Reflektioner efter EM-guldet

Den magnifika OS-arenan från 1980 – Krylatskoye Canoeing and Rowing Stadion.

Så här några dagar efter hemkomsten borde jag ha landat, men det är konstigt – ju mer tid det går desto svårare blir det att förstå. Det känns som att VM, uttagningen till Paralympics och EM-guldet handlar om någon annan. Just där och då, i stunden, så är det så verkligt och så påtagligt men bara timmarna eller dagarna efter ligger det i periferin och det går inte att greppa eller fånga. Den enorma upplevelsen och euforin känns flyktig och luddig. Vet inte om det beror på att det är full fart hela tiden med träning och jobb, att stanna och reflektera finns det inte tid till. Eller om är det en del av processen – att fastna i stunden och framgången gör mig inte bättre…
Koncentrationen och fokus ligger på nästa pass, planeringen för att få tiden att räcka till och hur jag ska få i mig tillräckligt med energi – dels över hela dagen, men även direkt efter avslutat pass. Försöker hinna med att sova så mycket som möjligt, trots att jag vill vara vaken så länge det bara går för att hinna umgås med Ronnie. Ibland känns det som att kopp kaffe i solen på altanen eller att få hänga med syrran en halv dag är det lyxigaste som finns. Det gäller att ta vara på de där små stunderna som dyker upp. Om någon frågar mig om det är värt det så svarar jag – absolut, varje sekund. Jag älskar det jag gör, den dag som jag inte gör det längre är det dags att göra något annat. Men fram till dess så njuter jag av varje sekund.
Och guldet på K1 200 m på EM i Moskva är ett av de där ogripbara ögonblicken som jag i alla fall har förstånd att bli riktigt glad över. Personbästa med över två sekunder och ett bra lopp, men där det fortfarande finns massor att jobba på. Nästa tävling blir Sprint SM i Hofors i mitten av juli…

Mer om uttagningen till Paralympics i Rio samt EM-guldet.

Sprintlaget: fr. vä. Jonny, Henrik, Jocke, Martin, Linnea, Filip, Sofia, Karin, Erik, Helene, Albert, Joel och Martin.