Världscupavslutning IPC

testrace Intervaller på tävlingsbanan två dagar innan race.  Foto: Nathan W. Lediard

Förra helgen var det då dags för säsongens sista världscuptävling, i Surnadal i Norge. Och det blev en bra sista tävling på skidor, men inte alls perfekt. Efter fyra dagar med förberedelser, test av banan, upptäcktstur på skidor, fartpass och skidtester så var det då dags för tävlingens enda och säsongens sista race – 5 m klassiskt. Två varv på en snabb 2,5 km slinga med för mig perfekta utförslöpor, bra stigningar och fina stakpartier i svaga motlut. Efter första varvet låg jag tvåa, endast tre sekunder efter säsongens suverän – Oleksandra Kononova. Jag hade en riktigt bra dag med toppenskidor och stark kropp och gav allt jag hade ut på sista varvet. Men så hände det som inte får hända. I den sista snabba utförslöpan efter den sista branta stigningen tar jag så mycket fart över krönet att farten blir högre än tidigare. Detta, i kombination med att jag var riktigt ansträngd, resulterar i att jag inte kan parera när vänsterskidan far ur spår mitt i backen. När jag står i fartställning finns det inga, eller väldigt små, manövreringsmöjligheter pga. av protesen. Det är ingen våldsam krasch på något sätt, men jag tappar all fart och massor med meter, får börja om och trots att ger allt jag har så blir det en omöjlighet att vinna. Jag kom trea och vet att jag hade varit med och fightats om segern om jag stått på benen. Besviken på mig själv, förbannad! Och det blir det så mycket mer frustrerande genom att detta var det enda racet för mig denna gång. Jag bygger upp så mycket förväntningar, så mycket pepp inför ett lopp och det finns ingen chans till ”revansch”.

IMG_3531 Race – här på väg ikapp Anne Karen från Norge.  Foto: Anne Ragnhild Kroken

Personligen önskar jag fler världscuptävlingar per säsong inom IPC. Facit för min del denna säsong är endast tre race. Jag har varit skadad och missat en världscup, inte haft möjlighet att åka på den tredje med tanke på mitt arbete då frånvarotiden hade blivit ca en månad. Det betyder att jag har åkt VM (två lopp) och världscupavslutningen (ett lopp) – det är inte tillräckligt … Dock ska det poängteras att jag hade kunna köra ytterligare två race, båda i 15 km fristil/skate. Men som det ser ut idag med klassificeringen känns det inte speciellt kul. Jag skrev lite om det i ett inlägg i oktober – Pappersarbete. En tanke är dock att kanske ändå köra dessa för att få en statistik för IPC att titta tillbaka på, samt att jag skulle få fler tävlingar – trots att det inte kan bli några framstående placeringar. Under VM tidigare i år hade jag och Fredrik Uusitalo en bra diskussion med IPC angående en justering av procentsatsen för skate/fristil för dem som tävlar stående med lårbensamputation.

IMG_3500 Anna Maria Nilsson och Ronnie väntar medan jag pustar ut.

IMG_3458 Bilade upp i min Subaru XV och det var en lång, men bitvis mycket vacker resa.

IMG_3461 Ronnie var med och vallade mina skidor tillsammans med den finska vallaren Ville.

Jag förstår att det inte finns resurser, varken inom IPC eller förbunden, att åka på tävlingar varje helg. Och att det är svårt att hitta arrangörer. Men var tredje vecka eller dylikt skulle jag tycka var bättre – kanske två innan nyår och fyra efter (mästerskapsfria år). En av anledningarna till de få tävlingstillfällena för min del är att man valt att alternera Cross Country och Biathlon, det vill säga i grova drag köra varannan dag. För mig som endast kör XC betyder det att jag är borta dubbelt så lång tid som jag skulle behöva, vilket ställer till det en del med tanke på mitt jobb. Dessutom medför det extra utgifter för nationerna i form av boende under en längre tid än nödvändigt. Önskvärt vore att köra först XC och sedan skidskytte, eller tvärt om förstås. Kanske skulle man få fler att åka på alla världscuptävlingarna och förbunden skulle eventuellt kunna skicka fler tävlande i respektive idrott. För dem som tävlar i både XC och skidskytte har det egentligen ingen betydelse – de tävlar i princip varje dag med dagens upplägg ändå. Spännande att se vad som händer inför nästa säsong …

IMG_3507-1 IMG_3516 IMG_3511-1 IMG_3509-1 IMG_3457 IMG_3459

Tjejvasan och folkfest i Falun …

A859_1_sid2

Vilken grym helg det blev!
Först var det dags för Tjejvasan. Lite extra pirrigt då det det var tre år sedan jag körde senast. Då, 2012, seedade jag upp mig till startled 1, nu var jag kvalificerad att stå i Elitledet – en ny, men häftig upplevelse. Det betydde flera saker – dels ganska mycket mer uppmärksamhet och media, men framför allt innebar det fördelen att inte behöva stå i kö på morgonen in i startfållan. I år bodde vi på nytt ställe precis vid Oxbergs-kontrollen. Det var perfekt – stort, personligt och med ett mycket gästvänligt värdpar.
Det började med en nummerlappsceremoni på fredagskvällen där jag fick kliva upp på scenen i mässtältet tillsammans med några av världens bästa långloppsåkare, bland andra Britta Johansson Norgren, Laila Kveli och Annika Löfström – coolt! Fick även nöjet att skriva en autograf till Ester …

nummerlappsceremoni

I år hade jag ett privat litet serviceteam – Ronnie, min man, klippa och tillika supervallare langade även dricka och stod med stavar på tre ställen. Utmed spåret fanns även stav- och langateamet Ola och Ellinor, samt mina svärföräldrar som skrek på inte mindre än tre ställen! Vilket perfekt upplägg – jag visste att det fanns stavar utmed hela banan (2012 bröt jag en stav i Gopshus och det tog bra många kilometrar innan jag lyckades få en nya av en motionär/åskådare och en egen i Läde) och dricka på fyra ställen.
Och det blev ett riktigt bra lopp! Inte perfekt, men utifrån säsongens förutsättningar ett lopp som jag är nöjd med. Jag hade inte riktigt den där farten och trycket i stakningen som jag vet att jag kan få till när allt stämmer, men jag hade inte mer i kroppen denna dag.
Skidorna var perfekta och trots att jag körde med fäste, valde jag att staka i princip hela banan. Är nu frestad att staka hela loppet på blanka skidor, kanske nästa år beroende på före. Nådde inte mitt mål att komma topp 50, utan slutade som 54:a på tiden 1.32:14 endast 13 minuter efter segraren. Kanske hade det sett annorlunda ut om det hade blivit en fight om placeringarna de sista kilometrarna. Nu gick jag ensam, kanske de sista två …
Men som alltid – lika kul att efteråt prata med andra tjejer om loppet, sitta i mässtältet med klubbkamraterna och bara njuta av atmosfären och stämningen. Dagen avslutades med god middag i bästa sällskapet på kvällen i Oxberg, innan jag stupade i säng klockan halv nio.

Här finns lite klipp från SVT från helgen:
Intervju före start
Efter målgång

Hela resultatlistan från årets Tjejvasan – Resultat från Tjejvasan 2015

vm_falun

Och när vi ändå var i Dalarna så kändes det självklart att stanna till i Falun och se på den avslutande VM-femmilen. Vilken folkfest! Stämningen var på topp, det blev ett dramatiskt lopp och jag är så grymt imponerad av dessa skidåkare som slet i de tuffa backarna i ett tungt före med nysnö och plusgrader.
Det blev en skön hemresa efter en fullspäckad helg …

VM-silver i klassisk sprint

flower1-ipc
Woman’s Standing Classic Sprint.  Foto: James Netz Photography

Det blev en lång och tuff dag igår som slutade på bästa sätt – med ett VM-silver! Jag hade som mål att försvara mitt sprint-guld från VM i Sollefteå 2013. Nu räckte den inte riktigt hela vägen – kanske dels på min säsong som inte varit helt optimal, men framför allt på att motståndet blev för tufft. Men jag tar med mig att jag var kylig, strategisk och lagom taggad hela dagen, trots att det är tufft mentalt att ladda inför varje race. Jag tog rätt beslut utmed banan, var tuff utför och tokstark i avslutningen. Självförtroendet får sig en boost när man plockar tre placeringar bara inne på stadion – från en femte plats till ett silver.

AnneRagnhildKroken
Upploppsfight!  Foto: Anne Ragnhild Kroken 

Mellan loppen följde jag min plan – på med överdrag och nedvarvning direkt, byte till torr underställströja, energiintag, några minuters mental vila och laddning, uppvärmning och sedan direkt till start, av med överdrag och på med tävlingsskidor. Och detta gånger två – mellan prolog/semi och semi/final. Efter blomsterceremonin blev det en längre nedvarvning och det finns inget bättre just då. Att i lugnt och ro njuta av ett silver och av det man älskar att göra – åka skidor.
Och som alltid är det inte möjligt att prestera på topp oavsett hur väl förberedd man är om inte teamet runt omkring fungerar. Det gjorde det idag, som så många gånger tidigare – så stort tack Fredrik Uusitalo och Martin Isaksson.

Mer om VM i Cable, och om dagen finns att läsa på SHIF:s webbsida på länkarna nedan.
Helene Ripa inför VM: ”Jag känner mig stark, glad och taggad”
VM-silver i sprint för Helene Ripa

IMG_5550_justInnan start semifinal.  Foto: Anne Ragnhild Kroken

pallen_just (kopia)

Dubbdäck och D-vitamin

IMG_3270

Efter en lång period med trist höstväder så bjöd helgen på strålande sol, några minusgrader och hög, krispig luft som jag har saknat hysteriskt … Så jag bytte gymmet mot mountainbiken och passade på att köra ett pass på lördagen och en på söndagen. Och vad jag har längtat efter solen, kylan och glädjen över att träna ute! Njöt varje sekund och lapade i mig solstrålar och fyllde på depåerna med D-vitamin. Vilken energiboost!
Foten blir ju långsamt bättre och även om MR-resultatet inte visade på några stora förbättringar i själva ödemet, så har jag mindre ont och det är det jag måste fokusera på. Nu längtar jag efter att få köra på snö och se hur det känns. Är mer spänd över foten än resten av kroppen som jag tror har mått bra av att köra alternativt. Snart är det det dags och jag vill tävla!

IMG_3271

IMG_3273

IMG_3272

Intervju i P4 Extra ang. Jerringpriset

045B

Igår gästade jag P4 Extra med Lasse Bengtsson och pratade om guldet i Paralympics, protesinställningar och Jerringpriset. Här kan du lyssna på hela klippet – Helene Ripa i P4 Extra.
Det finns flera sätt att rösta på – webben, vykort eller telefon. Vill du rösta på mig kan du gå in på länken eller ringa direkt på telefonnummer 099-206 03.

Skärmavbild 2014-12-02 kl. 10.03.49

Pappersarbete …

ipc-xc

Det är snart tävlingssäsong igen och jag ser verkligen fram emot den första världscuptävlingen i Vuokatti i mitten av december. Dock är det lite som behöver fixas för att jag ska få ställa upp och det är redovisningen av den utrustning som jag tänker tävla på i år. IPC (International Paralympic Committée) har tydliga regler för vilka hjälpmedel man får använda.
För er som följer min blogg så läste ni säkert om att jag fick tävlingsförbud i oktober 2013 på den fot som jag tänkt använda på Paralympics – något som ställde till det rejält, både mentalt och fysiskt (justering av åkteknik). Tack vare mina kontakter och Centri fick jag fram en standardfot som uppfyllde både mina önskemål och klarade IPC:s regelverk. För att slippa liknande eller andra incidenter i fortsättningen håller IPC nu på att bygga upp ett register över alla atleter och deras utrustning. Så, innan den 15 november måste jag skicka in ett formulär samt ett antal fotografier till IPC. Detta är ett krav för att jag ska få tävla internationellt kommande säsong.
Förutom det så har jag skrivit ett brev till den kommitté som har hand klassificeringen inom IPC. Jag tycker att procentsatsen – dvs det ”handikapp” jag tävlar med och som gör att jag kan tävla mot andra stående tjejer, som saknar kanske en arm – i skate/free technique i min klass inte är rättvis. Den behöver ses över för att jag och andra med samma funktionsnedsättning ska kunna tävla på mer lika villkor. Då benen är så viktiga i skate, så bör procenten ligga lägre än i klassiskt, men så är inte fallet idag. Jag håller tummarna för att de lyssnar och justerar procentsatsen för skate i min klass, LW2 – kanske inte till denna säsong, men till nästa …

Träningsläger i Torsby …

tunneln
Gruppbild, saknas gör Zebastian och hans nya guide Erik samt Anna Maria (som fotade).

Säsongens andra träningsläger fast det egentligen känns som första. Efter en lugn inledning av säsongen efter Paralympics så har sommaren varit riktigt bra och jag har successivt hittat tillbaka till träningsmotivationen. Att det är lite lugnare på fronten ”övriga uppdrag” har gjort att jag kommit in i rutinerna igen – vilket är avgörande för att jag ska få ihop det. Och även om mängden träning inte varit densamma som innan Sochi så kände jag mig riktigt stark både på rullisarna och på snön. Hovfjället-intervallerna och det avslutande testracet gick bättre än förväntat och nu är det bara att köra vidare.

Träningsupplägget
Lördag em: 2 h rullskidor, klassiskt A1
Söndag fm: 2 h skidor, klassikt A1 i tunneln
Söndag em: 1,5 h rullskidor, klassiskt A3 Hovfjälls-intervaller 8 x 5 min
Måndag fm: 2 h MTB A1
Måndag em: 2 h skidor, klassiskt A1 med impulser
Tisdag fm: Race 7,8 km, klassiskt A3 (6 varv i tunneln), upp- och nedvarvning


Hovfjället-intervaller …

mtb
Gruppselfie innan två timmar MTB för mig, löpning med orienteringsinslag för resten.

race
Dags för avslutande race i tunneln – 6 varv á 1,3 km = 7,8 km. 

På plats var även det paralympiska teamet från USA – U.S. Paralympics Nordic. Kul att träffa dem igen. Vi körde några pass tillsammans, men med lite olika träningsförutsättningar så var det framför allt vid måltiderna som vi umgicks.

sitski_usa
Delar av det paralympiska teamet från USA.

Vi bodde för första gången på Sahlströmsgården bara några minuter från skidtunneln. Fina, moderna rum med utsikt över böljande ängar och en mindre sjö, fantastisk god och hemlagad mat i en mysig och lugn miljö i renoverade gamla byggnader som har fått behålla sin charm och sina detaljer. Dessutom fanns det en väg som gjord för rullskidor precis utanför dörren – jag kommer definitivt åka dit igen.

utsikt

cafe

matsal

Fångarna på fortet 2014

laget
”The Babes” – Helene Ripa, Thomas Wassberg och Jonas Hallberg.

Trots att inspelningen var redan den 4–7 juni har hemlighetsmakeriet med laguppställning och motståndare gjort att detta inlägg har dröjt. Men nu så är det dags! Nu på lördag, den 6 september, sänds andra avsnittet av säsongens Fångarna på fortet på TV4. Jag och mina lagkamrater Thomas Wassberg och Jonas Hallberg kämpar för att vinna utmaningar, ta nycklar och lösa gåtor. En på papperet kanske oväntad mix, men vi kompletterade varandra bra och jag hade verkligen hysteriskt roligt!

entre-fortet

Dagen innan inspelning fick jag ingående frågor av Gunde om vad som är möjligt att göra och inte göra med protes. Framför allt fick jag frågor om vatten. För mig är det så självklart, men för utomstående finns det förstås massor med funderingar. Vatten till knäna är inget problem, protesen tål vatten. Vid djupt vatten finns det inte heller några hinder, men då vill jag vara utan protes. Protesen hämmar mig mer än tillför något och simmar gör jag alltid utan protes. Jag passade även på att förtydliga att jag ville göra fysiska celler, inte lyfta spindlar eller vända på skorpioner.
Enligt den information som jag fick på plats så var jag den första någonsin som tävlar på Fort Boyard med protes/lårbensamputation. Det svenska produktionsbolaget fick kämpa med näbbar och klor för att få det franska teamet att låta mig deltaga över huvudtaget. Efteråt fick jag dock tummen upp …

mix

Vi bodde trevligt i lägenheter strax utanför den lilla hamnstaden La Rochelle och hann förutom inspelningen med en halvdag inne i staden med god lunch, bad i poolen och en avslutande middag på en lokal fiskrestaurang där vi åt en fantastisk skaldjurplatå. Tidig morgon för att återvända till Sverige i det lilla privatplanet. En rolig resa och ytterligare några erfarenheter rikare.

mix2

Sol, surf och sightseeing …

bild7

Efter de två dagarna på Kolmården så drog vi vidare till Öland och Haga Park. Några hundra meter från vattnet och i utkanten av campingen, precis bredvid syrran och Mattias gamla Volkswagen–buss, slog vi upp vårt tält. Och det blev några helt grymma dagar! Att få spendera så många dagar med syrran och hennes familj – det känns som lyx och var dessutom en evighet sedan. Efter morgonens gemensamma frukost så gav de sig ner till surfstranden medan vi gav oss ut på egna äventyr, bland annat på några långa mountainbiketurer.

bild16

Det första svängen blev drygt 3,5 h och gick över det stora Alvaret. Vandringsleden som vi cyklade slingrade sig över det svenska stäpplandskapet bland grästuvor, kalkstenshällar och stora vattenpölar med kristallklart vatten. Stenrösena som markerade leden var dock bristfällig på sina ställen vilket ledde till en mindre omväg där cykeln fick ledas bland snår och taggbuskar …

bild12

På vilodagen låg havet spegelblankt, perfekt då vi hade laddat för sol och bad. Den långgrunda stranden gjorde det möjligt att prova på diverse aktiviteter. Jag testade bland annat SUP – Stand Up Paddle. Trots att vi hyrde den bredaste och stadigaste brädan så var det svårt. Att byta fotplacering var i princip omöjligt, men jag lyckades i alla fall hålla mig på benen – det blev bra träning för både bålstabiliteten och balansen. Jag paddlade även sittandes utan protes och det var förstås betydligt enklare. Utan protes var det även lättare att ta ett dopp när det blev för varmt. Ronnie som inte vindsurfat sedan tjugoårsåldern passade på att låna Mattias utrustning och imponerade inte bara på mig genom att enkelt ta sig upp och dra iväg.

Här kommer det så småningom in en bild när jag testar SUP för första gången …

Ingen riktig semester utan sightseeing. Som liten var Ronnie mycket på Solliden, hans morfar jobbade som beridare i Hovstallet och spenderade en massa somrar på Öland för att ta hand om kungafamiljens hästar. Så fredagen blev en dag full av roliga historier och gamla minnen om Solliden som avslutades med lunch på Kaffetorpet. Och när vi ändå var där så fick den stora borgruinen i Borgholm också ett besök av oss. Det är maffigt att vandra runt i de kyliga gångarna och föreställa sig hur det en gång såg ut.
Hemma igen på eftermiddagen drog surfisarna till stranden och jag och Ronnie tog på oss rullskidorna för en tur längs böljande rågfält och genom grönskande bokskog. Det är något speciellt att träna i nya och framförallt vackra omgivningar – man blir inspirerad och får massor av energi!

bild13

bild9

bild10

Sista dagen på Öland gav vi oss norrut. Hälsade på svärföräldrarna som ställt sin husbil vid Sandbybadets Camping. Efter en snabblunch åkte vi vidare till Böda vilket blev vår utgångspunkt för nästa långtur, dryga tre timmar, på mountainbike. Vi cyklade norrut längs den slingrande vandringsleden som gick på böljande tallhed och sandynor. Upp till norra udden och Trollskogen, till den vackra trollska eken och sedan tillbaka till bilen på snabbcyklade breda stigar och grusvägar.
Jag har aldrig haft så roligt på cykel någonsin! Jag var stark, snabb och miljön – love it! Svärföräldrarna bjöd på middag efter ett svalkande dopp och sedan tillbaka till Haga för att börja packa inför morgondagen. Då åker vi vidare till Kristianstad och O-ringen för MTB-O i tre dagar som börjar den 21 juli.

Avslutar med några sköna bilder …

bild5

bild6

bild8

bild11

bild14

En (socker)toppenvecka!

image

Oj, oj, oj, vilken vecka! Jag förstod nog att det skulle bjudas på en hel del spännande aktiviteter och många skratt då Robin Bryntesson och hans Frida stod som ledare på detta läger i Idre Fjäll för barn och ungdomar med diabetes – Sockertoppen. Men att jag skulle få en så stor insikt i deras vardag, deras sjukdom, är något som jag inte hade räknat med. Alla dessa fantastiska ungar lever med ett livslångt åtagande som går ut på att hela tiden tänka på och planera kring sin kost, sin aktivitetsnivå – sitt liv. Så likt mitt eget, men så oerhört långt ifrån.

wpid-20140701_101020

Och Robin är ett levande bevis på att det går att idrotta på elitnivå med diabetes. Hans engagemang i dessa barn och ungdomar är beundransvärt, precis som alla de ledare, med och utan diabetes, som var med på lägret. Robin är även en grym entreprenör med flera roliga projekt i bagaget. Här har du möjlighet att se hans musikvideo This Bliz om du missat den.

image

image

Min roll var att hålla två mindre inspirationsföreläsningar om min livshistoria. Det blev en blandad kompott från cancerbeskedet via motgångar och medgångar fram till mitt guld i Paralympics i Sochi. Men jag och Ronnie passade även på att träna lite i den sköna fjällmiljön.
Från lägret tar med mig glädjen att ha fått träffa en mängd underbara människor som bjuder på sig själva. Jag har fått en liten, men för mig mycket bättre, insikt i en diabetikers värld. Men jag tar också med mig att jag testade och klarade mitt livs första höghöjdsbana.

image

image

image

image

image

image