som jag tycker är viktigt då det skiljer på de olika märkena och modellerna.

Det är alltid svårt att ha en uppfattning om vad som hänt med kroppen under en längre period av grundträning. Att byta paddelmaskinen mot paddling på vattnet är dock en angenäm upplevelse. Den egna spegelbilden byts ut mot natursköna omgivningar, den unkna gymlukten ersätts av frisk och syrerik luft och istället för det eviga vinandet från ergon hör man istället fågelkvitter och vågskvalp. Redan efter de första passen märkte jag att jag har utvecklats – uthålligheten är bättre, grundfarten högre och tekniken sitter bättre. Har fått positiv feedback, något som bara bekräftar min känsla. Det är oerhört motiverande att känna sig stark och inspirerande att få sällskap och sparring på passen. Att kunna hänga på några av de andra tjejerna under både distans- och tröskelpassen visar att jag är på rätt väg. Nu ligger utmaningen att överföra detta i högre farter. Det ska verkligen bli spännande att se vad som hänt där…

Efter en tuff vecka som igår eftermiddag avslutades med en teamtävling har vi idag heldagsvila, något som behövs för både kropp och knopp. Åker hem på lördag så det blir bara ett par pass till för mig innan vatten byts mot snö och en vecka i Kläppen.

Spännande vecka

Nya ögonstenen…

En riktigt innehållsrik vecka är snart slut. Min trygga kompanjon de senaste tre åren, min färgglada Subaru XV, har fått en ny ägare. En bil som har varit fantastisk under den tid som den varit i min ägo. Men ny idrott, nytt fokus. Och vad kan vara med peppande än att boosta och motivera sig med ny bil?! Ville ha en pålitlig bil med attityd och med det bemötandet som jag fick på Olofsson Bil i Haninge så kändes det självklart att välja deras senaste tillskott i SUV-kategorin – Audi Q2 Quattro. Med den egendesignade dekoren så blev den precis så cool, snygg och iögonfallande som jag ville. Så glad!
Om det var med enbart glädje som jag hämtade min ny bil, så var det med en skräckblandad hatkärlek som jag klev in i Bosöns labb i fredags morse. Det var dags för årets första fystest tillsammans med resten av paralandslaget i kanot. Tester som är till för att kontrollera att träningen ger de resultat som man vill och jag fick några riktigt uppmuntrade kvitton. Förbättrade alla mina värden jämfört med förra testet.

4 minuter All-out = obeskrivlig och ångestfylld smärta…

Under förmiddagen genomförde vi tre typer av tester – 30 sekunder All-out, tröskeltest samt 4 minuter All-out. Testerna visade att jag ökat snittwatten på ”30 sekunder All-out” med 90 watt (blivit starkare och mer explosiv), sänkt mina tröskelvärden betydligt (paddlar alltså mer effektivt och ekonomiskt) samt ökat snittwatten på ”4 minuter All-out” med 20 watt. Dessutom hade jag ökat mitt VO2-max (syreupptag) och även min förmåga att stå ut med mjölksyra. Min tjurskallighet och envishet är nog dock densamma, något som märktes på maxtestet där det på slutet blev mer vilja än teknik eftersom jag öppnade för hårt.
Det finns en hel del att jobba med generellt, men testerna visade fina framsteg – bättre än jag vågat hoppas på med tanke på höstens två träningsavbrott på grund av sjukdom. Det känns verkligen motiverande att veta att det jag gör är rätt och min förhoppning är att dessa resultat ska förbättras ytterligare framöver. Heja mig!

Nytt år…

Ett av vinterns otaliga pass…

Jag tänkte när jag la skidorna på hyllan för gott 2017 att denna vinter – så där bara för att jäklas lite – skulle bli den bästa på länge. Att kung Bore skulle visa sig från sin bästa sida och bjuda Stockholm på fantastiskt vinterväder med snö, sol och kyla.

Men icke, regn och rusk och massor med plusgrader. Fördel paddling där säsongen blev längre än jag vågat hoppas på tack vare det milda vädret. Men mindre bra för den, numera, alternativa träningen på skidor. Enbart inomhusträning i gym och på paddelmaskinen tär på psyket och jag saknar utomhusträningen mer nu än när jag var tvungen att varje dag ge mig ut för att snurra på de små slingor av konstsnö som fanns. Samtidigt gläds jag av att slippa ge mig ut när det öser ner och vinden friskar i, motiveras av att se mig själv i spegeln slita med teknik och mjölksyra med musiken på högsta volym, medveten om att varje paddeltag tar mig närmare mitt mål. Att bli snabbast.

Torsby Skidtunnel – alltid snö, alltid minusgrader.

Men tyvärr slapp jag inte heller i år ifrån den sedvanliga förkylningsperiod som brukar slå till i slutet av november. Efter lägret i Barbate fick jag en vecka ofrivillig vila innan jag åter var i träning. Jag fick några riktigt bra veckor gym och paddelmaskin med bland annat test 3000 m. Några fina pass i skidtunneln i Torsby i jul och mellandagar och efter det var tanken att åka vidare till Mora. Men planerna på att få en riktigt bra träningsperiod på skidorna nu efter nyår på klubbens Haninge SOK:s skidläger byttes istället mot täppt näsa. Rackarns så typiskt och onödigt. Fördriver just nu tiden med promenader, förebyggande träning axlar/rygg och Tour de Ski. Hoppas få till några till pass på snö innan det är dags att återgå till vardag och jobb.

Lite chins i säsongens snygga kollektion från Craft.

Höstträning

Från ett av teknikpassen på kanotstadion i Nyköping…

Efter sommarens äventyr och sista kanottävlingar så är jag tillbaka i rutinerna, den för mig så viktiga detaljen som gör att min vardag flyter på. Det är endast genom ett noggrant planerade som det fungerar att jobba heltid och träna så mycket som möjligt – just nu sex dagar i veckan varav hälften med två pass om dagen. Nu tycker jag att jag hittat balansen och hoppas att det ska göra mig snabbare och starkare kommande säsong.

Dramatiskt väder i Nyköping under filmningen – sol, regn och mer eller mindre vind. 

Ett besök i Nyköping är allt jag har hunnit med efter sommaren, tyvärr. Detta i samband med filmning och intervju inför en kort informationsfilm från Kanotförbundet om Parakanot. Passade även på att köra ett pass tillsammans med Henrik Nilsson på kanotstadion. Tyvärr lika blåsigt som vanligt, men det blev ändå ett bra fartpass där fokus låg på teknik. Det är en del träningstimmar kvar till den sitter i ryggmärgen så att jag kan behålla mitt rörelsemönster även i högre farter och mera kraft.
Att enbart träna med inriktning på kanot är annorlunda – kortare, mer intensiva pass och mer styrka än jag är van vid från skidåkningen. Det finns verkligen en motivation i att lägga på tyngre och tyngre vikter i gymmet, ibland extra pushad av Ronnie. Har även jobbat mycket med förebyggande övningar för att stärka axlarna, samt rehabövningar för ryggen som ibland blir lite för trött. Än så länge håller både axlar och rygg – peppar, peppar…

Sundby Gård och långpass – nya paddelvatten i nya kanoten…

Den nya kanot som jag testade på VM i Racice, och som jag tog med mig hem, fungerar perfekt. Är så nöjd! Det är fortfarande en parakanot eftersom de internationella tävlingsreglerna endast tillåter det, men årets nya modell. Kanoten är Nelo Paracanoe 2017 som är mer slimmad, framför allt i sittbrunnen, och det känns när man är på vattnet. Svårt att sätta fingret på vad det är, men det spelar egentligen ingen roll. Om känslan är bra och jag kan paddla fortare så räcker det för mig. Jag kommer även att genomföra lite olika tester av inställningar, paddlar och proteser inför nästa säsong för att få ett så liksidigt drag och symmetrisk paddling som möjligt, och därmed få ut mer av kraften i fart.

Gudöån och Långsjön är perfekt när det är för blåsigt på Drevviken. 

Annars så är det verkligen höst nu. Och den blåst som årstiden bjudit på har ställt till det en del, men det går att hitta skyddade åar och sjöar nu när vattenståndet är högre igen. Är fascinerad över att jag fortfarande kan paddla lite pass ute trots att det börjar bli riktigt kallt i både luft och vatten. Då jag oftast paddlar ensam är jag noga med att tänka på säkerheten nu när det är så kyligt – alltid flytväst, paddla nära land och endast dagsljus. Efter att vi ställde tillbaka klockan så är det dock omöjligt att paddla efter jobbet. Om det inte finns möjlighet till lunchpass så får det bli inomhus istället. Paddelmaskinen i källaren hemma kommer användas flitigt i vinter och med lite bra musik eller en ljudbok så blir nog även distanspassen okej…
En period med lite kraxig hals har gjort att planerna ändrats lite, men jag har ändå hållit igång. I början handlar det mer om att bara vara ute i skogen, de senaste dagarna gym och paddling i lugnt tempo. Hoppas vara tillbaka i full träning i god tid innan höstens kanotläger i Barbate i Spanien om några veckor.

Utflykt till Tyresta för lite friskluft och vargobservation. Blev bara det ena…

Vacker höstdag i Hellasgården, Nacka.

Summering …

Fantastiskt gäng – Swedish Sprint Kayak Team.

Då var det färdigtävlat i kanoten för den här säsongen och det blev en säsong som på många sätt blev helt annorlunda än jag föreställt mig. Tanken var ju att sommaren och resten av tiden fram mot mars nästa år enbart och till 100% skulle handla om skidåkning och Paralympics. Men så blev det inte, av anledningar som jag nämnt tidigare…

Efter en vinter med mycket skidåkning och många skidtävlingar, bland annat VM i Finsterau där jag tog silver tillsammasn med Zebastian Modin, så var jag inte helt förberedd när tävlingssäsongen i kanot drog igång. Knappt ett pass per vecka i paddelmaskinen under vintern, minimalt med styrka och endast några få pass på vattnet innan det var dags för min första världscup. Hur mycket hade jag egentligen tappat under vinterns skidsäsong?! Men i ett blåsigt Szeged, Ungern, gjorde jag ett bra lopp och hamnade på pallen bakom den starka fransyskan Cindy Moreau. Det var en skön känsla att paddla så bra med tanke på vinterns bristfälliga träning.

Första världscupen i kanot – det blev en andraplats och silvermedalj. 

Fick några bra träningsveckor innan det var dags att åter ge sig ut i Europa med sprintlaget, denna gång EM i Plovdiv, Bulgarien. Uppskattar verkligen att vara del i ett större team och jag är tacksam för det fantastiska bemötande jag får – både från aktiva och ledare.
Plovdiv bjöd på tryckande hetta, hyrkanoter och en tidsresa tillbaka till 1990-talet. Men arrangemanget var bra och trots att det åter igen blev A-final direkt, så lyckades jag hålla ihop det och kriga hem en bronsmedalj i motvinden. Före mig var Cindy Moreau och rumänskan Mihaela Lulea. Var väldigt nervös innan loppet, då jag så gärna ville försvara mitt guld från Moskva förra året, men det räckte inte. Medaljen har jag dock stolt hängt i mitt skåp hemma.

Strålande glad över mitt brons på EM efter ett tungt lopp i motvind.

Avslutade säsongen med VM i Racice, Tjeckien tillsammans med ytterligare två parakanotister – Filip och Henrik samt sprintlaget. Fin arena, bra känsla och perfekt väder. Många deltagare i min klass KL3 så för första gången denna säsong så skulle jag få köra mer än ett lopp. Denna gång tävlade vi i våra egna kanoter, och det känns tryggt att veta att allt är precis så som man vill ha det – inga inställningsjusteringar som måste göras. Och det visade sig att den bra känslan stämde. Mitt försök är det nog det bästa 200-meterslopp jag gjort. Långt ifrån optimalt, men i det stora hela riktigt bra. Tyckte att jag tappade på slutet, men det visade sig att jag trots det tog mycket de sista 75–100 m. Kom trea och var därmed direkt kvalificerad för final – så skönt! Och att dessutom slå fransyskan kändes mentalt viktigt.
Hade femte tid in i finalen och hade så stora förhoppningar att få till ett riktigt bra lopp. Men det blev inget perfekt lopp. Paddlade dåligt sista halvan, där jag brukade vara stark och var riktigt besviken i mål. Inte besviken över placeringen, blev 7:a, utan över att jag inte vet hur långt det hade räckt om jag fått till det där perfekta loppet. Men det är det som är utmaningen och min drivkraft – att till nästa säsong vara starkare, snabbare så att även om jag inte får ett tipp-topp-lopp så ska det räcka långt ändå. På VM var vi fem stycken på samma sekund. Marginalerna blir mindre, konkurrensen hårdare – precis som det ska vara. Det är inte längre givet vem som ska vara på pallen, utan det är dagsform och prestation som avgör.

Försök KL3 200 m – efter en stark avslutning räckte det direkt till A-final. 

Bakom australienskan och nykomlingen från Uzbekistan var det ett tight och tufft lopp i finalen – precis som det ska vara på ett VM. 

Det är nästan exakt två år sedan jag för första gången paddlade en tävlingskanot och nästan på dagen ett år sedan jag kom femma på Paralympics där Paracanoe var med för allra första gången. Eftersom det inte blir något Pyeongchang 2018 för mig så kan jag fokusera enbart på kanoten och det ska bli så spännande att se hur min kropp reagerar på och vad resultatet blir efter en hel vinter med riktigt bra träning. Nu kör vi!

Semesterlunk och tävlingsfart

Aktionbild från O-ringen. Foto: Matias Jonsson

Det var länge sedan semester var synonymt med vila. Inte heller denna sommar har jag legat speciellt mycket i hängmattan eller på stranden, men jag njuter ändå till fullo av min ledighet och att få vara med familjen. I år började vi semestern med tävling…

MTBO 5-dagars, O-ringen 23–28 juli, Värmland

I år gick detta enorma evenemang i Arvika med omnejd, MTBO-tävlingarna gick dessutom en bra bit utanför Arvika och närmare oss, något som gjorde att vi kunde bo och utgå från torpet – bekvämt och skönt. Till detta år hade man lagt till två tävlingsdag för MTBO så även vi fick fem tuffa och utmanande dagar i skogen – se nedan. Terrängen var varierande och banorna kluriga, precis som det ska vara för att vara utslagsgivande. Höll ihop det bra de första dagarna, men bommade bort mig på medeldistansen i Kil och tappade därmed möjligheten att ta placeringar på den avslutande jaktstarten. Körde dock bra sista dagen och behöll min femteplats i D40 – nöjd och trött.
Inför den avslutande jaktstarten låg Ronnie fyra i H40 med chans på pallen om han orkade gå ikapp och ifrån trean. Med starka ben, mycket vilja och bra orientering lyckades han med det och gick i mål som just trea – mycket djävlaranamma bakom den pallplatsen. Kanske fick han lite extra energi från den skrikande hejarklacken – Mats och Carina samt far och mor…

Söndag 23 juli – Lång Brandsbol, tid 1:44:37 (5:a)
Måndag 24 juli – Medel Sundsberget, tid 1:01:20 (5:a)
Tisdag 25 juli – vila
Onsdag 26 juli – Sprint Kil, tid 24:15 (8:a)
Torsdag 27 juli – Medel Kil, tid 1:15:35 (6:a)
Fredag 28 juli – Lång jaktstart Arvika, tid 1:59:27 (7:a)

– – – –

En härlig mix av det bästa…

Efterlängtat lugn i torpet

Efter den tuffa veckan med MTBO som även kompletterades med några pass paddling, njöt jag av att i lugn och ro kunna träna mina två pass om dagen utan några andra inplanerade aktiviteter. För det mesta paddling, men med inslag av styrka och MTB. Frukost utomhus, paddling i Lersjön. Kanske ett dopp innan lunch och sedan lite vila i hängmattan innan pass nummer två. Att ta dagen som den kommer tillsammans med Ronnie, läsa en bra bok och vara i ute i naturen är det som är semester för mig.

– – – –

Team Fillauer efter målgång på AIM Challlenge, Lindvallen.  Foto: AIM Challenge

AIM Challenge, 5 augusti – en lerig utmaning

Nästa tävling på schemat blev en rejäl sådan – AIM Challenge. En rogaining eller multisporttävling där man under sex timmar ska plocka så mycket poäng som möjligt och man har 60 kontroller att valfritt välja bland. Man kan köra i princip hela tävlingen på MTB, men vissa kontroller ligger i obanad terräng så som kalfjäll, myrar, vattendrag och stolpar med mera. Vi tappade tid när vi var tvungna att lämna cyklarna, men det fanns inga alternativ. Mest poäng ger de så kallade äventyrskontrollerna samt de som ligger långt ifrån start/mål. Efter starten planerade vi snabbt vilken rutt och kontroller vi skulle fokusera på och gav oss iväg. Ronnie först, jag bakom på släp. Ronnies fiffiga draganordning gjorde att jag kunde få värdefull hjälp mer eller mindre hela loppet. Psykologiskt viktigt plus att jag kunde spara på mina krafter. Vi gjorde ett bra tävling även om vi efter målgång kunde se hur vi kunde ha plockat ca 40 placeringar bara genom att göra ett lite bättre kontroll- och vägval. Men vi får försöka ta revansch nästa gång.

– – – –

En fantastisk vecka där den svenska fjällen visade sig från sin bästa sida..

Grövelsjön – ett litet fjälläventyr

Efter det lilla stoppet i Sälen och AIM Challenge fortsatte vi resan vidare norrut, till Grövelsjön. En liten timrad fjällstuga väntade på oss och anslöt gjorde även lillasyster med familj. Det blev en fantastisk vecka med vandring, fiske, paddling och gemenskap. Tog även några iskalla, men uppfriskande dopp. Bilderna gör sig som vanligt inte rättvisa, för det blir inte mycket vackrare än så här. Det är något speciellt när sikten är fri och varje meter man går gör skillnad i vad och hur långt man ser. Vi kommer definitivt gör om det här – på samma ställe eller ett helt nytt.

EM-brons i Plovdiv

Jublande glad efter en tufft lopp där jag knep en tredjeplats på K1 200 m (KL3).

I strålande sol och tryckande värme lyckades jag åter ta en pallplats i internationella sammanhang, denna gång på EM i Plovdiv, Bulgarien. Viljan att göra om bragden från i fjol och åter stå högst upp fanns i bakhuvudet och det märktes innan loppet. Hade problem att hitta fokuset och harmonin dagarna innan racet, var inte heller helt nöjd med kanotinställningarna.
Jag har ända sedan jag började träna och tävla kanot hösten 2015 kört med fixerat roder. Det betyder att när jag har hittat, den för dagen, aktuella roderinställning som gör att jag paddlar rakt låser jag fast linorna. Beroende på vilken vind det är så behöver detta justeras inför varje race och det är små marginaler. Denna gång fick jag det inte att stämma och det tog mycket energi. Frustrationen över att inte hitta rätt gjorde att jag hade svårt att komma i balans och hitta självförtroendet. Men med hjälp från ledare så lyckades vi till slut och på uppvärmningen själva tävlingsdagen kändes det riktigt bra. Med facit i hand så är detta ett oros- och riskmoment som måste minimeras för att jag ska kunna lägga allt krut på racet.
Det är det här som är paraidrott och som gör den så unik och komplex. Den del av satsningen som är minst lika viktig, om inte viktigast då den är en förutsättning, som själva träningen – anpassningen och utvecklingen av utrustning för att hela tiden bli bättre och göra sig själv rättvisa. Att testa och förkasta. Hemläxan denna gång blev att hitta en lösning för att kunna justera rodret med en fot och därmed aktivt kunna styra när jag paddlar. Diskussionerna och skissandet hemma vid köksbordet tillsammans med Ronnie mynnade snart ut i en enkel och praktisk lösning. Har redan testat den och den fungerar riktigt bra. Fram till VM i augusti hoppas jag att det känns så naturligt att jag inte längre tänker på det, och då har jag vunnit mycket.

Den vackra arenan för både rodd och kanot mitt inne i Plovdiv.


Glad (och väldigt varm i reglementsenlig klädsel) efter medaljceremonin.

Långsamma tider på grund av motvind, men så nöjd över att åter vara på pallen.