365 dagar

steloperation_c5-c7
Steloperation nivå C5–C7.

365 dagar, ett år. Så lång tid har det tagit för kroppen att tycka att det är okej med träning igen. Inte rehab, utan träning. Tankarna har varit många och jag har pendlat mellan framsteg och bakslag. Än är inte resan över, men jag håller tummarna för att kroppen vill samma sak som jag – ta en kvotplats till Paralympics i Tokyo 2020.

November 2018
Det andra planerade träningslägret på Mallorca denna höst har gått bra, riktigt bra. Kroppen är stark men sliten och jag tror att det är all träning som gör att jag har fått ont i armarna. Men värken blir värre och jag tycker inte att kroppen svarar på samma sätt de sista dagarna. Väl hemma igen vilar jag och kör endast lätt träning. Det blir inte heller bättre med sjukgymnastik – utstrålningen och värken i armarna blir värre och värre.

December 2018
Tack vare min elitidrottsförsäkring i Folksam via Sveriges Paralympiska Kommitté får jag snabbt en tid till Spine Center den 3:e december och en magnetröntgen (MR). Återbesöket den 12:e december bekräftar det som kunniga personer i min omgivning befarat. Jag har fått diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C6–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1. Förutom det har jag förträngningar/pålagringar i rotkanaler (Rotkanalstenos) och ryggradskanalen (Spinal Stenos). Beskedet får mig ur balans –  min karriär och mitt aktiva liv är över är det som far igenom huvudet. När ordet operation nämns slår mitt huvud bakut och jag får panik. Jag vill inte att någon skall in i min nacke. Jag vill inte ens behöva fatta detta beslut, jag vill bara vakna upp imorgon där allt är som vanligt.
Tillsammans med nervprofessorn på Spine Center bestämmer vi att prova med konservativ behandling, med andra ord rehab och sjukgymnastik, eftersom skadan är så pass färsk. Detta innebär dessutom att jag, just för stunden i alla fall, inte behöver fatta något beslut om operation eller inte. Diskbråck läker oftast av sig själv, men det är svårt att säga hur lång tid det tar, tid som jag tycker att jag inte har. Dessutom vet man inte hur mycket stenosen påverkar mina symtom.

MR
Diskbråck i nacken mellan kotorna C5–C7 samt ett mindre mellan C7–Th1. 

Januari 2019
Jag går på sjukgymnastik tre gånger per vecka, kör rehab hemma och så mycket promenader jag kan. Kör även cykeltrainer utan att ha händerna på styret, men kroppen mår inte bra. Jag är tydligt allmänpåverkad i kroppen med lätt illamående, koncentrationssvårigheter, dålig balans, extrem trötthet – hela min kropp skriker att något är fel. Det blir inte bättre och ovissheten över hur lång tid läkningen ska ta är extremt jobbig.
Den 23:e januari utför jag någon typ av rörelse i köket och smärtan i höger arm exploderar. Den avtar successivt, men inte helt. På kvällen kommer huvudvärken och illamåendet. På natten kräks jag och smärtan i huvudet blir allt värre. Efter tre dagar i sängen med fortsatta symtom ringer Ronnie till sjukvårdsupplysningen. De skickar en ambulans och jag hamnar på Södersjukhusets akutmottagning. Jag har inga reflexer i mina armar och dåliga i benet. En akut MR visar att diskbråken blivit värre och jag läggs in på ortopedavdelningen för smärtlindring. Ingen akut operation är dock nödvändig. Efter tre dagar har vi hittat smärtlindring som fungerar och jag får åka hem. Jag är nu sjukskriven på heltid.

Februari 2019
Vid det planerade återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 7:e februari konstateras det med hjälp av den nya MR:en, spattiga reflexer samt kroppens allmänpåverkan att mina diskbråck trycker på ryggmärgen. På grund av ryggmärgspåverkan blir det nödvändigt med en operation och det som förut varit otänkbart, och omöjligt att fatta ett beslut kring, känns helt självklart. Nu är det inte längre elitsatsningen på kanot som är fokus, nu handlar det om att åter kunna ha en aktiv vardag. Tack vare mötet med en nyopererad patient på ortopedavdelningen på SÖS känner mig lugnare. Dessutom gör smärtan att jag inte har något val längre. Att vara aktiv under denna period är inte möjligt, jag sover mycket och är fortsatt sjukskriven.

Mars 2019
Operationen utförs den 4:e mars på Löwenströmska Sjukhuset. Jag läggs i kvällen före och jag är första patient på morgonen. Ingreppet är en steloperation och den görs framifrån på halsen, en så kallad främre fusion. För att jag ska bli av med min symtom tar man bort diskarna mellan kotorna C5–C6–C7 och man sätter dit ”burar” istället. Dessutom tas stenosen bort i de kanaler som är trånga. Benmaterialet läggs i burarna mellan diskarna för att hjälpa kotorna att snabbare växa ihop. Med en titanplatta och sex skruvar hålls allt på plats under läkningsprocessen.
När jag vaknar upp några timmar senare mår jag, förutom en outhärdlig smärta och kramp i nackmuskulaturen, riktigt bra. Hela min kropp är lätt och jag känner mig lugn. När Ronnie kommer för att hälsa på på eftermiddagen samma dag har jag varit uppe och gått och ätit middag. Det gör ont att svälja. Jag åker hem dagen efter operationen.
Värken och krampen i musklerna och svårigheterna att svälja håller i sig ungefär en vecka, sedan avtar det successivt. Börjar med mina korta promenader redan dag tre och gör enkla rehabövningar. Mår bättre för varje dag, även om jag sover extremt mycket och äter starka värktabletter.

efteroperation_1

April 2019
Jag mår bättre och bättre och börjar jobba 25% den första april. Blir fort trött, men smärtan är i princip borta, mycket tack vare medicinering. Fortfarande räcker inte energin till mycket mer än att köra rehab, lite konditionsträning och arbete. Har fortfarande inte slagit bort tanken helt på att jag kanske kan köra den första världscupen och EM i Paracanoe i maj. Testar att köra lite MTB under påsken, men blir direkt sämre med värk i armen, framför allt höger. Tänker direkt att jag varit för ivrig och jag får ångest. Ångest över att jag ska ha förstört något. Backar tillbaka i träningen och inser att det nog inte är möjligt att börja paddla så snart som jag hoppats. Stryker världscupen och EM från kalendern och mitt medvetande. Insikten slår mig att det kanske inte ens är möjligt att paddla VM och Paralympics-kval i augusti. Pendlar mellan sunt förnuft och viljan att åter vara där jag var innan operationen. Fortfarande sjukskriven, nu 50%.

Maj 2019
Sakta men säkert blir jag återigen bättre i armarna, men smärtan i höger kommer och går. Ökar träningen igen, men håller mig borta från sådant som skulle kunna påverka armarna och nacken. Orkar vara mer och mer aktiv, jobbar fortfarande endast 50%.
Och så kommer då den dagen jag längtat efter – jag ska testa att paddla. Den 31:a maj tar jag mitt första paddeltag på cirka sex månader och det känns bra. Jag sitter på vattnet i kanoten i 16 minuter och jag önskar inget hellre än att få sitta kvar. Men förnuftet får mig att kliva upp. Hoppet om VM lever igen.

Juni 2019
Fortsätter med min rehab i princip varje dag, cykel eller promenader och så paddling. Paddlar nu tre gånger per vecka, korta pass med fokus på teknik och att inte provocera nacken. Så fort jag är lite för ivrig eller tar i för mycket ökar smärtan i höger hand och arm. Orolig över att symtomen ska bero på att det diskbråck mellan C7–Th1 som inte opererades har blivit värre. Gör en skiktröntgen den 26:e på Löwenströmska inför återbesök till kirurgen i augusti. Har mer energi, men det räcker till träning och 50% jobb, inget mer.

Juli 2019
Det har nu gått tre månader sedan min steloperation och i det stora hela mår jag bra. Under den första veckan har jag några paddelpass tillsammans med min tränare Åsa. Vi filmar min teknik och i det stora hela ser det bättre ut än innan operationen. Min position i nacke, axlar och skuldror är bättre. Det fattas förstås massor i styrka, uthållighet och så vidare vilket inte är så konstigt. Allt känns positivt och jag känner att SM och VM kanske inte är omöjligt. Paddlar fortfarande bara tre pass i veckan blandat med rehab/lätt styrka och konditionsträning.
I mitten av månaden kör jag K1 200m försök och B-final på SM – i tröskelfart och är nöjd över känslan. Att åter få vara i ett tävlingssammanhang igen är underbart. Att få träffa alla igen är fantastiskt. Jag påminns om varför jag tycker så mycket om att träna och att tävla. Och det räcker för att hitta motivationen och inspirationen för att fortsätta denna resa.

Augusti 2019
Jag märker att min kropp mår bra av att vara i rörelse och på semestern orkar jag lite mer. Paddlar varannan dag och rehab där emellan. Men det blir också lätt att ta i för mycket, vilja lite mer, göra nya saker. Att plocka hallon straffar sig, att plocka sommarkantareller likaså. Att ha armarna i utsträckt läge är fortfarande inte något som nacken och kroppen tycker om.
När jag kommer till landslagets VM-lägret 6:e augusti är kroppen inte helt utvilad eller symtomfri. Det blir en tuff vecka, men en nödvändig sådan för att hinna förbereda mig så mycket som möjligt inför stundande VM. Under lägret paddlar jag för första gången sedan operationen 200 m i maxfart. Det blir också nu som jag för första gången berättar offentligt om min operation och tankar kring min fortsatta satsning i ett reportage med SVT – se reportaget här.
Åker till VM i Szeged, Ungern den 19:e augusti. Tanken med VM är att få tävla internationellt, möta konkurrenter och få uppleva den mentala biten av ett mästerskap igen. Att ge mig själv de bästa förutsättningarna inför nästa års viktiga tävlingar. Om jag skulle ta mig till en final skulle det vara fantastiskt, ta en kvotplats till Tokyo ofattbart och försvara mitt guld ett mirakel. För hur gärna jag än vill är min kropp inte stark, den är inte alls där den varit. Av tre race får jag till ett uruselt och två fantastiska. Jag är så nära en finalplats. Jag vinner B-finalen på min 2:a bästa tid någonsin och slutar 10:a – mindre än sex månader efter en steloperation på två nivåer. Jag är så stolt!
Återbesöket hos kirurgen på Spine Center den 30:e augusti visar att allt har läkt som det ska, men min läkare tycker det är konstigt att jag fortfarande har ont i höger arm, samt lite kraftbortfall vänster hand. Jag får en remiss till en ny MR.

helene_VM_2019_2
B-finalen på VM i Szeged, Ungern.

September 2019
En vecka efter VM bär det iväg till Japan och testeventet inför OS och Paralympics 2020. Acklimatiseringen tar lång tid, dels tidsomställningen men även på grund av värmen. Vi utför olika tester och mätningar varje dag för att kunna göra individuella planer inför ett eventuellt Paralympics. Jag har påslag i armarna efter några påfrestande veckor. Trots detta går tävlingarna riktigt bra. Jag tar mig till final och slutar 7:a och är närmare mina konkurrenter i tid.
Väl hemma igen så gör jag magnetröntgen och får en vecka senare träffa kirurgen. Röntgen visar att jag jag fortfarande har förträngningar på nivå C6–C7 på båda sidor, lite värre på höger. Dock ser allt annat fint ut och jag får klartecken att träna som vanligt. Det är symtomen och smärtorna som får avgöra, men vetskapen över att jag inte kan förstöra något är en lättnad. En ny operation är inte nödvändig i dagsläget, men kan göras efter ett eventuellt Paralympics om besvären kvarstår. Vi bestämmer att vi ska testa att göra en nervrotsblockad för diagnos och smärtlindring.
Jag beslutar i samband med läkarebesöket att jag ska träna så mycket och så hårt jag kan. Tror att om jag blir starkare i kroppen igen så kommer det att hjälpa mig med smärtan. Tillbaka på jobbet på 80% vilket är tanken framöver för att jag ska orka med den träningen som behövs.

Oktober 2019
Vid nervrotsblockaden den 9:e oktober på Ersta Sjukhus får jag en via en kanyl i nacken bedövningsmedel och kortison. Eftersom symtomen direkt lägger sig kan man konstatera att det är nerven ut i höger arm som är problemet. Det känns tryggt att veta vad det är som ger symtomen. Efter ungefär en vecka börjar det långtidsverkande kortisonet ge effekt och smärtan i min högra hand avtar. Det känns underligt att inte längre tänka på att man har en hand som hela tiden gör ont.
Jag börjar så smått återgå till mina vanliga rutiner – att kombinera jobb (80%), träning och familj. Det är svårt att komma in det och det tar emot i början, men det blir lättare och lättare. Börjar med mätplatsträningen på Bosöns fyslabb igen. Träningen rullar på med tre paddelpass, fortfarande ute, och lika många styrkepass på gymmet varje vecka. Blir starkare och starkare. Armen håller sig i schack och eventuella påslag går över till nästa dag.

November 2019
Det har nu gått ett år sedan mina symtom blev så allvarliga att jag ”märkte” dem. Jag vet inte hur länge jag har haft problem med nacken, men jag har i många år lidit av huvudvärk och problem med axlar och armar. Nu mår min kropp bra, även om jag fortfarande blir tröttare än tidigare om jag tränar för hårt. Min huvudvärk har försvunnit och höger arm håller sig lugn.
Jag har ganska exakt sex månader på mig att starkare och snabbare än jag någonsin varit. På VM i maj ska jag vara med och slåss om de fyra platser som finns kvar till Paralympics i Tokyo. Träningen kommer inte följa den ursprungliga planen, men å vad spännande att se vad detta nya upplägg kommer medföra.
Jag tror verkligen på det här.
Jag vet vad som krävs.
Jag är motiverad.
Drömmen om Tokyo lever.

helene_vm_2019
Comeback – glad efter vinst i B-finalen och en 10:e plats på VM.

 

Dazzling kayaks…

kanot_rudan
En av mina nya kanoter – i egen design – från Nelo.

På VM i Racice, Tjeckien, förra året provade jag Nelos nya parakanot, en uppdaterad och mer slimmad modell än föregångaren. Den nya modellen ”Paracanoe 17” har en smalare sittbrunn och är därmed smalare framtill, något som underlättar paddelisättningen. Dock måste även den nya modellen följa kriterierna för en parakanot – 12 kg, 520 cm lång och 50 cm bred. Jag tyckte om den direkt när jag testade den – man har bättre kontakt med vattnet, är mer ett med kanoten. Tanken och lusten att designa två egna inför denna tävlingssäsong väcktes och jag började skissa på lite olika varianter. Jag är lite svag för tekniska ritningar och när jag fann dessa underbara teckningar på internet ville jag direkt använda dem på något sätt.

dazzlecamouflage_01dazzlecamouflage
Dazzle Camouflage på krigsfartyg från första världskriget.

Mönstret – Dazzle Camouflage – användes på krigsfartyg under första och andra världskriget. Det består av komplexa mönster av geometriska former i kontrasterande färger som avbryter och skär in i varandra. Till skillnad från andra former av kamouflage är avsikt att inte att dölja, utan att göra det svårt att uppskatta föremålets storlek, hastighet och riktning – extra spännande som mönster på en kanot. För mig var det även viktigt att de skulle bli unika, framhäva de svenska färgerna och vara ett passande, coolt attribut till min snygga Audi Q2. 

Nelo_Audi_2018.indd

Nelo_Audi_2018.inddNelo_Audi_2018.indd
De färdiga förslagen som jag levererade till Nelo Kayaks som producerade.

Anledningen till att jag vill ha två kanoter är att den ena är ute på turné mer eller mindre hela sommaren, den andra vill jag ha hemma och träna i. Lagom till första världscupen i maj var de klara och det var lite nervöst att ta bort plasten och se dem i verkligheten – hade de fått till designen och färgerna enligt mina önskemål? Men oron var obefogad, de var så snygga! Första racet i en av de nya kajakerna blev just världscuppremiären som jag skrev om i ett tidigare inlägg.
Och det blev inte sämre på EM i Belgrad några veckor senare där jag paddlade hem mitt andra EM-guld. Så jag kan verkligen säga att jag är så nöjd med kanoterna, men kanske framför allt med att min tuffa träning ger resultat. Det känns som att jag tagit ett rejält kliv denna säsong och hoppas att jag fortsätter i den riktningen.

kanot_bilSnyggt och coolt ekipage – precis som jag ville!

kanoten

Världscupsilver

Foto_Jürgen Snell
Glad och nöjd efter andraplatsen i världscuppremiären i Szeged. Foto: Jürgen Snell

Säsongens första kanottävling blev Vårregattan i Jönköping i början av maj. Och trots att det inte hade varit perfekta träningsförhållande sedan lägret i Montebelo, Portugal, gjorde jag riktigt bra resultat. Känslan var inte topp, tekniken satt inte där den skulle och kände mig seg, men jag levererade ändå bra tider på de distanser jag körde – 200 m, 500 m och 1000 m. Och kanske var det därför som jag var extra nervös inför finalen i Szeged, Ungern nu i helgen.

Årets första internationella tävling blev precis som förra året en världscup och jag hade en bra känsla i kroppen – tekniken kändes bättre än innan Vårregattan, farten hade börjat komma – så självklart ville jag göra en bättre prestation på 200 m än i Jönköping. Om jag hade förstått det innan racet hade jag kanske inte varit så onödigt nervös. Försökte intala mig att det inte var så viktigt med resultatet, att det inte är nu jag ska vara i form, men vilket skitsnack. Jag ville göra en bra tid, ville vara på pallen. Jag ville få kvitto på att den fokuserade träningen jag lagt ner i vinter och i vår verkligen har gett resultat. Jag är medveten om att det är en långsiktig satsning mot Tokyo 2020, men ibland är det så svårt…

loppet
Från parakanotklassen KL3 A-final 200 m.

Jag fick till ett riktigt bra race trots mina spagettiarmar. Starten satt, även om jag inte är helt överens med startgrindarna på den klassiska kanotarenan Olympic Centre. Vi blev tidigt en trio som gjorde upp om pallplatserna och trots att jag låg trea efter mer än halva loppet så räckte mina starka avslutning till ett silver. Mot uzbekistanskan fanns det inte mycket att göra, hon var för stark även om jag tog in på henne mot slutet. Det blev även en bra tid, nytt personbästa och ett steg närmare de tider som jag vet kommer krävas framöver för att verkligen vara i topp.
Dessutom var det extra kul att få tävla då det blev mitt första race i en av mina nya, egendesignade kanoter – Nelo Cinco Paracanoe 17. De hade gjort ett riktigt bra jobb och de blev så snygga!

kanoten
En av mina nya kanoter från Nelo Kayaks.

Nu en knapp veckas träning innan det redan till helgen är dags för nästa tävling, denna gång i Hofors. Det blir en tuff helg med samma distanser som i Jönköping. Har bestämt mig för att tävla intensivt denna säsong för att skapa rutiner och erfarenhet – allt för att försöka avdramatisera tävlingsmomentet och därmed minska stresspåslaget och nervositeten. Och det blir även en bra genomkörare inför EM som går i början på juni.

pallen

resultat

 

Över förväntan

25529271797_9614d5477f_o

Det har idag gått exakt en vecka av året första paddelläger med sprintlaget, en vecka med två paddelpass samt ett gym- eller cykelpass per dag. Och det har varit en riktigt tuff, men bra vecka där jag fått en massa kvitton på att jag har gjort stora framsteg i vinter. 

Årets paddeldebut blev inte hemma i Sverige utan i Montebelo i Portugal. Denna lilla oas några timmar norrut från Lissabon har hittills bjudit på strålande sol och försommarvärme med lugna paddelförhållanden. Vi bor i fräscha rymliga lägenheter med helpension. Maten är helt okej där frukosten är favoritmåltiden med massor av färsk frukt, ägg & bacon med mera. Stället är ett av Nelos kanotcentrum och vi hyr kanoter på plats. Paddlar samma modell som hemma, 2017 års modell av deras Paracanoe, något som jag tycker är viktigt då det skiljer på de olika märkena och modellerna.

39504430895_fd65049766_o

Det är alltid svårt att ha en uppfattning om vad som hänt med kroppen under en längre period av grundträning. Att byta paddelmaskinen mot paddling på vattnet är dock en angenäm upplevelse. Den egna spegelbilden byts ut mot natursköna omgivningar, den unkna gymlukten ersätts av frisk och syrerik luft och istället för det eviga vinandet från ergon hör man istället fågelkvitter och vågskvalp. Redan efter de första passen märkte jag att jag har utvecklats – uthålligheten är bättre, grundfarten högre och tekniken sitter bättre. Har fått positiv feedback, något som bara bekräftar min känsla. Det är oerhört motiverande att känna sig stark och inspirerande att få sällskap och sparring på passen. Att kunna hänga på några av de andra tjejerna under både distans- och tröskelpassen visar att jag är på rätt väg. Nu ligger utmaningen att överföra detta i högre farter. Det ska verkligen bli spännande att se vad som hänt där…

Efter en tuff vecka som igår eftermiddag avslutades med en teamtävling har vi idag heldagsvila, något som behövs för både kropp och knopp. Åker hem på lördag så det blir bara ett par pass till för mig innan vatten byts mot snö och en vecka i Kläppen.

26534112508_a8a8d68723_o

IMG_0908

IMG_0909

Barbate

center
Plastex Center eller Club Recreo Piragüismo vid floden Barbate.

Säsongens första landslagsläger och tillika paddelläger är förlagt till den lilla byn Barbate, cirka fem mil väster om Gibraltar utmed den spanska kusten. Rakt västerut på andra sidan Atlanten ligger New York. På plats är åtta aktiva och två ledare – några känner jag sedan tidigare, andra är nya bekantskaper. Vi bor i fräscha lägenheter precis vid stranden med balkong mot havet. Vädret är vackert och temperaturen kring 22°, precis lagom för träning.

strand
Strandpromenaden precis utanför hotellet.

Kanotcentret är beläget 500 m från hotellet. Där äter vi alla måltider och all träning utgår också därifrån. Centret ligger utmed floden Barbate som mynnar i havet. Tidvattnet gör den ordentligt ström och tidvattnet förvandlar den från en ganska smal slingrande flod till, på sina ställen, stora sjöar. Skillnaden mellan ebb och flod är ungefär tre meter. Det låga vattenståndet, strömmen och den hårda blåsten på eftermiddagarna gör det bitvis mycket tungpaddlat, men det kompenseras med den sköna känslan att paddla med strömmen och vinden på tillbakavägen. Och precis när tidvattnet vänder blir det helt stilla…

floden
Det är ett speciellt och vackert landskap som förändras med tidvattnet.

Lägerschemat är tufft med tre pass om dagen. Kom hit i lördags kväll och har på två dagar avverkat fyra paddelpass om totalt 7 tim 20 min och nästan 65 km. Utöver det ett pass styrka och ett lättare cykelpass. Det känns förstås i kroppen, men det är inspirerande att få träna med andra, vara på ett nytt ställe och dessutom få lite sol och värme. Kan förstås inte hänga på dem på alla pass, men igår fick jag sällskap av Alva när de andra körde besättning. Vi körde en stege och kunde tack vare det hålla ihop, jätteroligt och glad för det.
Under delar av passen filmas vi och får feedback på teknik och saker att tänka på. Nyttigt att se sig själv på film, då känslan inte alltid överensstämmer med verkligheten. Mycket är bra, men det finns fortfarande massor att jobba vidare med.
Paddlar vanligtvis Nelo, men här fanns det endast Plastex Paracanoe att tillgå. Dock ingen dålig kanot jag fått låna – guldmedaljören Curtis McGraths snabba kajak från Paralympics i Rio.

teknik2
Mycket att tänka på – grepp, vridning, förflyttning, benarbete, markering med mera.

graffiti
Lokal graffiti…

Summering …

gangetFantastiskt gäng – Swedish Sprint Kayak Team.

Då var det färdigtävlat i kanoten för den här säsongen och det blev en säsong som på många sätt blev helt annorlunda än jag föreställt mig. Tanken var ju att sommaren och resten av tiden fram mot mars nästa år enbart och till 100% skulle handla om skidåkning och Paralympics. Men så blev det inte, av anledningar som jag nämnt tidigare…

Efter en vinter med mycket skidåkning och många skidtävlingar, bland annat VM i Finsterau där jag tog silver tillsammasn med Zebastian Modin, så var jag inte helt förberedd när tävlingssäsongen i kanot drog igång. Knappt ett pass per vecka i paddelmaskinen under vintern, minimalt med styrka och endast några få pass på vattnet innan det var dags för min första världscup. Hur mycket hade jag egentligen tappat under vinterns skidsäsong?! Men i ett blåsigt Szeged, Ungern, gjorde jag ett bra lopp och hamnade på pallen bakom den starka fransyskan Cindy Moreau. Det var en skön känsla att paddla så bra med tanke på vinterns bristfälliga träning.

pallen
Första världscupen i kanot – det blev en andraplats och silvermedalj. 

Fick några bra träningsveckor innan det var dags att åter ge sig ut i Europa med sprintlaget, denna gång EM i Plovdiv, Bulgarien. Uppskattar verkligen att vara del i ett större team och jag är tacksam för det fantastiska bemötande jag får – både från aktiva och ledare.
Plovdiv bjöd på tryckande hetta, hyrkanoter och en tidsresa tillbaka till 1990-talet. Men arrangemanget var bra och trots att det åter igen blev A-final direkt, så lyckades jag hålla ihop det och kriga hem en bronsmedalj i motvinden. Före mig var Cindy Moreau och rumänskan Mihaela Lulea. Var väldigt nervös innan loppet, då jag så gärna ville försvara mitt guld från Moskva förra året, men det räckte inte. Medaljen har jag dock stolt hängt i mitt skåp hemma.

pallen_em
Strålande glad över mitt brons på EM efter ett tungt lopp i motvind.

Avslutade säsongen med VM i Racice, Tjeckien tillsammans med ytterligare två parakanotister – Filip och Henrik samt sprintlaget. Fin arena, bra känsla och perfekt väder. Många deltagare i min klass KL3 så för första gången denna säsong så skulle jag få köra mer än ett lopp. Denna gång tävlade vi i våra egna kanoter, och det känns tryggt att veta att allt är precis så som man vill ha det – inga inställningsjusteringar som måste göras. Och det visade sig att den bra känslan stämde. Mitt försök är det nog det bästa 200-meterslopp jag gjort. Långt ifrån optimalt, men i det stora hela riktigt bra. Tyckte att jag tappade på slutet, men det visade sig att jag trots det tog mycket de sista 75–100 m. Kom trea och var därmed direkt kvalificerad för final – så skönt! Och att dessutom slå fransyskan kändes mentalt viktigt.
Hade femte tid in i finalen och hade så stora förhoppningar att få till ett riktigt bra lopp. Men det blev inget perfekt lopp. Paddlade dåligt sista halvan, där jag brukade vara stark och var riktigt besviken i mål. Inte besviken över placeringen, blev 7:a, utan över att jag inte vet hur långt det hade räckt om jag fått till det där perfekta loppet. Men det är det som är utmaningen och min drivkraft – att till nästa säsong vara starkare, snabbare så att även om jag inte får ett tipp-topp-lopp så ska det räcka långt ändå. På VM var vi fem stycken på samma sekund. Marginalerna blir mindre, konkurrensen hårdare – precis som det ska vara. Det är inte längre givet vem som ska vara på pallen, utan det är dagsform och prestation som avgör.

forsok_33sek
Försök KL3 200 m – efter en stark avslutning räckte det direkt till A-final. 

Skärmavbild 2017-09-06 kl. 09.16.14
Bakom australienskan och nykomlingen från Uzbekistan var det ett tight och tufft lopp i finalen – precis som det ska vara på ett VM. 

Det är nästan exakt två år sedan jag för första gången paddlade en tävlingskanot och nästan på dagen ett år sedan jag kom femma på Paralympics där Paracanoe var med för allra första gången. Eftersom det inte blir något Pyeongchang 2018 för mig så kan jag fokusera enbart på kanoten och det ska bli så spännande att se hur min kropp reagerar på och vad resultatet blir efter en hel vinter med riktigt bra träning. Nu kör vi!

EM-brons i Plovdiv

jippie
Jublande glad efter en tufft lopp där jag knep en tredjeplats på K1 200 m (KL3).

I strålande sol och tryckande värme lyckades jag åter ta en pallplats i internationella sammanhang, denna gång på EM i Plovdiv, Bulgarien. Viljan att göra om bragden från i fjol och åter stå högst upp fanns i bakhuvudet och det märktes innan loppet. Hade problem att hitta fokuset och harmonin dagarna innan racet, var inte heller helt nöjd med kanotinställningarna.
Jag har ända sedan jag började träna och tävla kanot hösten 2015 kört med fixerat roder. Det betyder att när jag har hittat, den för dagen, aktuella roderinställning som gör att jag paddlar rakt låser jag fast linorna. Beroende på vilken vind det är så behöver detta justeras inför varje race och det är små marginaler. Denna gång fick jag det inte att stämma och det tog mycket energi. Frustrationen över att inte hitta rätt gjorde att jag hade svårt att komma i balans och hitta självförtroendet. Men med hjälp från ledare så lyckades vi till slut och på uppvärmningen själva tävlingsdagen kändes det riktigt bra. Med facit i hand så är detta ett oros- och riskmoment som måste minimeras för att jag ska kunna lägga allt krut på racet.
Det är det här som är paraidrott och som gör den så unik och komplex. Den del av satsningen som är minst lika viktig, om inte viktigast då den är en förutsättning, som själva träningen – anpassningen och utvecklingen av utrustning för att hela tiden bli bättre och göra sig själv rättvisa. Att testa och förkasta. Hemläxan denna gång blev att hitta en lösning för att kunna justera rodret med en fot och därmed aktivt kunna styra när jag paddlar. Diskussionerna och skissandet hemma vid köksbordet tillsammans med Ronnie mynnade snart ut i en enkel och praktisk lösning. Har redan testat den och den fungerar riktigt bra. Fram till VM i augusti hoppas jag att det känns så naturligt att jag inte längre tänker på det, och då har jag vunnit mycket.

arenan
Den vackra arenan för både rodd och kanot mitt inne i Plovdiv.

FullSizeRender
Glad (och väldigt varm i reglementsenlig klädsel) efter medaljceremonin.


EM_Plovdiv_2017.indd
Långsamma tider på grund av motvind, men så nöjd över att åter vara på pallen.

Världscuppremiär

IMG_8458
1:a Cindy Moreau, Frankrike 50.653
2:a Helene Ripa, Sverige 52.307
3:a Erica Scarff, Canada 52.460
(Foto: Canoe Kayak Canada, Balint Vekassy)


Beslutet att inte göra en fortsatt satsning på skidor känns fortfarande helt rätt. Efter testeventet i Pyeongchang bestod varenda vaken minut av att försöka intala och övertala mig själv att jag skulle fortsätta mot Paralympics. Detta trots att varje del av mig visste att det inte skulle bli så.

Men steget från att veta till att uttala är ibland så väldigt stort, en avgrund som det krävs mod att kliva över. Glädjen för skidåkningen hade försvunnit – av flera orsaker som jag kanske kommer gå in på i ett senare inlägg – och motivationen för att lägga ner det som krävs för att vara på topp, att kunna prestera, fanns inte längre där. När jag tänkte på träning, på vad jag ville, så var det alltid kanot som dök upp först. När jag väl sagt orden högt var det så självklart, så enkelt och hela jag kände mig så lättad över beslutet. Så då får det bli så, jag lyssnar på mig själv och utmanar mig själv i att bli så bra jag kan i kanot.

Och efter helgens sprintvärldscup i Szeged, Ungern, så har jag fått bekräftat att mitt beslut var rätt. Jag är där jag vill vara – utövandes en sport där utmaningarna är många och marginalerna små. Den hårfina skillnaden mellan succé och fiasko, det underbara i att det inte finns någon plats för misstag. Det handlar om att allt, precis allt, måste stämma – från start till mål. Där man måste ignorera mjölksyran och bara tänka framåt. På 200 m och ca 50 sekunder finns det ingen tid att reparera en dålig start eller tappa fokus.

IMG_8434
Blåst och vågor – jag är näst längst upp i bild, i gult linne på bana tre.

Årets första internationella tävling kändes så överraskande bra. Jag var på plats några dagar innan med bra träning och gemenskap samt massor med inspirerande lopp från de andra i sprintlaget. Det blev precis vad jag behövde. Lagom taggad, lagom nervös – trots den besvärliga vinden. Jag hade ett lugn och ett flyt i paddlingen som jag inte tycker jag har haft förut. Att det räckte till ett silver är galet, trots det är jag mest nöjd med tiden och känslan.
Nu ser jag fram emot att successivt öka träningsmängden framöver för att komma väl förberedd till VM i augusti. Men först lite tävlingar i Sverige och sedan EM i juli.

grupp

Paralympics Rio 2016

Galleri

Detta galleri innehåller 21 bilder.

Här har jag samlat utvalda bilder från mitt tredje Paralympics. Jag tar med mig glädjen och stoltheten över att ha tagit mig dit. Att få dela denna upplevelse med Ronnie och svärfar är stort och oförglömligt… Bilderna är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan … Läs mer

Reflektioner efter EM-guldet

IMG_4686Den magnifika OS-arenan från 1980 – Krylatskoye Canoeing and Rowing Stadion.

Så här några dagar efter hemkomsten borde jag ha landat, men det är konstigt – ju mer tid det går desto svårare blir det att förstå. Det känns som att VM, uttagningen till Paralympics och EM-guldet handlar om någon annan. Just där och då, i stunden, så är det så verkligt och så påtagligt men bara timmarna eller dagarna efter ligger det i periferin och det går inte att greppa eller fånga. Den enorma upplevelsen och euforin känns flyktig och luddig. Vet inte om det beror på att det är full fart hela tiden med träning och jobb, att stanna och reflektera finns det inte tid till. Eller om är det en del av processen – att fastna i stunden och framgången gör mig inte bättre…
Koncentrationen och fokus ligger på nästa pass, planeringen för att få tiden att räcka till och hur jag ska få i mig tillräckligt med energi – dels över hela dagen, men även direkt efter avslutat pass. Försöker hinna med att sova så mycket som möjligt, trots att jag vill vara vaken så länge det bara går för att hinna umgås med Ronnie. Ibland känns det som att kopp kaffe i solen på altanen eller att få hänga med syrran en halv dag är det lyxigaste som finns. Det gäller att ta vara på de där små stunderna som dyker upp. Om någon frågar mig om det är värt det så svarar jag – absolut, varje sekund. Jag älskar det jag gör, den dag som jag inte gör det längre är det dags att göra något annat. Men fram till dess så njuter jag av varje sekund.
Och guldet på K1 200 m på EM i Moskva är ett av de där ogripbara ögonblicken som jag i alla fall har förstånd att bli riktigt glad över. Personbästa med över två sekunder och ett bra lopp, men där det fortfarande finns massor att jobba på. Nästa tävling blir Sprint SM i Hofors i mitten av juli…

Mer om uttagningen till Paralympics i Rio samt EM-guldet.

em-guld

IMG_4674

a-final

truppen
Sprintlaget: fr. vä. Jonny, Henrik, Jocke, Martin, Linnea, Filip, Sofia, Karin, Erik, Helene, Albert, Joel och Martin.