Min andra idrott

ripa
Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

simning_01
Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

blogg_skidor
15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

blogg_minandraidrott
Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

HR_2
Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

Blogg_FotografSebastianHellstrom
MTB och MTBO är mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

Destination Funäsfjällen

För knappt ett år sedan, i samband med landslagslägret i Bruksvallarna, fick jag förfrågan om jag ville vara med och testa och utvärdera diverse aktiviteter i Funäsfjällen. Förfrågan kom från Destination Funäsfjällen och deras Tillgänglighetsprojekt med Micke Ärfström i spetsen. Och nu i veckan var det dags – dels för detta äventyr, men även lite semester…
En trevlig middag på Hotell Funäsdalen inledde de tre dagarna och runt bordet fanns Micke, Ronnie, jag och de nya bekantskaperna Calle och Karri. Efter den godaste röding jag någonsin ätit var det dags för kort presentation, genomgång av morgondagens aktiviteter och sedan en god natts sömn.

funasdalen

Dag 1 | Biltur upp på fjället mot Stor-Mittåkläppen och Djupdalsvallen. Avlastning av ett gäng MTB och två Zoomar. Zoom är ett fordon som har permanent symmetrisk 4-hjulsdrift och är speciellt konstruerad för att framföras i terräng. Det är klassad som en cykel klass III och får framföras i 20 km/h där man allmänt får cykla med vanlig cykel. Och det visade sig vara ett perfekt sätt att kunna ta sig ut i terrängen! Jag, Ronnie och Micke cyklade medan de andra två Zoomade på den vackra turen ut på Torrbergsvallen och ner på stranden vid Mittån. Underbart vackert och stigen var gudomlig!

Foto_CalleEriksson

Foto_CalleEriksson_2

Fika med fjällvatten ur kåsa innan turen bar oss tillbaka på MTB-leden och Guldtur nr 7. Extremt rolig cykling och landskapet ”tvingade” oss att cykla den några gånger fram och tillbaka innan vi fyllde på depåerna på fäbon i Djupdalsvallen och deras FRASIGA våfflor med grädde och hjortronsylt …
Avslutade dagen med fiske i Messmörtjärn – jag kastspö och Ronnie flugfiskespö. Han var betydligt närmare att fixa förrätten än någon av oss andra. Åkte till nytt boende – handikappanpassad stuga i Skarvliden, stor och trevlig där vi gemensamt lagade middag och kort sammanfattade dagen. Lite funderingar kring förbättringar och andra synpunkter diskuterades.

Dag 2 | Inledde dagen med ett besök på kalfjället och Andersborg. Praktiskt att komma upp hela vägen med bil, vilket underlättar eventuell fortsatt utforskning av fjället då det bara finns ett antal givna meter innan skavsår mm. Nästa aktivitet blev en tur på MTB och Zoom, mot Röstberget och Sörmon. Smal slingrande stig, mestadels nerför och riktigt snabbåkt! Lite fika i Ljusnedal innan vi fortsatte hem längs med Ljusnan. Den vackra MTB-leden som följde älven var minst lika trevlig som den inledande delen. Och Calle och Karri hängde med utan problem …

ljusnan_calle

ljusnan

Lagom till eftermiddagsbesöket på Myskoxshägnet i Tännäs kom det in en regnskur – en svalkande kontrast mot den strålande sol som följt oss de senaste veckorna. Imponerande djur! Sedan bar det tillbaka till stugan där vi blev bjudna på en trevlig och god middag efter ytterligare en heldag …

Dag 3 | Lite träningsångest smög sig på och jag passade på att köra ett kort rullskidepass innan frukosten – stakning i 30 minuter uppför i backen från Funäsdalen mot Tännäs. Ett bra pass på tröskel. Efterlängtad frukost, sammanfattning och utvärdering av helgen tillsammans med Micke och Jonas från Destination Funäsfjällen innan hemfärd.
Spontan känner jag att det vore trevligt att lägga ett barmarksläger i regionen – framförallt med tanke på utbudet av både rullskidbanor, bra stak- och intervallbackar, trevliga MTB-leder och tillgängligheten till kalfjället. Perfekt! Nu bär det vidare – till Värmland och torpet innan det är dags för Torsby och nästa landslagsläger. Denna gång med fokus på fart och intervaller – barmark och snö …

CalleEriksson