Pappersarbete …

ipc-xc

Det är snart tävlingssäsong igen och jag ser verkligen fram emot den första världscuptävlingen i Vuokatti i mitten av december. Dock är det lite som behöver fixas för att jag ska få ställa upp och det är redovisningen av den utrustning som jag tänker tävla på i år. IPC (International Paralympic Committée) har tydliga regler för vilka hjälpmedel man får använda.
För er som följer min blogg så läste ni säkert om att jag fick tävlingsförbud i oktober 2013 på den fot som jag tänkt använda på Paralympics – något som ställde till det rejält, både mentalt och fysiskt (justering av åkteknik). Tack vare mina kontakter och Centri fick jag fram en standardfot som uppfyllde både mina önskemål och klarade IPC:s regelverk. För att slippa liknande eller andra incidenter i fortsättningen håller IPC nu på att bygga upp ett register över alla atleter och deras utrustning. Så, innan den 15 november måste jag skicka in ett formulär samt ett antal fotografier till IPC. Detta är ett krav för att jag ska få tävla internationellt kommande säsong.
Förutom det så har jag skrivit ett brev till den kommitté som har hand klassificeringen inom IPC. Jag tycker att procentsatsen – dvs det ”handikapp” jag tävlar med och som gör att jag kan tävla mot andra stående tjejer, som saknar kanske en arm – i skate/free technique i min klass inte är rättvis. Den behöver ses över för att jag och andra med samma funktionsnedsättning ska kunna tävla på mer lika villkor. Då benen är så viktiga i skate, så bör procenten ligga lägre än i klassiskt, men så är inte fallet idag. Jag håller tummarna för att de lyssnar och justerar procentsatsen för skate i min klass, LW2 – kanske inte till denna säsong, men till nästa …

Efterlängtad snöträning …

langberget1

Efter några veckors uppehåll på grund av en förkylning så var det dags för lite efterlängtad träning igen. Eftersom det i Stockholm, precis som på många andra ställen i landet, fortfarande är barmark tog jag ledigt några dagar i jul- och nyårshelgen för att komma till lugnet i torpet och därifrån vidare till snön. Totalt blev det nästan en vecka med underbar och inspirerande träning på – om än lite blöt och konstgjord, men dock – snö!
Vi började med fyra dagar i Långberget – funktionellt boende, fantastisk mat och 5 km bra spår i lagom kuperad terräng. Det blev både skate och klassiskt, distans och lite kortare pass med lite grenspecifik styrka och impulser. Kroppen kändes bättre än jag hoppats med både humör och motivation på topp. Passade även på att göra lite tester och fininställningar av protesen eftersom vi hade tillgång till snö …

tunneln-1

Avslutade detta lilla ”miniläger” i torpet och Torsby Skitunnel. Första riktiga fartpasset på länge och trots trögt före gav tröskelintervallerna bra kvitto – glad! På nyårsafton blev det ett lite längre distanspass och en lugn, mysig kväll med god middag, pannlampspromenad och feelgoodfilm med Ronnie – ett bra avslut på både lägret och året.

torpet-1

Jag är otroligt glad och tacksam över mitt liv och de människor jag har i min närhet, stolt över de prestationer jag levererat det gångna året och ser fram emot att få inleda 2014 med en efterlängtad tävlingspremiär i Vuokatti, Finland i början av januari. Sedan vidare till Oberstdorf för nästa, innan det bär hemåt igen för lite mer träning. Jag hoppas verkligen att vädergudarna tagit sitt förnuft till fånga och att Stockholm i mitten av månaden ligger vackert inbäddat i ett tjockt täcke vit snö …

Snöblandat …

20131001-212440.jpg

En hyfsad lugn dag i söndags med rullisar på förmiddagen – fokus stakning och 3 x 10 minuter smirredrag i lätt, lätt motlut. Eftermiddagens lugna skatepass ägnades åt protesjusteringar, lite balansövningar, en halvtimme utan stavar och test av banan inför måndagens sprintrace i A2-tempo.
Ja, då var det dags för veckans tuffaste pass – sprintrace skate och 5 x 1 km. Prolog, omvänd jaktstart, masstart, epilog och avslutade med omvänd jaktstart igen. Den blev ett bra, men fruktansvärt smärtsamt pass. Nästan maxpuls, tunnelseende, andnöd och blodsmak. Men det är alltid lika skönt när det är gjort.

20131001-212625.jpg

20131001-212858.jpg

Lugnt pass på eftermiddagen uppe på Mottolino Mountain där nattens regn lagt sig som snö. Lite blåsigt, men friskt och skönt att rensa kroppen från lite mjölksyrerester. Vackra vyer bjuds det alltid på – idag strålande sol i dalgången med Livigno i miniatyr. På vägen hem från passet fixade jag en hyr-MTB inför det kommande långpasset. En trevlig Specialized med framdämpare och skivbromsar.

20131001-213056.jpg

Upp tidigt för att komma iväg och vädret var inte inbjudande. Lite blåsigt, några plusgrader och lätt duggregn. Men det var otroligt skönt att göra något annat efter en och halv vecka. Började på ”platten” utmed Lago di Livigno för att känna på cykeln och sedan börja min resa upp mot Carosello 2700 m.ö.h.. Första delen går på vacker vandringsled med lätt motlut i en fantasktisk dalgång. Sakta, sakta plockas höjdmetrar och när man vänder sig om inser man hur fort det faktiskt går att ta dessa metrar. Efter dryga två timmar börjar den riktiga utmaningen – klättringen upp mot toppen av Carosello. Utmed en bergskammen slingrade sig den smala vandrings- och cykelleden. Inte för att jag kunde cykla …
Det tog ca 1,30 upp och på vägen blev jag påhejad av murveldjur, getter och åsnor. En örn cirklade även över mig innan den försvann över toppen. Glad att vara på toppen med vetskapen om att belöningen och tillika den efterlängtade nedförskörningen längs en serpentinväg väntade – trodde jag, ja.
Det blev allt annat än en skön resa – vägen var riktigt lerigt med gyttja och det var iskallt! Den halvtimme det tog att komma ner var allt var en plåga med domnande fingrar som följd – både av fartvinden och kramp över att brhöva bromsa så hårt. Väl hemma efter 4,5 timmar stod jag länge i duschen för att tina upp kroppen. Efter god lunch och lite behövlig vila lämnade jag tillbaka cykeln och passade på att njuta av en cappuccino på vägen hem.

20131001-213026.jpg

20131001-213215.jpg

20131001-213311.jpg

20131001-213341.jpg

Passo de Stelvio

20131001-213947.jpg
Glad, trött men så nöjd – ett tufft pass med bra fokus!

Halvmulet, lagom temperatur kring 15 grader och fina förutsättningar för dagens utmaning – klättringen uppför det berömda Passo de Stelvio, med en höjd av 2760 m.ö.h..
Grabbarna startade nere i byn och jag gav mig iväg lite närmare toppen, vid den första serpentinen nr. 48 – 1533 m.ö.h.. Började med skate och matade på på två:ans växel i ca en timme. Jag hann plocka ungefär 15 serpentiner och var nöjd med känslan i kroppen. Byte av underben och till klassiska rullskidor innan resan fortsatte uppför. Kände mig stark och kunde glida ut på varje diagonaltag trots att det lutade på.
Efter två timmar börjar det kännas lite överallt och nedräkningen av serpentinerna börjar på allvar. Blev påhejad av både cyklister och bilister, men även utskälld av minst ett murveldjur på vägen. Nu handlar det om att hitta motivation och inte tänka på smärtan – för det gör ont i armar och ben, men även det begynnande skavsåret på stumpen började göra sig tillkänna. Serpentin 20 avbetad, mer än hälften avklarat!
Kämpar på som i trans, tänker på tekniken, försöker åka avslappnat. Serpentin 10 avklarad – så nära toppen, men ändå så långt kvar. Blir påhejad av Frida och är så trött. Markeringar i gatan räknar ner de sista 5 kilometrarna. 4 km, 3 km och plötsligt är jag vid markering 1 km – vad hände?! Får lite extra kraft och den sista kilometern går rätt snabbt ändå och så är jag då på toppen – av Passo de Stelvio igen! Snålblåst, snöblandat regn och nollgradigt, men vad gör väl det. Nöjd, stolt och riktigt trött.
Cirka 1200 plockade höjdmetrar och 16,5 kilometer på dryga tre timmar – stark! Fotografering och den godaste pizza jag ätit på väldigt länge fick avsluta dagens pass innan hemfärden till Livigno via slingriga vägar både uppför och nerför …

Fjäderbyte och skatedebut

För någon vecka sedan besökte Ronnie en fjäderleverantör i västerort – Lesjöfors. Anledningen – vi behövde nya tryckfjädrar till mitt XT9-knä när jag ska köra skate. En katalog, några timmars analyserande av olika tråddiameter, innermått, slaglängd, fjäderkraft och ett exceldokument senare hade vi fått fram ett tjugotal tänkbara alternativ. Efter en gallring var vi nere i sex stycken som vi beställde.
Och det var med spänning som vi monterade dit den första fjädern i fredags eftermiddag för att ta de första skateskären. Siffror och värden på ett papper är en sak, känslan och effekten i verkligheten förstås en annan. Nummer ett kändes för hård, vi bytte till en lite mjukare. Hmmm … alldeles för mjuk – i med mer luft. Ökat lufttryck räckte inte, men kanske den fjädern skulle vara bra till diagonalåkningen?!
Byte till en tredje och nu kändes det bättre. Vågade lita på att fjädern skulle bära mig vid lättare belastning, men samtidigt tryckas ihop vid hårdare. Okej, nu hade vi en fjäder som fungerade hyfsat för att testa själva skatetekniken. Min allra första skateutrustning väntade och det var med julaftonskänsla som jag gick in i tunneln.
Om man bortser från min dåliga timing och koordination arm–ben så gick det över förväntan! Vi vred ut foten några grader för att få bättre vinkel mot snön, satte på rosa skate-spacer under bindning för att hjälpa skidan framåt och släppte ut lite luft för att lättare kunna trycka ihop fjädern framför allt uppför.
Jag for fram i tunneln med ett leende på läpparna! Det var riktigt kul och så stor skillnad mot att åka klassiskt – mer lekfullt och avslappnat. Under helgen blev det tre sessioner skate och två klassiskt. Andra dagen på skate gick betydligt bättre, både balans och teknik. Kände efter ett tag att jag nog behöver ändra vinkeln i foten för att kunna utnyttja fjädern optimalt – det blir till att testa i Bruksvallarna. Annars hade jag svårt att få till skären ordentligt, framför allt med vänsterbenet. Handlar nog om balans, men även att våga lita på protesen. Träna, öva, nöta …

Ps. Tack Lasse och gänget i Allsports skidshop för ert engagemang och vilja att dela med er av er kunskap.