Mästarmötet …

Skärmavbild 2014-04-22 kl. 21.45.22

I förra veckan var jag på Solvalla och blev intervjuad som en av fem olympier/paralympier för ATG:s räkning och Kanal75. Jag kommer även att vara med på Olympiatravets avslutning i helgen. Intervjun ”Mästarmötet” sändes som en kort version i fredags på TV4, men en längre variant finns på webben. Eller här.
För oavsett vad man ska ta sig för så går det åt resurser. Det kan vara tid, energi och förstås pengar. Min satsning mot Paralympics har inte varit gratis, men å andra sidan gör jag ju inte detta för att bli rik, utan för glädjen att träna, tävla och bli bäst.
För några år sedan, i Turin och Vancouver till exempel, så låg nivån på de aktiva lägre än idag. Om fyra kommer den nivån som vi ligger på idag troligtvis inte att räcka till medaljer eller topplaceringar. Det kommer att krävas mycket mer – av oss aktiva, av ledare och förbundskaptener, av förbundet, men framför allt resurser.
Prestationerna och konkurrensen inom handikappidrotten blir allt starkare och bättre, tuffare. Medias bevakning blir mer riktad mot idrottsprestationen – jag är ju trots allt en elitidrottare med ett handikapp, inte en handikappad tjej som elitidrottar. Det krävs att man satsar till hundra procent för att man ska lyckas. Jag kan inte fortsätta jobba heltid om jag vill bli bäst i världen. Nu har det äntligen blivit elitidrott på riktigt!

Så – ett stort tack till alla er som har gjort det möjligt och ett ännu större tack till er som vill göra det möjligt i framtiden …

Skärmavbild 2014-04-22 kl. 21.48.33

 

 

Paralympics Sochi 2014

Galleri

Detta galleri innehåller 32 bilder.

Här kommer en massa bilder från tävlingarna som på ett eller annat sätt beskriver min ofattbara glädje och stolthet … Alla bilder är upphovsrättsskyddade och får ej användas utan tillstånd. Denna första bild visar en oförglömlig stund delad med min Snygging.

Stafettsilver!

3207641_2048_1152
Tre glada silvermedaljörer efter dramatiskt lopp. 

Vi bjöd på ett spännande lopp idag och det är lite så det känns med stafett – allt kan hända. Trubbel i starten gjorde att min taktik fick ändras från att ligga i tät till att försöka komma förbi och ta så många sekunder jag kunde på startsträckan. Zebastian och Albin gjorde en fantastisk andra-sträcka trots ett litet fall och jag gick ut strax efter Tyskland. Efter halva tredje-sträckan kom jag förbi Tyskland i en hårnålskurva och höll dem bakom mig. Mot Ukrainas framfart hade jag inget att sätta emot in mot växlingen. Grabbarna ut som tvåa och de körde om Ukraina och fångades in av både Ryssland och Norge ungefär samtidigt. Albins otroliga kyla och erfarenhet guidade Zebben på bästa sätt genom detta virrvarr och in mot stadion hade de kört om Norge och låg nu åter på en silverplats! De lyckades hålla undan och spurtade över mållinjen som andra lag …

Jag är så oerhört glad över att vara en del av detta – det finns inga som jag hellre vill ha i mitt stafettlag än just Zebastian och Albin. Deras krigarinställning, professionalitet och taktiska fingertoppskänsla är obetalbar! Tack grabbar, ni är bäst!

Mitt andra tack går till hela teamet runt omkring oss som stöttar, skriker, vallar, coachar, fixar tårtor mm – ingen glömd. Ett speciellt tack till Fredrik och ni andra som med en enorm lyhördhet och fingertoppskänsla stöttade och trodde på mig när det kändes som tyngst tidigare under säsongen. Det blev ju bra till slut, till och med bättre än jag vågat hoppats på!

Nu ska jag försöka ladda om, imorgon är det dags för det sista racet här i Sochi…

Efter guldet …

Tack, det är otroligt vilken respons och vilken mängd av gratulationer som ramlat in från alla håll – det är helt galet! Lika galet och ofattbart som guldet …

Skärmavbild 2014-03-12 kl. 20.49.49
Segervrålet efter guldbeskedet! Foto: Karl Nilsson

Efter silvret på denna distans förra året i Sochi under världscupavslutningen har mitt mål varit att stå högst upp på Paralympics. Men det är lättare att sätta mål än att genomföra och lyckas med dem.
Under den gångna säsongen har all träning och allt fokus legat på 15 km klassiskt just den 10 mars 2014. Den tunga uppbyggnadsträningen – tuffa rullskideintervaller med motorcykeldäck, stavgång med detsamma, långa distanspass och in mot säsongen lite mer fart. In mot tävlingssäsongen ta varje tävling som en del i förberedelserna. Men det blir sällan som man tänkt sig – en lång förkylning satte stopp och jag missade världscupen i Canada. Fystester visade att jag hade gjort jobbet, men hur mycket hade avbrottet kostat?! Tävlingarna i Vuokatti och Oberstdorf skulle vara bara ”komma-igång-race”, men den obefintliga formen, tunga kroppen och dåliga resultatet blev tungt. Ytterligare en förkylning efter hemkomst i slutet av januari. Tankarna far iväg och självförtroendet börjar vackla. Men sen hände det – bra snöträning, lite tävlingar och testrace på hemmafronten väckte kroppen och hoppet. De sista veckorna innan och i Ridnaue kände jag mig för första gången denna säsong stark!
Väl i Sochi och redan på det första passet uppe på Laura Stadion infann sig lugnet, glädjen och harmonin – this is my place! Väl på plats insåg jag ödmjukt att jag nått mitt mål – att ta mig till Paralympics. Och med den insikten föll på något sätt allt på plats. Nu skulle jag njuta!
Testade banan med Anna Maria och Fredrik där vi diskuterade allt från bantaktik till mina tankar kring coachning av tider, skidtester med bästa vallarna Mats och Martin, drickalagningstest med Niclas och Tommy – hela teamet här uppe var på tå. Med det i ryggen gick jag in för att göra mitt lopp, och då så perfekt och taktiskt rätt som möjligt …

Guld av Helen Ripa i Paralympics på 15km
Med ett fokuserat lugn följde jag min plan. Foto: Karl Nilsson

Och jag gjorde allt precis som jag målat upp i mitt huvud, precis enligt plan – öppnade medvetet lugnt för att känna på dagsformen och komma in loppet, fortsatte åka kontrollerat och tänka på tekniken. Efter en mindre svacka på tredje varvet kom krafterna tillbaka. Hörde att jag låg på en silverplats, men det var som i en dimma, jag var inne i mitt ”flow”. Ute på sista varvet hör jag att ukrainskan började tröttna och att jag plockade in massor. Det sista varvet blev en fight, inte mot en guldmedalj, men mot att ge allt jag hade och åka över mållinjen och veta att jag gett allt!

Guld av Helen Ripa i Paralympics på 15km
Helt slut efter målgång och en tuff avslutning. Foto: Karl Nilsson

Ett silverrus och gratulationer från det bästa teamet, förbyttes efter någon minut snabbt till några sekunders förvirrat ovetande efter ukrainskans målgång – vem tog guldet? En tyst publik, lite radiokommunikation och sedan en tumme upp från Niclas. De känslor som bubblade upp i detta ögonblick är obeskrivbara! Jag skrek rakt ut, hoppade, kramades och grät … Det är den mäktigaste känsla och glädje jag någonsin upplevt! Min fokusering, min kyla under loppet, mitt krig mot smärtan, min plan resulterade i ett GULD! Att fokusera så på ett datum, ett lopp och att göra allt rätt – det är stort! Och det är här någonstans som det inte riktigt går att förklara den enorma glädje och stolthet som jag känner. Det är en känsla som länge kommer bubbla inombords och som är obeskrivbar.

Skärmavbild 2014-03-11 kl. 15.03.08
Segerjubel och glädjetårar! Foto: Karl Nilsson

Men jag delar gärna glädjen och är ödmjukt tacksam för den fantastiska insats från hela teamet, både här på plats och under min satsning!
Och tack, Ronnie för att du har och är med på denna resa – utan dig hade det inte varit möjligt …

medaljrip
En känslosam medaljceremoni … Foto: SVT

Världscupavslutning i Oberstdorf

IMG_4922

Direkt efter Vuokatti åkte jag, Albin och Zebben till Oberstdorf och den stundande världscupavslutningen. Lite tokigt att det redan är dags för säsongens sista tävlingar i IPC Nordic Skiing innan januari ens övergått till februari … Tur dock att snön och kylan äntligen har hittat till Stockholm, då blir säkert de flesta av planerade tävlingar i distriktet av. För det är så att det saknas lite fler race för att få kroppen i tävlingsform – träningen och grunden finns där.
I fredags var det långdistans 15 km skate. Valde att köra klassiskt – dels för att få köra Paralypmicsdistansen, dels för att jag tror att jag tjänar på att göra det. Det blev ett tufft lopp – blötsnö med nederbörd och två rejäla utförslöpor – och jag slet och kämpade på allt jag hade. Men det saknas fortfarande fart! Den tuffa banan krävde sina offer, ett antal åkare fick tyvärr uppsöka sjukhus.
Till dagens skatesprint hade tävlingsledningen valt att ändra banan, den ursprungliga bansträckningen ansågs inte tillräckligt säker. Och dagen lopp gick mycket bättre. Attityd, kropp och före var bättre och jag var nöjd när jag gick i mål. Men sen kom besvikelsen – missade semifinalen med ynka fem sekunder. Jag tyckte att det kändes så bra och blev riktig förbannad att det inte räckte …
Dagens räddades lite av att Zebastian och Albin tog en bronsplats och att kroppen känns piggare. Imorgon är det dags för 5 km klassikt och jag hoppas på revansch …

20140115_155236

20140114_103306

20140115_124312

Säsongen 2012/13

För ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att göra en rejäl satsning mot Paralympics 2014, utan att ha en aning om den var rimlig eller inte. Nu vet jag …

medaljer_just
Läs mer

Mellanlandning efter VM-brons …

Vilka veckor, vilket mästerskap och vilken glädje!
Efter VM-guldet på sprinten, en maginfluensa, musikquiz mot Norge och några lugna dagar med träning, sömn och mat så var det in måndags dags för mixstafetten 4 x 2,5 km – två klassiska sträckor, två skatesträckor varannan gång. Samma lag som i Vuokatti, jag och Zebastian med Albin som ledsagare … Vid genomgången av laguppställningarna kvällen innan förstod vi att detta skulle bli tufft. Och det blev det, trots starkt support från bland annat svärföräldrarna som kommit upp för att peppa och titta!
Vi mötte hårt motstånd och två olyckliga fall gjorde att vi inte riktigt nådde ända fram. Det som ett tag såg ut att kunna bli en slutspurt om bronset, blev till slut en fjärdeplats. Surt just då, men samtidigt ett styrkebesked – vi var med och slogs om medaljerna … Lite återhämtning med mat, vila och sedan två lugna varv på 5 km på eftermiddagen för att känna av banan inför morgondagen. Positiv känsla.

176A9891Det blev en tuff stafett där alla muskler värkte och lungorna skrek efter luft …
Foto: Karl Nilsson

Läs mer

Starka intryck

Det har nu gått några dagar sedan den spännande och lärorika världscuppremiär i Vuokatti…
Jag avslutade tävlingarna med 5 km skate i torsdag, med ett hyfsat resultat även om jag inte är helt nöjd. Det blev ett tufft lopp, med ett fall i en utförslöpa som kostade en hel del sekunder och trötta muskler i den långa, tuffa backen strax efter varning. Det var tävlingsdebut på skate och en tionde plats – jag hade nog i dagsläget tjänat på att köra klassiskt.
Hela premiären blev en otrolig upplevelse ur flera vinklar. Hade inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig själv högst upp på pallen! Att jag får med mig så bra resultat i mina första tävlingar internationellt och mot konkurrenter som håller riktigt hög klass, till och medaljörer från tidigare mästerskap känns jättekul! Erfarenheterna är nyttiga och ger en indikation på vad jag behöver förbättra för att kunna nå ytterligare topplaceringar framöver. Jag är den enda tjej som kör med protes och stående, och jag möter dem som kör med en stav och två ben. Att tävla med så olika typer av funktionshinder ger olika för- och nackdelar utefter banan och det gäller att lägga upp träning och tävlingslopp därefter … Har mest erfarenhet från långlopp och det är en stor skillnad i karaktär på banorna och upplägg av lopp. För det gör ont, riktigt ont att köra 5 km fort på en kuperad bana – Tjejvasan är ingenting i jämförelse. Det handlar om att kunna fokusera trots smärtan, att behålla tekniken och fortfarande kunna köra riktigt fort… Och det betyder tuffare intervallpass, fler tävlingar på tuffa banor hemma och teknikfokus. Det kommer bli en fantastisk vinter!

Jag tar också med mig vetskapen efter denna första tävling att vi är ett helt outstanding gäng – dels hela truppen, men kanske framförallt ledarna som gör sitt absolut yttersta. Det är allt från matpåsar, besiktnings- och träningssällskap, pepp och tider utmed banan, lugna hjälpande händer vid start, proffsvallning och tekniksnack. Det känns tryggt – tack!

20121216-154229.jpg
Det finns en hel del att läsa om tävlingarna – nedan är lite länkar.

Resultat från veckans tävlingar: http://www.vuokattievents.fi/results

Sammanfattning av säsongens världscupstart i Vuokatti (in english): http://www.paralympic.org/news/russia-dominates-cross-country-nordic-skiing-world-cup

En artikel på sidan Längd.se: http://www.langd.se/svensk-varldscupseger-i-vuokatti.5141954-86106.html

Och så förstås på SHIF, Svenska Handikappidrottsförbundets sida: http://www.shif.se/templates/Workroom.aspx?id=1368&epslanguage=sv

MTB-O i Flottsbro

Nu i helgen har Söders–Tyresö arrangerat en 2-dagarstävling på vår sida stan och idag passade jag på att åka dit och ta en öppen bana, medel på 8,1 km. Det var regnigt, lerigt och ganska kuperat – bitvis riktigt jobbigt med en puls på närmare 97%. Är inte lika stark som i somras, det är surt! Själva orienteringen gick dock bra med endast två mindre bommar och jag kom i mål på tiden 1:15.
Provade på MTB-Orientering för första gången nu i somras på O-ringen där jag körde deras 3-dagarstävling. Åh, det var riktigt roligt och passar mig mycket bättre än löporienteringen. Att ta sig fram fort i skog och mark med protes kräver en dj**la massa vilja och envishet. Att cykla är betydligt enklare. Både racer och MTB kör jag med endast ett ben, då slipper jag skavsår och kommer enklare av och på. Jag har dock en ”piratprotes” på mig om jag måste ta emot mig eller leda cykeln i skogen när det är för trixigt eller brant – något som fungerar klockrent för mig.