Min andra idrott

Från Riksidrottsförbundets kampanj ”Min andra idrott” – läs mer här. 

Vilken blir din nästa idrott? Jag får ofta frågan om vad jag ska ”testa” efter kanot. Och hur jag kan lyckas i så många olika idrotter. Hur det är möjligt att ta mästerskapsmedaljer och kvala till Paralympics i simning, längdskidor och kanot? En annan intressant frågeställning är också om jag hade fastnat för sport överhuvudtaget om jag inte hade fått cancer och amputerat benet… 

Jag var aldrig den där tjejen som fastnade för en fritidsaktivitet, blev aldrig intresserad av ridning, fotboll eller dans. Visst jag testade gymnastik, men mest för att min lillasyster höll på. Men hon blev snabbt bättre än jag och jag slutade. Badminton tyckte jag var roligt och jag höll i det något år, en timme i veckan. Att tävla inom idrott visste jag ingenting om. Däremot tyckte jag alltid att skolidrotten var rolig. Älskade innebandy, tyckte om att simma, var duktig på att springa – framför allt lite längre sträckor. Än idag är jag stolt över min tid på 6 km terränglöpning i 8:an på 24.18…
Jag var 14 år när jag fick skelettcancer och blev tvungen att amputera höger ben ovanför knät. Jag hade inte så många vänner, varken i eller utanför skolan, och det blev svårt att fortsätta umgås på samma sätt efter amputationen. Ingen var elak, snarare tvärt om, men ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till den nya situationen. Hur ställer man frågan: Ska vi cykla och bada?!
Istället blev det inom paraidrotten som jag fann mina vänner och det var också där det började – mitt nya liv. 

Simningen var min första kontakt med paraidrott. Foto: Hannes Söderlund 

Tack vare idrotten, simning i det här fallet, fick jag en plats där jag kunde vara mig själv. Där ingen dömde mig, där ingen tvekade att ta kontakt, där jag kunde få vara tonåring med samma tankar och drömmar som alla andra. Det var sommarläger och vinterläger tillsammans med andra idrotter. Vi fick testa på rullstolsinnebandy, alpin skidåkning och minigolf varvat med simträning. Lekfullheten var viktig och jag fick träna upp min koordination, testa och utmana mina gränser, utveckla mina sociala förmågor och inte minst ha roligt. Jag stortrivdes att få vara i ett sammanhang där jag fick vara jag. Resultatet blev ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla, något som jag har haft med mig hela livet.
Tillbaka till frågan om hur det är möjligt att nå internationell framgång i tre olika idrotter – simning, längd och kanot. I dessa tre sporter använder man mycket överkropp, så simningen hade jag nytta av när jag började med längdskidor. Den mängdträning som både simningen och längdskidåkningen krävde gjorde mig stark och uthållig vilket i sin tur medförde att min kropp och mitt psyke idag tål den tuffa och hårda träning som krävs för att lyckas i kanot. En förmåga att sätta de teknikspecifika delarna samt koordination är också något som är viktigt i alla tre idrotterna och denna triss i sporter verkar ha varit rätt för mig.

15 km klassiskt i Sochi – på väg mot mitt paralympiska guld. 

Någon skulle kanske också säga att det inte är samma konkurrens i paraidrott som ”vanlig” idrott, men det är inte sant, inte idag. Bredden är mindre, utövarna färre, men på toppen är motståndet stenhårt och på en nivå ofattbar för bara några år sedan. De utmaningar som jag har ställts inför på vägen och i hela mitt liv har gjort mig mer målinriktade, mer fokuserade, mer benägen att visa att det går att bli bäst.
Oavsett så krävs det en målmedveten och fokuserad satsning för att lyckas – i alla idrotter. För mig har det aldrig börjat som en medveten elitsatsning mot Paralympics. Jag har däremot motiverats av utmaningen och tjusningen i att kravlöst testa något nytt. Att uppleva saker som jag tidigare inte haft möjlighet till, att utvecklas som person och att inte sitta still, fastna. Och om det är kul och fungerar vill jag fortsätta. Det är själva utmaningen i sig som skapar min drivkraft och motivation. Inom vissa idrotter har denna drivkraft dessutom väckt min tävlingsdjävul. Hur bra kan jag bli?

Paralympics i Rio där parakanot var med för första gången i paralympiska sammanhang. 
Foto: Karl Nilsson

Även om det förstås handlar mycket om min egna inre styrka och envishet samt mina genetiska förutsättningar, så hade inget av det ovanstående varit möjligt utan människorna runt omkring mig. De som presenterar vilka möjligheter som finns. De som lägger ner sin kropp och själ i att få barn, unga och gamla att röra på sig. De som löser de tekniska och fysiska problem och utmaningar som dyker upp på vägen. Listan skulle bli oändlig om jag skulle tacka er alla, men tack!

Funäsdalen – att upptäcka och göra saker tillsammans. Foto: Calle Eriksson

Men det en person som sticker ut, Ronnie. Ni som följer mig vet. Vet vem som står i garaget timmar och dagar för att skapa bättre förutsättning för mig att lyckas. Som med frusna händer och tår väntat i kylan för att göra millimeterjusteringar på protesen. Som tänker ett steg, nej ett ljusår, längre än alla andra. Som aldrig ger upp sin tro på vad som är möjligt och som tror på mig. Han som ända från första stund har tyckt att det är en självklarhet att jag ska testa och göra saker precis om alla andra. Har det dykt upp svårigheter eller utmaningar som måste lösas så har han gjort det. Han som är osynlig och som aldrig, eller mycket sällan uppmärksammas offentligt, men som betyder allt för mig.
Ronnie gör det möjligt för mig att leva det liv jag vill leva och prestera när det gäller som mest – utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Oavsett var framtiden bjuder på så kommer det vara en aktiv sådan där jag fortsätter utvecklas och gör det som får mig att må bra.

Så till alla er som som inte vet vad ni vill bli bra eller bäst på – testa allt, ha roligt och låt resten komma av sig själv. Om ni dessutom har er egen ”Ronnie” finns möjligheter till stordåd.

MTB och MTBO är mina favoritfritidssysslor vid sidan av min elitsatsning.
Foto: Sebastian Hellström

Högbo Multi 2017

TEAM FILLAUER – förväntansfulla och pirriga innan start …

Vi har tävlat en del tillsammans förut, bland annat Stockholm Rumble och Ulvjakten. Båda dessa har varit rogaining – dvs kontrollplock på mountainbike i valfri ordning under tre timmar och vi har placerat oss bra. Någon lagtävling i triathlon har vi också klarat av. Diskussionerna om att göra en multisporttävling har alltid funnits där, men det har aldrig blivit av. De senare åren har funderingarna av naturliga orsaker legat på is på grund av pågående skid- och kanotsatsningar mot stora mästerskap. Men nu, efter att jag bestämt mig för att inte satsa vidare mot Pyeongchang och en sommar av ”gör-vad-du-vill”, så anmälde vi oss till Högbo Multi.
I ett litet sätt att tacka för alla ortopedtekniska lösningar som företaget Fillauer hjälpt oss med under åren ville vi tävla i deras namn och passade dessutom på att utmana personalen. Vi fick med oss Kevin och Erik och vi blev två lag på startlinjen  –  TEAM FILLAUER och TEAM FILLAUER 2. Så kul att de hakade på och de gjorde en stark insats med tanke på sina orienteringsmeriter och kom i mål ca 30 minuter före oss.

Men blev det som jag tänk och trodde?! Nja, både ock… Att det skulle bli tufft det visste jag, men jag trodde aldrig att jag skulle ta så slut i mitt vänstra ben. 

Den inledande prologen och tillika en rogaining (löpning) gick riktigt bra och tog ca 22 minuter. Via växlingszonen för kartbyte (kartorna finns längst i inlägget) och ut på den lilla traillöpningen som tog oss till kanotarenan. Denna sträcka var riktigt bökig för mig med extremt mycket rötter och stenar – där tappade vi tyvärr väldigt mycket tid.

Sist ut på kanotmomentet, men plockade tid då vi orienterade rätt och paddlade bra. 

Kanotmomentet gick bra när vi väl kommit överens om vilken sida vi skulle paddla på och takten infann sig. Orienteringen fungerade klockrent och vi plockade lite tid på några av de framförvarande lagen. Efter paddlingen (ca 35 min) var det dags för den trixiga traillöpningen tillbaka till arenan för växling. Tappade ytterligare värdefull tid.

Dags för MTB-O och nya karta, två tuggor banan och vätska innan det bar iväg. Ronnie fick hålla i orienteringen, något som han klarade perfekt. Nu började jag känna att vi varit ute i drygt 85 min, men var fortfarande pigg i kroppen och huvudet trots att jag legat på nästa 95% av min maxpuls sedan start. Fick draghjälp tack vare den smidiga uppfinning som Ronnie kommit på och som monterats på hans sadelstolpe. Jag cyklade helt enkelt upp bredvid honom, tog tag i linan och la den runt kartstället. Backade sedan ner och fick där hjälp som gjorde att vi kunde hålla hög fart i lättcyklade partier och även en del stigar. Ronnie var riktigt stark och gjorde ett bra jobb – både med draghjälp och orientering och vi tog några placeringar under cyklingen som tog ca 79 min efter en kortare hinderbana i en lada vid sista kontrollen. Tack vare Ronnies styrka sparade jag mycket och välbehövlig energi inför det kommande momentet – orienteringslöpningen.

Tog placeringar i cyklingen tack vare Ronnies starka ben och fiffiga draganordning.

Byte av skor, en tugga banan, vatten och så iväg. Ut på det avslutande momentet samtidigt som det vinnande herrlaget var på väg in mål. Detta visste vi var det kritiska momentet och jag började nu bli riktigt trött. Även här var vi överens om att Ronnie skulle orientera. Fokus på att ta så lättframkomliga vägval som möjligt medan jag fokuserade på att ta mig fram så fort som möjligt – ibland lite löpning, ibland någon hoppvariant men tyvärr mer gångtempo än önskat. Efter kontroll fem var ett av vägvalen att simma 25 meter över ett litet sund – ett givet val då det var ett kortare alternativ men dessutom bjöd på välbehövlig svalka och kick. Efter den sjunde kontrollen (även en kanotkontroll) som låg i en myr var det som att benet blev gelé. Jag började få krampkänning i både vad och lår. Tog en gel vid två tillfällen, huvudet fick sitt men krafterna i benet var slut. Ronnie peppade, drog mig där det var möjligt och var hela tiden tydlig med hur långt det var kvar till nästa stigkors, till nästa kontroll, till mål. Detta var viktigt för att jag skulle kunna mobilisera mina absolut sista krafter och sträckan från sista kontrollen in mot mål var som en dröm. Det sista momentet tog nästan 90 min och vi gick i mål på tiden 4:12.39, lite mer än en timme efter segrarna.

Så här pigga var vi i början, men det var på slitna ben jag tog mig över mållinjen.

Men i det stora hela var det en fantastisk tävling, dag och helg. Jag sprängde flera gränser och jag är stolt att jag höll ihop det hela vägen. Vi var aldrig med och konkurrerande om några framskjutna placeringar, men det var heller inte att räkna med med tanke på löpningen. Högbo Bruk bjöd på bra väder och söndagens tur på de mer lättcyklade och uppmärkta MTB-lederna var ren och skär lycka. Omgivningarna är vackra och det var svårt att lämna för att åka hem. Kan mycket väl tänka mig ett träningsläger här då det finns både MTB för Ronnie och fina paddelvatten för mig. Nu blir det åter fokus på paddling då det bär iväg på EM i Bulgarien på onsdag.

Nedan finns kartorna från de olika momentet…

 

All The Way …

Det är så mycket som ska flyta på och som ska stämma för att det ska räcka hela vägen. Att balansera på gränsen och leva i en vardag som är minutiöst planerad ger inte så mycket tid över till annat. Men ibland kommer tillfällen som bryter av – som till exempel reportaget som jag gjorde i höstas tillsammans med Subaru och som man nu kan läsa i deras kundtidning All The Way som precis kommit ut.

Reportaget i kundtidningen All The Way för Subaru …

Har nu kört deras modell XV i nästan två år och den fungerar i vått och torrt – något som är viktigt när livet är fullspäckat. Till och med i Saxnäs när vi hade 35 minusgrader startade den utan problem. Var lite orolig att den skulle vara svårlastad då den är något högre, någon som underlättar när jag ska kliva i och ur bilen, men det fungerar mycket bättre än jag trodde. Beroende lite på säsong så varierar prylarna på taket – på sommarhalvåret ligger stavarna i ett rör för att lämna plats åt kajaken, på vintern åker skidboxen på.

Redo för äventyr och träning …   Foto: Sebastian Hellström

MTB och MTB-O (mountainbikeorientering) är en av sporterna.  Foto: Sebastian Hellström

Allt får plats – kajak, cykel, stavar/skidor och träningsväska.  Foto: Sebastian Hellström

Nu är som sagt skidboxen på, trots att det nästan är dags att plocka fram rullskidorna då det är ont om snö. Har tränat på i nästan två veckor efter influensan och de senaste fartpassen har känts riktigt bra. Styrkan finns där, nu gäller det bara att hitta tävlingsfarten. Snöbristen i Stockholm gör ju tyvärr att de lokala tävlingar som brukar arrangeras här ställs in. Hoppas nu att världscuptävlingarna i Tyskland ska toppa formen inför Tjejvasan som är ett av mina stora mål denna vinter.
Och när det gäller Tjejvasan så önskar jag toppa förra årets 54:e plats och dessutom gå under tiden 1.30. Vi får se vad det räcker till i år…

Träningsglädje …

Det är inte svårt att njuta av träningen så här års – värmen, solen och lyckoruset när man plötsligt befinner sig i ett dofthav av liljekonvalj på en grusväg vid Tyresta by. Eller när det på stakpasset utmed Åvavägen står flera stycken älgar ute på ängarna och tittar nyfiket på mig.
Det bästa denna helg var lördagens långpass på tre timmar på MTB tillsammans med Ronnie, Ola och Daniel runt Häringe slott och söndagens långpass på rullskidor.
Kanske blev det om möjligt ännu lite bättre när det häromdagen dök upp inte mindre än två paket på jobbet. I det lilla paketet låg det massor med kläder från Craft inför sommarträningen. Körde på lite galna, glada färger nu till sommaren – lila, orange och så svart förstås. Orange är ju för övrigt en av mina favoritfärger och matchar ju dessutom min coola bil. Tycker om deras sortiment och det är roligt att de vill vara med i min satsning. Extra bonus att de nu skaffat en bra webbshop där man kan kolla runt och beställa allt på ett och samma ställe.
I stora paket låg det nya rullskidor från Elpex som varit med mig ända sedan starten. I kartongen låg dels en variant med vadbroms och dels ett par klassiska rullisar för offroad-körning. Det där med broms är något som kan bli fantastiskt då jag inte alls är bekväm med att åka utför, det är inte själva farten i sig utan vetskapen om att jag inte kan parera om det skulle hända något eller att jag inte kan stanna om jag tycker det går för fort. Nu kanske jag kan kliva utanför den där komfortzonen som det är så lätt att fastna i. Offroad-paret tänker jag kan vara perfekt som variation – köra på grusvägarna både här hemma och uppe i torpet. Det ska bli kul att testa, kanske nu i midsommar …

Full fart i Östersund

Backintervaller på tröskel 4 x 10 min uppför Vallsundet.

Drygt 13 träningstimmar avverkade när årets första landslagsläger summerades. Bilade upp för att kunna få med all packning och cykeln. I år bjöd Östersund på både sol, regn och motvind, men som alltid bra och varierande terräng. Och efter en bra månad i bagaget så var jag väl förberedd. Kroppen höll och jag kände mig stark hela lägret.

Träningsupplägget
Torsdag 4/6
Pass 1 | RK A3, tröskel 4 x 10 min backintervaller Vallsundet, 1 h 20 min
Pass 2 | MTB A1, stig och grusväg runt skidstadion och Torråsen, 2 h
Fredag 5/6
Pass 3 | ÖK A2, stakning 3 x 20 min mot Ås och Dille, 2 h
Pass 4 | RF A1, vid Önsjön avslutade med RK, 2 h
Lördag 6/6
Pass 5 | Crosspass ÖK + MTB A1, från Ytterån, via Krokom till Lit, 3 h 30 min
Pass 6 | Styrka, maxtester och core, 1 h
Söndag 7/6
Pass 7 | ÖK A3 Race, Önsjön 8,5 km (29.10), 1 h 10 min

Liten samling efter avslutande race på lägrets sista dag.

Extra roligt att vi både på torsdagens tröskelpass och fredagens stakdrag tog laktattester. Man mäter hur mycket mjölksyra man har i blodet efter/under en viss ansträngning. För att veta var mina nivåer ligger har jag mina fystester som jag gjort i Torsby och på Vintersportcentrum som riktmärke. Jag använder även pulsklockan för att hjälpa mig att ligga på rätt puls samt känslan i kroppen.
På torsdagens intervallpass låg jag för högt i laktat, vilket betyder att jag producerade mer mjölksyra än vad kroppen klarar av att transportera bort eller använda som energi. Nu körde jag bara fyra intervaller, men hade jag kört exempelvis tio stycken på samma nivå så hade jag antagligen inte orkat alla, utan varit full med syra och inte haft möjlighet att komma upp i puls. Nu gick alla fyra dragen bra och med hög puls, dock hade det varit bättre att sänka farten och pulsen och därmed ligga lägre i laktat …
Med detta i ryggen så tog jag det betydligt lugnare på fredagens stakdrag och även om jag låg lite högt där med, så var det betydligt bättre. Detta är något som jag tar med mig och verkligen kommer tänka på framöver för att optimera min träning. Insikt – de tuffa tröskel- och intervallpass behöver inte vara lika smärtsamma och de lite längre A2-passen kan också vara något lugnare. Fokusera på känslan i kroppen och under sommaren öka längden på både tröskelpassen och A2-passen.
Lägrets långpass blev ett crosspass med 2.5 h stakning och 1 h cykel i regn och rusk. Men trots att jag körde ensam, så var tankarna positiva och sällskapet av Fredrik som följde mig med bussen och stundtals på min cykel hjälpte till att hålla fokus. Här kan ni se Fredriks lilla filmsnutt från passet.
Ronnie var med som ledare för U-laget och var i sitt esse. Dock fick vi ett pass tillsammans på fredag em och vi njöt av ett lugnt skatepass i sol och vacker natur. Som Ronnie sa: –”Trist dag på kontoret” …

Tråkigt är dock att Anna Maria och Fredrik avgår som förbundskaptener efter tre år. Deras personligheter, erfarenheter och kunskaper är något som jag kommer sakna massor. Den resa som jag gjort tillsammans med dem sedan debuten i landslaget 2012 är makalös och de har varit en av de viktigaste pusselbitarna. Det är tungt och framtiden känns oviss, men jag hoppas att det kommer lösa sig på bästa sätt.

Race Önsjön 8,5 km stakning, påhejad av Anna Maria.

Lugnt skatepass med Ronnie, sol och vacker omgivning = energi.

Sthlm Rumble

Efter målgång …  Foto: Sthlm Rumble

Då var vår andra rogaining avverkad, även denna gång ställde vi upp med laget InteHeltHundra …
I lördags var det premiär för den nya multisporttävlingen Sthlm Rumble i Hellasgården. Precis som på Ulvjakten gick det ut på att under tre timmar ta så många som möjligt av de utsatta kontrollerna – nu 30 stycken till antalet och denna gång dessutom med några äventyrskontroller: klättring, SUP (Stand Up Paddling) och slakline.
Riktigt kul idé i ett fantastiskt naturområde med flera små sjöar – och allt från fina, snabbcyklade stigar och vägar till trixiga och stundtals mycket leriga partier. Dock var det en liten miss från arrangören som verkligen störde det annars bra uppläget. Vi tävlade i tvåmannalag, men fick bara en karta per lag. Att kunna hänga med när man cyklar och diskutera vägval och strategi under vägen är en del av samarbetet. Nu fick Ronnie köra orienteringen och jag hänga på, något som tyvärr denna dag blev tuff.
Jag hade verkligen ingen bra dag, blev trött med en gång, andfådd och mjölksyrekänning direkt – det blev 2,5 timme kraftprov. De sista kilometrarna hade Ronnie dessutom punka på bakdäcket som krävde påfyllning av luft var 5 min. Men med lite mental pepp och påputtning av maken så kom vi i mål.

Innan start, Ronnie står beredd att rycka kartan.  Foto: Lasse Stenström

Vi plockade ihop 16 kontroller varav en äventyrskontroll SUP vilket resulterade i 1039 poäng och en 8:e plats av totalt 25 lag i mix-klassen, ett helt okej resultat med tanke på min dagsform. Vi hade kanske lyckats plocka ett par kontroller till om vi lagt om strategin lite och om jag känt mig starkare.
I det stora hela en riktigt rolig tävling med många glada människor. Till nästa år önskar jag dock en karta per lagmedlem, definitionerna på framsidan och fler äventyrskontroller så att man har fler valmöjligheter – nu var det bara tre stycken av trettio.

Här hittar ni resultat från dagen …
Vill ni läsa mer om själva tävlingen så hittar ni information och fler bilder från dagen på Sthlm Rumbles hemsida.

Ulvjakten – InteHeltHundra …

Strax innan start. Foto: Annika R Malmberg Hamilton

I helgens som gick var det dags för min och Ronnies första tävling i så kallad Rogaining. Rogaining är långdistanspoängorientering med deltagande patruller på 2–5 personer. Patrullerna ska under tävlingstid (ursprungligen 24 timmar) besöka så många kontroller som möjligt i vilken ordning man vill. Varje kontroll är poängsatt beroende på till exempel avstånd, teknisk svårighet och kupering. Det finns även kortare tävlingstid, 6–12 timmar.
Den variant som vi körde var Ulvjakten i Haninge och tiden satt till 3 timmar. Vi ställde upp i mix-klassen med laget InteHeltHundra. Det blev en riktigt kul utmaning med mest grusvägar, lite asfalt och en hel del trixig singletrack den sista timmen. Och blev lite tufft i slutet med den bökiga terrängen och stigar som inte fanns – det medförde att vi fick justera några vägval och tappade tid. Hade kunnat plocka ytterligare några kontroller, men slutade trots det 6:a av totalt 13 lag i mix-klassen (tid 2:53:56) ….
På Ulvjaktens hemsida kan man även läsa en artikel om Anton Persson (Svenska landslaget i MTB-O) där han berättar om hur han inspireras av mig. Mer om tävlingen finns att läsa på en av arrangörernas blogg.

Diskussion efter målgång …  Foto: Team Nise

Ronnie står i kö för att läsa av SI-pinnen bakom vinnande mixlag.  Foto: Team Nise

En av kontrollerna. Foto: Ulvjakten

Genomgång av reglerna innan startskottet. Foto: Annika R Malmberg Hamilton

På den lilla snö som finns …

Efter jul och nu under nyårsledigheten har jag testat foten på allvar och det fungerar mycket bättre än jag vågat hoppats! I Torsby Ski Tunnel körde jag ett testpass för att se hur foten reagerade. Med den bra känslan körde jag sedan på med bland annat ett testrace – 6 varv á 1,3 km, något som vi gjort flera gånger på landslagsläger och som ger en bra indikation. Det blev även distanspass två timmar för att se hur foten höll ihop – och det gjorde den. Hade känning efter passet, men har avlastat med kryckor utanför skidspåret och det har fungerat bra.

Var tvungen att åka hem för att jobba, men väl hemma så har det funnits konstsnöspår att köra på, tack och lov. Rudans konstsnöspår är en slinga på 700 m med en liten stakbacke. Det är bättre än inget och för mig fungerar det bra. Jag kompletterar och alternerar fortfarande min träning med stakmaskin, simning och mtb för att spara på foten.

Om två veckor bär det av till USA och VM – ser så fram emot att få tävla igen! SVT:s reportage inför VM finns att se här om ni missade det – Ripa på jakt efter ny succé.

 

 

Dubbdäck och D-vitamin

Efter en lång period med trist höstväder så bjöd helgen på strålande sol, några minusgrader och hög, krispig luft som jag har saknat hysteriskt … Så jag bytte gymmet mot mountainbiken och passade på att köra ett pass på lördagen och en på söndagen. Och vad jag har längtat efter solen, kylan och glädjen över att träna ute! Njöt varje sekund och lapade i mig solstrålar och fyllde på depåerna med D-vitamin. Vilken energiboost!
Foten blir ju långsamt bättre och även om MR-resultatet inte visade på några stora förbättringar i själva ödemet, så har jag mindre ont och det är det jag måste fokusera på. Nu längtar jag efter att få köra på snö och se hur det känns. Är mer spänd över foten än resten av kroppen som jag tror har mått bra av att köra alternativt. Snart är det det dags och jag vill tävla!

Härliga höst …

Efter det tuffa träningslägret och tävlingarna i Falun fick jag tyvärr lite förkylningssymtom med kraxig hals och lätt hosta. Så slutet av förra veckan och helgen blev lugn. Passade istället på att tidigt i lördags morse njuta av kanske den sista riktigt fina sensommardagen. Åkte till Åva och i viken höll den tjocka dimman precis på att lätta tack vare solstrålarna. Det var så oerhört vackert och fridfullt …
Njöt av lugnet och av det sporadiska plaskandet av någon stor fisk, kanske laxöring. Men av den svarta trumpetsvampen såg jag tyvärr ingenting.

Men trots det korta lilla avbräcket, så känns det bra. Jag känner mig harmonisk och trivs med att ha kommit igång med träningen. Har tackat nej till några förfrågningar och känner att det har varit ett bra beslut. Det känns bra att jag börjar hitta tillbaka till mina vardagsrutiner. Och att träna, komma hem och äta middag med Ronnie är så himla mycket trevligare än att sitta i flera timmar med okända människor i väntan på att få dela ut ett pris. Radiogalan i torsdags blev endast uthärdlig tack vare att jag träffade Augustin Erba som var min producent när jag gjorde Sommar i P1 och min trevliga bordsgranne Maj-Lis. En kvinna som var doktor och forskade kring livsstil, hjärt- och kärlsjukdomar – mycket intressant!
På söndagen tog jag och Ronnie en MTB-tur i skogarna hemmavid. En lagom fartfylld tur med inslag av både grusväg och stig. Vi stansade mina däck innan vi gav oss iväg och det verkar fungera bra. Kände ingen skillnad, men eftersom jag samtidigt bytte till lite grövre däck så var det kanske inte så konstigt. Jag slipper ju slang, så det är klart att jag sparat vikt och förhoppningsvis slipper laga punkteringar (om jag får några) …
Upptäckte igår på rullskidepasset att det börjar bli dags att plocka fram både pannlampa och reflexväst – det skymmer snabbt nu, framför allt när himmelen, som igår, är full av regntunga moln.