Trippelnominerad!

trippel

Den 10 mars 2014 är en dag som jag för alltid kommer att minnas! Den euforiska glädjen när guldbeskedet kom, den enorma stoltheten och obeskrivbara explosionen av känslor. Det är ett ögonblick som inte går att beskriva med ord och jag är för evigt tacksam att jag har fått uppleva den, att jag klarade det …
Och nu händer något som också är väldigt svårt att förstå och ta in. Jag är nominerad till tre av Sveriges finaste idrottsutmärkelser – Årets prestation på Svenska Idrottsgalan, Jerringpriset och Bragdguldet. Wow, det är helt galet!
Att bara vara nominerad är stort och att få vara det tillsammans med några av idrottens storheter och mina sportsliga förebilder är större, men störst av allt är nog ändå att en idrottare med funktionshinder finns med i resonemanget bland jurymedlemmar och idrottsakademier i alla tre utmärkelserna. Det är häftigt!
Vinnaren av Bragdguldet och Årets prestation utses av en jury, även om ni kan gå in och säga er mening. Dock behöver jag er hjälp med att rösta på Jerringpriset. Vinnaren utses av er – så sprid gärna till alla ni känner, bekanta och vänner …

Jerringpriset – här kan ni rösta!

Här finns lite mer information om nomineringarna.
Radiosporten Jerringpriset
SvD Bragdguldet
Svenska Idrottsgalan ”Årets Prestation”

Skärmavbild 2014-11-28 kl. 12.10.36

Paralympics Sochi 2014

Galleri

Detta galleri innehåller 32 bilder.

Här kommer en massa bilder från tävlingarna som på ett eller annat sätt beskriver min ofattbara glädje och stolthet … Alla bilder är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan tillstånd. Denna första bild visar en oförglömlig stund delad med min Snygging.

Efter guldet …

Tack, det är otroligt vilken respons och vilken mängd av gratulationer som ramlat in från alla håll – det är helt galet! Lika galet och ofattbart som guldet …

Skärmavbild 2014-03-12 kl. 20.49.49
Segervrålet efter guldbeskedet! Foto: Karl Nilsson

Efter silvret på denna distans förra året i Sochi under världscupavslutningen har mitt mål varit att stå högst upp på Paralympics. Men det är lättare att sätta mål än att genomföra och lyckas med dem.
Under den gångna säsongen har all träning och allt fokus legat på 15 km klassiskt just den 10 mars 2014. Den tunga uppbyggnadsträningen – tuffa rullskideintervaller med motorcykeldäck, stavgång med detsamma, långa distanspass och in mot säsongen lite mer fart. In mot tävlingssäsongen ta varje tävling som en del i förberedelserna. Men det blir sällan som man tänkt sig – en lång förkylning satte stopp och jag missade världscupen i Canada. Fystester visade att jag hade gjort jobbet, men hur mycket hade avbrottet kostat?! Tävlingarna i Vuokatti och Oberstdorf skulle vara bara ”komma-igång-race”, men den obefintliga formen, tunga kroppen och dåliga resultatet blev tungt. Ytterligare en förkylning efter hemkomst i slutet av januari. Tankarna far iväg och självförtroendet börjar vackla. Men sen hände det – bra snöträning, lite tävlingar och testrace på hemmafronten väckte kroppen och hoppet. De sista veckorna innan och i Ridnaue kände jag mig för första gången denna säsong stark!
Väl i Sochi och redan på det första passet uppe på Laura Stadion infann sig lugnet, glädjen och harmonin – this is my place! Väl på plats insåg jag ödmjukt att jag nått mitt mål – att ta mig till Paralympics. Och med den insikten föll på något sätt allt på plats. Nu skulle jag njuta!
Testade banan med Anna Maria och Fredrik där vi diskuterade allt från bantaktik till mina tankar kring coachning av tider, skidtester med bästa vallarna Mats och Martin, drickalagningstest med Niclas och Tommy – hela teamet här uppe var på tå. Med det i ryggen gick jag in för att göra mitt lopp, och då så perfekt och taktiskt rätt som möjligt …

Guld av Helen Ripa i Paralympics på 15km
Med ett fokuserat lugn följde jag min plan. Foto: Karl Nilsson

Och jag gjorde allt precis som jag målat upp i mitt huvud, precis enligt plan – öppnade medvetet lugnt för att känna på dagsformen och komma in loppet, fortsatte åka kontrollerat och tänka på tekniken. Efter en mindre svacka på tredje varvet kom krafterna tillbaka. Hörde att jag låg på en silverplats, men det var som i en dimma, jag var inne i mitt ”flow”. Ute på sista varvet hör jag att ukrainskan började tröttna och att jag plockade in massor. Det sista varvet blev en fight, inte mot en guldmedalj, men mot att ge allt jag hade och åka över mållinjen och veta att jag gett allt!

Guld av Helen Ripa i Paralympics på 15km
Helt slut efter målgång och en tuff avslutning. Foto: Karl Nilsson

Ett silverrus och gratulationer från det bästa teamet, förbyttes efter någon minut snabbt till några sekunders förvirrat ovetande efter ukrainskans målgång – vem tog guldet? En tyst publik, lite radiokommunikation och sedan en tumme upp från Niclas. De känslor som bubblade upp i detta ögonblick är obeskrivbara! Jag skrek rakt ut, hoppade, kramades och grät … Det är den mäktigaste känsla och glädje jag någonsin upplevt! Min fokusering, min kyla under loppet, mitt krig mot smärtan, min plan resulterade i ett GULD! Att fokusera så på ett datum, ett lopp och att göra allt rätt – det är stort! Och det är här någonstans som det inte riktigt går att förklara den enorma glädje och stolthet som jag känner. Det är en känsla som länge kommer bubbla inombords och som är obeskrivbar.

Skärmavbild 2014-03-11 kl. 15.03.08
Segerjubel och glädjetårar! Foto: Karl Nilsson

Men jag delar gärna glädjen och är ödmjukt tacksam för den fantastiska insats från hela teamet, både här på plats och under min satsning!
Och tack, Ronnie för att du har och är med på denna resa – utan dig hade det inte varit möjligt …

medaljrip
En känslosam medaljceremoni … Foto: SVT

Inte långt kvar …

Idag var det ett distanspass i Lida som stod på schemat. Efter de senaste dagarnas snöande och preparerade spår var det vinterlandskap i Tullingeskogarna. Ronnie och Tobias tog sig runt två varv på långa slingan 17,9 km, medan jag hoppade av efter första och körde en salig blandning av ett varv på 7,6 km, ett varv 2,4 km och ett antal varv på lilla 800 m. Totalt blev det 3,3 mil och 2 timmar och 30 minuter i lugnt tempo – skön tröttkänsla i kroppen efter det och mysig fika på Värdshuset …
Veckan har varit riktigt bra och kroppen känns pigg och fräsch efter den lugna veckan då jag hade en liten känning till begynnande förkylning. Tisdagen bjöd på tuffa intervaller á la Toffe – 5 x 1,6 km på på tuff bana – saxbacke i början för att sedan plana ut, en utförslöpa och sedan stakning resten. Tog ca 5,37 per drag och det skiljde bara 4 sekunder mellan första och sista. Med blodsmak i munnen och andnöd var ordentligt nöjd när jag gled ut på nedvarvningsrundan!
Tog det lugnt på onsdagen för att ladda för torsdagens stora utmaning – DM i parsprintstafett i klassisk stil 4 x 2,4 km i Lida. Sara Eskilsson och jag ställde upp för Haninge SOK i klassen D17–49 och vi var riktigt taggade inför uppgiften. Själv var jag nervös hela dagen, med allt vad det innebär … Lite lurigt väder med nysnö, men jag hade bra skidor och när starten gick hängde jag med bra. Drog ifrån de andra lagen och när jag växlade över till Sara var det i ordentlig ledning. Sara körde starkt på sin sträcka och när jag gick ut på min avslutande sträcka var vi fortfarande i ledning. Sara ut på sista sträckan och då blev det spännande när jag tyckte att lag IKJ hade tagit in lite. Men Sara avslutade bra och höll undan. Så fruktansvärt roligt och kul att vi var starka hela vägen. Haninge SOK hade en riktigt bra dag – vi knep två guld, ett silver och ett brons!
Fredagen och lördagen bjöd på lugna pass med allt från drivor av nysnö och ospårat till nydragna spår i trevligt sällskap …
Som sagt – en bra vecka med en skön känsla i kroppen där torsdagens urstarka staklopp blev höjdpunkten. Känslan i kroppen och knoppen känns bra och bådar gott inför VM som stundar. Nu är det inte långt kvar, om mindre än två veckor åker vi till Sollefteå! Extra kul att Ronnie följer med, denna gång på officiellt uppdrag som vallare för truppen! Håller tummarna för att vi håller oss friska och krya de sista dagarna nu …