Världscuppremiär

IMG_8458
1:a Cindy Moreau, Frankrike 50.653
2:a Helene Ripa, Sverige 52.307
3:a Erica Scarff, Canada 52.460
(Foto: Canoe Kayak Canada, Balint Vekassy)


Beslutet att inte göra en fortsatt satsning på skidor känns fortfarande helt rätt. Efter testeventet i Pyeongchang bestod varenda vaken minut av att försöka intala och övertala mig själv att jag skulle fortsätta mot Paralympics. Detta trots att varje del av mig visste att det inte skulle bli så.

Men steget från att veta till att uttala är ibland så väldigt stort, en avgrund som det krävs mod att kliva över. Glädjen för skidåkningen hade försvunnit – av flera orsaker som jag kanske kommer gå in på i ett senare inlägg – och motivationen för att lägga ner det som krävs för att vara på topp, att kunna prestera, fanns inte längre där. När jag tänkte på träning, på vad jag ville, så var det alltid kanot som dök upp först. När jag väl sagt orden högt var det så självklart, så enkelt och hela jag kände mig så lättad över beslutet. Så då får det bli så, jag lyssnar på mig själv och utmanar mig själv i att bli så bra jag kan i kanot.

Och efter helgens sprintvärldscup i Szeged, Ungern, så har jag fått bekräftat att mitt beslut var rätt. Jag är där jag vill vara – utövandes en sport där utmaningarna är många och marginalerna små. Den hårfina skillnaden mellan succé och fiasko, det underbara i att det inte finns någon plats för misstag. Det handlar om att allt, precis allt, måste stämma – från start till mål. Där man måste ignorera mjölksyran och bara tänka framåt. På 200 m och ca 50 sekunder finns det ingen tid att reparera en dålig start eller tappa fokus.

IMG_8434
Blåst och vågor – jag är näst längst upp i bild, i gult linne på bana tre.

Årets första internationella tävling kändes så överraskande bra. Jag var på plats några dagar innan med bra träning och gemenskap samt massor med inspirerande lopp från de andra i sprintlaget. Det blev precis vad jag behövde. Lagom taggad, lagom nervös – trots den besvärliga vinden. Jag hade ett lugn och ett flyt i paddlingen som jag inte tycker jag har haft förut. Att det räckte till ett silver är galet, trots det är jag mest nöjd med tiden och känslan.
Nu ser jag fram emot att successivt öka träningsmängden framöver för att komma väl förberedd till VM i augusti. Men först lite tävlingar i Sverige och sedan EM i juli.

grupp

Kontraster

Parasportgalan 170204 
Foto: KARL NILSSON
Röda mattan på Svenska Parasportgalan 2017 – jag och Henrik Nilsson på Hotel Continental.
Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

De senaste två veckorna har det förutom det vanliga med träning och jobb hänt mycket och där kontrasterna har varit påtagliga…

För någon vecka sedan var jag och hälsade på en förskoleklass i Österåker. Jag håller väldigt sällan föreläsningar. Det tar tid, dels att förbereda men även tid från arbete, träning och vila. Men vissa förfrågningar tar jag emot med glädje och då handlar det nästan alltid om barn och ungdomar. Det är ett privilegium att få möjlighet att inspirera, påverka och förändra deras syn på sin omgivning och sina medmänniskor. Om jag kan visa att det är okej att vara annorlunda, att alla duger som man är och att vi ska möta andra med respekt så har jag gjort en liten skillnad. Men det handlar även om specifika berättelser, till exempel att Annas dotter som efter att ha sett mig på tv vågar bära sin hörapparat med stolthet istället för att skämmas och gömma den.
Har varit ledare på en del läger genom åren, bland annat Sockertoppen och Anna&Emil Summer Camp, och det är så fantastiskt att se hur undvikande och skepsis omvandlas till fascination och frågebombning för att till slut övergå i – ingenting alls. Efter ett tag är jag bara jag och ingen bryr sig längre om jag har ett ben eller två – jag är Helene.
Det är här som jag känner att jag kan och vill ge mest – att skapa en tolerans och öppenhet som gör att nästa gång de träffar någon som inte är som dem inte ens reflekterar över det.

tandstickan_01
Inspirerande träff med förskolebarnen på en skola i Österåker. 

Med tanke på min inneboende önskan om att kunna göra skillnad så kändes det lite extra bra att vara nominerad i kategorin ”Årets förebild inom Parasporten” vid Svenska Parasportgalan. Denna första upplaga av galan hölls på hotell Scandic Continental Stockholm och konferencierer var bästa Lasse Persson från Radiosporten, en eldsjäl som brinner extra för paraidrott, tillsammans med Åsa Llinares Norlin från Svenska Parasportförbundet. Och det blev en bra debut – både för dem och för galan.
Jag vet hur viktigt det är ha förebilder och öppna, generösa människor i sin närhet. Vet hur viktigt det är att känna att man passar in i ett sammanhang. Svenska Parasportgalan är viktig, inte minst ur det perspektivet. En gala som inte bara uppmärksammar fantastiska bedrifter och enastående krigare utan även synliggör de som kämpar på i bakgrunden som exempelvis Johannes och Vilma från Luleå Simsällskap. Det handlar om att tacka ledare, närstående och andra som gör det möjligt och om de paraidrottare som inte hamnar högst på pallen…
Jag klev inte högt upp denna gång, men att vara nominerad är stort nog. I denna kategori finns inga vinnare eller förlorare, vi är alla förebilder genom det vi gör och hur vi agerar. Ser redan nu fram emot nästa års upplaga av Svenska Parasportgalan som jag hoppas blir större, glammigare och öppnare.

Intervju med Helene Ripa på röda mattan.
Bilder från Svenska Parasportgalan 2017.
Intervjuer med mera finns på YouTube – ParasportSWE.

Parasportgalan 170204 
Foto: KARL NILSSON
Svenska Parasportgalan 2017.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

 

Plockat från media

29385951600_e3cde625e3_o-2
Fotograf: Karl Nilsson, Svenska Parasport Förbundet

Än en gång visade media stort intresse för Paralympics, inte minst SVT som sände massor med timmar från en mängd idrotter i Rio. Att de dessutom lyckades få till en livesändning av mitt finallopp i kanot ska de ha en stor eloge för.
Jag hoppas att det ökade mediaintresset ska öka kunskapen och insikten i vad det krävs av oss för att kunna prestera på topp. I förlängningen finns även förhoppningen om att det ska få fler barn och ungdomar att börja idrotta – oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte …

PRINT
Helene Ripa redo för Paralympics i ny idrott
Ripa laddar för start i Rio
Ripa jagar medaljer på Paralympics i helt ny sport
Globalt rekordintresse för Paralympics i Rio
Ripa till semifinal i kanot
Helene Ripa till final
Starten avgör om Helene Ripas skidguld ska få sällskap av kanotmedalj
Ripa till final – vill göra bättre lopp än idag
Ripa femma i kanotfinalen
Ripa sugen på mer efter femteplatsen
Ripa femma i historiska finalen – nöjd
Mäktig finalpaddling av Ripa – femma
Canoe Sprint Womens KL3 Final

RADIO/TV
Nu börjar kampen om paradportens ädlaste medaljer
Ripa jagar guld i ny gren
Guldmedaljör i Sotji satsar på nytt guld i Rio
Ripa om nya satsningen en utmaning
Ripa till semifinal i kanot
Se Ripas semifinallopp – vidare som tvåa
Ripa klar för final i kanot
Känslosamt när Ripa blev femma i Rio
Ingen medalj i kanot för Helene Ripa
En femteplats är ju inte dåligt
Idrotten har varit ovärderlig för mig

 

VM och Paralympicskval…

semi_1
Fokuserad…  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Efter en tuff höst och vinter med två parallella satsningar så har jag sedan den avslutande världscupen i Vuokatti fokuserat helt på kanot. Det har varit en djärv, men målinriktad satsning där allt egentligen började som ett komplement till skidåkningen. Tanken har funnits sedan Sochi, men det var först sommaren 2015 som jag gjorde slag i saken och köpte en motionskajak. Med stöd från Kanotförbundet och framför allt Eva Berglund-Lindbäck & Co har jag sedan i augusti satsat och haft siktet inställt på VM Paracanoe i Duisburg 17–19 maj. En tävling som också var den sista chansen att ta kvotplatser till Paralympics i Rio, Brasilien.
Och det är det som varit min motivation och starka drivkraft – varje paddeltag i kajakergometern, varje gympass på lunchen och alla pass på vattnet direkt efter jobbet så fort isen gått upp – att försöka ta en av de fyra platserna som fanns kvar. Men att börja med en ny sport är inte helt enkelt och i mitt fall en rejäl utmaning då explosivitet inte riktigt är, eller i alla fall inte varit, min grej. Det annorlunda träningsupplägget och den komplexa tekniken är dock inspirerande och det har varit spännande att se hur jag har utvecklats. Under träningslägret i Portugal i påskas gjorde jag stora framsteg och sedan dess har jag tagit ytterligare kliv. Veckan innan VM hände något, helt plötsligt var tiderna bättre och jämnare, inte längre en tillfällighet. Vetskapen ingav en viss trygghet inför tävlingarna och jag kände en längtan efter att få tävla internationellt och mäta mig mot världens bästa parakanotister.
Efter en skakig inledning i onsdagens försök så var det med ett fokuserat lugn och en klar målbild som jag låg på startlinjen i semifinalen. Hade fjärde bästa tid in i semin och för att ha en möjlighet att kvala till Rio krävdes en finalplats, alltså topp tre. Jag fick till ett grymt lopp och blev trea! Glädjen över att ha lyckats går inte riktigt att beskriva, det tar över allt. För att sedan säkra Sveriges kvotplats behövde jag ta mig i mål i finalen, något som jag gjorde kontrollerat och utan att riskera något. Nu fattas bara ett klartecken från Sveriges Paralympiska Kommitté innan jag är helt klar för Paralympics i Rio i september…

En utförlig intervju finns på Svenska Parasportförbundet.
Läs även mer på Kanotförbundets hemsida.

27004827601_7558b00ff2_h
Trea i semin och klar för final.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet