Efter guldet …

Tack, det är otroligt vilken respons och vilken mängd av gratulationer som ramlat in från alla håll – det är helt galet! Lika galet och ofattbart som guldet …

Skärmavbild 2014-03-12 kl. 20.49.49
Segervrålet efter guldbeskedet! Foto: Karl Nilsson

Efter silvret på denna distans förra året i Sochi under världscupavslutningen har mitt mål varit att stå högst upp på Paralympics. Men det är lättare att sätta mål än att genomföra och lyckas med dem.
Under den gångna säsongen har all träning och allt fokus legat på 15 km klassiskt just den 10 mars 2014. Den tunga uppbyggnadsträningen – tuffa rullskideintervaller med motorcykeldäck, stavgång med detsamma, långa distanspass och in mot säsongen lite mer fart. In mot tävlingssäsongen ta varje tävling som en del i förberedelserna. Men det blir sällan som man tänkt sig – en lång förkylning satte stopp och jag missade världscupen i Canada. Fystester visade att jag hade gjort jobbet, men hur mycket hade avbrottet kostat?! Tävlingarna i Vuokatti och Oberstdorf skulle vara bara ”komma-igång-race”, men den obefintliga formen, tunga kroppen och dåliga resultatet blev tungt. Ytterligare en förkylning efter hemkomst i slutet av januari. Tankarna far iväg och självförtroendet börjar vackla. Men sen hände det – bra snöträning, lite tävlingar och testrace på hemmafronten väckte kroppen och hoppet. De sista veckorna innan och i Ridnaue kände jag mig för första gången denna säsong stark!
Väl i Sochi och redan på det första passet uppe på Laura Stadion infann sig lugnet, glädjen och harmonin – this is my place! Väl på plats insåg jag ödmjukt att jag nått mitt mål – att ta mig till Paralympics. Och med den insikten föll på något sätt allt på plats. Nu skulle jag njuta!
Testade banan med Anna Maria och Fredrik där vi diskuterade allt från bantaktik till mina tankar kring coachning av tider, skidtester med bästa vallarna Mats och Martin, drickalagningstest med Niclas och Tommy – hela teamet här uppe var på tå. Med det i ryggen gick jag in för att göra mitt lopp, och då så perfekt och taktiskt rätt som möjligt …

Guld av Helen Ripa i Paralympics på 15km
Med ett fokuserat lugn följde jag min plan. Foto: Karl Nilsson

Och jag gjorde allt precis som jag målat upp i mitt huvud, precis enligt plan – öppnade medvetet lugnt för att känna på dagsformen och komma in loppet, fortsatte åka kontrollerat och tänka på tekniken. Efter en mindre svacka på tredje varvet kom krafterna tillbaka. Hörde att jag låg på en silverplats, men det var som i en dimma, jag var inne i mitt ”flow”. Ute på sista varvet hör jag att ukrainskan började tröttna och att jag plockade in massor. Det sista varvet blev en fight, inte mot en guldmedalj, men mot att ge allt jag hade och åka över mållinjen och veta att jag gett allt!

Guld av Helen Ripa i Paralympics på 15km
Helt slut efter målgång och en tuff avslutning. Foto: Karl Nilsson

Ett silverrus och gratulationer från det bästa teamet, förbyttes efter någon minut snabbt till några sekunders förvirrat ovetande efter ukrainskans målgång – vem tog guldet? En tyst publik, lite radiokommunikation och sedan en tumme upp från Niclas. De känslor som bubblade upp i detta ögonblick är obeskrivbara! Jag skrek rakt ut, hoppade, kramades och grät … Det är den mäktigaste känsla och glädje jag någonsin upplevt! Min fokusering, min kyla under loppet, mitt krig mot smärtan, min plan resulterade i ett GULD! Att fokusera så på ett datum, ett lopp och att göra allt rätt – det är stort! Och det är här någonstans som det inte riktigt går att förklara den enorma glädje och stolthet som jag känner. Det är en känsla som länge kommer bubbla inombords och som är obeskrivbar.

Skärmavbild 2014-03-11 kl. 15.03.08
Segerjubel och glädjetårar! Foto: Karl Nilsson

Men jag delar gärna glädjen och är ödmjukt tacksam för den fantastiska insats från hela teamet, både här på plats och under min satsning!
Och tack, Ronnie för att du har och är med på denna resa – utan dig hade det inte varit möjligt …

medaljrip
En känslosam medaljceremoni … Foto: SVT

8 thoughts on “Efter guldet …

  1. Vilken otrolig prestation du gjorde!! Stort Grattis till dig 🙂 Linus har följt dig här och undrade om jag följde med honom när han ska vara med i Paralympics;) Det var inte om han skulle vara med utan när han skulle vara med! Sådana som dig är underbara förebilder för alla som har en bonusfot framför allt, givetvis för alla andra också!
    Grattis igen!
    //Pia

  2. Jag tackar DIG för att du låtit oss ta del av denna resa. Att vi fått följa dig, vara nära och nu får surfa på vågen. Få är vi väl som känner en guldmedaljör och ännu färre som fått en sådan insikt i den satsning ni gjort – du, Rompa och resten av hela ert gäng. Jag har lärt mig massor, fått ett intresse följa det hela och jag sprider det med stolthet till alla jag möter. Trots att du under dessa år varit mitt uppe i denna fysiska och mentala satsning har du alltjämt varit samma gamla Helene som jag lärde känna för tusen år sedan. Att vi kapsejsat hemma hos er på väg norrut, att ni tagit med oss på paddling, bjudit upp mig till Åre osv osv. Fötterna på jorden trots ditt fokus. TACK Helene och Ronnie för att jag och Filippa får vara med om detta! Du är så grym och jag är så glad just ni hittade varann! Kärlek och håll fokus ända till slutet. Kram ❤

  3. Fantastisk insatts och ett känslosamt lopp.
    Stort Grattis till Er båda.
    Håller med Ewa, man känner sig extra, extra stolt och berörd när det är någon man känner (även om det bara är lite grann).
    Precis som när jag för 30 år sedan planerade en resa runt i Australien, men tvekade lite för att åka helt själv och träffade en tjej från Öjebyn några cm kortare och några kilon lättare(Jag var runt 173 och vägde in på 60kg). Hon berättade med inlevelse om sin solotripp runt stora delar av Australien. Men va fanken! Kan hon, en helt vanlig tjej i min storlek åka runt Australien borde jag också kunna. Hon inspirerade mig och det blev droppen som fick mig att komma iväg på en rundresa på egenhand i Australien. En resa som gjorde att jag växte flera decimeter, mentalt 🙂
    På samma sätt är det att se någon man känner, ta ett OS-Guld! En helt vanlig tjej, som jag har fikat och paddlat med tar Guld! Otroligt inspirerande och känslosvallande. Det blir sååå tydligt, med en stark vilja försätter man berg (eller Sten) 🙂

    Avslutar med att citera DN:s ledarskribent Henne Kjöller
    ”Det är inte så mycket frågan om hur man har det, utan om hur man tar det”

    Tycker du personifierar det citatet Helene 🙂

    Önskar dig och Ronnie fortsatta framgångar och guldmedaljer på alla plan och i alla spår.

    Kram
    //Sten (som efter guldet har vuxit nån decimeter till)

  4. detta är årets prestation av en kvinna med benprotes, som bara hållit på med längdåkning i 4 år.
    Helene skall ha bragdguldet, bli årets idrottskvinna, samt Jerringpriset. Tycker att det här är mycket större prestationer än när Charlotte Kalla vann TOUR de SKI 2007/2008.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s