Retrospektiv 2012

Tänk om man vetat om vilka resor man skulle få uppleva när man slog upp ögonen för exakt ett år sedan. Vilka framsteg jag skulle göra i skidspåret, vilka otroliga människor jag skulle få nöjet att träffa och hur liten världen är …
I år fick jag glädjen att få uppleva känslan när allt stämmer, man flyger fram och allt är möjligt. En känsla av odödlighet som kanske infaller ett par gånger under ens tränings- och tävlingsaktiva liv, men som på något sätt gör det värt allt slit. I vintras infann den sig på Tjejskidan, ett Stockholmslopp i klassisk stil över 17 km. Efter en perfekt start lyckades jag hålla ryggen på några riktigt duktiga tjejer hela vägen in i mål och slutade 8:a, knappt fyra minuter efter vinnaren och en och halv minut från pallen. Jag flög fram, var så stark hela vägen – det var mitt livs lopp! Känslan höll mig vaken i flera nätter …
Tjejvasan blev nästa äventyr med en superkänsla i kroppen och vilja att prestera på topp. Dock hände det som inte fick hända – i Gopshus klev jag av min egen stav i trängseln och skrek efter en ny. Jag körde ett bra tag innan jag haffade en ryggsäcksbärande motionär som vänligt lånade ut sin stav till mig. Lars från Orsa räddade min dag och trots missödet växte jag ju längre loppet gick, blev starkare och starkare och for förbi löpare i spåret. Kom i mål som 87:a, endast 20 minuter efter världens bästa långloppsåkare! Den eufori som fyllde mig var obeskrivbar!
Och i och med detta seedade jag upp mig till led 4 i Vasaloppet och det skulle visa sig vara dagen då allt stämde och allt gick åt skogen …

2012 i Bilder

Mitt första Vasalopp och efter att ha klarat av den första backen utan incidenter var det med äkta glädje jag stakade över de första myrarna och genom Smågan. Allt kändes så bra – var riktigt stark, hade toppenskidor och vädret var super. Låg med löpare som körde i min fart – perfekt! Glädjen höll i sig fram till nedförsbacken med högersvängen strax innan Mångsbodarna. En hög med löpare och utan möjlighet att välja körde jag rakt in i den. Landade hårt på vänster axel och kände när jag skulle resa mig att nyckelbenet var av. Efter stora problem kom jag upp och undan det livsfarliga spåret med hjälp av en trevlig medåkare. Han skickade hjälp från Mångsbodarna och jag kom så småningom till Mora Lasarett. Den ilska, bitterhet och frustration jag kände i väntan på skotern går inte att beskriva! Inte heller den värk, de sex veckorna av konvalescens eller den nödvändiga rehab när man bara vill träna på som vanligt…
Nåja, cykla gick ju ganska bra nästan direkt och med en ny racer och efter några lektioner i konsten att köra i klunga var det dags för Tjejvättern. Det är alltid lika kul att köra tjejlopp, oavsett idrott, och detta var inget undantag.
Sista etappen i Tjejklassikern, Vansbro Tjejsimmet, blev nästa lilla äventyr med boende i tält, ösregn och 17-gradigt vatten. Mitt lopp var snabbt avklarat och dagen efter hejade jag på Ronnie som slet med sina 3000 meter.
Efter en ganska trist början på sommaren så kom solen och värmen med besked när det var dags för O-ringen i Halmstad. För min del blev det debut i MTB-Orientering och under tre dagar körde jag lika många lopp. Det passade mig perfekt och trots några rejäla bommar under sista dagens jaktstart gav det mersmak. I skogen klarade jag mig utan fadäser trots en flygtur över styret, men en liten eftermiddagstur på cykeln och tvärnit gav upphov till en snygg dykning rakt ner i asfalten med hakan först. Halmstads länssjukhus får en stor eloge av mig – bemötandet var toppen och efter en timme klev jag ut genom dörren med två invärtes och tre utvärtes stygn. Idag syns nästan ingenting …

Året har även innefattat flera andra spännande upplevelser och resor …
Uttagningen till handikapplandslaget i längdskidor, de nya förbundskaptenerna Fredrik och Anna Maria som verkligen brinner för idrotten, alla de läger (Östersund i maj, Torsby i augusti, Livigno i september och Bruksvallarna i november) som jag skrivit en del om tidigare och så förstås femte platsen och stafettsegern i världscupdebuten IPC Nordic Skiing WC i Vuokatti i december!
Så här efteråt blev det ju ett innehållsrikt år och utöver detta axplock finns det förstås oändligt med fler dråpliga, vardagliga och fantastiska händelser …

För två dagar sedan kom en man fram till mig när jag tränade längdskidor på hemmaplan och frågade om jag åkte Vasaloppet i våras. – En bit, svarade jag, tills jag ramlade och bröt nyckelbenet. Denna oskyldiga inledningen ledde till det ofattbara att av alla dessa tusentals människor som körde Vasaloppet så träffar jag min räddare i nöden här hemma! Den vänliga själ som hjälpte mig av med skidor, lyfte upp mig, ställde mig åt sidan och skickade hjälp – jag sa ju att världen är bra liten!

Och Lars från Orsa fick tillbaka sin stav …

2 thoughts on “Retrospektiv 2012

  1. Otroligt! Det är tamejtusan ödet. Härligt få ta del av dina erfarenheter o jag hoppas andra sporras av din vilja och det självklara du visar; allt går, bara man ger sig tusan på det! Ja, inte åka vasan m trasigt nyckelben kanske 😊

    • Tack för dina positiva kommentarer – det värmer! Tanken med bloggen är ju just det, att andra ska få insikt i vad som är möjligt, inspirera och motivera andra till att försöka. Även om bara en enda tjej eller kille får upp ögonen och mina berättelser kan tända en gnista hos någon – ja, då blir jag glad … Och genom att låta protesen synas ute på träning, tävling och mina andra äventyr så uppmärksammas och pratas det om mig och mitt handikapp. Ett exempel på det är ett mail som jag fick någon vecka efter Vasaloppet av norrmannen Per-Erik. Så här skrev han: ”Saken är at jag la mig startnummer 17763 på minnet uppför den första backen på Vasaloppet. Jag rätt bakom dig i backens början, och tänkte när jag fick se ditt konstgorda högreben at här fick man hålla lite avstånd. Sedan blev jag grymt imponerad av hur du manövrerade dig uppför mellan
      armar, ben, stavar, skidor och människor. Jag såg dig även vid några tilfällen uppe på myrarna, sista gången en bit ner i utförsbackarna mot
      Mångsbodarna. Men vad hände därefter???”
      Precis som med Per-Erik och hjälten som hjälpte mig på Vasaloppet så händer det otroliga saker genom att låta andra se och få ta del av min resa. Och jag får kontakt med massor med fantastiska människor. Så visst är det så att världen är liten ibland, men framför allt blir den ganska mycket större …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s