På fel sida gränsen …

Med motivationen och glädjen kommer också viljan att öka träningsmängd och belastning. Och ibland vill man för mycket. Höstens tuffa intervallerna i backe med däck blev lite för mycket i kombination med övrig träning och det som min fot får stå ut med – varje dag. Jag klev över den gräns som är så hårfin när man är elitidrottare.
Smärtan som jag haft i foten den senaste tiden är en belastningsskada på skelettet. Resultatet från MR visade att det inte var en stressfraktur som befarat, utan ”bara” ett benmärgsödem i ett av benen i foten. Vid fortsatt träning med hög belastning finns risk för stressfraktur och därför ligger fokus på vila och alternativ träning. Jag bör inte belasta foten, så jag gör det jag kan för att hålla fysiken och humöret på topp – simning, cykel och styrka överkropp. Är väldigt glad för mitt hemmagym och min stakmaskin just nu. Att köra intervallpassen sittandes är en ny, men nyttig erfarenhet…
Det svänger så fort i idrottens värld och tyvärr innebär detta att jag kommer att inte kommer kunna köra världscuppremiären i Vuokatti om några veckor. Det är tråkigt att återigen missa en premiär, att inte få tävla och känna på kroppen efter sommarens och höstens träning, men min fot är viktigare. Jag är fortfarande förhoppningsfull inför resten av säsongen även om det är svårt att veta exakt hur det kommer utveckla sig. Säsongen har bara börjat och det är långt kvar till de sista tävlingarna i mars/april. Mina stora mål är fortfarande VM i Cable, USA i slutet av januari och lite senare i vår att toppa mina tidigare placeringar på Tjejvasan. Men en dag i taget …