På fel sida gränsen …

Med motivationen och glädjen kommer också viljan att öka träningsmängd och belastning. Och ibland vill man för mycket. Höstens tuffa intervallerna i backe med däck blev lite för mycket i kombination med övrig träning och det som min fot får stå ut med – varje dag. Jag klev över den gräns som är så hårfin när man är elitidrottare.
Smärtan som jag haft i foten den senaste tiden är en belastningsskada på skelettet. Resultatet från MR visade att det inte var en stressfraktur som befarat, utan ”bara” ett benmärgsödem i ett av benen i foten. Vid fortsatt träning med hög belastning finns risk för stressfraktur och därför ligger fokus på vila och alternativ träning. Jag bör inte belasta foten, så jag gör det jag kan för att hålla fysiken och humöret på topp – simning, cykel och styrka överkropp. Är väldigt glad för mitt hemmagym och min stakmaskin just nu. Att köra intervallpassen sittandes är en ny, men nyttig erfarenhet…
Det svänger så fort i idrottens värld och tyvärr innebär detta att jag kommer att inte kommer kunna köra världscuppremiären i Vuokatti om några veckor. Det är tråkigt att återigen missa en premiär, att inte få tävla och känna på kroppen efter sommarens och höstens träning, men min fot är viktigare. Jag är fortfarande förhoppningsfull inför resten av säsongen även om det är svårt att veta exakt hur det kommer utveckla sig. Säsongen har bara börjat och det är långt kvar till de sista tävlingarna i mars/april. Mina stora mål är fortfarande VM i Cable, USA i slutet av januari och lite senare i vår att toppa mina tidigare placeringar på Tjejvasan. Men en dag i taget …

SVT i Vuokatti

image

Efter det inledande klassiska loppet i onsdags, så blev i torsdags dags för 5 km fristil. Uppvärmningen kändes bra och kroppen piggare, så jag hade en bra känsla innan start. Första varvet gick bra, fräschare men saknar fortfarande tävlingsfarten. Och tyvärr blev inte det avslutande varvet helt perfekt. Det blev trångt med flera klasser ute samtidigt och den korta, smala varvbanan. Jag råkade ut för flera incidenter när snabbare åkare skulle om och sista gången klev en ukrainare av min stav. Tack vare en vänlig rysk coach kunde jag fullfölja loppet med två stavar. Dock var detta min första världscuptävling där jag inte tog några världscuppoäng – det svider. Men, men … Sedan dess har jag fått några riktigt långa, sköna träningspass i vintervacker böljande skogsterräng. Kroppen känns bättre och bättre, även tekniken blir mer avslappnad. Idag dubbla skidpass som avslutades i gymmet på eftermiddagen.
Under den större delen av vår vistelse här har vi haft sällskap av Maria och Anders från SVT. De har figurerat i kulisserna och pratat med oss när tillfälle funnits. Idag var det dags för resultatet av deras arbete här – ett långt inslag i Vinterstudion. Jag fick även äran att bli intervjuad live, en spännande upplevelse med en kamera som tyckte att det var lite för kallt (–16°) ute och bråkade. Men till sändning var allt ”up-and-running”!

Här kan du se reportaget med mig som sändes i Vinterstudion idag.

Och jag hoppas att det går att se hela inslaget via denna länk – Paralympicshoppen laddar i Finland. Kan tyvärr inte själv se den då jag befinner mig utomlands.

För er som är intresserade av resultat med mera hittar dem här på Vuokatti Events.

Tung världscuppremiär …

Första världscuploppet och tillika första tävlingsracet för säsongen avklarat – 5 km klassiskt på en halvkuperad bana med en lite trixig utförslöpa. Vuokatti bjöd på fina spår, någon minusgrad och snöfall, men min kropp var inte så stark som jag ville att den skulle vara. För den förnuftiga och realistiska sidan av mig så var detta ett ”komma-igång-lopp” och få race i kroppen, medan tävlingsmänniskan i mig gärna hade velat prestera betydligt bättre.
Tyckte att jag höll en bra utgångshastighet – lugnt och kontrollerat, och det kändes bra i ett par kilometer. Efter varvningen så var det dags för den lite tuffare motbacken igen och efter den blev jag trött. Slet och tyckte till och med att stakningen kändes tung. Ett felskär i en mindre utförslöpa gjorde att jag studsade ner på rumpan och upp igen, dock klarade jag utförslöpan med s-kurvan galant. Blev omkörd att två konkurrenter precis efter den utförskörningen (höjden av förnedring på en så kort sträcka), men stakade i alla fall ikapp dem och gick kloss i rygg över mållinjen. Det blev en blygsam 11:e plats av totalt 17 löpare där jag tappade en minut på slutvarvet – det positiva är att det bara kan bli bättre!
Imorgon är det dags för 5 km fristil och förhoppningsvis så känns kroppen piggare efter dagens genomkörare …

image

Säsongen 2012/13

För ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att göra en rejäl satsning mot Paralympics 2014, utan att ha en aning om den var rimlig eller inte. Nu vet jag …

medaljer_just
Läs mer

Retrospektiv 2012

Tänk om man vetat om vilka resor man skulle få uppleva när man slog upp ögonen för exakt ett år sedan. Vilka framsteg jag skulle göra i skidspåret, vilka otroliga människor jag skulle få nöjet att träffa och hur liten världen är …
I år fick jag glädjen att få uppleva känslan när allt stämmer, man flyger fram och allt är möjligt. En känsla av odödlighet som kanske infaller ett par gånger under ens tränings- och tävlingsaktiva liv, men som på något sätt gör det värt allt slit. I vintras infann den sig på Tjejskidan, ett Stockholmslopp i klassisk stil över 17 km. Efter en perfekt start lyckades jag hålla ryggen på några riktigt duktiga tjejer hela vägen in i mål och slutade 8:a, knappt fyra minuter efter vinnaren och en och halv minut från pallen. Jag flög fram, var så stark hela vägen – det var mitt livs lopp! Känslan höll mig vaken i flera nätter …
Tjejvasan blev nästa äventyr med en superkänsla i kroppen och vilja att prestera på topp. Dock hände det som inte fick hända – i Gopshus klev jag av min egen stav i trängseln och skrek efter en ny. Jag körde ett bra tag innan jag haffade en ryggsäcksbärande motionär som vänligt lånade ut sin stav till mig. Lars från Orsa räddade min dag och trots missödet växte jag ju längre loppet gick, blev starkare och starkare och for förbi löpare i spåret. Kom i mål som 87:a, endast 20 minuter efter världens bästa långloppsåkare! Den eufori som fyllde mig var obeskrivbar!
Och i och med detta seedade jag upp mig till led 4 i Vasaloppet och det skulle visa sig vara dagen då allt stämde och allt gick åt skogen …

2012 i Bilder

Läs mer

Starka intryck

Det har nu gått några dagar sedan den spännande och lärorika världscuppremiär i Vuokatti…
Jag avslutade tävlingarna med 5 km skate i torsdag, med ett hyfsat resultat även om jag inte är helt nöjd. Det blev ett tufft lopp, med ett fall i en utförslöpa som kostade en hel del sekunder och trötta muskler i den långa, tuffa backen strax efter varning. Det var tävlingsdebut på skate och en tionde plats – jag hade nog i dagsläget tjänat på att köra klassiskt.
Hela premiären blev en otrolig upplevelse ur flera vinklar. Hade inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig själv högst upp på pallen! Att jag får med mig så bra resultat i mina första tävlingar internationellt och mot konkurrenter som håller riktigt hög klass, till och medaljörer från tidigare mästerskap känns jättekul! Erfarenheterna är nyttiga och ger en indikation på vad jag behöver förbättra för att kunna nå ytterligare topplaceringar framöver. Jag är den enda tjej som kör med protes och stående, och jag möter dem som kör med en stav och två ben. Att tävla med så olika typer av funktionshinder ger olika för- och nackdelar utefter banan och det gäller att lägga upp träning och tävlingslopp därefter … Har mest erfarenhet från långlopp och det är en stor skillnad i karaktär på banorna och upplägg av lopp. För det gör ont, riktigt ont att köra 5 km fort på en kuperad bana – Tjejvasan är ingenting i jämförelse. Det handlar om att kunna fokusera trots smärtan, att behålla tekniken och fortfarande kunna köra riktigt fort… Och det betyder tuffare intervallpass, fler tävlingar på tuffa banor hemma och teknikfokus. Det kommer bli en fantastisk vinter!

Jag tar också med mig vetskapen efter denna första tävling att vi är ett helt outstanding gäng – dels hela truppen, men kanske framförallt ledarna som gör sitt absolut yttersta. Det är allt från matpåsar, besiktnings- och träningssällskap, pepp och tider utmed banan, lugna hjälpande händer vid start, proffsvallning och tekniksnack. Det känns tryggt – tack!

20121216-154229.jpg
Det finns en hel del att läsa om tävlingarna – nedan är lite länkar.

Resultat från veckans tävlingar: http://www.vuokattievents.fi/results

Sammanfattning av säsongens världscupstart i Vuokatti (in english): http://www.paralympic.org/news/russia-dominates-cross-country-nordic-skiing-world-cup

En artikel på sidan Längd.se: http://www.langd.se/svensk-varldscupseger-i-vuokatti.5141954-86106.html

Och så förstås på SHIF, Svenska Handikappidrottsförbundets sida: http://www.shif.se/templates/Workroom.aspx?id=1368&epslanguage=sv

Stafettseger!

Vi pratade om möjlig medaljchans vid middagen igår jag och Zebastian, men att det blev en förstaplats var nog en överraskning för oss alla.
Dagens bana på de klassiska sträckorna passade mig perfekt, endast stakbackar och idag kände jag mig stark. Plockade några placeringar under startsträckan och växlade över till Zebben som 4:a. Han körde riktigt bra på sin skatesträcka och kom in som 2:a. Jag tog snabbt in försprånget och snart ledde jag stafetten! Det var en mäktig känsla …
I sista långa motlutet stod Fredrik och Anna Maria och skrek på mig. I toppen av backen kom Japan ikapp och gick om. Nu återstod bara nerför och en högersväng in på upploppet inför sista växlingen. Växlade över till Zebben som 2:a, 17 sekunder efter Japan. Helt slut i mål och låg ett bra tag innan andning och ork var någorlunda tillbaka … Zebastian och Albin körde om Japan nästan direkt och nu var det spännande – skulle avståndet till Ukraina och Ryssland räcka? Med grabbarna var starka kom in hela 28 sekunder före tvåan och vi kammade hem årets första stafettseger!
Helt ofattbart, men så himla kul! Stort att ta medalj i världscupdebuten och att dessutom slå tidigare medaljörer …

20121212-174246.jpg

Världscupdebuten avklarad!

Anlände sent i söndags kväll, något försenade och utan bagage, till Vuokatti. Efter utdelning av de nya landslagskläderna och påse med kvällsfika var det dags för lite välbehövlig sömn.
Måndagen bjöd på klassificering av läkare inom IPC. De noterar handikapp, bedömer rörlighet, styrka etc och placerar mig i en klass – jag blev en LW2 – alltså stående åkare med amputation över knät. Efter det dags för en första besiktning av tävlingsbanan och test av skidor. Skidvalet blev enkelt då mitt ”gamla” par gled mycket bättre och fästet fick Martin till riktigt bra efter några extra lager. Banan var en lagom kuperad slinga om 2,5 km med en lång backe, ett långt motlut och två saxbackar. Den enda ordentliga utförslöpan en s-kurva som jag inte tvekande inför och klarade galant! Kände mig trygg med banan och fick bra feedback av Fredrik som åkte med. Nummerlappsutdelning, starttider och annan viktig information delades ut innan läggdags – nu var det dags att ladda …
Koll på utrustningen, frukost (lyckades äta och behålla den) och sedan mot skidtest. Hade fantastisk glid, fick bättra på fästet, men var sedan riktigt nöjd med mina skidor. En sista besiktning av banan som bjöd på riktig räls, perfekta spår! Var lugn och kände mig trygg i situationen, ovanligt för att vara jag, men det kändes bra. Var vid starten i god tid, värmde upp och en minut innan min start kl 11.01 stod jag beredd att ge mig ut på min första Världscuptävling. Höll ihop loppet riktigt bra, öppnade som planerat – samlat och med en bra fart och teknik. Efter första varvet hade jag kört om tjejen som startade 30 sekunder före mig, men efter ytterligare någon kilometer kom två löpare ikapp mig. Lyckades hålla jämna steg med dem, dvs tappade uppför de lite brantare backarna och tog ikapp och körde om på platten och utför. Tyvärr avslutades banan med de två saxbackarna innan utförslöpan och därefter var upploppet för kort för att jag skulle komma ikapp dem. Efter ett nästan perfekt upplagt lopp och ransonering av krafter kom jag i mål riktigt trött. Efter omräkning av tider utifrån min klass, hamnade jag på en hedervärd femte plats. Och jag är supernöjd med min insats och mitt lopp! Kul att få ett kvitto på min kapacitet och möjlighet att kunna hävda mig i kommande tävlingar – det skilde endast 1 minuter och 15 sekunder i ren åktid mellan mig och vinnaren.
Imorgon är det dags för stafett 4 x 2,5 km och då kör jag i lag med Zebastian som tog en tredjeplats idag. Vi kör två sträckor var, jag de klassiska (1:a och 3:e) och Zebben skatesträckorna (2:a och 4:e). Lagen är mixade med olika handikapp och först i mål vinner!

20121211-215241.jpg