Världscuppremiär

IMG_8458
1:a Cindy Moreau, Frankrike 50.653
2:a Helene Ripa, Sverige 52.307
3:a Erica Scarff, Canada 52.460
(Foto: Canoe Kayak Canada, Balint Vekassy)


Beslutet att inte göra en fortsatt satsning på skidor känns fortfarande helt rätt. Efter testeventet i Pyeongchang bestod varenda vaken minut av att försöka intala och övertala mig själv att jag skulle fortsätta mot Paralympics. Detta trots att varje del av mig visste att det inte skulle bli så.

Men steget från att veta till att uttala är ibland så väldigt stort, en avgrund som det krävs mod att kliva över. Glädjen för skidåkningen hade försvunnit – av flera orsaker som jag kanske kommer gå in på i ett senare inlägg – och motivationen för att lägga ner det som krävs för att vara på topp, att kunna prestera, fanns inte längre där. När jag tänkte på träning, på vad jag ville, så var det alltid kanot som dök upp först. När jag väl sagt orden högt var det så självklart, så enkelt och hela jag kände mig så lättad över beslutet. Så då får det bli så, jag lyssnar på mig själv och utmanar mig själv i att bli så bra jag kan i kanot.

Och efter helgens sprintvärldscup i Szeged, Ungern, så har jag fått bekräftat att mitt beslut var rätt. Jag är där jag vill vara – utövandes en sport där utmaningarna är många och marginalerna små. Den hårfina skillnaden mellan succé och fiasko, det underbara i att det inte finns någon plats för misstag. Det handlar om att allt, precis allt, måste stämma – från start till mål. Där man måste ignorera mjölksyran och bara tänka framåt. På 200 m och ca 50 sekunder finns det ingen tid att reparera en dålig start eller tappa fokus.

IMG_8434
Blåst och vågor – jag är näst längst upp i bild, i gult linne på bana tre.

Årets första internationella tävling kändes så överraskande bra. Jag var på plats några dagar innan med bra träning och gemenskap samt massor med inspirerande lopp från de andra i sprintlaget. Det blev precis vad jag behövde. Lagom taggad, lagom nervös – trots den besvärliga vinden. Jag hade ett lugn och ett flyt i paddlingen som jag inte tycker jag har haft förut. Att det räckte till ett silver är galet, trots det är jag mest nöjd med tiden och känslan.
Nu ser jag fram emot att successivt öka träningsmängden framöver för att komma väl förberedd till VM i augusti. Men först lite tävlingar i Sverige och sedan EM i juli.

grupp

Paralympics Rio 2016

Galleri

Detta galleri innehåller 21 bilder.

Här har jag samlat utvalda bilder från mitt tredje Paralympics. Jag tar med mig glädjen och stoltheten över att ha tagit mig dit. Att få dela denna upplevelse med Ronnie och svärfar är stort och oförglömligt… Bilderna är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan … Läs mer

Reflektioner efter EM-guldet

IMG_4686Den magnifika OS-arenan från 1980 – Krylatskoye Canoeing and Rowing Stadion.

Så här några dagar efter hemkomsten borde jag ha landat, men det är konstigt – ju mer tid det går desto svårare blir det att förstå. Det känns som att VM, uttagningen till Paralympics och EM-guldet handlar om någon annan. Just där och då, i stunden, så är det så verkligt och så påtagligt men bara timmarna eller dagarna efter ligger det i periferin och det går inte att greppa eller fånga. Den enorma upplevelsen och euforin känns flyktig och luddig. Vet inte om det beror på att det är full fart hela tiden med träning och jobb, att stanna och reflektera finns det inte tid till. Eller om är det en del av processen – att fastna i stunden och framgången gör mig inte bättre…
Koncentrationen och fokus ligger på nästa pass, planeringen för att få tiden att räcka till och hur jag ska få i mig tillräckligt med energi – dels över hela dagen, men även direkt efter avslutat pass. Försöker hinna med att sova så mycket som möjligt, trots att jag vill vara vaken så länge det bara går för att hinna umgås med Ronnie. Ibland känns det som att kopp kaffe i solen på altanen eller att få hänga med syrran en halv dag är det lyxigaste som finns. Det gäller att ta vara på de där små stunderna som dyker upp. Om någon frågar mig om det är värt det så svarar jag – absolut, varje sekund. Jag älskar det jag gör, den dag som jag inte gör det längre är det dags att göra något annat. Men fram till dess så njuter jag av varje sekund.
Och guldet på K1 200 m på EM i Moskva är ett av de där ogripbara ögonblicken som jag i alla fall har förstånd att bli riktigt glad över. Personbästa med över två sekunder och ett bra lopp, men där det fortfarande finns massor att jobba på. Nästa tävling blir Sprint SM i Hofors i mitten av juli…

Mer om uttagningen till Paralympics i Rio samt EM-guldet.

em-guld

IMG_4674

a-final

truppen
Sprintlaget: fr. vä. Jonny, Henrik, Jocke, Martin, Linnea, Filip, Sofia, Karin, Erik, Helene, Albert, Joel och Martin.

VM och Paralympicskval…

semi_1
Fokuserad…  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Efter en tuff höst och vinter med två parallella satsningar så har jag sedan den avslutande världscupen i Vuokatti fokuserat helt på kanot. Det har varit en djärv, men målinriktad satsning där allt egentligen började som ett komplement till skidåkningen. Tanken har funnits sedan Sochi, men det var först sommaren 2015 som jag gjorde slag i saken och köpte en motionskajak. Med stöd från Kanotförbundet och framför allt Eva Berglund-Lindbäck & Co har jag sedan i augusti satsat och haft siktet inställt på VM Paracanoe i Duisburg 17–19 maj. En tävling som också var den sista chansen att ta kvotplatser till Paralympics i Rio, Brasilien.
Och det är det som varit min motivation och starka drivkraft – varje paddeltag i kajakergometern, varje gympass på lunchen och alla pass på vattnet direkt efter jobbet så fort isen gått upp – att försöka ta en av de fyra platserna som fanns kvar. Men att börja med en ny sport är inte helt enkelt och i mitt fall en rejäl utmaning då explosivitet inte riktigt är, eller i alla fall inte varit, min grej. Det annorlunda träningsupplägget och den komplexa tekniken är dock inspirerande och det har varit spännande att se hur jag har utvecklats. Under träningslägret i Portugal i påskas gjorde jag stora framsteg och sedan dess har jag tagit ytterligare kliv. Veckan innan VM hände något, helt plötsligt var tiderna bättre och jämnare, inte längre en tillfällighet. Vetskapen ingav en viss trygghet inför tävlingarna och jag kände en längtan efter att få tävla internationellt och mäta mig mot världens bästa parakanotister.
Efter en skakig inledning i onsdagens försök så var det med ett fokuserat lugn och en klar målbild som jag låg på startlinjen i semifinalen. Hade fjärde bästa tid in i semin och för att ha en möjlighet att kvala till Rio krävdes en finalplats, alltså topp tre. Jag fick till ett grymt lopp och blev trea! Glädjen över att ha lyckats går inte riktigt att beskriva, det tar över allt. För att sedan säkra Sveriges kvotplats behövde jag ta mig i mål i finalen, något som jag gjorde kontrollerat och utan att riskera något. Nu fattas bara ett klartecken från Sveriges Paralympiska Kommitté innan jag är helt klar för Paralympics i Rio i september…

En utförlig intervju finns på Svenska Parasportförbundet.
Läs även mer på Kanotförbundets hemsida.

27004827601_7558b00ff2_h
Trea i semin och klar för final.  Foto: Karl Nilsson, Svenska Parasportförbundet

Sommarminnen 2015

Det har varit ont om uppdateringar de senaste tiden – ibland räcker tiden liksom inte riktigt till. Men sommaren och semestern var fullspäckad av aktiviteter …

IMG_3741-1
Kuperat på långdistansen …  Foto: Carina Hammarstrand

O-ringen 2015
MTB-O 3-dagars på O-ringen i Borås 21–23 juli blev första ordentliga fartpasset efter några veckors luftrörskatarr. Gjorde ett riktigt bra lopp på långdistansen, men bommade på den efterföljande sprinten och den avslutande medeldistansen tillika jaktstarten. Slutade 7:a av totalt 14 tjejer i klassen D40. Några fina paddelpass på Viskan blev det också, likväl som ett besök på Borås Djurpark.
– – –

IMG_3484
Vildvuxet och vackert – som alltid innan man hunnit röja och klippa…

Torpet
Efter O-ringen åkte vi till lugnet i Värmland och njöt och tränade. Trädgården behöver alltid lite extra omsorg då det emellanåt är långt mellan gångerna vi är där. I år behövde vi även fixa taket på ladan som blåst av i en av stormarna. Skogen bjöd på ordentligt med kantareller och vädret både sol och regn. När regnet blev för ihållande åkte vi hem till Stockholm .
– – –

IMG_3797
Fridfullt i Stockholms södra skärgård, Järflotta i Nynäshamn.

Järflotta
För första gången på två år så kom vi äntligen iväg på en paddeltur med övernattning. Att ge sig själv den friheten att låta den vanliga träningen läggas åt sidan några dagar har jag saknat. Vi fick vår beskärda del ändå med flera timmars paddling varje dag. Turen bjöd på ståtlig havsörn, uppfriskande bad, värmande sol och knastrande brasa i solnedgång …
– – –

DKM
DKM+ och sista biten i en sliten kropp. Slutade 12:a av 45 damer i K1 på tiden 6:52:23. 

Dalslands Kanotmaraton+
Blev inbjuden redan förra året av Christer Blüme, men först i år blev det av. Hade tänkt paddla nya Citiusen, men noga övervägande så valde jag den stadigare och betydligt tyngre Trapper Bonita. Ronnie stack ut hakan innan loppet och hade som mål att paddla de 55 km lite snabbare än jag. En bra start, fint tempo och hjälp vid lyften av vänliga funktionärer gjorde att loppet flöt på riktigt bra. Det började göra ont i musklerna efter drygt två timmar – resten blev en fight mot både kropp och knopp. De sista två milen var det borra ner huvudet i den hårda motvinden. Klarade målet sju timmar med några minuter och var dessutom i mål ca tio minuter före Ronnie. Men det var nog det tuffaste jag någonsin gjort! Att kliva ur kajaken blev en fars och den värk jag hade – i hela kroppen – går inte att beskriva. Tillät mig själv en dags vila och sedan var det dags för rullskidor upp för Hovfjället. Innan vi åkte hem från torpet passade vi även på att köra ett långpass stakning på Klarälvsbanan …
– – –

IMG_3919
Eldsjälar med gediget engagemang för ungdomar och längdskidor.

Anna & Emil Summercamp
Detta fantastiska läger för 120 ungdomar hölls 21–23 augusti och jag var på plats som ledare tillsammans med en massa andra profiler inom längd och skidskytte. För första gången arrangerades lägret i Östersund och dessutom var några paraidrottare anmälda – jätteroligt och ett superinitiativ av Anna & Emil. Full fart i tre dagar med rullskidor, orientering, mossolympiad och massor med bus! Höjdpunkten blev när alla dessa ungdomar sjöng och hurrade för mig på lördagsmorgonen …
– – –

IMG_3966
Prova på Parakanot, Brunnsvikens Kanotklubb.

Parakanot och klassificering
Paddlingen var först och främst tänkt som ett bra och roligt komplement till min skidåkning, men nu har jag blivit sugen på att börja tävla inom sporten. Sommarens parakanot-träff med Ewa Berglund-Lundbäck, Elitkoordinator på Kanotförbundet, var riktigt informativ och jag har sedan dess hunnit bli klassificerad. I Parakanot finns just nu maraton samt sprint 200 m, på Paralympics endast sprintdistansen. Parallellt med min skidåkning kommer lägga lite extra energi och tid på att bli ruskigt snabb på 200 m. Det tror jag kommer gynna min stakning, vara en bra sporre och motivationshöjare nu i höst och fram till våren.
– – –

sm_mtb-o
Kartan från sprinten – banläggarens lilla ”luring” var kontroll nr 4 …

SM i MTB-O 2015
Vi var ett laddat gäng från klubben, Haninge SOK, som helgen 4–6 september styrde bilarna mot Söderhamn. Med en träning som gått lite upp och ner, på grund av luftrörsbekymmer som inte riktigt vill ge med sig, och den hårdnande konkurrensen i MTB-O, så hoppades jag på att i bästa fall försvara min pallplats på långdistansen från förra året i Eksjö.
Men ibland händer det märkliga saker och fredagens sprint blev allt annat än en normal tävling. Banläggaren lurade oss med en kontroll som låg på ”fel” sida staketet och i princip alla bommade till denna, så även jag – rejält. Men istället för att ge upp tänkte jag att alla andra säkert också bommat den kontrollen, så jag bet ihop och orienterade riktigt bra resten av banan. Det blev en överraskande andraplats och ett silver.
Dagen efter var det långdistans på en tung bana. Den sista kilometern var benet fullt med mjölksyra och med en tid på dryga 1.48 så hade jag inga förhoppningar om medalj. Men jag blev trea – en prestation och medalj som jag är riktigt stolt över!
På söndagens avslutande medeldistans hade jag inget att hämta, jag orienterade för dåligt. Där slutade jag 8:a av 11 tjejer i klass D40, dock bara halvminuten från en femteplats. Det blev en bra helg …