Världscupavslutning i Oberstdorf

IMG_4922

Direkt efter Vuokatti åkte jag, Albin och Zebben till Oberstdorf och den stundande världscupavslutningen. Lite tokigt att det redan är dags för säsongens sista tävlingar i IPC Nordic Skiing innan januari ens övergått till februari … Tur dock att snön och kylan äntligen har hittat till Stockholm, då blir säkert de flesta av planerade tävlingar i distriktet av. För det är så att det saknas lite fler race för att få kroppen i tävlingsform – träningen och grunden finns där.
I fredags var det långdistans 15 km skate. Valde att köra klassiskt – dels för att få köra Paralypmicsdistansen, dels för att jag tror att jag tjänar på att göra det. Det blev ett tufft lopp – blötsnö med nederbörd och två rejäla utförslöpor – och jag slet och kämpade på allt jag hade. Men det saknas fortfarande fart! Den tuffa banan krävde sina offer, ett antal åkare fick tyvärr uppsöka sjukhus.
Till dagens skatesprint hade tävlingsledningen valt att ändra banan, den ursprungliga bansträckningen ansågs inte tillräckligt säker. Och dagen lopp gick mycket bättre. Attityd, kropp och före var bättre och jag var nöjd när jag gick i mål. Men sen kom besvikelsen – missade semifinalen med ynka fem sekunder. Jag tyckte att det kändes så bra och blev riktig förbannad att det inte räckte …
Dagens räddades lite av att Zebastian och Albin tog en bronsplats och att kroppen känns piggare. Imorgon är det dags för 5 km klassikt och jag hoppas på revansch …

20140115_155236

20140114_103306

20140115_124312

Säsongen 2012/13

För ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att göra en rejäl satsning mot Paralympics 2014, utan att ha en aning om den var rimlig eller inte. Nu vet jag …

medaljer_just
Läs mer

Silver på långdistansen …

Måndag och på schemat långdistansen över 15 km klassiskt, den som blev inställd på grund av ovädret natten mot lördag. Med ett riktigt vallaföre fick Fredrik och Martin en hektisk morgon och förmiddag med förutsättningarna: tre decimeter nysnö under natten, temperatur från minus 5 grader stigande till plus 1 grad underförmiddagen, fortfarande snöfall och en luftfuktighet på 97%. Efter tester in i sista sekund levererades skidorna till start i tid, precis i tid. Nu var det dags – Pre-Paralympics viktigaste lopp och det mest spännande – mitt första långa loppet på riktigt kuperad bana, på hög höjd och den distans som jag vill ta medalj på Paralympics nästa år. Hur skulle jag stå mig i konkurrensen och vilka förutsättningar var till min fördel respektive nackdel? Med en varvbana på 3 km gällde det dessutom att lägga upp loppet så att det fanns kraft i kropp och knopp även sista varvet …
Med en riktigt lugn och kontrollerad start kom jag in i trampkurvan vid vallabodarna och den första långbacken med bra känsla. Igenom tunneln och kortare stakparti, lite utför och lite kurvor, utförslöpa med vänstersväng innan brant backe och sedan ett stakparti där Anders langande dricka (varje varv) innan kort utförslöpa. Nu in i banans längsta stigning – backe, en serpentinsväng, fortsatt stigning som i slutet brantar på lite för att plana ut på toppen ovanpå tunneln. Lite utför och sedan uppför där trean viker av för att hoppa på igen strax innan den branta utförslöpan. Trevlig utförslöpa som bygger bra fart och som inte bjuder på några svängar eller andra överraskningar. Skarp vänster vid bodarna och några knixar innan stadion och varvning – ett varv!
Och jag gjorde rätt – mina krafter räckte alla varven. Jag hade skidor jag kunde lite på och genom Anna Maria och Fredriks tidrapporter fick jag veta att jag låg mer eller mindre jämnt med ukrainskan Kononova i princip hela vägen. Det kunde bli guld … Sista varvet gav jag allt jag hade, fick ordentligt med syra i slutet på sista långbacken och de små knixarna in mot stadion. På upploppet stakade jag ur mig de sista krafterna. Och det räckte till ett silver. Jag förlorade guldet med 7,8 sekunder, men jag är ända så oerhört glad över mitt lopp – både genomförandet/upplägget och prestationen. Att komma tvåa på genrepet inför Paralympics 2014 och detta med ett helt år av träning kvar ger pepp och styrka. Det kan bara bli bättre!

20130319-232004.jpg

Sochi

Ja, det blev verkligen ett äventyr …
Och det började redan på Arlanda. Trots våra idoga försök att få personalen på Turkish Airlines att se mellan fingrarna och släppa igenom vår bagageövervikt på 78 kg! så lyckades vi bara få ner den till 60 kg. Att min protes och reservdelar till den skulle väga så mycket gick de inte riktigt på – de drog av 8 kg för det och ytterligare 10 kg som goodwill.
Ösregn – avstigning, utdelning av krediteringar och säkerhetskontroll innan vi klev på gondolen som tog oss upp till boendet och tävlingsområdet. Mitt i allt detta var jag i akut behov av en toalett, men det verkade det vara svårt att få tillgång till. Gott om ryssar som ibland stökade till mer än strukturerade, även om de alla var hjälpsamma. Nåja, nu var vi ju i alla fall uppe och där fanns, tack och lov, en toalett. Utdelning av nycklar och ytterligare en kort busstur innan vi klev in i de enorma timmerstugorna och fina rum. Så otroligt skönt att vara på plats efter att ha varit vaken nästan ett ett dygn. En snabb och behövlig dusch innan jag utmattad kröp ner under täcket.
Promenad i djup sockersnömodd till restaurangen och en sen lunch. Lite kaffe, snack och en skön eftermiddag i soffan, medan ledarstab och vallar jobbar som bäst med att organisera i vallaboden. Ibland är det lyxigt att vara ”elitidrottare”…

20130313-224100.jpg

Mellanlandning efter VM-brons …

Vilka veckor, vilket mästerskap och vilken glädje!
Efter VM-guldet på sprinten, en maginfluensa, musikquiz mot Norge och några lugna dagar med träning, sömn och mat så var det in måndags dags för mixstafetten 4 x 2,5 km – två klassiska sträckor, två skatesträckor varannan gång. Samma lag som i Vuokatti, jag och Zebastian med Albin som ledsagare … Vid genomgången av laguppställningarna kvällen innan förstod vi att detta skulle bli tufft. Och det blev det, trots starkt support från bland annat svärföräldrarna som kommit upp för att peppa och titta!
Vi mötte hårt motstånd och två olyckliga fall gjorde att vi inte riktigt nådde ända fram. Det som ett tag såg ut att kunna bli en slutspurt om bronset, blev till slut en fjärdeplats. Surt just då, men samtidigt ett styrkebesked – vi var med och slogs om medaljerna … Lite återhämtning med mat, vila och sedan två lugna varv på 5 km på eftermiddagen för att känna av banan inför morgondagen. Positiv känsla.

176A9891Det blev en tuff stafett där alla muskler värkte och lungorna skrek efter luft …
Foto: Karl Nilsson

Läs mer

Retrospektiv 2012

Tänk om man vetat om vilka resor man skulle få uppleva när man slog upp ögonen för exakt ett år sedan. Vilka framsteg jag skulle göra i skidspåret, vilka otroliga människor jag skulle få nöjet att träffa och hur liten världen är …
I år fick jag glädjen att få uppleva känslan när allt stämmer, man flyger fram och allt är möjligt. En känsla av odödlighet som kanske infaller ett par gånger under ens tränings- och tävlingsaktiva liv, men som på något sätt gör det värt allt slit. I vintras infann den sig på Tjejskidan, ett Stockholmslopp i klassisk stil över 17 km. Efter en perfekt start lyckades jag hålla ryggen på några riktigt duktiga tjejer hela vägen in i mål och slutade 8:a, knappt fyra minuter efter vinnaren och en och halv minut från pallen. Jag flög fram, var så stark hela vägen – det var mitt livs lopp! Känslan höll mig vaken i flera nätter …
Tjejvasan blev nästa äventyr med en superkänsla i kroppen och vilja att prestera på topp. Dock hände det som inte fick hända – i Gopshus klev jag av min egen stav i trängseln och skrek efter en ny. Jag körde ett bra tag innan jag haffade en ryggsäcksbärande motionär som vänligt lånade ut sin stav till mig. Lars från Orsa räddade min dag och trots missödet växte jag ju längre loppet gick, blev starkare och starkare och for förbi löpare i spåret. Kom i mål som 87:a, endast 20 minuter efter världens bästa långloppsåkare! Den eufori som fyllde mig var obeskrivbar!
Och i och med detta seedade jag upp mig till led 4 i Vasaloppet och det skulle visa sig vara dagen då allt stämde och allt gick åt skogen …

2012 i Bilder

Läs mer

Starka intryck

Det har nu gått några dagar sedan den spännande och lärorika världscuppremiär i Vuokatti…
Jag avslutade tävlingarna med 5 km skate i torsdag, med ett hyfsat resultat även om jag inte är helt nöjd. Det blev ett tufft lopp, med ett fall i en utförslöpa som kostade en hel del sekunder och trötta muskler i den långa, tuffa backen strax efter varning. Det var tävlingsdebut på skate och en tionde plats – jag hade nog i dagsläget tjänat på att köra klassiskt.
Hela premiären blev en otrolig upplevelse ur flera vinklar. Hade inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig själv högst upp på pallen! Att jag får med mig så bra resultat i mina första tävlingar internationellt och mot konkurrenter som håller riktigt hög klass, till och medaljörer från tidigare mästerskap känns jättekul! Erfarenheterna är nyttiga och ger en indikation på vad jag behöver förbättra för att kunna nå ytterligare topplaceringar framöver. Jag är den enda tjej som kör med protes och stående, och jag möter dem som kör med en stav och två ben. Att tävla med så olika typer av funktionshinder ger olika för- och nackdelar utefter banan och det gäller att lägga upp träning och tävlingslopp därefter … Har mest erfarenhet från långlopp och det är en stor skillnad i karaktär på banorna och upplägg av lopp. För det gör ont, riktigt ont att köra 5 km fort på en kuperad bana – Tjejvasan är ingenting i jämförelse. Det handlar om att kunna fokusera trots smärtan, att behålla tekniken och fortfarande kunna köra riktigt fort… Och det betyder tuffare intervallpass, fler tävlingar på tuffa banor hemma och teknikfokus. Det kommer bli en fantastisk vinter!

Jag tar också med mig vetskapen efter denna första tävling att vi är ett helt outstanding gäng – dels hela truppen, men kanske framförallt ledarna som gör sitt absolut yttersta. Det är allt från matpåsar, besiktnings- och träningssällskap, pepp och tider utmed banan, lugna hjälpande händer vid start, proffsvallning och tekniksnack. Det känns tryggt – tack!

20121216-154229.jpg
Det finns en hel del att läsa om tävlingarna – nedan är lite länkar.

Resultat från veckans tävlingar: http://www.vuokattievents.fi/results

Sammanfattning av säsongens världscupstart i Vuokatti (in english): http://www.paralympic.org/news/russia-dominates-cross-country-nordic-skiing-world-cup

En artikel på sidan Längd.se: http://www.langd.se/svensk-varldscupseger-i-vuokatti.5141954-86106.html

Och så förstås på SHIF, Svenska Handikappidrottsförbundets sida: http://www.shif.se/templates/Workroom.aspx?id=1368&epslanguage=sv

Stafettseger!

Vi pratade om möjlig medaljchans vid middagen igår jag och Zebastian, men att det blev en förstaplats var nog en överraskning för oss alla.
Dagens bana på de klassiska sträckorna passade mig perfekt, endast stakbackar och idag kände jag mig stark. Plockade några placeringar under startsträckan och växlade över till Zebben som 4:a. Han körde riktigt bra på sin skatesträcka och kom in som 2:a. Jag tog snabbt in försprånget och snart ledde jag stafetten! Det var en mäktig känsla …
I sista långa motlutet stod Fredrik och Anna Maria och skrek på mig. I toppen av backen kom Japan ikapp och gick om. Nu återstod bara nerför och en högersväng in på upploppet inför sista växlingen. Växlade över till Zebben som 2:a, 17 sekunder efter Japan. Helt slut i mål och låg ett bra tag innan andning och ork var någorlunda tillbaka … Zebastian och Albin körde om Japan nästan direkt och nu var det spännande – skulle avståndet till Ukraina och Ryssland räcka? Med grabbarna var starka kom in hela 28 sekunder före tvåan och vi kammade hem årets första stafettseger!
Helt ofattbart, men så himla kul! Stort att ta medalj i världscupdebuten och att dessutom slå tidigare medaljörer …

20121212-174246.jpg