Min andra idrott

ripa
Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

simning_01
Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

blogg_skidor
15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

blogg_minandraidrott
Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

HR_2
Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

Blogg_FotografSebastianHellstrom
MTB och MTBO är mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

Världsmästare – i kanot!

medal
VM-guld – efter en dramatisk final fick jag kliva högsta upp!

Resultat Sprint & Paracanoe World Championships 2018, K1 200 m KL3:
1. Helene Ripa, SVERIGE | 53,671
2. Amanda Reynolds, AUSTRALIEN | 53,881
3. Mihaela Lulea, RUMÄNIEN | 54,826

Målsättning topp fem, resultat guld! Hela våren och sommaren har i princip gått enligt plan – varenda paddelpass, varenda timme på gymmet och allt det andra runt omkring. Vilket fantastiskt kvitto på att planen faktiskt har fungerat! Och det bara efter ett års full satsning enbart på kanot. Mot Tokyo – nu vet jag…

Får ganska ofta frågan från folk jag möter hur mycket jag tränar och de blir alltid lika förvånade över svaret. Nej, det räcker inte med ett par pass i veckan, inte ens ett pass om dagen, inte ens två ibland. Det handlar om timmar och åter timmar. Det handlar om att kliva upp tidigt varje morgon för att hinna med ett pass innan jobbet, träna direkt efter jobbet varje dag och alltid planera helgen efter träningen. Men som komplement till min egen satsning och målmedvetenhet behöver jag människor runt omkring mig som tror på mig, på min resa, lika mycket som jag för att det ska fungera. Det handlar om träningsprogram, om analyser kring paddelteknik och fystester samt utveckling av proteslösningar. Och gänget är stort – allt från samarbetspartners, arbetsgivare, förbund, klubb, tränare, sprintlaget till min familj och då inte minst Ronnie. Alla delar måste fungera och just nu känner jag en otrolig tacksamhet för jag har ett så starkt, positivt gäng i min närhet! Förutom ovanstående så mår jag bra av att träna, har vansinnigt kul och älskar det jag gör vilket gör detta till en resa som jag vill fortsätta…

Här kan ni se det spännande loppet igen – A-final K1 200 m KL3

ovisshet
Några minuters ovisshet…

målfoto
Målfotot…

jubel
Möts av ett ledargäng som gör vågen på bryggan och kan inte göra annat än att själv sträcka armarna i luften.

race
Fokusering och girlpower…

IMG_2473

 

Spännande vecka

audiQ2
Nya ögonstenen…

En riktigt innehållsrik vecka är snart slut. Min trygga kompanjon de senaste tre åren, min färgglada Subaru XV, har fått en ny ägare. En bil som har varit fantastisk under den tid som den varit i min ägo. Men ny idrott, nytt fokus. Och vad kan vara med peppande än att boosta och motivera sig med ny bil?! Ville ha en pålitlig bil med attityd och med det bemötandet som jag fick på Olofsson Bil i Haninge så kändes det självklart att välja deras senaste tillskott i SUV-kategorin – Audi Q2 Quattro. Med den egendesignade dekoren så blev den precis så cool, snygg och iögonfallande som jag ville. Så glad!
Om det var med enbart glädje som jag hämtade min ny bil, så var det med en skräckblandad hatkärlek som jag klev in i Bosöns labb i fredags morse. Det var dags för årets första fystest tillsammans med resten av paralandslaget i kanot. Tester som är till för att kontrollera att träningen ger de resultat som man vill och jag fick några riktigt uppmuntrade kvitton. Förbättrade alla mina värden jämfört med förra testet.

4min
4 minuter All-out = obeskrivlig och ångestfylld smärta…

Under förmiddagen genomförde vi tre typer av tester – 30 sekunder All-out, tröskeltest samt 4 minuter All-out. Testerna visade att jag ökat snittwatten på ”30 sekunder All-out” med 90 watt (blivit starkare och mer explosiv), sänkt mina tröskelvärden betydligt (paddlar alltså mer effektivt och ekonomiskt) samt ökat snittwatten på ”4 minuter All-out” med 20 watt. Dessutom hade jag ökat mitt VO2-max (syreupptag) och även min förmåga att stå ut med mjölksyra. Min tjurskallighet och envishet är nog dock densamma, något som märktes på maxtestet där det på slutet blev mer vilja än teknik eftersom jag öppnade för hårt.
Det finns en hel del att jobba med generellt, men testerna visade fina framsteg – bättre än jag vågat hoppas på med tanke på höstens två träningsavbrott på grund av sjukdom. Det känns verkligen motiverande att veta att det jag gör är rätt och min förhoppning är att dessa resultat ska förbättras ytterligare framöver. Heja mig!

Höstträning

3699075079
Från ett av teknikpassen på kanotstadion i Nyköping…

Efter sommarens äventyr och sista kanottävlingar så är jag tillbaka i rutinerna, den för mig så viktiga detaljen som gör att min vardag flyter på. Det är endast genom ett noggrant planerade som det fungerar att jobba heltid och träna så mycket som möjligt – just nu sex dagar i veckan varav hälften med två pass om dagen. Nu tycker jag att jag hittat balansen och hoppas att det ska göra mig snabbare och starkare kommande säsong.

IMG_0147
Dramatiskt väder i Nyköping under filmningen – sol, regn och mer eller mindre vind. 

Ett besök i Nyköping är allt jag har hunnit med efter sommaren, tyvärr. Detta i samband med filmning och intervju inför en kort informationsfilm från Kanotförbundet om Parakanot. Passade även på att köra ett pass tillsammans med Henrik Nilsson på kanotstadion. Tyvärr lika blåsigt som vanligt, men det blev ändå ett bra fartpass där fokus låg på teknik. Det är en del träningstimmar kvar till den sitter i ryggmärgen så att jag kan behålla mitt rörelsemönster även i högre farter och mera kraft.
Att enbart träna med inriktning på kanot är annorlunda – kortare, mer intensiva pass och mer styrka än jag är van vid från skidåkningen. Det finns verkligen en motivation i att lägga på tyngre och tyngre vikter i gymmet, ibland extra pushad av Ronnie. Har även jobbat mycket med förebyggande övningar för att stärka axlarna, samt rehabövningar för ryggen som ibland blir lite för trött. Än så länge håller både axlar och rygg – peppar, peppar…

IMG_0002
Sundby Gård och långpass – nya paddelvatten i nya kanoten…

Den nya kanot som jag testade på VM i Racice, och som jag tog med mig hem, fungerar perfekt. Är så nöjd! Det är fortfarande en parakanot eftersom de internationella tävlingsreglerna endast tillåter det, men årets nya modell. Kanoten är Nelo Paracanoe 2017 som är mer slimmad, framför allt i sittbrunnen, och det känns när man är på vattnet. Svårt att sätta fingret på vad det är, men det spelar egentligen ingen roll. Om känslan är bra och jag kan paddla fortare så räcker det för mig. Jag kommer även att genomföra lite olika tester av inställningar, paddlar och proteser inför nästa säsong för att få ett så liksidigt drag och symmetrisk paddling som möjligt, och därmed få ut mer av kraften i fart.

IMG_0027
Gudöån och Långsjön är perfekt när det är för blåsigt på Drevviken. 

Annars så är det verkligen höst nu. Och den blåst som årstiden bjudit på har ställt till det en del, men det går att hitta skyddade åar och sjöar nu när vattenståndet är högre igen. Är fascinerad över att jag fortfarande kan paddla lite pass ute trots att det börjar bli riktigt kallt i både luft och vatten. Då jag oftast paddlar ensam är jag noga med att tänka på säkerheten nu när det är så kyligt – alltid flytväst, paddla nära land och endast dagsljus. Efter att vi ställde tillbaka klockan så är det dock omöjligt att paddla efter jobbet. Om det inte finns möjlighet till lunchpass så får det bli inomhus istället. Paddelmaskinen i källaren hemma kommer användas flitigt i vinter och med lite bra musik eller en ljudbok så blir nog även distanspassen okej…
En period med lite kraxig hals har gjort att planerna ändrats lite, men jag har ändå hållit igång. I början handlar det mer om att bara vara ute i skogen, de senaste dagarna gym och paddling i lugnt tempo. Hoppas vara tillbaka i full träning i god tid innan höstens kanotläger i Barbate i Spanien om några veckor.

naturum
Utflykt till Tyresta för lite friskluft och vargobservation. Blev bara det ena…

IMG_0198
Vacker höstdag i Hellasgården, Nacka.

Summering …

gangetFantastiskt gäng – Swedish Sprint Kayak Team.

Då var det färdigtävlat i kanoten för den här säsongen och det blev en säsong som på många sätt blev helt annorlunda än jag föreställt mig. Tanken var ju att sommaren och resten av tiden fram mot mars nästa år enbart och till 100% skulle handla om skidåkning och Paralympics. Men så blev det inte, av anledningar som jag nämnt tidigare…

Efter en vinter med mycket skidåkning och många skidtävlingar, bland annat VM i Finsterau där jag tog silver tillsammasn med Zebastian Modin, så var jag inte helt förberedd när tävlingssäsongen i kanot drog igång. Knappt ett pass per vecka i paddelmaskinen under vintern, minimalt med styrka och endast några få pass på vattnet innan det var dags för min första världscup. Hur mycket hade jag egentligen tappat under vinterns skidsäsong?! Men i ett blåsigt Szeged, Ungern, gjorde jag ett bra lopp och hamnade på pallen bakom den starka fransyskan Cindy Moreau. Det var en skön känsla att paddla så bra med tanke på vinterns bristfälliga träning.

pallen
Första världscupen i kanot – det blev en andraplats och silvermedalj. 

Fick några bra träningsveckor innan det var dags att åter ge sig ut i Europa med sprintlaget, denna gång EM i Plovdiv, Bulgarien. Uppskattar verkligen att vara del i ett större team och jag är tacksam för det fantastiska bemötande jag får – både från aktiva och ledare.
Plovdiv bjöd på tryckande hetta, hyrkanoter och en tidsresa tillbaka till 1990-talet. Men arrangemanget var bra och trots att det åter igen blev A-final direkt, så lyckades jag hålla ihop det och kriga hem en bronsmedalj i motvinden. Före mig var Cindy Moreau och rumänskan Mihaela Lulea. Var väldigt nervös innan loppet, då jag så gärna ville försvara mitt guld från Moskva förra året, men det räckte inte. Medaljen har jag dock stolt hängt i mitt skåp hemma.

pallen_em
Strålande glad över mitt brons på EM efter ett tungt lopp i motvind.

Avslutade säsongen med VM i Racice, Tjeckien tillsammans med ytterligare två parakanotister – Filip och Henrik samt sprintlaget. Fin arena, bra känsla och perfekt väder. Många deltagare i min klass KL3 så för första gången denna säsong så skulle jag få köra mer än ett lopp. Denna gång tävlade vi i våra egna kanoter, och det känns tryggt att veta att allt är precis så som man vill ha det – inga inställningsjusteringar som måste göras. Och det visade sig att den bra känslan stämde. Mitt försök är det nog det bästa 200-meterslopp jag gjort. Långt ifrån optimalt, men i det stora hela riktigt bra. Tyckte att jag tappade på slutet, men det visade sig att jag trots det tog mycket de sista 75–100 m. Kom trea och var därmed direkt kvalificerad för final – så skönt! Och att dessutom slå fransyskan kändes mentalt viktigt.
Hade femte tid in i finalen och hade så stora förhoppningar att få till ett riktigt bra lopp. Men det blev inget perfekt lopp. Paddlade dåligt sista halvan, där jag brukade vara stark och var riktigt besviken i mål. Inte besviken över placeringen, blev 7:a, utan över att jag inte vet hur långt det hade räckt om jag fått till det där perfekta loppet. Men det är det som är utmaningen och min drivkraft – att till nästa säsong vara starkare, snabbare så att även om jag inte får ett tipp-topp-lopp så ska det räcka långt ändå. På VM var vi fem stycken på samma sekund. Marginalerna blir mindre, konkurrensen hårdare – precis som det ska vara. Det är inte längre givet vem som ska vara på pallen, utan det är dagsform och prestation som avgör.

forsok_33sek
Försök KL3 200 m – efter en stark avslutning räckte det direkt till A-final. 

Skärmavbild 2017-09-06 kl. 09.16.14
Bakom australienskan och nykomlingen från Uzbekistan var det ett tight och tufft lopp i finalen – precis som det ska vara på ett VM. 

Det är nästan exakt två år sedan jag för första gången paddlade en tävlingskanot och nästan på dagen ett år sedan jag kom femma på Paralympics där Paracanoe var med för allra första gången. Eftersom det inte blir något Pyeongchang 2018 för mig så kan jag fokusera enbart på kanoten och det ska bli så spännande att se hur min kropp reagerar på och vad resultatet blir efter en hel vinter med riktigt bra träning. Nu kör vi!

EM-brons i Plovdiv

jippie
Jublande glad efter en tufft lopp där jag knep en tredjeplats på K1 200 m (KL3).

I strålande sol och tryckande värme lyckades jag åter ta en pallplats i internationella sammanhang, denna gång på EM i Plovdiv, Bulgarien. Viljan att göra om bragden från i fjol och åter stå högst upp fanns i bakhuvudet och det märktes innan loppet. Hade problem att hitta fokuset och harmonin dagarna innan racet, var inte heller helt nöjd med kanotinställningarna.
Jag har ända sedan jag började träna och tävla kanot hösten 2015 kört med fixerat roder. Det betyder att när jag har hittat, den för dagen, aktuella roderinställning som gör att jag paddlar rakt låser jag fast linorna. Beroende på vilken vind det är så behöver detta justeras inför varje race och det är små marginaler. Denna gång fick jag det inte att stämma och det tog mycket energi. Frustrationen över att inte hitta rätt gjorde att jag hade svårt att komma i balans och hitta självförtroendet. Men med hjälp från ledare så lyckades vi till slut och på uppvärmningen själva tävlingsdagen kändes det riktigt bra. Med facit i hand så är detta ett oros- och riskmoment som måste minimeras för att jag ska kunna lägga allt krut på racet.
Det är det här som är paraidrott och som gör den så unik och komplex. Den del av satsningen som är minst lika viktig, om inte viktigast då den är en förutsättning, som själva träningen – anpassningen och utvecklingen av utrustning för att hela tiden bli bättre och göra sig själv rättvisa. Att testa och förkasta. Hemläxan denna gång blev att hitta en lösning för att kunna justera rodret med en fot och därmed aktivt kunna styra när jag paddlar. Diskussionerna och skissandet hemma vid köksbordet tillsammans med Ronnie mynnade snart ut i en enkel och praktisk lösning. Har redan testat den och den fungerar riktigt bra. Fram till VM i augusti hoppas jag att det känns så naturligt att jag inte längre tänker på det, och då har jag vunnit mycket.

arenan
Den vackra arenan för både rodd och kanot mitt inne i Plovdiv.

FullSizeRender
Glad (och väldigt varm i reglementsenlig klädsel) efter medaljceremonin.


EM_Plovdiv_2017.indd
Långsamma tider på grund av motvind, men så nöjd över att åter vara på pallen.

Världscuppremiär

IMG_8458
1:a Cindy Moreau, Frankrike 50.653
2:a Helene Ripa, Sverige 52.307
3:a Erica Scarff, Canada 52.460
(Foto: Canoe Kayak Canada, Balint Vekassy)


Beslutet att inte göra en fortsatt satsning på skidor känns fortfarande helt rätt. Efter testeventet i Pyeongchang bestod varenda vaken minut av att försöka intala och övertala mig själv att jag skulle fortsätta mot Paralympics. Detta trots att varje del av mig visste att det inte skulle bli så.

Men steget från att veta till att uttala är ibland så väldigt stort, en avgrund som det krävs mod att kliva över. Glädjen för skidåkningen hade försvunnit – av flera orsaker som jag kanske kommer gå in på i ett senare inlägg – och motivationen för att lägga ner det som krävs för att vara på topp, att kunna prestera, fanns inte längre där. När jag tänkte på träning, på vad jag ville, så var det alltid kanot som dök upp först. När jag väl sagt orden högt var det så självklart, så enkelt och hela jag kände mig så lättad över beslutet. Så då får det bli så, jag lyssnar på mig själv och utmanar mig själv i att bli så bra jag kan i kanot.

Och efter helgens sprintvärldscup i Szeged, Ungern, så har jag fått bekräftat att mitt beslut var rätt. Jag är där jag vill vara – utövandes en sport där utmaningarna är många och marginalerna små. Den hårfina skillnaden mellan succé och fiasko, det underbara i att det inte finns någon plats för misstag. Det handlar om att allt, precis allt, måste stämma – från start till mål. Där man måste ignorera mjölksyran och bara tänka framåt. På 200 m och ca 50 sekunder finns det ingen tid att reparera en dålig start eller tappa fokus.

IMG_8434
Blåst och vågor – jag är näst längst upp i bild, i gult linne på bana tre.

Årets första internationella tävling kändes så överraskande bra. Jag var på plats några dagar innan med bra träning och gemenskap samt massor med inspirerande lopp från de andra i sprintlaget. Det blev precis vad jag behövde. Lagom taggad, lagom nervös – trots den besvärliga vinden. Jag hade ett lugn och ett flyt i paddlingen som jag inte tycker jag har haft förut. Att det räckte till ett silver är galet, trots det är jag mest nöjd med tiden och känslan.
Nu ser jag fram emot att successivt öka träningsmängden framöver för att komma väl förberedd till VM i augusti. Men först lite tävlingar i Sverige och sedan EM i juli.

grupp

Kontraster

Parasportgalan 170204 
Foto: KARL NILSSON
Röda mattan på Svenska Parasportgalan 2017 – jag och Henrik Nilsson på Hotel Continental.
Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

De senaste två veckorna har det förutom det vanliga med träning och jobb hänt mycket och där kontrasterna har varit påtagliga…

För någon vecka sedan var jag och hälsade på en förskoleklass i Österåker. Jag håller väldigt sällan föreläsningar. Det tar tid, dels att förbereda men även tid från arbete, träning och vila. Men vissa förfrågningar tar jag emot med glädje och då handlar det nästan alltid om barn och ungdomar. Det är ett privilegium att få möjlighet att inspirera, påverka och förändra deras syn på sin omgivning och sina medmänniskor. Om jag kan visa att det är okej att vara annorlunda, att alla duger som man är och att vi ska möta andra med respekt så har jag gjort en liten skillnad. Men det handlar även om specifika berättelser, till exempel att Annas dotter som efter att ha sett mig på tv vågar bära sin hörapparat med stolthet istället för att skämmas och gömma den.
Har varit ledare på en del läger genom åren, bland annat Sockertoppen och Anna&Emil Summer Camp, och det är så fantastiskt att se hur undvikande och skepsis omvandlas till fascination och frågebombning för att till slut övergå i – ingenting alls. Efter ett tag är jag bara jag och ingen bryr sig längre om jag har ett ben eller två – jag är Helene.
Det är här som jag känner att jag kan och vill ge mest – att skapa en tolerans och öppenhet som gör att nästa gång de träffar någon som inte är som dem inte ens reflekterar över det.

tandstickan_01
Inspirerande träff med förskolebarnen på en skola i Österåker. 

Med tanke på min inneboende önskan om att kunna göra skillnad så kändes det lite extra bra att vara nominerad i kategorin ”Årets förebild inom Parasporten” vid Svenska Parasportgalan. Denna första upplaga av galan hölls på hotell Scandic Continental Stockholm och konferencierer var bästa Lasse Persson från Radiosporten, en eldsjäl som brinner extra för paraidrott, tillsammans med Åsa Llinares Norlin från Svenska Parasportförbundet. Och det blev en bra debut – både för dem och för galan.
Jag vet hur viktigt det är ha förebilder och öppna, generösa människor i sin närhet. Vet hur viktigt det är att känna att man passar in i ett sammanhang. Svenska Parasportgalan är viktig, inte minst ur det perspektivet. En gala som inte bara uppmärksammar fantastiska bedrifter och enastående krigare utan även synliggör de som kämpar på i bakgrunden som exempelvis Johannes och Vilma från Luleå Simsällskap. Det handlar om att tacka ledare, närstående och andra som gör det möjligt och om de paraidrottare som inte hamnar högst på pallen…
Jag klev inte högt upp denna gång, men att vara nominerad är stort nog. I denna kategori finns inga vinnare eller förlorare, vi är alla förebilder genom det vi gör och hur vi agerar. Ser redan nu fram emot nästa års upplaga av Svenska Parasportgalan som jag hoppas blir större, glammigare och öppnare.

Intervju med Helene Ripa på röda mattan.
Bilder från Svenska Parasportgalan 2017.
Intervjuer med mera finns på YouTube – ParasportSWE.

Parasportgalan 170204 
Foto: KARL NILSSON
Svenska Parasportgalan 2017.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

 

Plockat från media

29385951600_e3cde625e3_o-2
Fotograf: Karl Nilsson, Svenska Parasport Förbundet

Än en gång visade media stort intresse för Paralympics, inte minst SVT som sände massor med timmar från en mängd idrotter i Rio. Att de dessutom lyckades få till en livesändning av mitt finallopp i kanot ska de ha en stor eloge för.
Jag hoppas att det ökade mediaintresset ska öka kunskapen och insikten i vad det krävs av oss för att kunna prestera på topp. I förlängningen finns även förhoppningen om att det ska få fler barn och ungdomar att börja idrotta – oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte …

PRINT
Helene Ripa redo för Paralympics i ny idrott
Ripa laddar för start i Rio
Ripa jagar medaljer på Paralympics i helt ny sport
Globalt rekordintresse för Paralympics i Rio
Ripa till semifinal i kanot
Helene Ripa till final
Starten avgör om Helene Ripas skidguld ska få sällskap av kanotmedalj
Ripa till final – vill göra bättre lopp än idag
Ripa femma i kanotfinalen
Ripa sugen på mer efter femteplatsen
Ripa femma i historiska finalen – nöjd
Mäktig finalpaddling av Ripa – femma
Canoe Sprint Womens KL3 Final

RADIO/TV
Nu börjar kampen om paradportens ädlaste medaljer
Ripa jagar guld i ny gren
Guldmedaljör i Sotji satsar på nytt guld i Rio
Ripa om nya satsningen en utmaning
Ripa till semifinal i kanot
Se Ripas semifinallopp – vidare som tvåa
Ripa klar för final i kanot
Känslosamt när Ripa blev femma i Rio
Ingen medalj i kanot för Helene Ripa
En femteplats är ju inte dåligt
Idrotten har varit ovärderlig för mig

 

VM och Paralympicskval…

semi_1
Fokuserad…  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Efter en tuff höst och vinter med två parallella satsningar så har jag sedan den avslutande världscupen i Vuokatti fokuserat helt på kanot. Det har varit en djärv, men målinriktad satsning där allt egentligen började som ett komplement till skidåkningen. Tanken har funnits sedan Sochi, men det var först sommaren 2015 som jag gjorde slag i saken och köpte en motionskajak. Med stöd från Kanotförbundet och framför allt Eva Berglund-Lindbäck & Co har jag sedan i augusti satsat och haft siktet inställt på VM Paracanoe i Duisburg 17–19 maj. En tävling som också var den sista chansen att ta kvotplatser till Paralympics i Rio, Brasilien.
Och det är det som varit min motivation och starka drivkraft – varje paddeltag i kajakergometern, varje gympass på lunchen och alla pass på vattnet direkt efter jobbet så fort isen gått upp – att försöka ta en av de fyra platserna som fanns kvar. Men att börja med en ny sport är inte helt enkelt och i mitt fall en rejäl utmaning då explosivitet inte riktigt är, eller i alla fall inte varit, min grej. Det annorlunda träningsupplägget och den komplexa tekniken är dock inspirerande och det har varit spännande att se hur jag har utvecklats. Under träningslägret i Portugal i påskas gjorde jag stora framsteg och sedan dess har jag tagit ytterligare kliv. Veckan innan VM hände något, helt plötsligt var tiderna bättre och jämnare, inte längre en tillfällighet. Vetskapen ingav en viss trygghet inför tävlingarna och jag kände en längtan efter att få tävla internationellt och mäta mig mot världens bästa parakanotister.
Efter en skakig inledning i onsdagens försök så var det med ett fokuserat lugn och en klar målbild som jag låg på startlinjen i semifinalen. Hade fjärde bästa tid in i semin och för att ha en möjlighet att kvala till Rio krävdes en finalplats, alltså topp tre. Jag fick till ett grymt lopp och blev trea! Glädjen över att ha lyckats går inte riktigt att beskriva, det tar över allt. För att sedan säkra Sveriges kvotplats behövde jag ta mig i mål i finalen, något som jag gjorde kontrollerat och utan att riskera något. Nu fattas bara ett klartecken från Sveriges Paralympiska Kommitté innan jag är helt klar för Paralympics i Rio i september…

En utförlig intervju finns på Svenska Parasportförbundet.
Läs även mer på Kanotförbundets hemsida.

27004827601_7558b00ff2_h
Trea i semin och klar för final.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet